måndag 22 juni 2015

Otrygga bostadsområden i Malmö

Idag gick Malmö stad ut med ett pressmeddelande med rubriken Nu krävs krafttag för att öka tryggheten! efter att det under de senaste veckorna har varit en rad skottlossningar och granatangrepp i staden. För några timmar sedan rapporterades det om skottlossning mot en lägenhet i Herrgården , samma område där 27 personer blev gripna efter en skottlossning för några veckor sedan. Däremellan har en explosion briserat i Södra Sofielund, och dagen efter  fyra personer blivit skjutna i samma område, två handgranater har kastats mot ett bostadshus i Kroksbäck samt en person blivit skjuten i Söderkulla.

Sammantaget är det här en exceptionellt våldsam period, och det är bra att kommunledningen markerar en vilja att ta tag i problemet. Att det finns problem med otrygghet i delar av Malmö är dock ingen nyhet, och alla de områden som nu drabbats av dessa våldsdåd ligger i anslutning till bostadsområden där otryggheten länge har varit stor.  När vi pratar om platser med mycket sociala problem i Malmö kan dessa fyra platser sägas vara del av de fyra kluster av bostadsområden i Malmö som präglas av segregation, ekonomiskt utsatthet, kriminella nätverk och otrygghet.
Nästa vecka ska jag prata om otrygga bostadsområden på ett seminarium i Almedalen som organiseras av Polismyndigheten. I mina förberedelser för det seminariet har jag karterat de fyra platser där ovan nämnda händelser inträffat i relation till nivån av allmän otrygghet i Malmö Områdesundersökning 2012. Kartan visar allmän otrygghet (oro att utsättas för brott) från grönt till rött. Gult motsvarar genomsnittet i Malmö, orange och rött är mer otrygghet än snittet, och gröna nyanser är mindre otrygghet än genomsnittet (Vita områden har få invånare. Se också mitt tidigare blogginlägg om statistiska osäkerheter kring detta)


På kartan ovan har jag lagt till en * för de fyra platser där skottlossningar och granater har använts de senaste tre veckorna i Malmö samt lagt in blåa ringar för att markera ut de kluster av bostadsområden där det finns problem med otrygghet, fattigdom (se mitt tidigare blogginlägg om fattigdom och otrygghet) samt mer eller mindre utvecklad kriminalitet. Längst österut har vi Rosengård, där Ramels väg längst österut har varit hårt drabbat av skottlossningar och sprängdåd. Strax väster om Rosengård kommer Södra innerstaden, där framför allt Rasmusgatan i Södra Sofielund har drabbats av liknande problem. Söder om Södra innerstaden ligger Fosie, där varierande grad av problem finns i flera områden såsom Lindängen, Hermodsdal och Söderkulla. Längst västerut till sist har vi Hyllie, där områdena Holma och Kroksbäck länge har dragits med vissa problem, och på senare år även Bellevuegården har varit hårt drabbat av skottlossningar.

En skillnad som kan vara värt att påpeka här relativt Stockholm och Göteborg är hur nära allt är. Södra innerstaden är en del av innerstaden - inte ett miljonprogram långt bort. Från Södra innerstaden är det sedan bara ett stenkast till miljonprogrammen i Rosengård och Fosie, och bara någon kilometer till de utsatta områdena i Hyllie. Otryggheten är väldigt centralt placerad i Malmö - i stadens utkanter med välmående villaområden eller landsbygd är människor generellt sett minst lika trygga som i övriga Sverige. 

Det är viktigt att poängtera att även i dessa områden där otryggheten är hög är det många som trivs väldigt bra, och en majoritet brukar beskriva sig som trygga. Det är också helt felaktigt att beskriva dessa områden som "polisfria" eller "no-go zoner". Polisen är i dessa områden dagligen, liksom bland annat personal från Malmö stad - och inte helt sällan forskare som jag själv. En annan viktig komponent för att förstå dessa områden är att problemet ofta är starkt koncentrerade till enstaka gator eller kvarter. Bostadsområden som Södra Sofielund, Kroksbäck eller Herrgården har förvisso problem, men problemen är klart tydligast på en enskild gata i respektive bostadsområde medan övriga delar av området är mindre drabbade.

Däremot går det inte att förneka att detta är områden som har problem med otrygghet och lokala kriminella nätverk. Inte sällan pågår mer eller mindre öppen försäljning av narkotika, vilket tillsammans med allmänt stök och grova våldsbrott med skjutvapen skapar en otrygg miljö.Både polisen och Malmö stad bör kunna göra mer för att förbättra situationen i dessa områden. Samtidigt är det viktigt att notera att mycket görs, och som Malmö stad konstaterar i sitt pressmeddelande har arbetet utvecklats under de senaste åren. Bland de initiativ jag är bekant med kan nämnas lovande insatser från områdespolisers sida med att systematiskt besöka samtliga hushåll på de mest utsatta adresserna i vissa bostadsområden för att visa sitt stöd och samla in information. Sådana insatser behövs i områden där många drar sig för att prata med polisen som jag diskuterat tidigare på bloggen. I Stadsområde Väst har en särskild utredare rekryterats (full disclosure: Rekryterats från min gamla forskargrupp på Malmö högskola) för att arbeta fram en konkret handlingsplan för ökad trygghet i bland annat Kroksbäck, Holma och Bellevuegården. Gemensamt för båda dessa initiativ är dock att de enligt min mening borde ha varit självklara, men nu har framkommit som resultat av att anställda inom polis och kommun samt deras chefer har kämpat för att få loss resurserna till detta. Den typen av insatser borde vara en del av den reguljära verksamheten och metoderna borde kontinuerligt följas upp, utvecklas och förfinas.

Att polisen måste satsa på att utreda och lagföra de skyldiga till skottlossningar och sprängdåd är en självklarhet. Lika självklart borde det vara med långsiktiga insatser för att förbättra situationen i de bostadsområden där många är rädda och känner sig utelämnade. Jag har i flera sammanhang nämnt möjliga åtgärder som jag tycker är rimliga att införa. Här är tre enkla åtgärder som jag tycker att polisen borde införa omedelbart:
* Prioritera utsatta områden i ingripande-verksamheten. När någon ringer från ett av dessa områden borde det alltid komma en polis. Polisen kan inte alltid göra något åt problemet, men polisen kan se till att alltid visa sig engagerad för invånare i utsatta områden där somliga tvekar inför att kontakta polisen från första början.
* Beordra samtliga IG-poliser som inte har ett konkret uppdrag ( i den mån detta fortfarande händer) att parkera i ett av de mest utsatta områdena, och se till att så sker. Även om polisen redan nu vistas mycket i dessa områden skulle det vara önskvärt om polisen oftare var där utan att ha ett konkret uppdrag. Lär känna området, låt området lära känna er.
* Utöka områdespolisen, och stötta de områdespoliser som visar initiativförmåga och kapacitet att arbeta systematiskt för att öka tryggheten samt förebygga brott. Initiativ som det jag nämnt ovan om att systematiskt knacka dörr på de mest utsatta adresserna i miljonprogramsområden är smarta, och troligen effektiva, åtgärder för att förbättra situationen i området på både kort och lång sikt.

När det gäller skottlossningar finns dessutom möjligheten att testa beprövade program från andra delar av världen. Inte minst i USA finns numera en hel del forskning kring möjligheter att minska skjutvapen-våld, till exempel Cure Violence som i flera utvärderingar visats sig vara effektiv. I en svensk kontext blir detta givetvis betydligt dyrare per förebyggd skottlossning - men när politiker på alla nivåer nu ändå pratar vitt och brett om att förebygga skottlossningar är det kanske en kostnad som går att ta. Cure violence är bara ett exempel dock, det finns massor av saker som går att göra. Både forskningen och mängder av engagerade medarbetare inom polisen, kommunen och civilsamhället kan bidra med tankar, erfarenheter och idéer. Det som saknas är resurser och vilja att långsiktigt arbeta med dessa frågor, istället för att bara genomföra enstaka projekt eller släcka bränder där det för tillfället är som värst.

Slutligen. Av de bostadsområden jag ovan nämnt där det finns mer eller mindre stora problem med otrygghet och kriminella nätverk kan det vara värt att notera att endast två av dessa (Herrgården och Södra Sofielund) är med i Rikskrims kartläggning över bostadsområden som har problem med kriminella nätverk. Den siffran borde enligt min mening utökas med ytterligare 3-7 områden i Malmö.

fredag 30 januari 2015

Rekordfå anmälda brott i Malmö blev ingen nyhet

I måndags släppte Malmö stad nyheten att den anmälda brottsligheten i staden är nere på en rekordlåg nivå. Brottsanmälningar per invånare har minskat fem år i rad och är nu lägre än 1996 då BRÅ började mäta. Det ska direkt sägas att det är långt ifrån säkert att detta betyder att brottsligheten faktiskt minskat. Det kan t ex hända att fler har blivit rädda att anmäla brott eller tappat förtroende för polisen vilket kan påverka anmälningsbenägenheten. Det vet vi dock inte, och utgångspunkten bör vara att det är positivt om den anmälda brottsligheten minskar.

Rekordlåg nivå på brottsligheten i en stad som för bara några veckor sedan sades riskera "stämplas med öknamnet Sveriges Chicago" hade kunnat vara en nyhet i lokalmedia. Kanske till och med i riksmedia, i relation till hur staden ibland påstås användas som exempel på hur invandring påverkar samhället och brottsligheten.

Så var dock inte fallet, åtminstone inte vad jag kunnat se (kontakta mig gärna om jag missat något). Sydsvenskan publicerade i förrgår en liten notis i papperstidningen som jag hittar via retriever, en re-write av pressmeddelandet Malmö stad skickade ut. På webben hittar jag inget. Ingenting i P4 Malmöhus. Ingenting i Sydnytt. Ingenting i Skånska Dagbladet. Det handlar inte om att det inte rapporteras nyheter från Malmö, det senaste dygnet har t ex Skånska Dagbladet rapporterat från Malmö om ett inbrott på en skola och om att vakter sätts in på natt-café för EU-migranter. När jag letar nyheter om det upptäcker jag dessutom att P4 Kalmar verkar se ett nyhetsvärde i att stölder och inbrott minskar enligt motsvarande statistik. Jag har via twitter kontaktat lokalmedia och frågat om detta, men den enda som svarade var Sydnytt som säger sig ha missat pressmeddelandet.

Enligt min mening är den här typen av nyheter viktiga att rapportera om, inte minst i relation till att det är många som oroar sig för brottsligheten i samhället. Förra året uppgav 69% av svenskarna att de tror brottsligheten har ökat i Sverige de senaste tre åren, när den mesta datan pekar mot att brottsligheten varit relativt oförändrad eller till och med minskande för de flesta brottstyper. Motsvarande trend har också noterats i Storbritannien, där folk tror att brottsligheten ökar när den i själva verket minskar. Även om det här blir av intresse att notera att brottsligheten kanske faktiskt ökade förra året som jag bloggade om häromveckan så har den övergripande trenden över en längre tid varit att stora delar av brottsligheten minskar samtidigt som befolkningen tror att den ökar. Det här är lite av ett folkbildningsproblem, och det underlättas knappast av att ingen rapporterar om "rekordlåg nivå på anmälda brott" i staden Malmö. När media kontinuerligt rapporterar om enskilda brott, som ovan nämnda inbrott i en skola, men inte gör någon nyhet av den övergripande trenden med minskande brottslighet kanske det inte är så konstigt att många tror att brottsligheten ökar.



tisdag 13 januari 2015

NTU 2014 - vad är egentligen nyheten?

Idag har BRÅ presenterat Nationella TrygghetsUndersökningen (NTU) för 2014. I sitt pressmeddelande fokuserar BRÅ på att belysa viktiga förändringar i svenskars upplevelser sedan 2006. Störst fokus läggs vid ökat förtroende för rättsväsendet, med den intressanta twisten att det är bland tonåringarna som flest har förtroende för polisen. Det noteras också att tryggheten ökar, samt att andelen svenskar som tror att brottsligheten ökar kraftigt har minskat. Allt detta är bra och intressant - men är det verkligen nyheten med NTU2014?

När det gäller förtroendet för rättsväsendet så finns följande graf med i NTU2014 (BRÅ 2015: 124) som visar utvecklingen över tid.





Som vi kan se ökade förtroendet för rättsväsendet mellan 2006 och 2010-2011. För att därefter ha legat ganska stabilt. Avseende förtroende till polisen ökade det 2006-2011, minskade till 2012, och har därefter legat stilla. När det gäller otrygghet är mönstret liknande, nedan ser vi oro att utsättas för brott (BRÅ 2015: 97).


Otryggheten minskade tydligt fram till cirka 2011, men har inte förändrats nämnvärt senaste två åren.

Som jag ser det är det väldigt bra att allmänheten blir informerad om att tryggheten har ökat och att brottsligheten har minskat under de sista 10 åren. Men det är knappast en nyhet i NTU 2014. Det högsta nyhetsvärdet i NTU 2014 som jag ser det är snarast att fler anger sig ha blivit utsatt för brott mot person år 2013. I grafen nedan (BRÅ 2015: 38) visas utvecklingen sedan 2005.



Nästan alla staplar pekar uppåt för år 2013 - och faktum är att vi i tabellen (BRÅ 2015: 35) kan utläsa att den totala rapporterade utsattheten för brott mot person är den högsta sedan år 2005. År 2013 angav 12.7% av de tillfrågade att de blivit utsatta för misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Under den föregående femårsperioden var motsvarande nivå 11.5 - 11.4 - 11.4 - 11.6 - 11.4 (sidan 35). Det är fullt möjligt att detta inte är en signifikant förändring, och försiktighet måste iakttagas vid tolkning av siffrorna. Men här har vi åtminstone en faktisk förändring i den senaste mätningen, till skillnad från avseende otrygghet eller förtroende för rättsväsendet som legat helt stilla. Borde inte det vara den stora nyheten? Både DN och Ekot kör i stora drag på BRÅs vinkel - ska ingen notera ökningen i självrapporterad utsatthet för brott?

Uppdatering: För att se om detta verkligen är en nyhet har jag beräknat konfidensintervall. Jag vet inte hur stort det interna bortfallet är, men baserat på det totala antalet svarande är 95% konfidensintervall för 2013 (NTU2014) 12.1-13.3 medan 95% konfidensintervall för 2012 (NTU2013) är 10.8-11.97. Förändringen ser därmed ut att vara statistiskt säkerställd, även om det är knappt, och jag måste reservera mig för att inte ha någon kännedom om eventuellt internt bortfall.

Uppdatering 2015-01-19:
En av rapportförfattarna har kontaktat mig med ett viktigt klargörande. Anledningen till att BRÅ inte uppmärksammade ökningen i utsatthet för brott är att det redan gjorts när en delrapport presenterades två månader tidigare. Det är en rimlig invändning, en nyhet som redan rapporterats är givetvis inte längre lika mycket en nyhet. Å andra sidan hade det kanske kunnat nämnas även när huvud-rapporten presenteras, utan att det behöver göras till huvudnummer.  

BRÅ (2015). Nationella Trygghetsundersökningen 2014. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. BRÅ-rapport 2015: 1