Spekulationer om professionalisering av mördandet i takt med låg uppklarning

Vikten av att öka uppklarningen av skjutningar är något som jag ofta påpekat i intervjuer, och kostnaden av vår låga uppklarning. Det finns flera sådana kostnader, men en viktig kostnad vilken inte uppmärksammats så mycket är att vi riskerar få en professionalisering av mördandet. Jag skrev precis några tweets på det temat (fulla med felstavningar), men tänkte att det är lika bra att skriva något lite mer utvecklat (och med färre stavfel) här på bloggen också. Sedan jag skrev det här inlägget i fredags har jag fått en massa kommentarer och mothugg, och jag skriver nu, den 25/9e, denna sista (?) uppdatering av inlägget efter att redan ha uppdaterat och korrigerat några gånger. I fredags tänkte jag att det här förvisso är en spekulativ hypotes, men ändå i det närmaste en självklarhet:
Fler erfarna mördare kommer göra den kriminella miljön bättre på att mörda. 

Många tycker dock inte det, eller vill åtminstone nyansera bilden. Huvudargumenten emot hypotesen verkar vara att mer dödande inte leder till bättre förmåga. En fråga som ställs är vad man egentligen lär sig av att ha deltagit i ett mord. Ett relaterat motargument som experter på ämnet också lyft fram är att man förvisso blir mer avtrubbad - och därför kanske har en större sannolikhet att lyckas döda någon - om man redan dödat en gång förut. Men tydligen blir man därefter mindre stabil, slarvigare - och rimligen sämre - för varje person man dödar. Det skulle i så fall innebära att dagens mördare troligen är sämre än gårdagens.

Andra argument som lyfts fram är att det inte handlar om en ökad förmåga att mörda, utan snarare en ökad vilja att döda, eller en kultur som är mer benägen att döda, alternativt att det är polisen som blivit sämre snarare än att de kriminella blivit bättre. Hur som helst, så är kanske detta inte så självklart som jag först trodde att det var. Men jag tror fortfarande att det ligger något i hypotesen, och de indikationer i den riktningen som jag lyfter mot slutet av inlägget känns fortfarande rimliga. Ett motargument - som jag faktiskt inte tror någon har lyft (?) - är dock att skyttarna med tiden blivit betydligt yngre, vilket rimligen borde vara en indikator på att de är mindre erfarna. Med det sagt, så ska jag nedan försöka förklara min hypotes och så får vi väl se om framtida forskning kan indikera huruvida det ligger något i den.

För vanliga mord (och mer generellt för mord förr i tiden) så blir mördare oftast dömda. Cirka 90% av mord som inte sker i gängmiljö klaras upp. Det innebär att ganska få mördare kommer undan och kan mörda igen. Vi får få erfarna mördare. De flesta kommer bara begå ett mord innan de åker in. Några kommer begå två. Mycket få kommer begå fler än två mord (vid separata tillfällen) innan de åker in.

När det gäller mord med skjutvapen, och mer generellt mord med koppling till gängmiljön, är vi däremot nere på cirka 25% av fallen som får minst en person med lagakraftvunnen dom. I många av gängmorden finns det dessutom mer än en person involverade, ibland kan det vara ganska många.  Vi får då väldigt många personer som fått erfarenhet av att delta i ett mord som går fria på våra gator (fria från morddomar i alla fall, många döms nog för vapenbrott, narkotikabrott mm). Det här kommer också att medföra att vissa grupper inom den kriminella miljön och den kriminella miljön som helhet ackumulerar mer erfarenhet att mörda. Även om betydelsen av enstaka mördare som blir bättre kan vara liten kan den sammantagna effekten av erfarenhetsdelning och lärande inom den kriminella miljön bli viktig.

Utifrån några enkla antaganden kan vi räkna på detta. Det här blir såklart hypotetiskt, men kan ge en fingervisning om hur många personer som blivit mer erfarna - bättre eller mer professionella - på att utföra mord vi får i samhället.

Om vi antar att det i genomsnitt deltar tre personer i varje skjutvapenmord, och att det i de fall där minst en person döms i genomsnitt blir två personer dömda, samtidigt som vi kommer att ha cirka 50 (45-47 senaste åren, 48 hittills i år) skjutvapenmord i år kommer detta år att producera cirka 150 personer som får erfarenhet av att delta i ett skjutvapenmord, varav 25 kommer att åka dit för det (till detta tillkommer mycket fler som deltagit i skjutningar/mordförsök). 

Vi får då 125 personer som blivit mer erfarna av att delta i skjutvapenmord som inte fängslas för det i år. Och förra året var motsvarande siffra med 45 skjutvapenmord blir 113 personer, 2020s 47 mord ger  117 och 2019 års 45 ger 113 igen. 
Vi har då sedan 2019 genererat 468 person-erfarenheter av att delta i skjutvapenmord som inte resulterat i fängelsestraff. Det här kommer dock inte att vara 468 personer, eftersom det ofta kommer vara samma personer som deltar i flera mord (och nu har vi som sagt inte ens tagit in icke-dödliga skjutningar i beräkningen, där är uppklarningen ännu lägre). Exakt hur det här fördelas vet vi inte. Men utifrån våra antaganden ovan kan vi fundera på sannolikheten att någon åker dit som deltar i flera mord. Vi antar att den som blir dömd inte kan delta i några fler mord eftersom denne sannolikt får ett straff som gör att hen inte kommer ut inom de fyra år vi här pratar om. 

Utifrån våra antaganden ovan är sannolikheten att åka dit vid deltagande i ett mord 1/6. Att åka dit om man deltagit i två mord blir som påpekats av Rebecca Willén (tack!) inte riktigt 2/6, utan något lägre 11/36 (1 minus 5/6 gånger 5/6), och för tre mord landar vi på 91/216, ungefär 42% risk.
Men, samtidigt är det rimligt att anta att varje mord-deltagande gör personen skickligare på att genomföra mordet och att inte åka dit. Mer erfarna mördare kommer oftare lyckas döda sitt offer, och oftare komma undan rättsväsendet i genomsnitt. Å andra sidan kommer kanske polisen fatta misstanke om att personen är involverad i dödligt våld, vilket kan öka risken att åka dit. 
Hur som helst kommer en sannolikhet på 1/6 och ett antal på över hundra personer per år att generera massor med personer som deltagit i ett skjutvapenmord som inte åkt dit, och en del som deltagit i flera - kanske rentav många. 

468 person-erfarenheter skulle t ex kunna innebära:

1 person med 10 erfarenheter (väldigt skicklig och/eller tursam)

2 med 8

3 med 7

4 med 6

5 med 5

6 med 4

20 med 3

 50 med 2

188 med 1

Det här är såklart rent påhitt, och de faktiska siffrorna ser säkert annorlunda ut. Toppen kanske inte är 10 utan 5. Men poängen gäller ändå. Det är inte otroligt att vi har personer som (under bara de senaste fyra åren) har deltagit i flera mord. Dessa personer kommer att ha lärt sig saker som att inte bli för nervös eller rädd när brottet ska genomföras (se dock nederst i blogginlägget), hur offren ska hittas eller lockas till en plats där det går att döda dem, bli bättre på att träffa med skott, att bedöma var skott ska siktas för att döda, hur man ska undvika rättsväsendet med mera. De kommer att bidra till att den kriminella miljöns ackumulerade erfarenhet av - och enligt min hypotes skicklighet i - att mörda ökar. 

De kommer att bli skickligare med erfarenheten. Och kanske framför allt så kommer deras erfarenhet kunna sprida sig vidare i deras nätverk - och i den kriminella miljön mer allmänt. Det här innebär enligt min mening att vi högst troligen har fått en professionalisering av skjutandet i takt med att vårt skjutvapenvåld ökat kraftigt samtidigt som uppklarningen sjunkit. Som påpekats av Richard Örvall kommer dock en hel del av dessa att också vara offer för skjutvapenvåldet. Och när erfarna mördare dör minskar givetvis den ackumulerade erfarenheten. Totalt sett borde dock den ackumulerade erfarenheten av att mörda öka när uppklarningen är så låg som den är i nuläget.

Allt det här är såklart helt hypotetiskt. Jag har gjort några antaganden och gissat lite. Men det framstår inte som orimligt. Jag tror att detta är ett faktum.
Vi har till exempel fått en kraftig ökning i andelen skjutna som dör, vilket visas i figuren nedan. För några år sen låg vi ganska stabilt på att var fjärde skjuten dog. Vi är nu upp på mer än var tredje. Det kan vara en möjlig indikator på en förändring i den kriminella miljön. Det beror i sin tur troligen delvis på att man oftare använder automatvapen och/eller mer än ett vapen och avlossar fler skott. En annan indikator kan vara att svenska gäng-mördare har dömts för mord i Danmark, Spanien och England de senaste åren. Vi är troligen en netto-exportör av mördare numera, om jag får spekulera vidare.

En annan möjlig indikator är den stora försämringen av polisens förmåga att klara upp dessa brott. Polisens uppklarning av skjutvapenmord mot kriminellt aktiva och skjutvapenmord utomhus låg på cirka 70% på 90-talet, 40-50% i början på 2000-talet och är nu nere på runt 25%. Det skulle kunna bero på skickligare kriminella, men det finns också flera andra förklaringar. T ex blir det svårare för polisen att klara upp mord när de har för mycket att göra (många svårlösta mord). Det kan också vara så att polisen blivit sämre, eller att det ställs högre krav för att nå en fällande dom. 

Det här går också att följa upp på andra sätt. Joakim Sturup visade i en rapport om skjutningar i Stockholm att bara cirka 50% av morden med skjutvapen mellan 2011 och 2018 innefattade någon form av forensisk medvetenhet, t ex maskering, åtgärder kopplat till flyktfordon eller handskar. En uppföljande studie skulle kunna se om det ökat, vilket kan vara en indikator på professionalisering. 

Vad behöver vi då göra åt det? Ja, för att komma åt just detta problem behöver polisen bli bättre på att klara upp brotten. Fler poliser, och särskilt då utredare, hjälper rimligen. Men även områdespoliser och liknande som har bra lokalkännedom kan bidra med utredningar, och med att bygga förtroende för polisen i utsatta områden vilket kan underlätta informationsinhämtning, tips och vittnande.

 
Polisen behöver även bli bättre. Sturup pekade i sin rapport på ett stort utbildningsunderskott. Family liaison officers som håller kontakt med anhöriga till offer är en potentiell framgångsfaktor. Snabba utredningsåtgärder är associerat med högre uppklarning. Polisen kan och bör utveckla sin verksamhet. 

Fler verktyg kan också underlätta. Inte minst har de krypterade appar som polisen fått tillgång till de senaste åren pekat på hur det kan ge polisen ny kunskap och leda till fällande domar. Automatisk nummerplåtsigenkänning är en annan funktion som kan bidra, det var t ex av vikt när Danmark fick till fällande domar mot mördare från ett svenskt gäng. Men allt det måste såklart vägas mot integritet och andra värden i samhället. 

Poängen med detta blogginlägg var egentligen bara att peka på att det - enligt min ringa mening - är troligt att vi har fått en ökad skicklighet vad gäller att döda människor med skjutvapen i vår kriminella miljö. Det är ett problem, och något vi bör förhålla oss till. Det är också en trolig delförklaring till att det är svårt att på allvar lyckas minska skjutningarna.

Addendum: Efter twitter diskussioner med Rebecka Willén och David Bergman som kan psykologi och dödande mycket bättre än mig har jag fått förklarat att första gången man dödar någon kanske kan göra att man blir avtrubbad och får lättare att göra det igen. Men när man dödar fler riskerar det snarast att göra personen till en sämre eller mer slarvig mördare. Det här var - som vanligt - mer komplicerat än det verkade vid en första anblick.

Ett fempunktsprogram mot gängvåldet

 När vi nu slår nya rekord i skjutvapenmord och dessutom är inne i ett valår så blir givetvis vad vi ska göra åt detta en viktig fråga. Jag tänkte nedan försöka skriva några tankar jag har kring vad jag tror behöver göras. Mycket av det är sånt som redan görs eller är på gång, men jag kanske uttrycker det på ett lite annat sätt eller med en lite annan infallsvinkel än våra politiker gör. Jag vill betona att jag inte är säker på att dessa förslag skulle fungera. Men min läsning av den (internationella, vi har inte så mycket svensk) forskning som finns gör att jag tror att det här är rimliga infallsvinklar. Notera också att jag här inriktar mig mot gängvåld/skjutningar - det finns andra metoder som kan fungera väldigt bra mot brottslighet mer generellt. 

Med det sagt i form av disclaimers med mera, så kommer här de kriminologiska funderingarnas fempunktsprogram. Det här är det jag tror vi behöver på kort och lång sikt för att vända utvecklingen. Det är ingen akademisk uppsats, utan ett blogginlägg jag skrivit ihop efter att min dotter somnat på en tisdagskväll. Jag kommer säkert uppdatera/förändra det - men det är en start i alla fall. 

1) Mer kunskap om vilka metoder som fungerar och hur vi kan förstå vad som händer. Här har regeringen gjort en bra insats som tillsatt ett brottsforskningsprogram . Exakt vad som kommer ut av det vet vi inte ännu, men det här har potential att bli ett bra tillskott. Väldigt viktig är också den satsning som polisen gjort, framför allt region Stockholm som för några år sedan anställde Amir Rostami och Joakim Sturup för att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och som dessutom finansierat doktorander hos oss vid Malmö Universitet. Mia-Maria Magnusson disputerade för några månader sedan, och har bland annat tagit fram en metod för att identifiera vilka platser som löper stor risk att drabbas av skjutningar i sitt avhandlingsarbete. NOA har också gjort mycket kring att utveckla vår förståelse kring utsatta områden och liknande, i arbete där jag själv också deltagit. Genom att ta fram bättre kunskaper om hur vi kan förstå gängvåldet - och ännu hellre hur vi kan bekämpa det - skapar vi förutsättningar för att i framtiden bli mycket mer effektiva. Detta kommer jag att återkomma till nedan. 

2) Ökad lagföring av de som skjuter och inkapacitering av de värsta. Många straffskärpningar har redan genomförts, och det är möjligt att det räcker. Men jag vill betona att det finns ett ganska litet antal extremt våldsamma och farliga unga män som vi behöver ha inlåsta mer än vad som tidigare varit fallet. Den som sitter inne begår färre brott. 

Uppklarningen för skjutvapenmord i kriminell miljö ligger dock någonstans runt var fjärde eller möjligen vart tredje fall. Som uppklarat räknas normalt fall där minst en person blivit dömd, men i många mord finns det egentligen flera inblandade. Av de som är involverade i dessa mord är det med andra ord väldigt många som löper fria. Det här är olyckligt av flera skäl. Farliga personer blir ej inkapaciterade. När så få blir dömda blir också den avskräckande effekten lägre. Dessutom bryts inte hämndkedjor när ingen döms för våldet, vilket riskerar göda mer våld. Vad kan vi då göra för att öka lagföring? Några exempel som kan utforskas: 

a) Bygg relationer och förtroende i de utsatta områden där många av skjutningarna sker. När fler ser polisen som legitim och har förtroende för polisen vill/vågar fler också tipsa, anmäla, vittna. Det gör det lättare att klara upp brott. Och det handlar inte bara om kaffe och bullar - en viktig åtgärd för att få folk att uppleva förtroende för polisen är att vara effektiv. Klara upp brott. Så kan en positiv spiral skapas där det blir lättare att klara upp brott i framtiden. Områdespoliser har en viktig roll både vad gäller det relationsskapande och det gränssättande arbete. 

b) Ta fram resurser och/eller metoder för att parera kraftiga toppar i inflödet av grova brott. Sturup mfl visade att uppklarningen minskar kraftigt i perioder när många skjutningar sker. Fullt logiskt - men också något som kan hanteras, och där det är osäkert om den nationella förstärkningsorganisation som polisen nu använder är den mest effektiva metoden. 

c) Fler, och bättre utbildade, utredare. Sturup et al.

d) Testa, och utvärdera, användningen av Family Liaison Officers (FLO) mer. Detta är en utpekad polis som har kontakt med anhöriga till offren, vilket i en studie av Sturup mfl visade sig vara associerat med högre uppklarning.

e) Bättre stöd och skydd för vittnen för att fler ska vilja och våga vittna. 

f) Tekniska hjälpmedel. Encrochat mfl appar har visat att polisen kan nå mycket goda framgångar när de ges tekniska möjligheter att komma åt kriminellas kommunikation. Och även om vi visat att kamerabevakning inte får så stor påverkan på utredningar av mängdbrott, så har det en viktig roll att spela vid grövre brott som skjutningar. Den typen av åtgärder måste givetvis vägas mot den inskränkning det innebär i den personliga integriteten, men att tekniska hjälpmedel kan vara nyttiga redskap framstår som tydligt.  

g) Tillägg - i dagens Svd lyfts en rad brister i polisens utredningsarbete fram. Inte minst långa väntetider för DNA, telefontömningar och liknande. Det framstår som väldigt lågt hängande frukt för att förbättra situationen. 

3) Slå ut kriminella nätverk eller få dem att bli mindre våldsamma  
En annan viktig aspekt på detta är att försöka slå ut gängens kapacitet genom riktade insatser mot specifika grupperingar under en kort tidsperiod. I New York visade Chalfin mfl att "gang takedowns" ledde till betydande minskningar i skjutvapenvåld. Av än mer svensk relevans visade Magdalena Dominguez att insatser mot gäng i Barcelona minskade brottsligheten i gängen, i deras områden och bland deras sociala nätverk. Dominguez gör nu en postdoc i Uppsala, och kan bidra till kunskap om svensk gängbekämpning framöver. 
Svensk polis försöker såklart redan göra detta, och har också - inte minst efter encrochat mm - lyckats med det. Vi har ännu inte sett några tydliga effekter, men det är möjligt att situationen hade varit ännu värre om detta inte redan gjorts, och arbetet kan säkerligen fortsätta prioriteras. Vi kan bättre. 

En metod som också är framgångsrik är den metod som testats i Malmö - Group Violence Intervention. Det handlar om att fokusera på att få gängen att bli mindre våldsamma genom att fokusera på gruppmekanismer och förändring av normer. De gäng som är (för) våldsamma utsätts för ett så hårt tryck att de ska uppleva att det inte är värt det - så att de ska försöka få varandra att bli mindre våldsamma. Det kombineras med hjälp att hoppa av och att visa hur lokalsamhället - bostadsområden - lider av våldet och inte vill ha det så. Denna metod har varit associerad med tydliga minskningar av gängvåld i USA. 

En tredje infallsvinkel på detta problem är att gå på de kriminella nätverkens tillgångar. Genom att beslagta pengar, fastigheter eller lyxvaror framstår det som rimligt att nätverkens kapacitet och attraktionskraft bör kunna minska. Jag känner dock inte på rak arm till några studier på det temat. 

4) Minska inflödet till de kriminella nätverken. I våra utsatta områden finns tusentals barn som har det tufft. När polisen 2017 gjorde en sammanställning av hur många som varje år misslyckades i grundskolan i våra utsatta områden landade siffran på cirka 2200 barn. Varje år i juni stod 2200 barn i våra utsatta områden med ofullständiga betyg från grundskolan. Många av dessa kommer klara sig bra, men det är definitivt en riskgrupp för att dras in i de kriminella nätverk som finns i de utsatta områdena. När så många fyller på underifrån blir det svårt att stoppa utvecklingen. Det har blivit bättre sedan dess - färre barn misslyckas med skolan i våra utsatta områden nu. Men det är fortfarande många. Jag har inte lika bra koll på forskningen här, men några tankar kan dryftas.

a) Stärk skolan i de utsatta områdena så att fler klarar sig bättre. Den ekonomiska forskningen pekar mot att utbildning kan minska risken för framtida brottslighet. Om vi kapar antalet barn som varje år står på gatan med misslyckad grundskola och risk att dras in i brottslighet framstår det inte som otroligt att vi på sikt också kan minska problemen. 

b) Kognitiv Beteende Terapi (KBT) har visat sig fungera för att minska våldsamma tendenser hos unga män i olika omständigheter, bland annat i Liberia och mer allmänt för att minska våld i bostadsområden . KBT används givetvis i Sverige också, men hur mycket används det specifikt i dessa sammanhang? Det görs säkerligen redan, men kanske också kan vidareutvecklas. 

c) Som en återkoppling till punkt 1 ovan behöver vi i övrigt bättre metoder. Socialtjänstens åtgärder verkar inte fungera så bra enlig den forskning som finns. Polis och socialtjänst använder ofta orossamtal som en enkel intervention för att bryta en negativ utveckling, men det finns egentligen ingen evidens för att det fungerar. Jag tror definitivt att många sociala insatser fungerar - men vi behöver ta fram bättre kunskap om vilka metoder som fungera, mot vilka målgrupper och under vilka omständigheter. Här saknas i dagsläget tillräcklig kunskap. 

5) Uppmuntra - och tillåt (semi-)privata aktörer att bidra. När jag som ung och nybliven forskningsassistent för 12 år sedan intervjuade folk i utsatta områden i Malmö var en ögonöppnare för mig hur vanliga anställda - vaktmästare mm - på det kommunala bostadsbolaget sågs som företrädare för samhället. En myndighet. Allmännyttan är ett exempel på ett företag som har en väldigt stor betydelse i våra utsatta områden, men det är inte den enda. Den lokala butiksägaren, eller pizzerian, är viktiga aktörer i det lokala samhället. Här kan mer göras för att samarbete med dessa, för att stötta dessa och för att få dessa att bidra i arbetet till ett bättre samhälle. Mina kollegor vid Malmö Universitet har utvärderat en del sådant arbete, där ett samarbete mellan fastighetsägare med deltagande av kommun och invånare i ett bostadsområde ledde till förbättringar i området. Mycket sådant görs också i t ex Göteborg, på Järva och i Örebro för att bara nämna några exempel jag är bekant med. Bygg vidare på det, låt våra (semi-) privata aktörer få delta. 

Här vill jag också nämna de investeringar som allmännyttiga och privata företag gör i dessa frågor. Göteborgs allmännytta, Framtiden AB, investerar 11 miljarder kronor för att förbättra sina utsatta områden. Tillsammans med doktorand Jens Widmark ska jag utvärdera dessa insatser i Göteborgs utsatta områden i ett forskningsprojekt finansierat av Framtiden AB tillsammans med Malmö Universitet. Och det arbete jag tillsammans med bland annat datavetenskapliga forskare vid BTH bedrivit med Malmöpolisen de senaste åren är finansierat av en generös donation från Länsförsäkringar Skåne. Det finns en vilja att bidra, vilket kan bidra till att bygga ett bättre samhälle, och det ger bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete. 

Det här var fem korta punkter för att bekämpa gängvåldet. Det finns många andra (violence interupters är en jag nämnt flera gånger tidigare), och dessa är långt ifrån originella. Politikerna säger ungefär detta redan nu. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Faktum är att det som gjorts så långt uppenbarligen inte varit tillräckligt. Mycket har gjorts, och det är fullt möjligt att situationen kommer förbättras på grund av långsiktiga effekter av det som gjorts. Men det vet vi inte än - och vi bör göra mer för att stävja denna utveckling innan det går helt överstyr. Vi var redan värst i EU och det enda landet som hade en negativ trend. Det var innan 2022 som ser ut att bli betydligt värre än de senaste åren. Det är dags att agera ännu mer. 

Det grova våldets indirekta påverkan på barn och unga

Efter att två unga män igår blev ihjälskjutna vid en förskola i Örebro aktualiseras återigen hur denna typ av incidenter kan påverka barn och unga. Tre förskolor hålls stängda under dagen. Vad betyder det för barnen i Örebro? Vad säger forskningen om detta?

Jag skrev några sidor om det i vår bok om utsatta områden , men känner att det nu är dags för ett blogginlägg på temat. Att människor påverkas av skjutvapenvåldet verkar tydligt. Efter allvarliga/uppmärksammade dåd är det numera regel med uppföljande reportage efter några dagar där invånare i det drabbade bostadsområdet pratar om sin oro, och ofta också om att flytta till andra, lugnare bostadsområden. Vi visade också i en studie förra året att bostadspriser i Stockholm sjunker med ca 60 000 kronor eller 1.7% direkt efter att en skjutning inträffat i närheten. I den internationella forskningen har flera studier ägnat sig åt hur denna typ av våld påverkar de som bor i närheten av händelsen, och särskilt på hur barn och deras skolresultat kan påverkas. Det finns ännu inga svenska studier på det temat, så tills vidare får vi utgå från den internationella forskningen. 

Den amerikanska sociologen Patrick Sharkey visade i en studie att barn som intervjuats för ett helt annat syfte var påtagligt oroliga och hade svårt att koncentrera sig om det hade varit ett mord i deras bostadsområde veckan innan. I en uppföljande studie visade forskargruppen att barn som bodde på en gata där det varit ett våldsbrott veckan innan ett standardiserat test fick sämre resultat i engelska, medan matematikprov ej påverkades. Det drivs av att svarta elever får betydligt sämre testresultat om det varit ett våldsbrott veckan innan provet, vilket förklarar 18% av skillnaden mellan vita och svarta barns provresultat. Det gör att 2.8 procentenheter fler svarta barn blir underkända på provet. 2.8 procentenheter kan låta lite, men då ska det också betänkas att det rör sig om ett prov. Barn som bor i områden med mycket våld kommer riskera drabbas av en sådan effekt flera gånger under sin skoltid, vilket kan ge betydande negativa effekter i det långa loppet. 

Flera andra studier har kommit fram till liknande resultat. När Washington drabbades av en seriemördare som sköt ihjäl folk presterade barn på skolor i närheten mellan 2 och 5% sämre. I Mexiko är mord, ofta med gängkoppling, kopplat till lägre sannolikhet att klara skolan. I Brasilien presterar barn sämre när gängvåld i deras närhet ökar i intensitet, vilket åtminstone delvis verkar hänga samman med att skolor stänger och att lärare är frånvarande. 

Dessa studier fokuserar på hur barn påverkas på kort sikt. Sämre resultat strax efter våldsutbrott. Men våldet kan också få mer långsiktiga konsekvenser. Sharkey visar i en annan studie att förändringar i nivå av våldsbrott i ett samhälle kan kopplas till de framtida inkomsterna för barn som växer upp i samhället. Mindre våld verkar ge mer framgångsrika karriärer i framtiden. Det är i sig heller inte så förvånande givet studierna om kortsiktiga effekter. Ibland kommer det där missade provet leda till att du inte klarar grundskolan, och därmed inte kommer in på gymnasiet, och så vidare och så vidare. 

Vad betyder detta för barnen i Varberga Örebro som idag vaknar upp till stängda förskolor? Vad betyder det för barn i Rinkeby, Husby eller Rosengård som under flera år haft höga nivåer av skjutvapenvåld?

Som sagt så har vi ännu inga svenska studier på temat (men ekonomer i Uppsala har börjat titta på det). Det framstår dock som troligt att även barn i Sverige påverkas av detta. Det riskerar att ytterligare späda på de negativa spiraler som barn och deras bostadsområden lever i. Samhället, kommunerna, vården, skolorna, bör noga tänka över vad man kan göra för att motverka den typen av negativa effekter. Hur kan vi stötta barnen? Borde vi skjuta upp prov när ett grovt våldsdåd inträffat? Jag har inga givna svar, men frågorna förtjänar att ställas.

Skjutningar per kommun i Sverige

Polisen redovisar regelbundet skjutningar per månad och region på sin hemsida vilket är en mycket bra service till journalister, forskare och allmänhet. Av naturliga skäl släpar statistiken efter en del, och blir lite missvisande för senaste månaderna, vilket ibland kan ge ganska stora effekter, som när juni 2021 skrevs upp från 28 till 34 skjutningar (och sedan skrevs ner till 33) vilket då förvånade mig.  

Polisens statistik redovisas dock bara per region och månad, och många journalister har de senaste månaderna frågat om statistik per kommun. Det här är något som polisen i Malmö och Göteborg regelbundet redovisar på egen hand, men för de flesta av Sveriges kommuner är det ganska svårt att få klarhet i. 

Eftersom jag nyligen har genomfört en studie över utsatta områden där skjutningar (nov 2016 till mars 2020) var en variabel har jag dock siffror för hur många skjutningar det varit per kommun i det dataset polisen tillgängliggjort. Det finns en del brister med datan, vilket bland annat yttrar sig i att jag efter att ha rensat bort dubbletter och skjutningar utan information om platsen har för få skjutningar registrerade 2016-2017 och för många 2018-2019 jämfört med det som redovisas på polisens hemsida. Sammantaget har jag t o m februari 2020 1025 användbara skjutningar medan hemsidan redovisar 1055. Datan är inte perfekt, men på en övergripande nivå ger den nog en hygglig bild av hur många skjutningar olika kommuner hade under tidsperioden.

Jag har nu sammanställt antalet skjutningar per kommun från november 2016 till 13 mars 2020. 

Mer än hälften (151 av 290) av kommunerna har 0 skjutningar under tidsperioden. Ytterligare 56 har 1 skjutning. Endast 20 har 10 eller mer. Det här hänger också till stor del samman med befolkning, där små kommuner tenderar att ha 0 eller ett fåtal skjutningar, medan större kommuner oftare har ett högre antal.

Malmö har högst antal (men som tidigare rapporterats en tydligt fallande trend). Därefter följer Stockholms stad, som trots sin 3 gånger högre befolkning under tidsperioden hade ungefär lika många skjutningar som Malmö. Sedan kommer ett hopp ner till Göteborg följt av Uppsala. Helsingborg är femte värst, följt av Eskilstuna, Västerås och Huddinge som är de enda av övriga kommuner som i detta dataset har 20 eller fler skjutningar (se längre ner för hela listan på kommuner med 10 eller fler skjutningar, och ännu längre ner för en analys av alla kommuner med 5 eller fler i relation till folkmängd). 

Om jag istället räknar per invånare (år 2018) förändras vilka kommuner som är "värst" snabbt. Malmö är fortfarande hårdast drabbat med 0.47 skjutningar per 1000 invånare - men följs sedan av Ljusnarsberg och Jokkmokk som vardera haft två skjutningar men har liten befolkning. Därefter kommer Sorsele och Dorotea, som har en skjutning vardera, men ännu lägre befolkning. Därefter följer två mellanstora städer, Sigtuna (0.38) och Landskrona (0.37). På kartan blir de stora Norrlandskommunerna med mycket få skjutningar, men låg befolkning och stor area väldigt framträdande. Malmö längst ner i söder är svårt att urskilja.

Eftersom detta dock blir lite missvisande då kommuner med liten befolkning som har enstaka skjutningar får stort genomslag har jag valt att fokusera på de kommuner som hade minst 10 skjutningar under tidsperioden vilka redovisas nedan (se längst ner för hela listan). Uppsala, Helsingborg, Eskilstuna, Järfälla och Huddinge följer då. För hela Sverige är nivån på 0.1 skjutningar per 1000 invånare under den studerade tidsperioden.

Av samtliga städer kommer Stockholm på 34e plats, Södertälje 35e, Sollentuna 36e och Botkyrka 37e. Göteborg är på 39e plats. Men det här handlar som antytts ovan till stor del om små kommuner med enstaka skjutningar - om vi exkluderar alla med färre än 10 som ovan blir det plats 11, 12, 13, 14 och 15 för de ovan nämnda Stockholmskommunerna och Göteborg. Utifrån grafen ovan kommer Halmstad näst därefter, sedan Västerås innan de ovan nämnda kommunerna i Stockholmsområdet och Göteborg följer. 

Att flera stora Stockholms-kommuner ligger så nära varandra i nivå per invånare fick mig att titta lite närmare på det. Värst i Stockholm är Upplands-Bro, med 7 skjutningar och 0.24 per 1000 invånare. Men om vi fortsätter med de som har 10 eller fler skjutningar så ser det ut så här per capita: 

Det är väldigt liknande nivåer. Kan det möjligen handla om just att Stockholm som region blir ganska likartat eftersom kriminella nätverk i regionen finns nära varandra, och därmed påverkar - och påverkas av varandra vad gäller konflikter och normer kring vapenanvändning? Det vet vi såklart inte, men det är en intressant tanke. Finns säkert många andra förklaringar också dock, inte minst slumpen. Genomsnittet för hela Stockholms tätort som omfattar 12 kommuner är något lägre, 0.138.

Som nämnts ovan finns det brister i datan, och det här kan inte ses som någon fullständigt exakt bild av hur många skjutningar som varit i olika städer. Det är också mycket möjligt att det finns mer felaktigheter i vissa kommuner - spontant låter det t ex som ganska lite att Södertälje haft 15 skjutningar och Botkyrka 14. Det kan i framtiden kontrolleras mot Stockholmspolisens eget skjutningsregister som håller hög kvalitet, och motsvarande kan också göras för Malmö och Storgöteborg där polisen har järnkoll. 

Men för en nationell bild är det här nog vad som kan åstadkommas i nuläget, och någon fingervisning ger det nog i alla fall. Vilka hade trott att Sigtuna skulle sticka ut så? Och nog är det lite förvånande att Stockholm där vi senaste veckorna haft flera mord bara var 11e värst i landet per capita under den tidsperioden (om nu inte datan är särskilt missvisande i just Stockholm)? 

Här ska det dock nämnas att om vi bara hade studerat de senast två åren hade Stockholms position försämrats då Stockholmsregionen har haft en väldigt stor andel av skjutningarna de senaste åren. 

 Kommuner med minst 10 skjutningar under tidsperioden ordnade efter antal skjutningar per 1000 invånare. 

Det verkar inte finnas något samband mellan en kommuns storlek och hur många skjutningar per invånare kommunen har i detta dataset heller. I grafen nedan har jag tagit alla städer med minst 5 skjutningar och plottat deras nivå av skjutningar per invånare mot kommunens invånarantal. Det finns i princip inget samband. Stockholm och Göteborg har ungefär samma nivå per capita och syns längst till höger respektive näst längst till höger. Strax till vänster, men på ett betydligt högre nivå har vi Malmö. Sen hoppar vi ner och lite mer till vänster för Uppsala. Bland städerna under 200 000 invånare ser det hela oorganiserat ut, inga tydliga samband alls. Här ska det dock påpekas att det kan svänga snabbt och vara stora fluktuationer eftersom det handlar om så låga tal. Linköping som t ex är femte största stad men som i denna data endast har 8 skjutningar, och 0.05 per 1000 invånare, har ju under denna sommar drabbats hård med tre skjutvapenmord sedan i maj. 
Det är svårt att dra några tydliga slutsatser. Men sambanden med befolkning ser åtminstone inte ut att vara särskilt starka. 

Skjutningar, utsatta områden och öppen drogförsäljning

För ett par år sen gjorde jag tillsammans med Joakim Sturup, Amir Rostami, Mia-Maria Magnusson, Kim Nilvall och Ardavan Khoshnood analyser av den rumsliga och tids-rumsliga kopplingen mellan skjutningar, utsatta områden och platser med öppen drogförsäljning. Studien är nu publicerad i Journal of Policing, Intelligence and Counterterrorism - och det är därför dags för en populärvetenskaplig sammanfattning. 

Studien bygger vidare på våra tidigare studier om var och när det skjuts samt hur risken för nya skjutningar på en plats är förhöjd efter en första skjutning. Kort sammanfattat så visade vi då att det är väldigt mycket skjutningar i vissa områden - som till stor del sammanfaller med våra utsatta områden - samt att risken är ungefär fyrdubblad för en ny skjutning i närheten under de närmsta veckorna efter att en skjutning inträffat. Det är ett fenomen som kallas nära-återkommande mönster (near repeat patterns) och som påvisats för en mängd olika brott, bostadsinbrott, personrån och terrorattacker i Irak till exempel. För bostadsinbrott brukar det uttryckas som att "om din granne har haft inbrott löper du själv en förhöjd risk att drabbas" - men exakt hur det ser ut varierar såklart mellan olika brottstyper. 

Det där var intressanta fynd - men samtidigt var det en ganska grovmaskig analys. Visst att risken ökar kraftigt för en ny skjutning, men risken för att en specifik plats ska få en skjutning är ju i utgångspunkten så låg att även en stor ökning fortfarande landar i en ganska liten risk. Så hur användbart var det egentligen för polis eller andra aktörer som vill arbeta mot gängvåldet?

Metod och data

För att hantera det problemet - och för att mer allmänt få en bättre förståelse för var och när det skjuts har vi i den nya studien gjort lite mer detaljerade analyser. Framför allt så har vi nu explicit tagit med det polisen definierar som utsatta områden, samt lagt till information över var polisen upplever att det förekommer öppen drogförsäljning. Öppen drogförsäljning har länge varit diskuterat som en högriskplats i relation till skjutningar och följdskjutningar i litteraturen, men det är få som direkt studerat det - och det finns nästan ingenting om det i Europa. 

För öppen drogförsäljning har vi två olika data-set, som båda bygger på var polisen anser att/upplever att det förekommer öppen drogförsäljning. Det ena data-setet togs fram som ett pilotprojekt med polismyndigheten 2017 där vi i denna analys fokuserar på Malmö, och det andra är framtaget av polisens region Stockholm där Mia-Maria Magnusson som är polis och samtidigt doktorerar i kriminologi har varit drivande. De mäter lite olika saker - Magnussons data utgår från var ett lokalpolisområde anser att det finns varaktiga platser med öppen användning och försäljning av droger som upplevs som problematiskt. Det fångar då upp ganska stora ytor där det över tid funnits en etablerad drogscen. Den mest kända är väl Sergels torg i Stockholm, men totalt 48 platser identifierades i polisregion Stockholm under 2017. 

Det andra data-setet har en mer detaljerad, men också mindre stabil, inriktning. Där satt vi ner med områdespoliser i respektive område och ritade in på en karta exakt var de ansåg att det fanns problem med öppen drogförsäljning. Det blir då mycket fler - och mycket mindre - platser, som också är mer varierande över tid. För Botkyrka hade vi under 2017 data från båda metoderna - vilket visas på Figur 1 nedan. Cirklarna är de stora stabila öppna drogscenerna (Fittja och Alby), de orangea ytorna är mer specifika platser där polisen då upplevde att det förekom drogförsäljning. Som vi kan se finns det en samvariation - de båda cirklarna har en massa orange. Men det finns också skillnader - tydligast i detta fall utifrån att Hallunda-Norsborg i 2017 års version inte ansågs ha någon öppen drogscen men ändå har en massa orange. 

Figur 1. Två olika sätt att mäta var polisen upplever att det finns problem med öppen drogförsäljning. 

Vår studie utgår från platser med öppen drogscen i Stockholms län och specifika platser med öppen drogförsäljning i Malmö kommun. Vi har sedan räknat på hur många skjutningar per kvadratkilometer det är på drogplatser i och utanför utsatta områden och hur det förhåller sig till skjutningar på andra platser. 

Huvudnumret är dock att försöka beräkna hur många skjutningar som följer efter en första skjutning inom olika tidsramar och olika stora geografiska ytor. Om en första skjutning sker på en plats med öppen drogförsäljning, hur många skjutningar följer då den inom x veckor och y meter? Och hur förhåller det sig till hur det ser ut på andra platser?.

Resultat

Resultaten är rätt tydliga. Det är mycket mer skjutningar vid platser med öppen drogförsäljning än på andra platser. Och det är mycket mer skjutningar i utsatta områden än på andra platser. Kombinationen av öppen drogscen och utsatt område i sin tur har de högsta nivåerna - särskilt i Stockholm där kombinationen är mer än dubbelt så utsatt som en av variablerna i sig. De beräkningarna är dock per area - eftersom vi inte har befolkningsdata för platserna med drogförsäljning - vilket innebär att det i Malmös fall finns åkrar - och i Stockholms län dessutom massor av skog. Det finns helt enkelt en massa platser där det inte är några människor - vilket gör att siffermässiga jämförelser som "100 gånger mer skjutningar på öppen drogscen i utsatt område jämfört med resten av Stockholms län" blir missvisande. I en mer rättvis jämförelse jämför vi de platser i Malmö som har flest lokalbusspassagerare (i praktiken centrum inklusive krogområden) med de platser som har drogförsäljning i utsatt område. Det är då 12 gånger mer skjutningar på platserna med drogförsäljning i utsatt område. 

Samtidigt är det viktigt att understryka att de flesta skjutningarna inte sker på högriskplatserna. I Stockholm är det till exempel 26% av skjutningarna som sker vid öppen drogscen. Det är mycket mer än förväntat givet att öppna drogscener utgör en pytteliten del av regionen, men det är fortfarande en minoritet av alla skjutningar. 

Hur ser det då ut med risken för följdskjutningar på de platserna jämfört med andra platser? Jo, som vi trodde är det mycket fler följdskjutningar om den första inträffar på en högriskplats. Vi testar en rad olika kombinationer av avstånd i tid (14 dagar, 28 dagar) och rum (200-400-600 meter) och i samtliga fall finner vi att det är betydligt högre sannolikhet för en ny skjutning om den första skjutningen var vid en högriskplats. Inom 400 meter och 4 veckor från en första skjutning är det till exempel 0.23 följdskjutningar om den första skjutningen var vid drogscen i utsatt område, men bara 0.05 om den första skjutningen skedde på annan plats. I Malmö är skillnaden mellan högriskplatser och andra platser lägre - men alla värden är högre. Motsvarande som ovan är 0.4 och 0.16. Detta beror på att den data vi använde i denna studie gick fram till år 2017 - när Malmös skjutvapenvåld var nära sin topp och låg klart högst i Sverige. Sedan dess har skjutningarna i Malmö minskat i antal, medan Stockholm hade en kraftig ökning av skjutningar under 2020. 

Figur 2. Följdskjutningar i Stockholms län baserat på om första skjutning varit vid drogscen i utsatt område eller inte. Värden anges för inom 2 eller 4 veckor, samt inom 200, 400 eller 600 meter.

Diskussion och slutsats

Det är väldigt starka koncentrationer av skjutningar till platser med öppen drogförsäljning i utsatta områden, och det är också en ganska hög risk för en ny skjutning på en sådan plats efter en första skjutning. Det innebär att det enlig min mening är rimligt med riktade åtgärder kort i tid efter en skjutning på en sådan plats. Det här görs ofta också, normalt under några dagar inom ramen för trygghetsskapande åtgärder och utredningsinsatser - och åtminstone i Malmö görs det också under lite längre tid för att försöka förhindra följdskjutningar. 

Samtidigt ska detta inte tolkas som att det är drogförsäljningen i sig som orsakar skjutningarna. Det kan vara så, men den enklaste förklaringen är kanske snarast att de platser där det säljs droger i utsatta områden frekventeras av de kriminella nätverk som skjuter - och blir skjutna. Samma nätverk är också inblandade i drogförsäljningen, men utan fördjupade analyser ska man nog vara försiktig med att dra slutsatsen att skjutningarna är på grund av drogförsäljningen. 

Det kan finnas viktiga anledningar att arbeta mot den öppna drogförsäljningen dock - inte minst för att den påverkar många boende. I Stockholms stads trygghetsmätning 2017 var det t ex 42% av invånarna i utsatta områden som upplevde att öppen handel med droger var ett litet eller stort problem. I de tre särskilt utsatta områdena, Husby, Rinkeby och Tensta, var det 67% av invånarna. Öppen drogförsäljning kan sända en signal om laglöshet och är därmed ej önskvärt. Dessutom finns det ett egenvärde i att försöka reducera brottsvinsterna de kriminella nätverken kan göra. 

Samtidigt är det viktigt att betona att den internationella forskningen om tillslag mot drogmarknader pekar mot att det snarare ökar våldet än minskar det. Min kollega Kim Møller har också dragit liknande slutsatser utifrån sina analyser i Danmark. Om målet är att minska våldet kan det därmed vara kontraproduktivt att slå mot drogmarknaden - åtminstone på kort sikt. 

Det hela är, som vanligt, inte helt enkelt. Men nu vet vi i alla fall att den typen av platser har väldigt mycket skjutningar, och att de ganska ofta ser följdskjutningar efter att en första skjutning inträffat. En pusselbit i taget får vi lägga hela pusslet. 

 

En Gerell-akademisk årskrönika 2019

2019 var ett hektiskt år, fast det slog mig inte förrän idag att det var så pass hektiskt att jag inte skrev något på bloggen över huvud taget. Jag har tidigare haft för vana att skriva korta blogginlägg med populärvetenskapliga sammanfattningar av mina studier, och när jag nu missat att skriva något under 2019 tänkte jag att jag gör en kort sammanfattning av det som publicerades under förra året i ett samlingsinlägg - samt lite om vad jag nu arbetar med och vad som är på gång. En Gerell-akademisk årskrönika helt enkelt. Under 2019 hade jag två tidskriftsartiklar, fyra rapporter och två bok-kapitel publicerade. Jag ska nedan kort gå igenom dessa. 

Explosive Violence: A near repeat study of hand grenade detonations and shootings in urban Sweden
Först ut under året var vår studie om skjutningar och handgranater, en tidskriftsartikel i European Journal of Criminology. I studien kartlägger vi detonerade handgranater och identifierar 77 sådana fall mellan 2010 och 2016. Vi visar också att handgranater tenderar att detonera på ungefär samma platser som skjutningar, men att det också finns skillnader i mönstren. Handgranater exploderar relativt sett oftare i centrala delar av storstäderna jämfört med var skottlossning sker. Det handlar ofta om företag eller kontor som är måltavla för detonationen. 60% av detonationerna skedde under natten, det var vanligast under sommaren, och söndagar hade betydligt färre än de andra veckodagarna. Vi analyserade också hur skjutningar och handgranater tillsammans kan förstås i både tid och rum, där risken för att ett våldsdåd av sådan typ ska inträffa är kraftigt förhöjd på en plats där det redan skett inom några veckor och några hundra meter.

Mål-processutvärdering av Trygg fotboll i Göteborg
I februari var det sedan dags för en rapport som sammanfattade ett litet utvärderingsprojekt jag genomfört åt polisen i Göteborg tillsammans med Erik Madsen som gjorde huvuddelen av arbetet. I Göteborg samarbetar polisen, kommunen och IFK Göteborg utifrån en strukturerad samverkansmodell för att minska problem kring fotbollsmatcher. Vår utvärdering var en processutvärdering, där vi försökte förstå om det arbetet som gjorts motsvarade de mål som satts upp. Utifrån intervjuer och dokumentstudier kom vi fram till att projektet verkade ha medfört förbättrad samverkan, men att de ambitioner om att arbeta med risksupportrar för att få dessa att ändra sitt beteende som fanns inte hade genomförts. Däremot hade projektet lett till flera konkreta åtgärder av mer situationell karaktär. Detta hade växt fram naturligt inom projektet, och situationellt arbete kan nog ofta vara ett lättare sätt att dra igång samverkan just på grund av att det blir väldigt konkret.

Brottslighet och utsatthet i Malmö
Mina kollegor Ardavan Khoshnood och Marie Väfors-Fritz tog initiativ till att sammanställa en bok om brottslighet och utsatthet i Malmö. Jag skrev två kapitel i boken, ett om anlagda bränder, och ett tillsammans med ardavan om skjutningar och sprängningar. Boken översattes också till engelska.
Vad gäller skjutningar och sprängningar så är mycket en sammanfattning av sådant som framkommit i mina och ardavans andra studier (exv den som nämns ovan), men vi gjorde också en genomgång av hur statistikrutiner förändrats och beskrev utvecklingen i Malmö, Göteborg och Stockholm (Figur nedan).

I kapitlet om anlagda bränder sammanfattade jag en del av den forskning som gjorts, bland annat av mig själv och mina gamla kollegor på institutionen för urbana studier, men mycket från forskare vid Göteborgs universitet som studerat unga brandanläggare och förebyggande av bränder. Jag delade där in motiven för anlagda (bil-) bränder i tre huvudkategorier. Skadegörelse - som ofta handlar om spänning eller nöje, instrumentella motiv där branden fyller ett rationellt syfte - till exempel flyktbilar som bränns upp för att dölja bevis eller bränder som utgör försäkringsbedrägerier, samt expressiva motiv, som kan handla om rop på hjälp, eller den ofta uppmärksammade typen där bränder är en del av våldsamma upplopp.

Utsatta områden i Sverige och polisens lägesbildsverktyg
Detta var ett projekt som jag arbetade på tillsammans med två forskningsassistenter, Mia Puur och Stefan Litbo vilka gjorde huvuddelen av arbetet. Vi skrev totalt tre rapporter, där den första utgjorde en kort forskningssammanställning kring utsatta områden och relaterade begrepp. Den andra var en genomgång av en enkät som polisen nationellt använder för att kartlägga hur lokal polis upplever olika problem i utsatta områden. Den tredje rapporten slutligen var en slutrapport som sammanfattade fynden från båda delstudierna. Tyvärr håller Malmö Universitet på att byta arkiv-system, och därför finns dessa rapporter inte uppladdade.
Huvudpoängen med detta projekt landade hur som helst i att vi föreslog en halvering av antalet frågor i polisens enkät, från 160 till 80 frågor, vilket vi menar kan göras utan att alltför mycket information tappas. Dessutom föreslog vi en rad förbättringar kring datainmatning, svarsalternativ och liknande för att enkäten ska ge ett bättre underlag.

Hotspot knarkrondellen
Det här var en studie som ursprungligen utgjorde en masteruppsats av en av mina studenter, Ina Hennen. Studien handlar om de förebyggande insatser som satts in vid "knarkrondellen" på Möllevången i Malmö, och vi omarbetade Inas masteruppsats till en tidskriftsartikel som publicerats i Nordisk Politiforskning. Knarkrondellen uppmärksammades nationellt efter att föräldrar hotats av langare när de skulle hämta sina barn på den förskola som ligger där, och för att minska problemen sattes kameraövervakning, ökad polispatrullering och belysning in. Vi följde upp hur situationen i området var efter att detta sattes in jämfört med situationen året innan med hjälp av polisstatistik och en enkätundersökning som polisen genomförde. Tyvärr hade vi inte tillgång till något vettigt kontrollområde, utan kunde bara använda närliggande gator som kontroll, vilket min kollega Karl Kronkvist påpekat inte är särskilt bra eftersom de närliggande gatorna kan påverkas av interventionen. Överlag hittade vi inga särskilda effekter av interventionen, men det fanns vissa indikationer på att en del av (narkotika-) brottsligheten flyttat från rondellen till närbelägna platser.

2020
I slutet av förra året donerade Länsförsäkringar Skåne 5 miljoner för att jag tillsammans med andra forskare ska bedriva praktiknära forskning om brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete i Malmö. Vi kommer att ägna oss åt konkreta projekt, men har ännu inte börjat med någon studie och jag får därför återkomma kring vad det kommer handla om detta år. Jag kommer att jobba 30% med det de närmsta fem åren, och under 2020 har jag resterande del av min tjänst som en postdoc där jag huvudsakligen kommer ägna mig åt forskning.
Jag har för närvarande fyra studier i olika stadier av den granskningsprocess som sker innan akademisk publicering, och arbetar med ytterligare tre studier. Dessutom kommer vår bok om utsatta områden ut snart inom ramen för rapportserien Malmö University Publications In Urban Studies (MAPIUS).

Att vända utvecklingen - från utsatta områden till trygghet och delaktighet
Det här är en bok där vi (Per-Olof Hallin, Stig Westerdahl, Kim Nilvall) försökt sammanfatta en del av det vi lärt oss efter att i flera år ha arbetat med utsatta områden inom ramen för en nationell forskningscirkel på temat och de senaste åren  med ett MSB-finansierat utvecklingsprojekt kring dessa frågor. Boken innehåller korta kapitel om hur vi menar att utsatta områden kan förstås, hur situationen är, och vad som kan göras åt problemen. Den bör gå i tryck snart, och kommer finnas tillgänglig som pdf för den som är intresserad.


Testing the spatial accuracy of adress based geocoding for gun shot locations
Den konkreta studie som är närmast publicering är annars ett samarbete med Andrew Wheeler vid University of Texas som är accepterad för publicering och bör komma ut inom kort (pre-print här). Studien bygger vidare på en av mina tidigare studier (blogg) och undersöker hur rätt, eller fel, de platser som skjutningar i Wilmington, North Carolina registreras på är. Wilmington har ljudsensorer som identifierar skjutningar, och vi visar att den plats brotten registreras på är ganska korrekt - så länge adressen skrivits in korrekt i anmälningen.


 Flows of people and hot spots of crime
Det finns mycket forskning om platser med höga nivåer av brott ("hot spots"), och det finns mycket forskning om vad som geografiskt kännetecknar platser där fler brott sker. I en tidigare studie (blogg) visade jag dock att mycket av det som rent geografiskt förklarar sådana platser, t ex att det är mer brott vid skolor, i själva verket verkar hänga samman med att skolor finns på platser där mycket folk rör sig snarare än att skolan i sig skulle ha någon påverkan. I denna studie följer jag upp detta genom att analysera kopplingen mellan platser med väldigt mycket brott och antalet busspassagerare i närheten. Jag visar att skadegörelse och bränder har ett annat mönster än våldsbrott, cykelstölder och bilinbrott, och lägger fram en hypotes om att det kan förklaras utifrån att det finns lämpliga måltavlor för skadegörelse nästan överallt.

Open drug markets, vulnerable neighborhoods and gun violence in two swedish cities
I denna studie bygger jag tillsammans med Sturup, Rostami, Nilvall, Magnusson och Khoshnood vidare på våra tidigare fynd om nära-återkommande mönster för skjutningar. Vi analyserar kopplingen mellan platser med öppen drogförsäljning och skjutningar i Malmö och Stockholms län, och finner att det finns en väldigt stark sådan koppling, särskilt för drogplatser i utsatta områden. Datan över drogplatser kommer från två olika data-set, Kim Nilvall som samlat in i Malmö, och Mia-Maria Magnusson som inom ramen för sitt arbete vid polisen och sitt doktorerande hos oss i Malmö genomfört en enkät på temat i Stockholm. Vi finner att de absoluta riskerna för en följdskjutning på platser med öppen drogförsäljning är ganska höga, vilket kan motivera insatser från polis eller andra myndigheter efter att en skjutning på sådan plats inträffat.

Predicting crime
Detta är ett projekt som utgör Maria Doyles doktorsavhandling. Maria finns vid Örebro Universitet och jag är tillsammans med Henrik Andershed handledare. I den första studien inom projektet testar vi olika metoder för att predicera vilka platser som kommer att ha mycket brott, och kommer fram till att en av de absolut enklaste metoderna fungerar förvånansvärt bra. Det är ett viktigt fynd eftersom det innebär att polisen eller andra som vill predicera brott inte behöver använda en massa komplicerade modeller för att landa ganska rätt.

CCTV in deprived neighborhoods - a short time follow up of effects on crime and crime clearance
Denna studie är i princip färdig, men inte inskickad för granskning än. I den följer jag upp hur brottslighet och uppklarning av brott förändrades i tre utsatta områden i nordöstra göteborg efter att kameraövervakning installerades. Jag jämför dessa platser med liknande platser i andra utsatta områden, och finner att våldsbrotten minskade, egendomsbrotten ökade, och uppklarningen ökade.
De flesta förändringarna är dock ej signifikanta, och det är stora skillnader mellan de tre områdena. Att våldsbrott snarare än egendomsbrott minskar efter att kameror introduceras påminner om resultaten från Södra Sofielund som också är ett utsatt område.Vi behöver fler studier för att veta, men det är möjligt att kameraövervakning har andra effekter i utsatta områden än vad vi normalt väntar oss - normen är att egendomsbrott minskar men inte våldsbrott.
Vad gäller uppklarning ökar den för båda egendomsbrott och våldsbrott, men det rör sig om så få fall att det inte går att dra någon tydlig slutsats annat än just att det är så få fall. För  egendomsbrott klaras bara enstaka procent av brotten upp även om brotten begåtts på kameraövervakade platser - där finns nog en förbättringspotentiel.

Helicopter hotspotting
Det här är en studie som jag gör inom ramen för mitt arbete med polismyndigheten, tillsammans med Kim Nilvall och Johan Kardell. Det är en pilotstudie för att testa om det går att förebygga bilbränder genom att använda polishelikoptrar, som vi samtidigt ser som ett sätt att få in mer evidensbaserat polisarbete i svensk polis.
Bilbränderna sjönk kraftigt under den period helikoptern flög, men den minskningen var både i de områden där helikoptern flög och där den inte flög. Helikoptern flög dock inte varje dag, och i praktiken flög den mest de första veckorna av studieperioden. Vi ska nu göra en förfinad analys och se om det finns någon effekt just den dag helikoptern varit på plats i ett område.

Identifying vulnerable neighborhoods quantitavely
 Det här är ett projekt jag tänkt ägna mig åt inom ramen för min postdoc, där jag har begärt ut data och kommer att arbeta tillsammans med Mia Puur. Utgångspunkten är att polisens klassning av utsatta områden till stor del är subjektiv. De områden som polisen upplever är problematiska klassas som utsatta. Men går det att identifiera dessa områden utifrån mer objektiva kriterier? Vi kommer göra en statistisk analys på rutnätsnivå där hela Sverige delas in i rutor som är 200x200 meter. De rutor som av polisen klassas som utsatta kommer sedan att analyseras utifrån socioekonomi, demografi och brottslighet och jämföras med rutor som inte klassas som utsatta.

Så, där har vi 2019 års publikationer och det som ligger närmast till hands att dyka upp framöver för min del. Fast det kommer säkerligen dyka upp nya saker också, det gör det nästan alltid. I och med detta har jag i alla fall återupplivat bloggen lite, och det är alltid något!