torsdag 5 december 2013

Vilken svensk storstad är egentligen "farligast"

En vanligt återkommande fråga när jag pratar med folk är huruvida Malmö, Stockholm eller Göteborg är "farligast". Ibland verkar det syfta till var det är mest brott i allmänhet, men oftare brukar det snarast kopplas till våldsbrott. Jag tänkte i det här blogginlägget försöka jämföra våra tre storstäder lite då jag upplever att diskussionen kring detta ofta blir väl simplistisk. Jag är ingalunda först med att göra den typen av jämförelse, ett exempel är Peter Santessons blogginlägg med rubriken Hur farligt är det i Malmö? där han konstaterar att Malmö är en riktig skurkstad. Santessons genomgång är välgjord, även om den drastiska slutsatsen att Malmö är en gangsterstad vid en första anblick kan låta väl dramatisk. Jag kommer att återkomma till det nedan. Brottsförebyggandet rådet har också skrivit en rapport där just de tre storstäderna jämförs, vilket jag också kommer att återkomma till nedan.

Låt oss först skapa oss en överblicksbild över våldsbrott per capita i de tre storstadskommunerna, samt för jämförelse de tre län dessa kommuner finns i. Jag har här helt sonika tagit BRÅs (Brottsförebyggande RÅdet) statistik över anmälda brott och tagit hela kategorin våldsbrott räknat per 100 000 invånare.






2008 2009 2010 2011 2012
Genomsnitt
Skåne län 1197 1249 1240 1253 1177 1223,2
Malmö kommun 1643 1760 1727 1804 1598
1706,4
Stockholms län 1577 1580 1584 1670 1649
1612
Stockholm kommun 2024 1997 2006 2064 2028
2023,8
Västra Götalands län 1002 1017 1029 1044 1058
1030
Göteborg kommun 1393 1472 1459 1491 1427
1448,4

Av tabellen kan vi snabbt konstatera att det i genomsnitt anmäls flest våldsbrott i Stockholm, både avseende län och kommun. I Malmö och Skåne anmäls det något färre våldsbrott per capita, och i Göteborg/Västra Götaland ännu färre. Här gäller givetvis alla vanliga reservationer kring anmälda brott, som är en faktakälla med en mängd allvarliga brister. De flesta brott anmäls till exempel aldrig, enligt BRÅ anmäls ca 33% av brott mot person. Dessutom måste det nämnas att detta är alla våldsbrott, även sådana som exempelvis sker i hemmet mellan två bekanta personer. Men det ger oss i alla fall en utgångspunkt för vidare diskussion. 

Betyder då detta att Stockholm är farligast? Om vi med farligt menar risk att utsättas för våldsbrott är svaret troligen nej. Den data vi här har redovisat är data över anmälda brott i respektive kommun/län i relation till befolkning. Men det betyder inte nödvändigtvis att det är befolkningen som blivit utsatt för brottet. Vi måste därför också ta hänsyn till hur många besökare det finns. Jag har inte tillgång till någon sådan data, men det är en rimlig tanke att det finns väldigt många besökare till exempelvis Stockholms kommun som utsatts för våldsbrott i kommunen. Det kan handla om turister från andra delar av Sverige eller världen, men det kan också handla om personer som bor i kranskommuner men vistas i Stockholms kommun för att jobba, träffa vänner, festa eller shoppa. För att kunna göra en korrekt bedömning av risken att utsättas för våldsbrott i offentlig miljö skulle vi därmed behöva räkna på antal brott i relation till antal persontimmar av alla boende och besökande i offentlig miljö.

För att kringgå både det generella problemet med polisanmälningar som en rätt svag datakälla och problemet med att anmälda brott per plats behöver relateras till antal personer som vistas på platsen kan vi istället vända oss till BRÅs Nationella TrygghetsUndersökning (NTU) där ett representativt urval av befolkningen bland annat besvarar frågor om utsatthet för brott. Vi får då ett grovt mått på "hur farligt" det är att bo i olika kommuner. Här får vi dock istället en annan felkälla - vi vet ju då inte om brottet i fråga har tagit plats i personens hemkommun eller någon helt annanstans. Samtidigt får nog NTU betraktas som en i sammanhanget mer tillförlitlig källa, den säger trots allt något om variation mellan kommuner avseende att ha blivit utsatt för brott. I NTU 2012 (sidan 42) listas andelar som utsatts för brott mot enskild person i respektive län. Brott mot enskild person inkluderar misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri och trakasserier. Stockholms län registreras här för 13.5%, Skåne län 12.5% och Västra Götaland 10.6, vilket ger ungefär samma bild som polisanmälda brott ger. Samtidigt är den statistiska osäkerheten här hög, och det enda vi möjligen kan säga något om är att det verkar vara vanligare att utsättas för brott mot person i Stockholms län än i Västra Götalands län.
NTU särredovisar också i en bilaga (s142) motsvarande siffror för kommuner med tillräckligt många respondenter. Här är rimligen den statistiska osäkerheten ännu större, men BRÅ redovisar inte konfidensintervall i denna tabell så vi vet inte exakt hur stor osäkerheten är.



Brott mot person Egendomsbrott mot hushåll
Stockholms län 13,5

10,3
Botkyrka 9,7

6,9
Nacka 10,1

8,1
Stockholm  14,9

12,1
Skåne län 12,5

14,4
Malmö 14,7

20,6
Lund 11,8

21,9
Helsingborg 11,3

16,4
Västra Götalands län 10,6

9
Göteborg 9,2

9,5
Borås 9,8

4,2

Avseende brott mot person, som alltså visserligen innefattar bedrägerier, men till stor del utgörs av våldsbrott, kan vi notera att det är två kommuner som sticker ut - Stockholm och Malmö. Om vi då utgår från detta mått på utsatthet för brott i respektive kommun, vilka slutsatser kan vi då dra avseende våra tre storstäder? Den enligt mig rimligaste slutsatsen vi kan dra är att Göteborgs kommun skiljer sig från de båda andra storstäderna genom att ha en klart lägre våldsbrottslighet. En mer nyanserad bild av detta ges också i den rapport från BRÅ som jämför just dessa tre storstäder. Där konstateras att under perioden 2005-2010 har fler utsatts för hot, våld eller rån i Malmö än de båda andra städerna, vilket kan relateras till att Malmö också har högst andel som utsatts för hot eller trakasserier. Misshandel är vanligast i Göteborg medan sexualbrott och vapenbrott är vanligast i Stockholm. Beroende på vilka variabler som ges störst tonvikt kan vi därmed få en lite olika bild. Min bedömning är dock att Stockholm och Malmö framstår som relativt likartade, och Santessons "gangsterstad" blir i det sammanhanget kanske något överdriven. I Santessons "skurkindex" inkluderar han dock också bostadsinbrott, och som vi kan se av tabellen ovan sticker Malmö och Skåne ut ganska rejält relativt de andra storstadsområdena när det gäller egendomsbrott mot hushåll. Den bilden förstärks också av siffror från BRÅ över anmälda brott, där genomsnittet senaste fem åren över bostadsinbrott/100 000 invånare är 381 i Malmö kommun, 313 i Stockholm och 216 i Göteborg.

En annan aspekt på frågan är att det framstår som rimligt att anta att Stockholms kommun har betydligt fler besökare utifrån, och på samma sätt som jag ovan resonerade kring att dessa ofta är brottsoffer är det också rimligt att anta att dessa ibland är förövare. Utan att ha data över det blir det givetvis ganska spekulativt, men jag misstänker att Stockholms kommun har fler besökstimmar per capita än Malmö kommun, och om utsattheten trots det är relativt likvärdig kanske det finns visst fog för att säga att Malmö sticker ut i negativ bemärkelse med fler brott än väntat. Det kan mer generellt relateras till att Stockholm är en större stad, vilket normalt kan tänkas motsvaras av högre nivåer brottslighet. Samma slutsats dras av BRÅ som i sin jämförelse av de tre städerna konstaterar att Malmö givet den mindre storleken sticker ut negativt med sin höga brottslighet (sidan 17). Men å andra sidan, om vi börjar lyfta in förklaringar av den typen kan det också vara relevant att lyfta in andra variabler av betydelse, vilket också BRÅ gör i samma rapport (sidan 20-21). När det gäller till exempel ekonomiskt bistånd med statistik från socialstyrelsen kan vi notera att det i Stockholm är 3.3% av befolkningen (inklusive barn) som har ekonomiskt bistånd, medan Göteborg har 6.6% och Malmö 8.9%. Eftersom det finns väl belagt i forskning att fattigdom kan kopplas till brottslighet på såväl individ- som områdesnivå kan vi konstatera att det hade kunnat förväntas betydligt färre brott i Stockholm. Den för mig huvudsakliga slutsatsen även om vi tar upp ekonomiskt bistånd i diskussionen är dock att Göteborg inte framstår som särskilt brottsutsatt. När vi börjar lyfta in förklarande variabler av denna typ rör vi oss också mer och mer bort ifrån den ursprungliga frågan om "farligaste" stad till att börja försöka förklara vad det beror på.

Sammanfattningsvis tycker jag att den något grovhuggna analys jag här gjort inte kan sägas betyda att Malmö eller Stockholm är (särskilt mycket) farligare än den andra staden. Däremot kan det verka som att Göteborg är något mindre farligt än de båda andra storstäderna. Och när det gäller bostadsinbrott verkar det relativt tydligt att Malmö och Skåne sticker ut i negativ bemärkelse. Även om det därmed kanske inte är helt korrekt att utpeka Malmö som en "gangsterstad" så är det inte heller helt fel. Problemen är stora i Malmö, beroende på vilka variabler vi studerar och vad vi relaterar dessa till kan vi välja att betrakta staden som en gangsterstad eller inte. Det illustreras väl av ett avslutande citat från den BRÅ-jämförelse som jag här har refererat flitigt.
"Det är däremot inte klarlagt om Malmös problemnivå är hög relativt dess ogynnsamma grundförutsättningar, eller om stadens styrkor snarare inneburit att den klarat sig förhållandevis väl givet det i vissa avseenden ofördelaktiga utgångsläget."


onsdag 4 december 2013

Upplopp och forskning del två : Ett områdes kollektiva egenskaper


Efter mitt kortfattade inlägg om efterdyningarna av Husby och mina förhoppningar kring framtida forskning i relation till utbrott av upplopp tänkte jag idag utveckla mina tankar lite mer. Om vi utgår från att det finns vissa bostadsområden, normalt präglade av relativt höga nivåer av fattigdom och ofta med stora ungdomskullar, som är mer benägna än andra bostadsområden att drabbas av upplopp kan vi fundera lite vidare över hur det kan förebyggas och vilken forskning som i så fall behövs. Här ska jag nämna att det troligen bästa vi kan göra är att minska den fattigdom och det utanförskap som många upplever eftersom vi både på individ- och områdesnivå vet att det finns starka samband mellan sådana faktorer och utfall av brottslighet, oordning etc. Att utrota fattigdomen skulle därmed vara önskvärt, men i nuläget framstår det som något utopiskt, och det kan då vara av intresse att söka alternativa sätt att förebygga problem. 

Områdeseffekter

Generellt kan det sägas att forskningen ganska entydigt visare att det som till största delen förklarar skillnader mellan områden ligger hos individer eller familjer snarare än i området som sådant. Huvuddelen av skillnaden mellan exempelvis ett fattigt område och ett mindre fattigt område kan alltså sägas utgå från summan av de individer som bor i området snarare än från några mer generella egenskaper i området. En stor svensk studie från Karolinska institutet visade till exempel nyligen att bara 1.8% av variationen när det gäller våldsbrottslighet för 15-åringar berodde på bostadsområdet efter kontroll för individfaktorer. En viktig slutsats av detta är också att åtgärder inriktade mot individers problem och förutsättningar, däribland fattigdom som bakomliggande förklaring till mycket annat, är grundläggande för att försöka åstadkomma förändring. Här görs mycket, inte minst genom socialtjänsten, och samarbeten som sociala insatsgrupper, och den typen av åtgärder är rimligen också mycket viktiga.

Kollektiv förmåga

Samtidigt finns det också skillnader mellan områden som inte går att hänföra enbart till individer, och jag tänkte i det här blogginlägget fokusera på det i relation till de teorier jag forskar kring. Om vi fokuserar på de som bor i ett område kan vi tänka oss kollektiva sociala egenskaper hos de boende som gör skillnad dels avseende de som potentiellt deltar i upplopp och dels avseende de som är mindre benägna att göra det. Jag kommer här att inledningsvis fokusera på det sistnämnda, vad vi kan benämna civilsamhället, och sedan lite kort resonera/spekulera kring det förstnämnda. När det gäller den inverkan vanliga människor, ofta i kombination med föreningar, organisationer eller lösare nätverk kan ha är teoribildningen kring kollektiv förmåga en grundläggande byggsten. Kollektiv förmåga har i USA visats ha en stark koppling till både våldsbrottslighet och otrygghet, även efter kontroll för individuella skillnader. I Europa har svagare effekter av kollektiv förmåga påvisats för stora bostadsområden i holländska Haag, medan en studie vid Cambridge som utgick från små geografiska analysenheter fann en ganska stor effekt, särskilt när det gäller var brott begås. I den stora trygghetsmätning som nyligen genomförts i Malmö pekas också kollektiv förmåga ut som en viktig faktor för att avgöra vilka områden som är otrygga. Att kollektiv förmåga har betydelse är de flesta överens om, även om effektens storlek samt vilka geografiska enheter den tar plats på är mer omtvistat. Kollektiv förmåga är en sammanbindande länk, en social mekanism, mellan bakomliggande faktorer och utfall av brottslighet, otrygghet eller oordning. De bakomliggande faktorerna utgörs framför allt av socioekonomisk status, andel ungdomar och heterogenitet (alltså i princip samma faktorer som nämns i den svenska studie av bilbränder jag tog upp i förra inlägget) samt boendestabilitet, dvs huruvida folk bor kvar i området eller flyttar därifrån. Det finns ett samband mellan dessa variabler och exempelvis våldsbrott, men detta samband blir svagare när vi stoppar in den förklarande variabeln kollektiv förmåga i analysen. Fattigdom etc ger alltså lägre kollektiv förmåga vilket yttrar sig i mer brottslighet, men fattigdom har också en oberoende effekt på brottsligheten, så den kollektiv förmågan förklarar bara en delmängd av kopplingen.

Medierapporter om kollektiv förmåga i husby

En sak som slog mig (tog bland annat upp i intervju med Riktpunkt.nu) från medierapporteringen under vårens upplopp i bland annat Husby var den höga frekvensen av artiklar om civilsamhällets ansträngningar för att motverka upploppen.  Det rapporterades att många vuxna rörde sig i centrum för att ha en lugnande effekt, att dialogpoliser jobbar med religiösa och politiska föreningar, att ett nätverk för unga tjejer anordnade demonstrationen bränn inte mitt hem, att nattvandrare bland annat från lokala idrottsföreningar var ute för att motverka våldet och att föräldrar nattvandrar för att skydda skolor för att bara nämna ett fåtal av en uppsjö liknande rapporter. Polisen beskrev också dessa insatser av civilsamhället som starkt bidragande för att dämpa oroligheterna. Allt detta kan ses som uttryck för kollektiv förmåga, det vill säga lokalsamhällets sammanhållning och förmåga att samarbeta för att lösa lokala problem. När det gäller exempelvis upploppen i Herrgården 2008 och 2009 var antalet mediaartiklar med motsvarande innehåll betydligt lägre. Eventuellt kan det delvis förklaras av skillnader i medierapporteringen, kanske också kopplat till en skillnad i rapportering mellan Stockholm och Malmö, men samtidigt framstår den stora bredd av insatser från civilsamhället som rapporterades från Stockholm som något annorlunda än det vi såg i Malmö för fem år sedan. Det var för mig, som fullständigt obekant med Husby, en något överraskande utveckling. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att dra för stora paralleller. Herrgården är rent kvalitativt på en helt annan nivå av utanförskap än Husby. År 2007 hade exempelvis 66% av befolkningen i Herrgården försörjningsstöd medan 16% var förvärvsarbetande (enligt den statistik från Malmö stad som ligger på nätet). I Husby rapporterades i Svd att det 2006 var 46.7% förvärvsarbetande och 2011 54.2%.  Rent teoretiskt förväntar vi oss därmed både mer problem och lägre kollektiv förmåga i Herrgården än i Husby. 
Av medierapporteringen att döma kan vi hur som helst få intrycket att den kollektiva förmågan i Husby var relativt hög. Men om det fanns så många utslag av kollektiv förmåga, varför blev det då upplopp i området om nu kollektiv förmåga är av vikt? Det är en intressant fråga som förtjänar att studeras vidare, men det går också att vända på frågan och fundera över vad som hade hänt om inte den kollektiva förmågan hade funnits på plats. Det framstår inte som helt orimligt att tänka sig att vi då kanske hade sett fler brända bilar och mer våld. 
Rent allmänt är de flesta studier som gjorts av kollektiv förmåga baserade på stora enkäter med kvantitativa analyser som inte är helt lämpade för att förstå samband i enstaka områden. Den kollektiva förmåga som analyseras är därmed inte heller faktiskt samarbete mellan personer, utan de svar respondenter anger på vilka förväntningar som finns kring samarbete. Ett väldigt intressant undantag är en etnografisk studie från Chicago som visar att kollektiv förmåga måste kombineras med andra faktorer för att ge en förståelse för varför vissa platser drabbas av brott mer än andra. Jag tror att vi behöver mer forskning av den typen för att utveckla teorin och vår förståelse för hur och när den kollektiva förmågan kan ha betydelse, och det behövs även mer forskning kring hur den kollektiva förmågan kan stärkas på ett effektivt sätt.

Upploppsmakare och kriminella?


En annan skillnad som jag tycker är intressant är hur det i en del områden kan tänkas uppstå en kultur bland ungdomar som uppmuntrar till anti-socialt beteende. Här finns det säkerligen massor av forskning kring subkulturer och liknande, men jag får erkänna att jag inte är inläst på det. Däremot har det i mina samarbeten med praktiker (polis, räddningstjänst, socialtjänst etc) ibland framkommit anekdoter kring detta, exempelvis hur det i en del bostadsområden kan skapas en form av särskild status kring aktivt kriminella som närmast beskrivs som legender i bostadsområdet. Att en sådan kulturell yttring bör kunna ha en effekt på barn och ungdomar som växer upp i området framstår som troligt, men hur viktigt det är och under vilka omständigheter vet jag tyvärr inget om.

I relation till mitt förra inlägg om upplopp kan vi tänkta oss att en subkultur som uppmuntrar till anti-socialt beteende bland ungdomar är en delmängd av den forskning kring kriminella gäng som jag där efterfrågade. Om en sådan subkultur finns framstår det som logiskt att den, åtminstone delvis, beror av just kriminella gäng, men hur det sambandet ser ut i praktiken är åtminstone inte jag insatt i. Det framstår också som logiskt att den subkulturen i sin tur är en delmängd av den misstro som finns bland en del ungdomar gentemot polisen. Här kan vi alltså tänka oss att kriminella gäng är en faktor som ökar risken för upplopp indirekt, genom att medföra en ökad misstro mot- eller konflikt med polisen. Men en annan infallsvinkel på kriminella gäng är att upplopp med massiv uppmärksamhet från såväl polis som media kan tänkas ha en menlig inverkan på mer lönande verksamhet för kriminella gäng. Avseende både mer och mindre allvarliga utbrott av social oro (upplopp, eller mindre intensiva utfall av liknande karaktär) i Malmö har jag ibland hört hypoteser om att kriminella gäng aktivt motsatt sig konflikter med polisen av just denna anledning, och liknande har rapporterats från upploppen i England: "Despite David Cameron saying gangs were "at the heart" of the disturbances, evidence shows they temporarily suspended hostilities. " (från studien av The Guardian och LSE). Här kan man möjligen i så fall prata om en informell social kontroll utövad av gängen för att motverka oroligheter, vilket också det är ett intressant uppslag för vidare forskning. 
En annan form av kollektivt handlande som av somliga kritiserades kraftigt under Husby var den roll som organisationen megafonen spelade. Megafonen kan kanske sägas ha beskrivits antingen som hjältar eller demoner, föga förvånande mycket beroende på politisk hemvist hos bedömaren. I Dagens nyheter citeras en tweet från megafonen med följande innehåll: "DET ÄR POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem", vilket kan tolkas i termer av att uppmuntra till våld mot polisen. Samtidigt konstateras att megafonen faktiskt har en bred verksamhet med positivt innehåll. Min utgångspunkt är att organisering i grunden är bra, men samtidigt ska det givetvis inte förnekas att det finns social organisering som inte är positiv ur samhällets synvinkel, vilket konstaterades redan på 1940-talet.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan jag kanske därmed säga att det är rimligt att det finns kollektiva sociala egenskaper i bostadsområden som har inverkan på det sociala livet i allmänhet, och därmed också på förekomsten av upplopp. Dessa kollektiva egenskaper, i mångt och mycket någon form av lokal kultur, är däremot inte det mest avgörande för ett område, viktigast är de individer som tillsammans utgör kollektivet. Men någon betydelse har det rimligen, och här kan särskilt olika typer av samarbete och informell social kontroll lyftas fram. Som jag försökt visa i detta blogginlägg är den typen av mekanismer ingalunda simpla att förstå, även om den mest grundläggande formen av samarbete mellan invånare för att lösa gemensamma problem kan framstå som okontroversiell. Om indikationerna på att kriminella gäng utövar en viktig social kontroll över ett område (något som jag för övrigt också tog upp i min masteruppsats från 2010) är det rimligen inte önskvärt även om det kan innebära att problem med upplopp minskas. Och den roll som megafonen spelar är åtminstone inte okontroversiell, även om jag är av uppfattningen att den sociala organiseringen bland ungdomar i utsatta områden i grunden är positivt. Allt detta pekar mot ett större behov av att använda en mer varierad uppsättning metoder för att verkligen förstå vad som händer, under vilka omständigheter det gör det och hur en sådan förståelse kan användas för att förbättra samhället. Storskaliga enkäter som mäter skillnader mellan bostadsområden i en stad är inte tillräckligt precisa för att ge den förståelsen, även om de är viktiga för att skapa en grundläggande förståelse. Liksom jag påpekade i mitt förra blogginlägg tror jag här att det behövs mer samarbete mellan olika discipliner. Teorier kring kollektiv förmåga som är vanligt förekommande inom kriminologin och urbansociologin har många likheter med teorier kring socialt kapital samt diverse teorier byggda kring "communities", och här behöver vi kanske därför inte uppfinna hjulet igen. Men på något sätt behöver vi få en utökad förståelse för hur vi kan förstå de sociala mekanismer som avgör vad som händer i en del av våra mest utsatta områden. Om vi nu inte kan utrota fattigdomen.

Tillägg

Inser att jag inte varit särskilt tydlig med hur jag tycker att kollektiv förmåga bör studeras på mer varierade sätt. Som jag antyder är en delmängd av det ett utökat användande av mer kvalitativt inriktade metoder och/eller observationer. Det behövs för att vi fortfarande vet så lite om hur det faktiskt fungerar där ute i verkligheten gällande denna typ av sociala mekanismer. Men jag tror också att den kvantitativt inriktade forskningen kan utvecklas, i synnerhet när det gäller experiment vilket mig veterligen inte genomförts avseende kollektiv förmåga över huvud taget. Svenska myndigheter, förvaltningar och företag genomför kontinuerligt en mängd olika insatser som skulle kunna tänkas ha inverkan på kollektiv förmåga och/eller brottslighet med flera variabler. Utvärderingen av dessa är ur ett akademiskt perspektiv sällan lysande, vilket nog också kan sägas avseende många samhälleliga insatser generellt. Varför inte tilldela dessa insatser slumpmässigt till olika områden och jämföra med andra områden där insatsen inte genomförs för att få säkrare belägg för vad som fungerar och inte (så kallad Randomized Control Trial, eller RCT). Om till exempel ett projekt ska "stödja civilsamhället" - skulle man kunna välja ut 20 potentiella områden att genomföra projektet i, lotta ut några där projektet sedan faktiskt genomförs, och med hjälp av olika typer av data sedan utvärdera om projektet fick den önskade effekten genom att jämföra områden med projekt med områden utan projekt. När det gäller just kollektiv förmåga bör i så fall en enkät användas för att mäta den faktiska kollektiva förmågan både före och efter projektet, vilket också kan kompletteras genom att studera exempelvis brottsstatistik. Jag har lite svårt att förstå varför den typen av utvärderingar så sällan genomförs. Pilotprojekt av olika slag genomförs hela tiden, och genom att randomisera dessa och systematiskt mäta effekterna kan vi uppnå en mycket högre effektivitet i vårt resursutnyttjande. 


måndag 2 december 2013

Upplopp och forskning - kunskapsluckor att fylla i den svenska debatten

Under vårens upplopp med start i Husby och senare spridning till andra delar av Stockholm och Sverige diskuterades orsaker till upploppen och vad som kan göras åt det frekvent i den svenska samhällsdebatten. Jag tänkte i den här bloggposten skriva lite om den diskussion som då rasade, och relatera det till viss forskning kring upplopp, samt slutligen försöka resonera lite om mina förhoppningar kring vad framtida forskning kan utvisa om svenska upplopp.

Något förenklat kan tre olika typer av förklaringar till upploppen sägas ha präglat den svenska debatten. En vanlig förklaring är olika typer av strukturella samhällsproblem (exv Daniel Swedin i Aftonbladet), särskilt fattigdom, men ofta också kopplat till segregation och/eller boendesituation samt ibland kopplat till könsroller/maskulinitet.  En annan vanlig förklaring är polisens beteende, dels avseende det ingripande som slutade med en 69-årig mans död, och dels under de första dagarna av upplopp då beskyllningar om övervåld fanns (Megafonen). En tredje förklaringsnivå är att det handlar om upploppsmakarna som individer och deras ansvar (exv Gulan Avci (fp) i SVD), ofta i kombination med deras familjers bristande ansvarstagande. Här anförs ibland  också argumentet att det handlar om kriminella, eller till och med kriminella gäng, som viktiga aktörer (Ivar Arpi, SVD). De flesta debattörer anger alla tre förklaringarna i kombination som betydande, men tonvikten läggs olika starkt på vissa typer av förklaringar, något som ofta kan kopplas till hemvist på en tänkt höger-vänster skala i svensk politik. 
Själv deltog jag i flera mediala sammanhang. I SVT debatt (ca 34min in) betonade jag att det givetvis finns ett personligt ansvar, men att det rimligen är mer konstruktivt att också se till strukturella förklaringar och till polisens arbetssätt som är faktorer vi kan påverka. I Sydsvenskan blev jag citerad på att säga att polisen har minst ansvar. Det är givetvis ett kontroversiellt citat, och kanske inte något jag själv hade valt att fokusera på, men jag kan inte skylla på felcitering. Det byggde på ett längre resonemang kring att polisen ofta är den tändande gnistan, men att förutsättningarna redan finns där, att politiken så att säga sätter ramarna.
Sveriges radio betonade jag att de områden där denna typ av upplopp utbryter också i vanliga fall brukar kännetecknas av våld mot poliser och brinnande bilar, men med betydligt lägre intensitet. Jag redogjorde då också för att polisen kan ha en viktig roll för att få situationen att de-eskalera och återgå till normala nivåer av oro.
Det resonemanget byggde på slutsatser från ett forskningsprojekt om upploppen i Herrgården 2008-2009 av PO Hallin, Alban Jashari mfl, som eskalerade efter att polisen stängt en källarmoské. I rapporten berättar intervjuade ungdomar från området att den massiva polisnärvaron i kombination med föräldrars roll var viktiga anledningar till att situationen lugnade ned sig (Kapitel 4). Alban Jashari som spenderade mycket tid med ungdomarna i Rosengård för att verkligen förstå situationen visar hur ett utbrett ogillande (hat) mot polisen kombinerat med ett sökande efter spänning är viktiga förklaringar till att förstå upploppen medan den utlösande faktorn då polisen stängde en källarmoské för de flesta deltagarna snarast var en ursäkt. Jashari visar också att mer organiserade kriminella gäng inte är dominerande, åtminstone inte under 2008.
Liknande fynd redovisas också från upploppen i London 2011, där tidningen The Guardian tillsammans med London School of Economics, intervjuade 270 personer som deltagit i upploppen och bland annat finner att organiserade gäng haft en marginell betydelse. Orättvisa ur många olika synvinklar pekas ut som en viktig förklaring till att personerna deltagit i upploppen, och särskilt avseende polisen, både specifikt avseende den dödsskjutning som utlöste upploppen och mer generellt avseende polisens arbetsmetoder. Avseende arbetsmetoderna pekas särskilt "stop & search" ut, en metod där polisen stoppar och visiterar individer på mer eller mindre lösa grunder. Just den typen av arbetssätt har för övrigt också kritiserats i en färsk forskarrapport från New York av Vera Institute.
När det gäller mer strukturella förklaringar, kanske framför allt orättvisa, segregation och fattigdom, är det något som tas upp avseende såväl Herrgården i Malmö som London. En svensk studie av Malmberg, Andersson och Öst visar också att bilbränder, ofta förekommande vid upplopp, är kopplat till områden med hög fattigdom, hög andel ungdomar samt utlandsfödda med svag koppling till majoritetssamhället.
Rent generellt kan det konstateras att denna typ av upplopp i Sverige normalt utbryter i just områden som kan betecknas som segregerade, med stora ungdomskullar och relativt sett hög fattigdom. Jag betraktar inte det sambandet som kontroversiellt på något sätt, men vilka sociala mekanismer det är som är viktiga för att förstå denna koppling vet vi inte lika mycket om. Att polisens arbetssätt och den antipati det väcker har betydelse framstår som rimligt i relation till tidigare forskning (se ovan, och även motsvarande avseende upploppen i Paris 2005). Likaså är det svårt att förneka att specifika insatser av polisen ofta fungerar som utlösande gnista för upplopp i såväl Sverige som England och Frankrike. Här finns därmed två viktiga fält där jag hoppas få se forskning i efterdyningarna av Husby, dels avseende den generella relationen mellan polis och ungdomar i den typ av områden som präglas av stora ungdomskullar och fattigdom, och dels avseende mer specifika händelser som agerar utlösande gnista. Avseende det förstnämnda finns en god start i Tove Pettersson vid Stockholms universitets arbete om polis och ungdomar. Men här finns mer att göra. Och avseende utlösande gnistor tycker jag att vi behöver en utökad förståelse för varför vissa ageranden av polisen får så stor betydelse samt vad vi kan göra för att förebygga det. Ytterligare en faktor som vi behöver veta mer om är vilken inverkan kriminella gäng har på den typen av situationer. Som nämnts ovan visar forskningen att kriminella gäng inte varit tongivande under själva upploppen i varken London eller Herrgården, men de kan ha betydelse i bakgrunden eller som bakomliggande faktorer. 
Men det finns rimligen också sociala mekanismer som inte är direkt relaterade till polisen eller kriminella gäng men som ändå är av betydelse. Hur får fattigdom, segregation och liknande denna typ av effekter på en del bostadsområden i Sverige och Europa? Som nämns av Eva Andersson vid Stockholms Universitet har den sociala kontrollen rimligtvis en stor betydelse. Här handlar det alltså om den kollektiva förmåga som jag ofta tar upp i min forskning. Vad är det som gör att vissa områden utvecklar en starkare förmåga att hantera stora ungdomsgrupper som står utanför samhället än andra, och hur kan vi stärka denna förmåga? I dagsläget görs detta i huvudsak av kulturgeografer som ovan nämnda Malmberg, Andersson och Hallin, men här hoppas jag att också kriminologin kan ta ett större ansvar. Eller ännu bättre, varför inte utöka samarbeten mellan kriminologer och kulturgeografer för att tillsammans försöka förbättra vår förståelse för vad det är som gör att vissa områden är mindre benägna att drabbas av upplopp än andra - och hur vi kan stärka den typen av motståndskraft.




torsdag 28 november 2013

Reflektioner kring trygghetsmätning i Malmö

Jag har haft lite fullt upp med annat och därför inte haft chansen att blogga på ett tag. Men ett och annat som kan vara intressant att kommentera har trots allt hänt, inte minst har Malmö stad gått ut med ett pressmeddelande om Malmö OMrådesundersSökning (MOMS). Pressmeddelandet fokuserade på att 7 av 10 Malmöbor uppger sig vara trygga i sitt bostadsområde, vilket i sammanhanget betyder att de inte känner sig otrygga ute i bostadsområdet på kvällen samt inte anger att det finns specifika personer eller platser i bostadsområdet som de är rädda för eller undviker. När jag twittrade om det fick jag mothugg från somliga som var skeptiska till om det kan stämma eller till och med menade att undersökningen är friserad.

 Jag tänkte i sammanhanget att det kan vara intressant att säga några ord om undersökningen och vad den faktiskt kan visa. Jag vill dock poängtera att jag inte är involverad i skrivandet av den rapport om undersökningen som snart kommer, det är framför allt lektor Anna-Karin Ivert samt adjunkt Alberto Chrysoulakis som arbetar med den, och jag har bara sammanställt lite kartor till rapporten. Det hindrar dock inte att jag kan föra en del mer allmänna resonemang om undersökningen.


MOMS är en stor trygghetsmätning, som framför allt skiljer sig från de trygghetsmätningar som polisen gör i Skåne och stora delar av Sverige genom att den 1) innehåller betydligt fler frågor vilket medför bättre möjligheter för analys och 2) gör ett försök att mäta resultat inom betydligt mindre geografiska enheter. Enkäten skickades ut till 7965 slumpmässigt utvalda personer i åldrarna 18-85 och fick till slut 4195 svar vilket ger en svarsfrekvens på ca 53%. Svarsfrekvensen är generellt lägre i områden med högre nivåer av fattigdom och liknande, vilket var väntat och har hanterats genom att dessa områden översamplats (fler personer har alltså fått enkäten där). Dessutom är det lite fler kvinnor än män som besvarat enkäten samt för många äldre och för få yngre. Trots dessa problem utgör den statistiska basen med 4195 respondenter ett synnerligen starkt underlag för att säga något om vad Malmöbor generellt upplever. Att det finns folk på twitter som menar att dessa 4195 Malmöbor har fel är alltså inget att ta på allvar.

Däremot är osäkerheten betydligt större när det gäller enskilda delområden, och det kan vara värt att ta upp för diskussion. Särskilt med tanke på att det i media blivit ett stort fokus på enskilda områden med hög otrygghet (Sydsvenskan) (SR). De kartor jag producerat för presskonferensen och andra presentationer är generellt färgkodade från rött till grönt, där mörkgrönt signalerar bra värden, rött signalerar sämre värden, och gult är någonstans i mitten. Dessa intervall är baserade på standardavvikelser , där varje färgkod motsvarar en standardavvikelse, och gult alltså motsvarar mellan minus 0.5 och plus 0.5 standardavvikelser från genomsnittet. Jag tar här en karta över "oro att utsättas för brott" som exempel, för fler exempel se presentationsmaterial från presskonferensen.



 Här är det viktigt att notera att skillnaden mellan gul och orange alltså i teorin kan vara väldigt nära 0, vilket i princip alltid är fallet när det gäller en hypotetisk skillnad mellan två angränsande kategorier. Ett hypotetiskt område som ligger på 0.50 blir gult medan ett hypotetiskt område som ligger på 0.51 blir orange. Skillnaden mellan gul och orange är alltså rent teoretiskt som minst (nästan) 0, som mest 2 (från -0.49 till +1.50) och i genomsnitt 1 standardavvikelse.Även om vi beaktar den genomsnittliga skillnaden på 1 standardavvikelse så är det i sammanhanget inte jättemycket. Det beror på att värdet för respektive område är baserat på de boende i det området, i genomsnitt ca 40 respondenter, vilket medför en stor statistisk osäkerhet. Jag har inte tillgång till rådatan för att beräkna sannolikheter, men vi kan konstatera att det är troligt att det i vissa fall är slumpen snarare än faktiska skillnader som ger utslag på färgkodningen av kartan.

Om vi istället fokuserar på skillnaden mellan ett område kodat som rött (eller mörkgrönt) och ett område kodat som gult blir det hela dock lite tydligare. Här är (den teoretiska) skillnaden som minst 1 standardavvikelse (0.5 till 1.51), i genomsnitt ca 2 standardavvikelser (0 till 2), och i extremfall kan den nå högre än 3 standardavvikelser från genomsnittet (-0.49 till mer än +2.5). Det är fortfarande teoretiskt möjligt att ett sådant samband är orsakat av slumpen, men det är betydligt mindre sannolikt. Det är därför bra att media generellt fokuserat på områden där det statistiskt sett inte är så troligt att det är en slumpmässig variation som orsakat resultatet. I sammanhanget kan det däremot ses som olyckligt att Sydsenskan publicerat en (väldigt snygg) karta , eftersom en sådan karta lätt kan leda folk till att dra slutsatser som är statistiskt osäkra. Samtidigt är dock artikeln, där Anna-Karin Ivert citeras, ganska nyanserad och fokuserar framför allt på de skillnader som troligen får betraktas som faktiska skillnader. Det artikeln också gör bra är att lyfta fram det mer generella sambandet - att stora delar av Malmö i princip inte har någon otrygghet alls medan det i ett fåtal områden istället finns en väldigt utbredd otrygghet.

Utan att föregripa den kommande rapporten kan det konstateras att de områden där otryggheten är hög karaktäriseras av att de som besvarat enkäten anger en relativt låg tillit och informell social kontroll samt en relativt hög problemnivå, något som Sveriges radio på ett förtjänstfullt sätt tog upp i sin nyhet om undersökningen. Själva rapporten kommer ut i december någon gång, och då räknar jag med att blogga mer om det hela.

Tillägg: Det slog mig att det kanske är en bra idé att säga något om hur kartorna bör tolkas om man nödvändigtvis vill tolka enskilda områden. Ett förslag är då att titta på skillnaden inte mot närmsta kategorin, men mot två eller tre kategorier bort. Det är sannolikt en skillnad mot något som är två kategorier bort (i genomsnitt 2 standardavvikelser), och mycket sannolikt en skillnad mot något som är tre kategorier bort (i genomsnitt tre standardavvikelser).
Exempel 1: Ett orange område på kartan är sannolikt inte ett tryggt område (ljusgrönt) och det är mycket sannolikt att det inte är ett väldigt tryggt område (mörkgrönt).
Exempel 2: Ett gult område är sannolikt varken ett väldigt otryggt (rött) eller ett väldigt tryggt (mörkgrönt) område.