Det grova våldets indirekta påverkan på barn och unga

Efter att två unga män igår blev ihjälskjutna vid en förskola i Örebro aktualiseras återigen hur denna typ av incidenter kan påverka barn och unga. Tre förskolor hålls stängda under dagen. Vad betyder det för barnen i Örebro? Vad säger forskningen om detta?

Jag skrev några sidor om det i vår bok om utsatta områden , men känner att det nu är dags för ett blogginlägg på temat. Att människor påverkas av skjutvapenvåldet verkar tydligt. Efter allvarliga/uppmärksammade dåd är det numera regel med uppföljande reportage efter några dagar där invånare i det drabbade bostadsområdet pratar om sin oro, och ofta också om att flytta till andra, lugnare bostadsområden. Vi visade också i en studie förra året att bostadspriser i Stockholm sjunker med ca 60 000 kronor eller 1.7% direkt efter att en skjutning inträffat i närheten. I den internationella forskningen har flera studier ägnat sig åt hur denna typ av våld påverkar de som bor i närheten av händelsen, och särskilt på hur barn och deras skolresultat kan påverkas. Det finns ännu inga svenska studier på det temat, så tills vidare får vi utgå från den internationella forskningen. 

Den amerikanska sociologen Patrick Sharkey visade i en studie att barn som intervjuats för ett helt annat syfte var påtagligt oroliga och hade svårt att koncentrera sig om det hade varit ett mord i deras bostadsområde veckan innan. I en uppföljande studie visade forskargruppen att barn som bodde på en gata där det varit ett våldsbrott veckan innan ett standardiserat test fick sämre resultat i engelska, medan matematikprov ej påverkades. Det drivs av att svarta elever får betydligt sämre testresultat om det varit ett våldsbrott veckan innan provet, vilket förklarar 18% av skillnaden mellan vita och svarta barns provresultat. Det gör att 2.8 procentenheter fler svarta barn blir underkända på provet. 2.8 procentenheter kan låta lite, men då ska det också betänkas att det rör sig om ett prov. Barn som bor i områden med mycket våld kommer riskera drabbas av en sådan effekt flera gånger under sin skoltid, vilket kan ge betydande negativa effekter i det långa loppet. 

Flera andra studier har kommit fram till liknande resultat. När Washington drabbades av en seriemördare som sköt ihjäl folk presterade barn på skolor i närheten mellan 2 och 5% sämre. I Mexiko är mord, ofta med gängkoppling, kopplat till lägre sannolikhet att klara skolan. I Brasilien presterar barn sämre när gängvåld i deras närhet ökar i intensitet, vilket åtminstone delvis verkar hänga samman med att skolor stänger och att lärare är frånvarande. 

Dessa studier fokuserar på hur barn påverkas på kort sikt. Sämre resultat strax efter våldsutbrott. Men våldet kan också få mer långsiktiga konsekvenser. Sharkey visar i en annan studie att förändringar i nivå av våldsbrott i ett samhälle kan kopplas till de framtida inkomsterna för barn som växer upp i samhället. Mindre våld verkar ge mer framgångsrika karriärer i framtiden. Det är i sig heller inte så förvånande givet studierna om kortsiktiga effekter. Ibland kommer det där missade provet leda till att du inte klarar grundskolan, och därmed inte kommer in på gymnasiet, och så vidare och så vidare. 

Vad betyder detta för barnen i Varberga Örebro som idag vaknar upp till stängda förskolor? Vad betyder det för barn i Rinkeby, Husby eller Rosengård som under flera år haft höga nivåer av skjutvapenvåld?

Som sagt så har vi ännu inga svenska studier på temat (men ekonomer i Uppsala har börjat titta på det). Det framstår dock som troligt att även barn i Sverige påverkas av detta. Det riskerar att ytterligare späda på de negativa spiraler som barn och deras bostadsområden lever i. Samhället, kommunerna, vården, skolorna, bör noga tänka över vad man kan göra för att motverka den typen av negativa effekter. Hur kan vi stötta barnen? Borde vi skjuta upp prov när ett grovt våldsdåd inträffat? Jag har inga givna svar, men frågorna förtjänar att ställas.

Brottutvecklingen i Sverige. Det ser inte så bra ut. (Inlägget har redigerats något sedan första publicering)

Förra veckan släppte BRÅ resultaten avseende utsatthet för brott från deras senaste trygghetsmätning. Utsattheten för brott har ökat rejält, dramatiskt till och med enligt min mening. När det gäller brott mot person ökade alla brottskategorierna; Misshandel, Hot, Sexualbrott, Personrån, Bedrägeri, Trakasserier. De nivåer som uppmättes var dessutom de högsta "någonsin" år 2016 - det vill säga sedan 2005 när mätningarna inleddes - för alla dessa kategorier utom misshandel. Detta handlar om självrapporterad utsatthet för brott medelst telefonintervjuer, och reservationer om anmälningsbenägenhet och liknande spelar här en betydligt mindre roll. Däremot finns det andra felkällor i NTU, men det är trots allt den  bästa datakälla vi har för att följa utvecklingen av brott mot person där anmälningsbenägenheten generellt sett är ganska låg.

Här ska det direkt noteras att det är fullt möjligt, för att inte säga troligt, att detta delvis handlar om att de som slumpats fram att delta (och/eller de som faktiskt valt att svara) råkat vara en aning o-representativa för befolkningen som helhet. Det finns alltid en statistisk osäkerhet. Men. De flesta av dessa förändringar är signifikanta, och även om det alltså är möjligt att siffrorna är något överdrivna är det inte något som påverkar en övergripande bild av att detta är en dramatisk förändring. Totalt sett uppger 15.6% av befolkningen sig ha utsatts för något brott mot person under 2016 - att jämföra med 13.3% 2015 vilket då var den högsta siffran. Under 2010-talet låg annars samtliga mätningar i intervallet 11.4-12.7%. Det här kan verka som petitesser, enstaka procent hit och dit. Om vi översätter siffrorna i människor blir det dock tydligare. I genomsnitt 11.7% av befolkningen uppgav sig ha varit utsatta för något brott 2010-2014, och alltså 15.6% 2016. Låt oss ta hänsyn till den statistiska osäkerheten, och använda den lägsta siffran i ett 95% konfidensintervall* (14.9-16.3%). Under år 2016 utsattes då 14.9% för brott, vilket är 3.2%-enheter högre än genomsnittet 2010-2014. Utslaget över hela befolkningen handlar det alltså om ca 300 000 fler som utsatts för brott. Här bör det förvisso nämnas att NTU bara studerar åldrarna 16-79, och det är möjligt att utsattheten är annorlunda i de yngsta och äldsta åldersgrupperna, men vi pratar ändå om siffror i hundratusental. Hundratusental av fler invånare som (uppger sig ha) utsatts för brott. Siffran för hur många fler som känner sig otrygga är ännu högre.

I NTU studeras också egendomsbrott, bostadsinbrott, cykelstölder, bilstölder och bilinbrott. Dessa har sjunkit sedan mätningarna inleddes, och 2014 var det ca 100 000 färre hushåll som hade utsatts för något egendomsbrott än 2005. Men siffrorna pekar inte längre nedåt. 2016 ökade bostadsinbrott, bilinbrott och cykelstölder. Det här hade i sig inte varit så uppseendeväckande, men i sammanhanget av den rejält ökade utsattheten för personbrott blir även detta av intresse. Utsattheten för brott ökade alltså rejält 2016 efter att redan ha ökat rejält 2015. Vi är nu uppe på rekordhöga nivåer avseende utsatthet för flera brottstyper.
Detta har också uppmärksammats av media. TT skrev en artikel om detta som publicerades i de flesta medier. Några, däribland DN, skrev också krönikor eller ledare i frågan. Men det blev ingen jättenyhet. Inte något som toppade sidorna och gav upphov till en massa uppföljningsartiklar. Jag var kritisk till att detta underrapporterades, vilket föranledde DN att göra en artikel på det hela, men det blev ändå inte en så stor nyhet. De som följt min blogg vet att jag har förvånats över bristande medierapportering kring brottslighet flera gånger tidigare, mest tydligt avseende den underrapporterade nyheten om rekordfå anmälda brott i Malmö 2014 vilket sedan upprepades 2015. Jag trodde dock då att det åtminstone delvis berodde på att positiva nyheter inte är lika heta att rapportera om som negativa nyheter. Men nu har vi en mycket negativ nyhet som har rapporterats som en normalstor nyhet snarare än som något stort. Jag förstår mig verkligen inte på medielogiken.

Jag har i några år föreläst om brottsutvecklingen för våra studenter. Den förändring som här tagit plats kan enkelt åskådliggöras genom att fundera över hur dessa föreläsningar sett ut och kan komma att se ut i framtiden.
Föreläsning brottsutveckling 2015: "Brottsligheten minskar"
För ett par år sedan var min föreläsning överlag positiv. Dödligt våld pekar neråt. Andelen som får sjukhusvård för våld pekar neråt. Otryggheten ligger stabilt på en låg nivå efter att ha sjunkit mellan 2005 och 2010. Utsattheten för personbrott i NTU ligger på en stabil nivå efter att ha sjunkit 2005-2008. Utsattheten för egendomsbrott sjunker. Ungdomar begår mycket färre brott nu än förr enligt all tillgänglig data. Däremot så pekade jag på en oroväckande trend att vissa typer av brott ökade, däribland bedrägerier och IT-relaterade brott, men också den typen av brott som kan kopplas till utsatta områden. Gängvåld är det tydligaste exemplet, men det kunde då ses som en delvis parallell trend vilken egentligen inte fått genomslag på befolkningen som helhet. På det stora hela rådde det ingen tvekan om att det mesta såg rätt bra ut, även om det delvis handlar om en förändring av brottsligheten (till att bli mer internetbaserad exv) och även om det fanns oroväckande utvecklingstendenser kopplat till utsatta områden.

Föreläsning brottsutveckling 2017: "Brottslighet minskade, men kanske ökar nu"
Nu visade NTU en ökning av såväl otryggheten som utsatthet för brott. Mord ökade till ovanligt höga nivåer under 2015 och 2016 även om det fortfarande är lägre än rekordnivåerna under 90-talet. Gängvåldet, den parallella trenden från tidigare års föreläsningar, verkar ha fått genomslag på mordnivån generellt, som nu är högre än vi sett sedan 2007. Min föreläsning får här en mer försiktig framtoning. Det SÅG positivt ut, men 2015 och 2016 ser inte så bra ut. Vi får avvakta och se om detta är ett trendbrott. Där det tidigare år varit en självklarhet att bilden i huvudsak var positiv fick studenterna nu diskutera huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt - är det mesta bra eller är det mesta dåligt? Studenterna var överlag ganska positiva i sin bedömning, men det var ingen tvekan om att frågan kunde debatteras.
Föreläsning brottsutveckling 2018? "Brottsligheten ökar"
Nu vet jag inte ens om jag kommer föreläsa om brottsutvecklingen nästa termin. Men om jag ska göra det blir det svårt att hitta några positiva generella utvecklingstendenser. Det är förvisso tidigt att dra några slutsatser om trender, och BRÅ påpekar klokt att man gärna vill se 3-årig ökning för att prata om en trend, men det ser inte bra ut. Otryggheten ökar och är högre än på länge vilket synts i NTU liksom i Stockholms stads trygghetsmätning. Mord ligger på en hög nivå drivet av ett ökande gängvåld, även om vi ännu inte är på 90-talets nivåer. Utsattheten för sexualbrott har ökat dramatiskt. Utsattheten för bedrägerier fortsätter öka. Hot och trakasserier ökar, möjligen kopplat till att brottslighet flyttar till nätet. Det mest positiva som finns att säga är att andelen av befolkningen som läggs in för sjukhusvård på grund av våld minskar. Det är en viktig faktor att ta fasta på, men när de flesta kurvorna nu pekar i fel riktning blir det något av ett halmstrå. Däremot kan vi numera nyansera bilden av situationen i utsatta områden något. Gängvåldet är illa och visar inga tecken på att minska, men däremot är den mer övergripande trenden avseende såväl utsatthet för brott som otrygghet inte mer negativ i utsatta områden än i andra urbana bostadsområden.

På bara några år har alltså en beskrivning av brottsutvecklingen i Sverige gått från övervägande positiv till ganska negativ - åtminstone betraktat i ett kort perspektiv av hur det ser ut här och nu. För mig borde detta vara en stor nyhet. Som jag ser på saken är det intressanta dessutom bredden i förändringen. Bara ett fåtal av alla kurvor pekar nu i en positiv riktning. Även om sexualbrott uppvisar den mest dramatiska förändringen (och dessutom anekdotiskt samt via överrepresentation kan kopplas till invandrare vilket är populärt i vissa kretsar), och absolut måste uppmärksammas, särskilt i ljuset av #metoo , så saknar jag ett fokus på den stora bilden. Vi kanske kan kalla den Sverigebilden. Sverigebilden ser här och nu inte så bra ut. Det borde diskuteras i bredare skikt än den främlingsfientliga (eller åtminstone invandringskritiska) klick som hävdar att Sverige håller på att gå under på grund av invandring. Jag har länge argumenterat för att det är en stor orättvisa att boende i utsatta områden tvingas leva med en brottslighet och otrygghet som inte skulle accepteras i resten av samhället. Men detta gäller inte längre bara boende i utsatta områden. Det gäller hundratusentals fler svenskar som (åmintsone uppger sig ha) utsatts för brott och som är rädda att gå ut på kvällen. Det gäller oss alla. Ändå verkar nästan bara den grupp som länge letat efter halmstrån för att bevisa en ökande brottslighet och nu till slut får statistik som visar det de ville bevisa bry sig om frågan. Ska det verkligen vara så?



* Jag använder binomiala konfidensintervall för proportioner i samtliga fall i detta inlägg, med denna kalkylator: http://www.sample-size.net/confidence-interval-proportion/

Otrygga bostadsområden i Malmö

Idag gick Malmö stad ut med ett pressmeddelande med rubriken Nu krävs krafttag för att öka tryggheten! efter att det under de senaste veckorna har varit en rad skottlossningar och granatangrepp i staden. För några timmar sedan rapporterades det om skottlossning mot en lägenhet i Herrgården , samma område där 27 personer blev gripna efter en skottlossning för några veckor sedan. Däremellan har en explosion briserat i Södra Sofielund, och dagen efter  fyra personer blivit skjutna i samma område, två handgranater har kastats mot ett bostadshus i Kroksbäck samt en person blivit skjuten i Söderkulla.

Sammantaget är det här en exceptionellt våldsam period, och det är bra att kommunledningen markerar en vilja att ta tag i problemet. Att det finns problem med otrygghet i delar av Malmö är dock ingen nyhet, och alla de områden som nu drabbats av dessa våldsdåd ligger i anslutning till bostadsområden där otryggheten länge har varit stor.  När vi pratar om platser med mycket sociala problem i Malmö kan dessa fyra platser sägas vara del av de fyra kluster av bostadsområden i Malmö som präglas av segregation, ekonomiskt utsatthet, kriminella nätverk och otrygghet.
Nästa vecka ska jag prata om otrygga bostadsområden på ett seminarium i Almedalen som organiseras av Polismyndigheten. I mina förberedelser för det seminariet har jag karterat de fyra platser där ovan nämnda händelser inträffat i relation till nivån av allmän otrygghet i Malmö Områdesundersökning 2012. Kartan visar allmän otrygghet (oro att utsättas för brott) från grönt till rött. Gult motsvarar genomsnittet i Malmö, orange och rött är mer otrygghet än snittet, och gröna nyanser är mindre otrygghet än genomsnittet (Vita områden har få invånare. Se också mitt tidigare blogginlägg om statistiska osäkerheter kring detta)

På kartan ovan har jag lagt till en * för de fyra platser där skottlossningar och granater har använts de senaste tre veckorna i Malmö samt lagt in blåa ringar för att markera ut de kluster av bostadsområden där det finns problem med otrygghet, fattigdom (se mitt tidigare blogginlägg om fattigdom och otrygghet) samt mer eller mindre utvecklad kriminalitet. Längst österut har vi Rosengård, där Ramels väg längst österut har varit hårt drabbat av skottlossningar och sprängdåd. Strax väster om Rosengård kommer Södra innerstaden, där framför allt Rasmusgatan i Södra Sofielund har drabbats av liknande problem. Söder om Södra innerstaden ligger Fosie, där varierande grad av problem finns i flera områden såsom Lindängen, Hermodsdal och Söderkulla. Längst västerut till sist har vi Hyllie, där områdena Holma och Kroksbäck länge har dragits med vissa problem, och på senare år även Bellevuegården har varit hårt drabbat av skottlossningar.

En skillnad som kan vara värt att påpeka här relativt Stockholm och Göteborg är hur nära allt är. Södra innerstaden är en del av innerstaden - inte ett miljonprogram långt bort. Från Södra innerstaden är det sedan bara ett stenkast till miljonprogrammen i Rosengård och Fosie, och bara någon kilometer till de utsatta områdena i Hyllie. Otryggheten är väldigt centralt placerad i Malmö - i stadens utkanter med välmående villaområden eller landsbygd är människor generellt sett minst lika trygga som i övriga Sverige. 

Det är viktigt att poängtera att även i dessa områden där otryggheten är hög är det många som trivs väldigt bra, och en majoritet brukar beskriva sig som trygga. Det är också helt felaktigt att beskriva dessa områden som "polisfria" eller "no-go zoner". Polisen är i dessa områden dagligen, liksom bland annat personal från Malmö stad - och inte helt sällan forskare som jag själv. En annan viktig komponent för att förstå dessa områden är att problemet ofta är starkt koncentrerade till enstaka gator eller kvarter. Bostadsområden som Södra Sofielund, Kroksbäck eller Herrgården har förvisso problem, men problemen är klart tydligast på en enskild gata i respektive bostadsområde medan övriga delar av området är mindre drabbade.

Däremot går det inte att förneka att detta är områden som har problem med otrygghet och lokala kriminella nätverk. Inte sällan pågår mer eller mindre öppen försäljning av narkotika, vilket tillsammans med allmänt stök och grova våldsbrott med skjutvapen skapar en otrygg miljö.Både polisen och Malmö stad bör kunna göra mer för att förbättra situationen i dessa områden. Samtidigt är det viktigt att notera att mycket görs, och som Malmö stad konstaterar i sitt pressmeddelande har arbetet utvecklats under de senaste åren. Bland de initiativ jag är bekant med kan nämnas lovande insatser från områdespolisers sida med att systematiskt besöka samtliga hushåll på de mest utsatta adresserna i vissa bostadsområden för att visa sitt stöd och samla in information. Sådana insatser behövs i områden där många drar sig för att prata med polisen som jag diskuterat tidigare på bloggen. I Stadsområde Väst har en särskild utredare rekryterats (full disclosure: Rekryterats från min gamla forskargrupp på Malmö högskola) för att arbeta fram en konkret handlingsplan för ökad trygghet i bland annat Kroksbäck, Holma och Bellevuegården. Gemensamt för båda dessa initiativ är dock att de enligt min mening borde ha varit självklara, men nu har framkommit som resultat av att anställda inom polis och kommun samt deras chefer har kämpat för att få loss resurserna till detta. Den typen av insatser borde vara en del av den reguljära verksamheten och metoderna borde kontinuerligt följas upp, utvecklas och förfinas.

Att polisen måste satsa på att utreda och lagföra de skyldiga till skottlossningar och sprängdåd är en självklarhet. Lika självklart borde det vara med långsiktiga insatser för att förbättra situationen i de bostadsområden där många är rädda och känner sig utelämnade. Jag har i flera sammanhang nämnt möjliga åtgärder som jag tycker är rimliga att införa. Här är tre enkla åtgärder som jag tycker att polisen borde införa omedelbart:
* Prioritera utsatta områden i ingripande-verksamheten. När någon ringer från ett av dessa områden borde det alltid komma en polis. Polisen kan inte alltid göra något åt problemet, men polisen kan se till att alltid visa sig engagerad för invånare i utsatta områden där somliga tvekar inför att kontakta polisen från första början.
* Beordra samtliga IG-poliser som inte har ett konkret uppdrag ( i den mån detta fortfarande händer) att parkera i ett av de mest utsatta områdena, och se till att så sker. Även om polisen redan nu vistas mycket i dessa områden skulle det vara önskvärt om polisen oftare var där utan att ha ett konkret uppdrag. Lär känna området, låt området lära känna er.
* Utöka områdespolisen, och stötta de områdespoliser som visar initiativförmåga och kapacitet att arbeta systematiskt för att öka tryggheten samt förebygga brott. Initiativ som det jag nämnt ovan om att systematiskt knacka dörr på de mest utsatta adresserna i miljonprogramsområden är smarta, och troligen effektiva, åtgärder för att förbättra situationen i området på både kort och lång sikt.

När det gäller skottlossningar finns dessutom möjligheten att testa beprövade program från andra delar av världen. Inte minst i USA finns numera en hel del forskning kring möjligheter att minska skjutvapen-våld, till exempel Cure Violence som i flera utvärderingar visats sig vara effektiv. I en svensk kontext blir detta givetvis betydligt dyrare per förebyggd skottlossning - men när politiker på alla nivåer nu ändå pratar vitt och brett om att förebygga skottlossningar är det kanske en kostnad som går att ta. Cure violence är bara ett exempel dock, det finns massor av saker som går att göra. Både forskningen och mängder av engagerade medarbetare inom polisen, kommunen och civilsamhället kan bidra med tankar, erfarenheter och idéer. Det som saknas är resurser och vilja att långsiktigt arbeta med dessa frågor, istället för att bara genomföra enstaka projekt eller släcka bränder där det för tillfället är som värst.

Slutligen. Av de bostadsområden jag ovan nämnt där det finns mer eller mindre stora problem med otrygghet och kriminella nätverk kan det vara värt att notera att endast två av dessa (Herrgården och Södra Sofielund) är med i Rikskrims kartläggning över bostadsområden som har problem med kriminella nätverk. Den siffran borde enligt min mening utökas med ytterligare 3-7 områden i Malmö.

NTU 2014 - vad är egentligen nyheten?

Idag har BRÅ presenterat Nationella TrygghetsUndersökningen (NTU) för 2014. I sitt pressmeddelande fokuserar BRÅ på att belysa viktiga förändringar i svenskars upplevelser sedan 2006. Störst fokus läggs vid ökat förtroende för rättsväsendet, med den intressanta twisten att det är bland tonåringarna som flest har förtroende för polisen. Det noteras också att tryggheten ökar, samt att andelen svenskar som tror att brottsligheten ökar kraftigt har minskat. Allt detta är bra och intressant - men är det verkligen nyheten med NTU2014?

När det gäller förtroendet för rättsväsendet så finns följande graf med i NTU2014 (BRÅ 2015: 124) som visar utvecklingen över tid.

Som vi kan se ökade förtroendet för rättsväsendet mellan 2006 och 2010-2011. För att därefter ha legat ganska stabilt. Avseende förtroende till polisen ökade det 2006-2011, minskade till 2012, och har därefter legat stilla. När det gäller otrygghet är mönstret liknande, nedan ser vi oro att utsättas för brott (BRÅ 2015: 97).

Otryggheten minskade tydligt fram till cirka 2011, men har inte förändrats nämnvärt senaste två åren.

Som jag ser det är det väldigt bra att allmänheten blir informerad om att tryggheten har ökat och att brottsligheten har minskat under de sista 10 åren. Men det är knappast en nyhet i NTU 2014. Det högsta nyhetsvärdet i NTU 2014 som jag ser det är snarast att fler anger sig ha blivit utsatt för brott mot person år 2013. I grafen nedan (BRÅ 2015: 38) visas utvecklingen sedan 2005.

Nästan alla staplar pekar uppåt för år 2013 - och faktum är att vi i tabellen (BRÅ 2015: 35) kan utläsa att den totala rapporterade utsattheten för brott mot person är den högsta sedan år 2005. År 2013 angav 12.7% av de tillfrågade att de blivit utsatta för misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Under den föregående femårsperioden var motsvarande nivå 11.5 - 11.4 - 11.4 - 11.6 - 11.4 (sidan 35). Det är fullt möjligt att detta inte är en signifikant förändring, och försiktighet måste iakttagas vid tolkning av siffrorna. Men här har vi åtminstone en faktisk förändring i den senaste mätningen, till skillnad från avseende otrygghet eller förtroende för rättsväsendet som legat helt stilla. Borde inte det vara den stora nyheten? Både DN och Ekot kör i stora drag på BRÅs vinkel - ska ingen notera ökningen i självrapporterad utsatthet för brott?

Uppdatering: För att se om detta verkligen är en nyhet har jag beräknat konfidensintervall. Jag vet inte hur stort det interna bortfallet är, men baserat på det totala antalet svarande är 95% konfidensintervall för 2013 (NTU2014) 12.1-13.3 medan 95% konfidensintervall för 2012 (NTU2013) är 10.8-11.97. Förändringen ser därmed ut att vara statistiskt säkerställd, även om det är knappt, och jag måste reservera mig för att inte ha någon kännedom om eventuellt internt bortfall.

Uppdatering 2015-01-19:
En av rapportförfattarna har kontaktat mig med ett viktigt klargörande. Anledningen till att BRÅ inte uppmärksammade ökningen i utsatthet för brott är att det redan gjorts när en delrapport presenterades två månader tidigare. Det är en rimlig invändning, en nyhet som redan rapporterats är givetvis inte längre lika mycket en nyhet. Å andra sidan hade det kanske kunnat nämnas även när huvud-rapporten presenteras, utan att det behöver göras till huvudnummer.  

BRÅ (2015). Nationella Trygghetsundersökningen 2014. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. BRÅ-rapport 2015: 1

Områdespoliser och utsatta områden?

I den nya polisorganisation som ska sjösättas från och med första januari nästa år finns angivet att det ska finnas områdespoliser som ska arbeta långsiktigt med att förebygga brott och öka tryggheten. Det ska finnas minst en områdespolis per 5000 invånare i områden som är särskilt utsatta. Vad som är ett särskilt utsatt område bestäms av rikspolischefen på förslag av regionpolischef (Allt detta enligt beslut av polissamordningen).

Det här är för mig en väldigt positiv utveckling, som jag tidigare har berört i olika blogginlägg finns det i en del av våra mest utsatta bostadsområden ett stort behov av en förstärkt polisinsats med fokus på trygghetskapande och förebyggande långsiktiga åtgärder. Men, frågan är vad som egentligen menas med "särskilt utsatt" område. Jag tänkte i detta blogginlägg göra ett förslag till lösning på den frågan för Malmö, utifrån några ganska enkla principer.

När det gäller vad som är ett särskilt utsatt bostadsområde kan det knappast vara avseende mängden brott, för då landar vi direkt bara i centrum. Däremot skulle det kunna handla om mängden brottslingar som mått på hur utsatt ett bostadsområde är, men sådan data har jag inte tillgång till, och jag tänker därför använda mig av två andra datakällor. Normalt när vi pratar om utsatta bostadsområden är det i praktiken socioekonomiskt utsatta bostadsområden vi tänker på, och jag tänker därför inkludera ett grovt mått på det. I relation till det uppdrag dessa områdespoliser ska ha om att bland annat arbeta trygghetsskapande kan det också vara relevant att inkludera ett mått på trygghet.

För socioekonomisk utsatthet har jag använt mig av medianinkomst 2011 och för otrygghet har jag använt mig av ett mått från Malmö områdesundersökning över konkret otrygghet 2012, som är en sammanvägning av tre frågor: Rädd att gå ut ensam på kvällen i bostadsområdet, rädd för specifika personer i bostadsområdet, tagit omväg för att undvika specifika platser/personer i bostadsområdet. Jag har sedan standardiserat dessa två mått och slagit ihop dom till ett mått, och väljer att här betrakta varje område som ligger mer än 2 standardavvikelser lägre än genomsnittet i Malmö som utsatta. Det innebär i praktiken att ett område som antingen är lite otryggt och lite fattigt, eller väldigt otryggt och normalfattigt, eller väldigt fattigt och normaltryggt kan inkluderas. Däremot kommer inte ett område som är väldigt otryggt men samtidigt väldigt rikt att inkluderas (några sådana finns dock ej).

Eftersom den nya polisorganisationen är nationell kan det här vara av intresse att notera att jag gör min jämförelse internt i Malmö - och Malmö är såväl fattigare som otryggare än Sverige i allmänhet. I en nationell kontext kan det därmed kanske sägas att de områden jag här lyfter fram som utsatta skulle vara än mer utsatta - kanske rentav "särskilt utsatta" i enlighet med polisens formuleringar.

På kartan ser vi 17 bostadsområden i rött som når upp till min grovhuggna operationalisering av utsatthet, utav totalt 104 områden i Malmö som hade över 100 invånare 2012 (områden med vit bakgrund hade färre än 100 invånare). Förutom en stor del av Malmös socioekonomiskt utsatta miljonprogramsområden är stora delar av södra innerstaden inkluderat. I dessa 17 bostadsområden bodde det 2012 totalt 66 473 personer, och vi borde därför få se minst 14 områdespoliser som ska arbeta långsiktigt med trygghet och brottsförebyggande i dessa områden. Om en geografiskt mer noggrann analys kunnat göras hade dessutom minst ett, troligen flera, ytterligare områden kunnat inkluderas. Det handlar om områden som består dels av fattiga miljonprogram och dels av mer välmående villabestånd och/eller bostadsrättsföreningar, där genomsnittet för hela bostadsområdet inte sticker ut negativt, medan delar av området gör det.
Rent praktiskt hade jag gärna sett det hela organiseras i form av fyra-fem grupper med områdespoliser som tillsammans kan täcka några närliggande bostadsområden. En grupp i västra Malmö med 2 poliser (1 område med på kartan, bör vara 2-3 områden), en i södra Malmö med 3-4 poliser (5 områden på kartan), en i östra Malmö med 3-4 poliser (4 områden) samt en i södra innerstaden med 3-4 poliser (6 områden) och så 1-2 poliser som hanterar utsatta områden i norra Malmö (1 område). Idealt hade nog alla siffror kunnat dubblas, men om ungefär dessa siffror kan nås och de poliserna verkligen kan få fokusera enbart på långsiktigt arbete med att bygga förtroende, öka tryggheten och förebygga brott hade det i alla fall varit en god start.