I helgen kom min senaste vetenskapliga artikel ut online i Journal of Quantitative Criminology . Den behandlar ett viktigt geografiskt problem, att dom definitioner av bostadsområden och liknande som vi använder i forskningen sällan kan beskrivas som perfekta. Problemet kan indelas i två delmängder, dels hur stora bostadsområden (eller stadsdelar, grannskap etc) ska vara för att fånga det vi är intresserade av att mäta, och dels hur gränserna mellan områden ska dras för att på ett bra sätt fånga det vi är intresserade av.
I min artikel försöker jag utforska dessa problem när det gäller anlagda bränder i Malmö. Jag har delat in Malmö i 65 000 små fyrkanter, och sedan räknat hur många bränder som anlagts i respektive fyrkant under åren 2007-2011. I dom allra flesta fyrkanterna är det 0 bränder, men i ett par tusen är det åtminstone en anlagd brand, och i en handfull är det över tio.
Jag använder sedan en statistik metod för att försöka ta reda på hur mycket av bränderna i dessa små fyrkanter som verkar ha att göra med själva fyrkanten kontra hur mycket som kopplas till fyrkantens omgivning (bostadsområde). Fyrkanterna placeras in dels i Malmö stads indelning av bostadsområden (genomsnitt ca 2300 invånare) och dels i statistiska centralbyråns indelning av bostadsområden (~750 invånare), där båda dessa bostadsområdesindelningar utgår från hur staden ser ut, var vägar går, och liknande. För att testa bostadsområdets betydelse skapar jag dessutom påhittade bostadsområden av sex olika typer. Dom sex olika typerna av bostadsområden motsvarar ovan nämnda storlekar, samt en mycket mindre storlek, och fördelas på dels helt framslumpad placering av bostadsområdena, och dels en mindre slumpmässig placering där områden placeras ungefär som dom är placerade i Malmö stads / SCBs indelning. Totalt finns här alltså tre olika storlekar som jämförs (2300, 750 och 300 invånare i genomsnitt) och tre grader av slumpmässighet (helt slumpmässiga, delvis slumpmässiga samt ej slumpmässiga - malmö stads och SCBs). I bilden nedan som kommer från artikeln ges exempel på hur dessa ser ut. A visar byggnader i Malmö, D visar SCBs indelning, G visar Malmö stads indelning, B, E, H visar exempel på delvis slumpmässiga i tre olika storlekar och C, F, I visar exempel på helt slumpmässiga i tre olika storlekar.
Fyrkanten, som alltså är en liten, specifik plats har den största förklaringskraften. Det handlar t ex om fyrkanter med skolor (skolor är särskilt utsatta för anlagd brand), parkeringsplatser (bilbränder) eller sophus som också brinner relativt ofta. Men det finns också en tydlig skillnad mellan områden, och cirka 25% av variationen i anlagda bränder kan hänföras till platsernas omgivning.
När det gäller effekten av var gränser dras noterar jag att de delvis slumpmässiga områdena (B, E, H) har lägre förklaringskraft än de områden som definierats av Malmö stad och SCB. Skillnaden är signifikant, men motsvarar mindre än 20% minskning i förklaringskraften. Däremot är de helt slumpmässiga områdena (C, F, I) mycket sämre på att förklara variationen i anlagda bränder. Min tolkning av det är att det viktiga är att bostadsområdena någorlunda utgår från stadens struktur (dvs ej är helt slumpmässiga), sedan har det en ganska marginell skillnad exakt var gränserna placeras - gränser som kastats ut på en karta av ett dataprogram utan någon som helst kunskap om hur staden faktiskt ser ut är inte så värst mycket sämre än de gränser som till exempel Malmö stad använder.
När det gäller skillnaden kopplat till storlek noterar jag att det inte finns någon signifikant skillnad mellan de stora och mellanstora områden jag tittat på. Malmö stads områden är ungefär lika bra eller dåliga på att säga något om var det anläggs bränder som SCBs betydligt mindre områden, och detsamma gäller för helt eller delvis slumpmässiga områden av dessa storlekar (E vs H, F vs I). Det här är av intresse eftersom flera forskare kring detta har argumenterat för att "smaller is better", vilket alltså inte dessa fynd stödjer.* Däremot hittar jag en stark ökning av förklaringskraften i de minsta områdena - och därav titeln på denna artikel, "Smallest is Better? The Spatial Distribution of Arson and the Modifiable Areal Unit Problem". Dessa fynd sammanfattas grafiskt i bilden nedan som är tagen från artikeln, där jag också har justerat alla modeller för andelen byggt land för att säkerställa att detta ej endast är en effekt av var byggnader har hamnat.
Som nämndes ovan är det de specifika platserna som till största delen förklarar var det anläggs bränder - men omgivningen har också en effekt. Det kan förstås genom att närmare titta på dom platser där det varit mest anlagda bränder. Där finns till exempel ett par skolor, men det handlar då om skolor som ligger i väldigt fattiga bostadsområden. Andra platser som noteras för väldigt många bränder är av typen gator med mycket parkerade bilar - men sådana platser finns i hela staden, och de platser där det faktiskt är väldigt många bränder hittar vi i fattiga bostadsområden på platser där ungdomar bråkar med polisen. Både själva platsen och dess omgivning spelar roll, men när vi vill titta på omgivningen verkar det som att vi ska utgå från en väldigt liten omgivning. När det gäller den här typen av företeelser kan vi alltså tänka oss att stora områdesutvecklingsinsatser är lite för generella, utan förebyggande insatser bör istället inriktas mot gator, kvarter eller andra mindre geografiska enheter som verkar ha en större betydelse. Det här är också i linje med vad jag för ett par år sedan konstaterade avseende nivåer av samarbete och sammanhållning i en fallstudie av några bostadsområden i Malmö.
* Wikström med flera utgår dock i sitt argument från små områden när de argumenterar för smaller is better, så min studie bekräftar egentligen deras fynd, men nyanserar det något och pekar mot en eventuellt icke-linjär effekt av storleken.