Polismyndigheten mörkar var de bedriver kamerabevakning

Förra året var jag lyckosam nog att vara en av de få som beviljas forskningsmedel från vetenskapsrådet för ett projekt där jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet samt datavetenskapliga forskare vid Blekinge Tekniska Högskola ska studera polisens kamerabevakning. Vårt projekt syftar till att ta fram ny och bättre kunskap om kamerabevakningens effekt på brottslighet, otrygghet och brotts-uppklarning - samt att dessutom ta fram nya redskap och metoder för att effektivisera dess användning. Det här är kunskap som efterfrågas av många delar av polismyndigheten - och vi har med poliser från NOA, Stockholm, Malmö och Borås i referensgruppen för projektet. Polismyndigheten beskriver själva vårt projekt såhär: 
"Polismyndigheten är positiv till ambitionen med det forskningsprojekt som uppgifterna ska användas till. Att titta närmare på effekterna med kamerabevakning är både viktigt och intressant."

Men förra fredagen avslog polismyndigheten vår begäran om att få ta del av var polisens kamerabevakning av allmänna platser pågår (alltså ej hemlig övervakning eller liknande). Det är grundläggande information som behövs för att genomföra projektet.

Polisen motiverar det med att den informationen på aggregerad - nationell - nivå röjer polisens förmåga och framtida verksamhet: "Även om uppgift om enskilda kameror kan framstå som harmlös kan detaljerade uppgifter om flera kameror innebära en risk för kartläggning av polisens totala förmåga vilket kan skada Polismyndighetens verksamhet om uppgiften röjs."

Polisens tjänstemannabeslut verkade i huvudsak rikta in sig mot oklarheter i hur Malmö Universitet skulle lagra och hantera dessa uppgifter. I vår begäran om myndighetsbeslut preciserade vi därför att sekretessbelagd information skulle lagras på säkra servrar på Malmö Universitet (som ju också är en myndighet) dit bara forskare inom projektet har tillgång via en krypterad länk samt att vi ej skulle publicera eller på annat sätt offentliggöra några sådana uppgifter. 

Att polisen trots detta valde att avslå vår begäran tycker jag är märkligt av flera skäl. 

Ett skäl är att vi flera gånger tidigare har genomfört studier av kamerabevakning - och att det då inte varit något problem att få fram uppgifterna, som vi dessutom publicerat så att det är offentligt tillgängligt. Det har dock då rört sig om enstaka områden eller städer, inte nationellt. Vi har fortgående bra samarbeten med polisen lokalt på olika platser i Sverige, och har fram till detta beslut också haft en bra dialog med kamerabevakningsgruppen på NOA.

Ett annat skäl är såklart att polismyndigheten enligt kamerabevakningslagen paragraf 15 måste upplysa om kamerabevakning genom exempelvis skyltning. Polisen menar här att det gäller enstaka kameror, men att den samlade kunskapen är mycket känslig. Det kan det förvisso finns en viss poäng med. Samtidigt bör det här betonas att den informationen med tidigare lagstiftning har funnits på andra platser, t ex behövde polisen förr i tiden ansöka om tillstånd från Länsstyrelsen som då hade information om platser vilken forskare kunde ta del av. Var avsikten med den nya lagen att det skulle bli hemligt var polisen har kamerabevakning? Det verkar i alla fall ha blivit en konsekvens eftersom information som tidigare var offentligt tillgänglig från Länsstyrelserna nu beläggs med sekretess och blir otillgänglig även för forskare vid en statlig myndighet.

Ett tredje skäl är att det här projektet explicit och tydligt syftar till att fylla ett behov som polisen faktiskt har. Inte minst nu när kamerabevakningen kraftigt ska byggas ut är kunskap om var kamerorna gör störst nytta och var kameror bör placeras rätt nyttig. Projektet har också delvis utformats i dialog med polisen, och resultaten är efterfrågade.

Vi har tre veckor på oss att överklaga till regeringen, och Malmö Universitet har hyrt in en extern advokatbyrå som har tagit fram ett utkast till överklagande. Jag har ingen aning om hur sånt här brukar fungera, men antar att risken är stor att regeringen går på polisens linje. Vi kommer dock givetvis att genomföra projektet ändå, och fortsätta samarbeta med polis lokalt och regionalt där dessa frågor är av intresse. 

Informationen kommer att samlas in, vi får bara hitta andra sätt att göra det på. En hel del kamerabevakningspunkter har vi redan via våra lokala samarbeten och tidigare studier, och en del ytterligare går säkert att få in den vägen. Länsstyrelserna kan vara en möjlig väg för äldre kameror. Vi kan också skicka ut begäran om alla beslut som fattats om kamerabevakning på samtliga landets lokalpolisområden, polisområden och regioner när vi inte kan gå via NOA. Så får polisen - och vi - istället hantera ett hundratal olika ärenden med sekretessbeslut och liknande. 

Men om det inte blir heltäckande behöver vi komplettera informationen på andra sätt. Enklaste sättet att lösa det är nog att hyra in en forskningsassistent som får åka land och rike runt och helt enkelt rita in på en karta var alla kameror sitter. Polisen måste ju skylta var kamerorna sitter, och det brukar vara lätt att se kamerorna om man vet var man ska leta. Om en statlig myndighet inte vill berätta för en annan statlig myndighet om var de kameror den förstnämnda statliga myndigheten enligt lag ska upplysa om att den använder är placerade, ja då får ju den sistnämnda statliga myndigheten såklart hyra in personal för att åka runt och inspektera de lagstadgade skyltar som anger var kamerabevakningen sker. 

Om vi genom att själva observera kamerorna och de skyltar polisen enlig lag måste tillhandahålla för att upplysa om kamerabevakningen skaffar oss denna information finns det dock ingen sekretess som den omfattas av, och den riskerar då att publiceras tillsammans med annan öppen data när våra studier blir färdiga. Så att vem som helst kan få tillgång till den, vilket ju är en av poängerna med öppna data. Paradoxalt nog kan polisens beslut alltså innebära att polisens förmåga röjs mycket mer än den hade gjort om polisen beviljat vår begäran. Om polisen lämnar ut sekretessbelagd information till oss som myndighet med överförd sekretess och vi åtar oss att lagra den säkert samt att inte publicera den så torde risken för polisen vara relativt låg. 

Datan kommer dock hur vi än gör att bli av sämre kvalitet. Vi kommer till exempel rimligen missa en del kameror. I värsta fall missar vi ett helt område där det finns kameror. Våra studier kommer att få mindre exakta beräkningar, och kommer oftare riskera landa i att vi inte vet huruvida kamerorna fungerar eller ej. Vi kommer fortfarande kunna genomföra det största - och troligen bästa - forskningsprojekt om kamerabevakningen som någonsin genomförts någonstans i världen. Men det kommer att bli sämre än det hade kunnat vara. 

Med allt detta sagt så upplever jag fortfarande att det inom stora delar av polisen alltmer har kommit att finnas ett ökat intresse för forskning, och att stora delar av polismyndigheten dessutom är rätt bra på att hantera kritik från oss forskare när vi t ex säger att något de gör inte verkar ha effekt. Jag tror och hoppas att detta bara är ett temporärt bakslag, och att polisen kommer fortsätta bli bättre på att öppna upp sig för forskning och kunskap. Med lite tur kanske även regeringen känner så, och går på vår linje när vi skickar in vårt överklagande. Det får framtiden utvisa. 

Det enda jag i nuläget kan säga är att vi kommer att leverera nationella beräkningar över kamerabevakningens effekter. Antingen gör vi det tillsammans med NOAs kamerabevakningsgrupp, och då förhoppningsvis med hjälp av den data de har över kamerorna, och överförd sekretess för den datan. Eller så gör vi det utan dem, i samarbete med andra delar av polismyndigheten och eventuellt med egen insamlad data som inte omfattas av sekretess 

Vilket av alternativen tycker polisen och regeringen är bäst? 

Ett fempunktsprogram mot gängvåldet

 När vi nu slår nya rekord i skjutvapenmord och dessutom är inne i ett valår så blir givetvis vad vi ska göra åt detta en viktig fråga. Jag tänkte nedan försöka skriva några tankar jag har kring vad jag tror behöver göras. Mycket av det är sånt som redan görs eller är på gång, men jag kanske uttrycker det på ett lite annat sätt eller med en lite annan infallsvinkel än våra politiker gör. Jag vill betona att jag inte är säker på att dessa förslag skulle fungera. Men min läsning av den (internationella, vi har inte så mycket svensk) forskning som finns gör att jag tror att det här är rimliga infallsvinklar. Notera också att jag här inriktar mig mot gängvåld/skjutningar - det finns andra metoder som kan fungera väldigt bra mot brottslighet mer generellt. 

Med det sagt i form av disclaimers med mera, så kommer här de kriminologiska funderingarnas fempunktsprogram. Det här är det jag tror vi behöver på kort och lång sikt för att vända utvecklingen. Det är ingen akademisk uppsats, utan ett blogginlägg jag skrivit ihop efter att min dotter somnat på en tisdagskväll. Jag kommer säkert uppdatera/förändra det - men det är en start i alla fall. 

1) Mer kunskap om vilka metoder som fungerar och hur vi kan förstå vad som händer. Här har regeringen gjort en bra insats som tillsatt ett brottsforskningsprogram . Exakt vad som kommer ut av det vet vi inte ännu, men det här har potential att bli ett bra tillskott. Väldigt viktig är också den satsning som polisen gjort, framför allt region Stockholm som för några år sedan anställde Amir Rostami och Joakim Sturup för att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och som dessutom finansierat doktorander hos oss vid Malmö Universitet. Mia-Maria Magnusson disputerade för några månader sedan, och har bland annat tagit fram en metod för att identifiera vilka platser som löper stor risk att drabbas av skjutningar i sitt avhandlingsarbete. NOA har också gjort mycket kring att utveckla vår förståelse kring utsatta områden och liknande, i arbete där jag själv också deltagit. Genom att ta fram bättre kunskaper om hur vi kan förstå gängvåldet - och ännu hellre hur vi kan bekämpa det - skapar vi förutsättningar för att i framtiden bli mycket mer effektiva. Detta kommer jag att återkomma till nedan. 

2) Ökad lagföring av de som skjuter och inkapacitering av de värsta. Många straffskärpningar har redan genomförts, och det är möjligt att det räcker. Men jag vill betona att det finns ett ganska litet antal extremt våldsamma och farliga unga män som vi behöver ha inlåsta mer än vad som tidigare varit fallet. Den som sitter inne begår färre brott. 

Uppklarningen för skjutvapenmord i kriminell miljö ligger dock någonstans runt var fjärde eller möjligen vart tredje fall. Som uppklarat räknas normalt fall där minst en person blivit dömd, men i många mord finns det egentligen flera inblandade. Av de som är involverade i dessa mord är det med andra ord väldigt många som löper fria. Det här är olyckligt av flera skäl. Farliga personer blir ej inkapaciterade. När så få blir dömda blir också den avskräckande effekten lägre. Dessutom bryts inte hämndkedjor när ingen döms för våldet, vilket riskerar göda mer våld. Vad kan vi då göra för att öka lagföring? Några exempel som kan utforskas: 

a) Bygg relationer och förtroende i de utsatta områden där många av skjutningarna sker. När fler ser polisen som legitim och har förtroende för polisen vill/vågar fler också tipsa, anmäla, vittna. Det gör det lättare att klara upp brott. Och det handlar inte bara om kaffe och bullar - en viktig åtgärd för att få folk att uppleva förtroende för polisen är att vara effektiv. Klara upp brott. Så kan en positiv spiral skapas där det blir lättare att klara upp brott i framtiden. Områdespoliser har en viktig roll både vad gäller det relationsskapande och det gränssättande arbete. 

b) Ta fram resurser och/eller metoder för att parera kraftiga toppar i inflödet av grova brott. Sturup mfl visade att uppklarningen minskar kraftigt i perioder när många skjutningar sker. Fullt logiskt - men också något som kan hanteras, och där det är osäkert om den nationella förstärkningsorganisation som polisen nu använder är den mest effektiva metoden. 

c) Fler, och bättre utbildade, utredare. Sturup et al.

d) Testa, och utvärdera, användningen av Family Liaison Officers (FLO) mer. Detta är en utpekad polis som har kontakt med anhöriga till offren, vilket i en studie av Sturup mfl visade sig vara associerat med högre uppklarning.

e) Bättre stöd och skydd för vittnen för att fler ska vilja och våga vittna. 

f) Tekniska hjälpmedel. Encrochat mfl appar har visat att polisen kan nå mycket goda framgångar när de ges tekniska möjligheter att komma åt kriminellas kommunikation. Och även om vi visat att kamerabevakning inte får så stor påverkan på utredningar av mängdbrott, så har det en viktig roll att spela vid grövre brott som skjutningar. Den typen av åtgärder måste givetvis vägas mot den inskränkning det innebär i den personliga integriteten, men att tekniska hjälpmedel kan vara nyttiga redskap framstår som tydligt.  

g) Tillägg - i dagens Svd lyfts en rad brister i polisens utredningsarbete fram. Inte minst långa väntetider för DNA, telefontömningar och liknande. Det framstår som väldigt lågt hängande frukt för att förbättra situationen. 

3) Slå ut kriminella nätverk eller få dem att bli mindre våldsamma  
En annan viktig aspekt på detta är att försöka slå ut gängens kapacitet genom riktade insatser mot specifika grupperingar under en kort tidsperiod. I New York visade Chalfin mfl att "gang takedowns" ledde till betydande minskningar i skjutvapenvåld. Av än mer svensk relevans visade Magdalena Dominguez att insatser mot gäng i Barcelona minskade brottsligheten i gängen, i deras områden och bland deras sociala nätverk. Dominguez gör nu en postdoc i Uppsala, och kan bidra till kunskap om svensk gängbekämpning framöver. 
Svensk polis försöker såklart redan göra detta, och har också - inte minst efter encrochat mm - lyckats med det. Vi har ännu inte sett några tydliga effekter, men det är möjligt att situationen hade varit ännu värre om detta inte redan gjorts, och arbetet kan säkerligen fortsätta prioriteras. Vi kan bättre. 

En metod som också är framgångsrik är den metod som testats i Malmö - Group Violence Intervention. Det handlar om att fokusera på att få gängen att bli mindre våldsamma genom att fokusera på gruppmekanismer och förändring av normer. De gäng som är (för) våldsamma utsätts för ett så hårt tryck att de ska uppleva att det inte är värt det - så att de ska försöka få varandra att bli mindre våldsamma. Det kombineras med hjälp att hoppa av och att visa hur lokalsamhället - bostadsområden - lider av våldet och inte vill ha det så. Denna metod har varit associerad med tydliga minskningar av gängvåld i USA. 

En tredje infallsvinkel på detta problem är att gå på de kriminella nätverkens tillgångar. Genom att beslagta pengar, fastigheter eller lyxvaror framstår det som rimligt att nätverkens kapacitet och attraktionskraft bör kunna minska. Jag känner dock inte på rak arm till några studier på det temat. 

4) Minska inflödet till de kriminella nätverken. I våra utsatta områden finns tusentals barn som har det tufft. När polisen 2017 gjorde en sammanställning av hur många som varje år misslyckades i grundskolan i våra utsatta områden landade siffran på cirka 2200 barn. Varje år i juni stod 2200 barn i våra utsatta områden med ofullständiga betyg från grundskolan. Många av dessa kommer klara sig bra, men det är definitivt en riskgrupp för att dras in i de kriminella nätverk som finns i de utsatta områdena. När så många fyller på underifrån blir det svårt att stoppa utvecklingen. Det har blivit bättre sedan dess - färre barn misslyckas med skolan i våra utsatta områden nu. Men det är fortfarande många. Jag har inte lika bra koll på forskningen här, men några tankar kan dryftas.

a) Stärk skolan i de utsatta områdena så att fler klarar sig bättre. Den ekonomiska forskningen pekar mot att utbildning kan minska risken för framtida brottslighet. Om vi kapar antalet barn som varje år står på gatan med misslyckad grundskola och risk att dras in i brottslighet framstår det inte som otroligt att vi på sikt också kan minska problemen. 

b) Kognitiv Beteende Terapi (KBT) har visat sig fungera för att minska våldsamma tendenser hos unga män i olika omständigheter, bland annat i Liberia och mer allmänt för att minska våld i bostadsområden . KBT används givetvis i Sverige också, men hur mycket används det specifikt i dessa sammanhang? Det görs säkerligen redan, men kanske också kan vidareutvecklas. 

c) Som en återkoppling till punkt 1 ovan behöver vi i övrigt bättre metoder. Socialtjänstens åtgärder verkar inte fungera så bra enlig den forskning som finns. Polis och socialtjänst använder ofta orossamtal som en enkel intervention för att bryta en negativ utveckling, men det finns egentligen ingen evidens för att det fungerar. Jag tror definitivt att många sociala insatser fungerar - men vi behöver ta fram bättre kunskap om vilka metoder som fungera, mot vilka målgrupper och under vilka omständigheter. Här saknas i dagsläget tillräcklig kunskap. 

5) Uppmuntra - och tillåt (semi-)privata aktörer att bidra. När jag som ung och nybliven forskningsassistent för 12 år sedan intervjuade folk i utsatta områden i Malmö var en ögonöppnare för mig hur vanliga anställda - vaktmästare mm - på det kommunala bostadsbolaget sågs som företrädare för samhället. En myndighet. Allmännyttan är ett exempel på ett företag som har en väldigt stor betydelse i våra utsatta områden, men det är inte den enda. Den lokala butiksägaren, eller pizzerian, är viktiga aktörer i det lokala samhället. Här kan mer göras för att samarbete med dessa, för att stötta dessa och för att få dessa att bidra i arbetet till ett bättre samhälle. Mina kollegor vid Malmö Universitet har utvärderat en del sådant arbete, där ett samarbete mellan fastighetsägare med deltagande av kommun och invånare i ett bostadsområde ledde till förbättringar i området. Mycket sådant görs också i t ex Göteborg, på Järva och i Örebro för att bara nämna några exempel jag är bekant med. Bygg vidare på det, låt våra (semi-) privata aktörer få delta. 

Här vill jag också nämna de investeringar som allmännyttiga och privata företag gör i dessa frågor. Göteborgs allmännytta, Framtiden AB, investerar 11 miljarder kronor för att förbättra sina utsatta områden. Tillsammans med doktorand Jens Widmark ska jag utvärdera dessa insatser i Göteborgs utsatta områden i ett forskningsprojekt finansierat av Framtiden AB tillsammans med Malmö Universitet. Och det arbete jag tillsammans med bland annat datavetenskapliga forskare vid BTH bedrivit med Malmöpolisen de senaste åren är finansierat av en generös donation från Länsförsäkringar Skåne. Det finns en vilja att bidra, vilket kan bidra till att bygga ett bättre samhälle, och det ger bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete. 

Det här var fem korta punkter för att bekämpa gängvåldet. Det finns många andra (violence interupters är en jag nämnt flera gånger tidigare), och dessa är långt ifrån originella. Politikerna säger ungefär detta redan nu. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Faktum är att det som gjorts så långt uppenbarligen inte varit tillräckligt. Mycket har gjorts, och det är fullt möjligt att situationen kommer förbättras på grund av långsiktiga effekter av det som gjorts. Men det vet vi inte än - och vi bör göra mer för att stävja denna utveckling innan det går helt överstyr. Vi var redan värst i EU och det enda landet som hade en negativ trend. Det var innan 2022 som ser ut att bli betydligt värre än de senaste åren. Det är dags att agera ännu mer. 

(Fler) lärdomar från NY - för att utveckla vårt arbete i/med utsatta områden

Reflektioner från New York

Förra veckan var jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet och polismyndigheten på besök i NY för att lära mer om deras brottsförebyggande arbete, särskilt då avseende vad vi i Sverige kallar utsatta områden. Jag ska i detta inlägg inte i detalj gå igenom alla besök och möten vi genomförde, men tänkte ta upp några generella reflektioner från besöket. Förutom att vi besökte olika platser och områden, exv BID-området Bryants Park och olika public housing complex så hade vi också en rad möten, vilka jag kort listar i slutet av denna bloggpost med länkar.

NY har 8.5 miljoner invånare, och NYPD har 38 000 poliser. Även om det är en ohyggligt mycket mindre yta än Sverige kan vi därmed någorlunda jämföra NY med Sverige - med lite färre invånare, men nästan dubbelt så många poliser. NY är också en del av USA, och generellt är deras offentliga sektor mycket mindre än vår - men det finns istället en större tradition av att civilsamhälle tar en stor roll i det sociala arbetet, inklusive det brottsförebyggande. Jag tror att det har betydelse för hur vi kan jämföra länderna, och det bör has i åtanke vid vidare läsning. Något förenklat går det nog att säga att vi i Sverige gör väldigt mycket mer generella insatser - medan NY har betydligt större riktade insatser mot t ex gängvåld. Här kan det också vara av intresse att notera att även om USA har mycket mer skjutvapenvåld än Sverige så ligger NYC (som har extremt låg nivå för att vara storstad i USA) nu på ungefär samma nivå som Malmö (som har klart högst nivå i Sverige) vad gäller skjutvapenmord.

Jag upplever att det finns fyra tydliga skillnader mellan NY och Sverige vad gäller hur vi arbetar med det brottsförebyggande arbetet generellt, och vad vi i Sverige kallar utsatta områden i synnerhet.

1. Det finns en idé, en plan och ett sammanhang som binder samman arbetet i NY. Det upplever jag saknas i Sverige. Det som görs på olika nivåer hänger samman. Olika brottsförebyggande program kompletterar varandra - t ex våldsförebyggande arbete där fokuserad avskräckning kombineras med uppsökande folkhälsobaserade interventioner. Konkreta planer upprättas och resurssätts för att genomföra specifika åtgärder som ska lösa identifierade problem.  
Områdespoliserna stöttas av en central organisation, där deras motsvarighet till medborgarlöften skickas in och sammanställs, och den centrala organisationen skickar ut tips på hur olika problem som noteras i det materialet kan hanteras. "Många verkar lyfta fram klotter i (motsvarigheten till) medborgarlöftena, då tar vi en titt på vad forskningen visar om att förebygga klotter och skickar ut det till alla områdespoliser." Områdespoliserna får också en utbildning och en lokal kontaktlista - här är telefonnumret till viktiga aktörer (från kommun, företag etc) i just ditt område (för 300 olika områden i staden) som du kan ta kontakt med i ditt samverkansarbete. Områdespoliserna kan också vända sig direkt till den ansvariga (deputy commissioner, motsvarande vice rikspolischef om vi ska jämställa NY med Sverige) med konkreta frågor eller behov om hjälp.
Ett sammanhang, en idé, en tanke som håller allt samman - och en apparat som faktiskt genomför allt detta (åtminstone i teorin).
2. Utvärdering. Här finns t ex Crime Lab NY som är finansierat av privata donationer och uttryckligen ska arbeta för att påverka policy utifrån evidens. De genomför gratis utvärderingar och utvecklingsarbete åt myndigheter för att minska brottslighet, till exempel ett experiment med belysning i utsatta områden som fann att det medförde stora minskningar av brottsligheten. Staden finansierar dock också utvärderingar själva, och när 170 miljoner sköts till för planen att minska brottslighet i stadens 15 mest utsatta områden veks t ex 30 miljoner till en oberoende utvärdering av projektet. I Sverige hade jag blivit förvånad om ett 170 miljoners projekt ens skulle avsätta 3 miljoner för utvärdering. De resurser som avsätts för policynära forskning gör också att man kan skala upp det som fungerar, och lägga ner eller utveckla det som inte fungerar. I Sverige famlar vi snarare ofta i mörkret och/eller går på känsla.
3. Lokalsamhället. Allt utgår väldigt tydligt från lokalsamhället ("neighborhood" eller "community"). Det här finns även i Sverige, men blir mycket tydligare i NY. Delvis handlar det nog som nämnt ovan om att vi i Sverige har en större generell offentlig sektor medan man i NY istället har riktade insatser mot problem, ofta med en stark komponent av frivilligorganisationer. Men det är samtidigt en skillnad som är värd att nämna. Insatser görs utifrån lokala behov och tillsammans med de som bor i området både vad avser polisen och andra insatser. När det gäller polisen är det dock värt att notera att detta till ganska stor del beror på att polisen i NY inte åtnjuter samma typ av generellt förtroende som polisen i Sverige gör, och att detta delvis är ett svar på det problemet. Samtidigt går det inte att blunda för att det finns väldigt tydliga insatser för att stärka lokalsamhällena så att dessa själva kan hantera problem i NY, på ett sätt som är ganska frånvarande i Sverige.
4. Fokuserade resurser. Som sagt har vi en stor offentlig sektor i Sverige, och på många områden gör vi rimligen mycket mer än vad som görs i NY. Men, när det kommer till fokuserade resurser mot exv gängvåld eller utsatta områden är det en oerhörd skillnad. När vi besökte södra bronx Save Our Streets organisation framkom det att de är 12 pers som jobbar där. I ett område med 5000 invånare. 6 av de jobbar ute på gatan, är ofta fd gängkriminella själva, och försöker förhindra att våld utbryter, medla konflikter och liknande (violence interrupters). De andra 6 utgår från kontor, med socialt arbete kan väl sägas, riktat mot kriminella ungdomar (/gäng) för att få dessa att sluta begå brott, skaffa ett vanligt liv. Dessutom besöker man samtliga som drabbas av våld från området direkt på sjukhuset för att erbjuda hjälp - och försöka förhindra tankar om hämnd.

Bild från vårt besök hos SoS South Bronx, tagen av Sheyla Delgado vid John Jay.

Till detta kommer en polisorganisation som har betydligt större personalresurser än vi har i Sverige. I ett område motsvarande Rosengårds storlek finns två dedikerade områdespoliser (som nämnts ovan) vilka enbart arbetar förebyggande, och dessutom en dedikerad polispatrull (10-12 poliser) som bara rycker ut i området och 30% av tiden ska ha radion avstängd så de kan arbeta förebyggande (i teorin iaf). Vi ligger på nästan denna nivå av polisarbete i Sverige också - men bara i de utsatta områdena, i NY är detta normen i samtliga områden (det är liknande i London vilket framkom när jag besökte deras polis i våras). 

Det pratas mycket om att vi ska lära av NY. Och det ska vi nog. Men när det pratas om det i Sverige är det ofta broken window policing (ingripa mot småbrott/ordningsstörningar), business improvement districts (BID, företag samverkar för att utveckla en plats och minska brottsligheten), samt compstat/ansvarsutkrävande inom polisen som nämns. Det är tre viktiga saker - och det ska erkännas att Bryant Park (BID i NY som ofta lyfts fram som förebild) är oerhört inspirerande med sin inkluderande och trevliga framtoning. Men i detta blogginlägg pekar jag på fyra andra skillnader som jag tror vi också kan behöva lära av.
1. En grundläggande tanke bakom det som görs, ett sammanhang.
2. Utvärdering av det som görs, så vi kan lära, och utveckla verksamheten
3. En utgångspunkt i det lokala, och att stärka lokalsamhällets förmåga att själva hantera problem.
4. (Större) Riktade resurser, utifrån ovan nämnda sammanhang/plan, utvärderingar och det lokala för att fokuserat ingripa mot de problem som identifierats som viktigast.

Sammantaget tror jag att detta är saker som på riktigt kan bidra till att öka vår förmåga att hantera problemen i utsatta områden.


Besök:
* Utvärderingsenheten på John Jay College, som utvärderar olika brottsförebyggande program, just nu arbetar man med Cure Violence och borgmästaren i NYs plan för att minska brottslighet i utsatta områden.
* Safe growth - ett företag som arbetar med områdesutveckling utifrån Crime Prevention Through Environmental Design (CPTED), bland annat i ovan nämnda borgmästar-plan för utsatta områden.
* National Network for Safe Communities som arbetar med att utveckla det brottsförebyggande arbetet utifrån samverkan mellan polis, kommuner och lokalsamhällen utifrån focused deterrence, eller GVI som det också kallas vilket är en metod som ska testas i Malmö nu.
* Save Our Streets som vi besökte i både Bronx och Brooklyn - vilket är en organisation som utifrån ovan nämnda Cure violence metod arbetar med att förebygga våld ur ett folkhälsoperspektiv. Uppsökande verksamhet, ofta fd gängkriminella som medlar i konflikter, besöker alla som utsatts för våld på sjukhusen, försöker hjälpa gängmedlemmar hoppa av etc, och arbetar dessutom med att stärka lokalsamhällets förmåga hantera problem.
* Crime Lab NY som är en forskningsorganisation under University of Chicago, helt finansierad med privata donationer, som utifrån rigorös forskning sedan GRATIS hjälper myndigheter med utvärderingar och utvecklingsarbete för att påverka samhället mot ett mer evidensbaserat brottsförebyggande arbete.
* NYPD  collaborative policing. En nyinrättad funktion direkt under chefen för hela NYPD som arbetar med att utveckla samverkan, och bland annat har en stöttande funktion för stadens områdespoliser.




 

Otrygga bostadsområden i Malmö

Idag gick Malmö stad ut med ett pressmeddelande med rubriken Nu krävs krafttag för att öka tryggheten! efter att det under de senaste veckorna har varit en rad skottlossningar och granatangrepp i staden. För några timmar sedan rapporterades det om skottlossning mot en lägenhet i Herrgården , samma område där 27 personer blev gripna efter en skottlossning för några veckor sedan. Däremellan har en explosion briserat i Södra Sofielund, och dagen efter  fyra personer blivit skjutna i samma område, två handgranater har kastats mot ett bostadshus i Kroksbäck samt en person blivit skjuten i Söderkulla.

Sammantaget är det här en exceptionellt våldsam period, och det är bra att kommunledningen markerar en vilja att ta tag i problemet. Att det finns problem med otrygghet i delar av Malmö är dock ingen nyhet, och alla de områden som nu drabbats av dessa våldsdåd ligger i anslutning till bostadsområden där otryggheten länge har varit stor.  När vi pratar om platser med mycket sociala problem i Malmö kan dessa fyra platser sägas vara del av de fyra kluster av bostadsområden i Malmö som präglas av segregation, ekonomiskt utsatthet, kriminella nätverk och otrygghet.
Nästa vecka ska jag prata om otrygga bostadsområden på ett seminarium i Almedalen som organiseras av Polismyndigheten. I mina förberedelser för det seminariet har jag karterat de fyra platser där ovan nämnda händelser inträffat i relation till nivån av allmän otrygghet i Malmö Områdesundersökning 2012. Kartan visar allmän otrygghet (oro att utsättas för brott) från grönt till rött. Gult motsvarar genomsnittet i Malmö, orange och rött är mer otrygghet än snittet, och gröna nyanser är mindre otrygghet än genomsnittet (Vita områden har få invånare. Se också mitt tidigare blogginlägg om statistiska osäkerheter kring detta)

På kartan ovan har jag lagt till en * för de fyra platser där skottlossningar och granater har använts de senaste tre veckorna i Malmö samt lagt in blåa ringar för att markera ut de kluster av bostadsområden där det finns problem med otrygghet, fattigdom (se mitt tidigare blogginlägg om fattigdom och otrygghet) samt mer eller mindre utvecklad kriminalitet. Längst österut har vi Rosengård, där Ramels väg längst österut har varit hårt drabbat av skottlossningar och sprängdåd. Strax väster om Rosengård kommer Södra innerstaden, där framför allt Rasmusgatan i Södra Sofielund har drabbats av liknande problem. Söder om Södra innerstaden ligger Fosie, där varierande grad av problem finns i flera områden såsom Lindängen, Hermodsdal och Söderkulla. Längst västerut till sist har vi Hyllie, där områdena Holma och Kroksbäck länge har dragits med vissa problem, och på senare år även Bellevuegården har varit hårt drabbat av skottlossningar.

En skillnad som kan vara värt att påpeka här relativt Stockholm och Göteborg är hur nära allt är. Södra innerstaden är en del av innerstaden - inte ett miljonprogram långt bort. Från Södra innerstaden är det sedan bara ett stenkast till miljonprogrammen i Rosengård och Fosie, och bara någon kilometer till de utsatta områdena i Hyllie. Otryggheten är väldigt centralt placerad i Malmö - i stadens utkanter med välmående villaområden eller landsbygd är människor generellt sett minst lika trygga som i övriga Sverige. 

Det är viktigt att poängtera att även i dessa områden där otryggheten är hög är det många som trivs väldigt bra, och en majoritet brukar beskriva sig som trygga. Det är också helt felaktigt att beskriva dessa områden som "polisfria" eller "no-go zoner". Polisen är i dessa områden dagligen, liksom bland annat personal från Malmö stad - och inte helt sällan forskare som jag själv. En annan viktig komponent för att förstå dessa områden är att problemet ofta är starkt koncentrerade till enstaka gator eller kvarter. Bostadsområden som Södra Sofielund, Kroksbäck eller Herrgården har förvisso problem, men problemen är klart tydligast på en enskild gata i respektive bostadsområde medan övriga delar av området är mindre drabbade.

Däremot går det inte att förneka att detta är områden som har problem med otrygghet och lokala kriminella nätverk. Inte sällan pågår mer eller mindre öppen försäljning av narkotika, vilket tillsammans med allmänt stök och grova våldsbrott med skjutvapen skapar en otrygg miljö.Både polisen och Malmö stad bör kunna göra mer för att förbättra situationen i dessa områden. Samtidigt är det viktigt att notera att mycket görs, och som Malmö stad konstaterar i sitt pressmeddelande har arbetet utvecklats under de senaste åren. Bland de initiativ jag är bekant med kan nämnas lovande insatser från områdespolisers sida med att systematiskt besöka samtliga hushåll på de mest utsatta adresserna i vissa bostadsområden för att visa sitt stöd och samla in information. Sådana insatser behövs i områden där många drar sig för att prata med polisen som jag diskuterat tidigare på bloggen. I Stadsområde Väst har en särskild utredare rekryterats (full disclosure: Rekryterats från min gamla forskargrupp på Malmö högskola) för att arbeta fram en konkret handlingsplan för ökad trygghet i bland annat Kroksbäck, Holma och Bellevuegården. Gemensamt för båda dessa initiativ är dock att de enligt min mening borde ha varit självklara, men nu har framkommit som resultat av att anställda inom polis och kommun samt deras chefer har kämpat för att få loss resurserna till detta. Den typen av insatser borde vara en del av den reguljära verksamheten och metoderna borde kontinuerligt följas upp, utvecklas och förfinas.

Att polisen måste satsa på att utreda och lagföra de skyldiga till skottlossningar och sprängdåd är en självklarhet. Lika självklart borde det vara med långsiktiga insatser för att förbättra situationen i de bostadsområden där många är rädda och känner sig utelämnade. Jag har i flera sammanhang nämnt möjliga åtgärder som jag tycker är rimliga att införa. Här är tre enkla åtgärder som jag tycker att polisen borde införa omedelbart:
* Prioritera utsatta områden i ingripande-verksamheten. När någon ringer från ett av dessa områden borde det alltid komma en polis. Polisen kan inte alltid göra något åt problemet, men polisen kan se till att alltid visa sig engagerad för invånare i utsatta områden där somliga tvekar inför att kontakta polisen från första början.
* Beordra samtliga IG-poliser som inte har ett konkret uppdrag ( i den mån detta fortfarande händer) att parkera i ett av de mest utsatta områdena, och se till att så sker. Även om polisen redan nu vistas mycket i dessa områden skulle det vara önskvärt om polisen oftare var där utan att ha ett konkret uppdrag. Lär känna området, låt området lära känna er.
* Utöka områdespolisen, och stötta de områdespoliser som visar initiativförmåga och kapacitet att arbeta systematiskt för att öka tryggheten samt förebygga brott. Initiativ som det jag nämnt ovan om att systematiskt knacka dörr på de mest utsatta adresserna i miljonprogramsområden är smarta, och troligen effektiva, åtgärder för att förbättra situationen i området på både kort och lång sikt.

När det gäller skottlossningar finns dessutom möjligheten att testa beprövade program från andra delar av världen. Inte minst i USA finns numera en hel del forskning kring möjligheter att minska skjutvapen-våld, till exempel Cure Violence som i flera utvärderingar visats sig vara effektiv. I en svensk kontext blir detta givetvis betydligt dyrare per förebyggd skottlossning - men när politiker på alla nivåer nu ändå pratar vitt och brett om att förebygga skottlossningar är det kanske en kostnad som går att ta. Cure violence är bara ett exempel dock, det finns massor av saker som går att göra. Både forskningen och mängder av engagerade medarbetare inom polisen, kommunen och civilsamhället kan bidra med tankar, erfarenheter och idéer. Det som saknas är resurser och vilja att långsiktigt arbeta med dessa frågor, istället för att bara genomföra enstaka projekt eller släcka bränder där det för tillfället är som värst.

Slutligen. Av de bostadsområden jag ovan nämnt där det finns mer eller mindre stora problem med otrygghet och kriminella nätverk kan det vara värt att notera att endast två av dessa (Herrgården och Södra Sofielund) är med i Rikskrims kartläggning över bostadsområden som har problem med kriminella nätverk. Den siffran borde enligt min mening utökas med ytterligare 3-7 områden i Malmö.

Hårdare straff - vetenskap vs ideologi/moral

Den kriminologiskt akademiska världen är ganska ense om att fängelser inte fungerar så bra, i förrgår kom till exempel en text med titeln Hard evidence: Does prison really work och förra veckan avslöjades att nästa års kriminologipris går till forskning som bland annat visar att fängelser har negativ effekt på fångar . En systematisk genomgång av 700 vetenskapliga artiklar om avskräckning, vilket inkluderar både risk för upptäckt (att åka dit, "probability") och hårdare straff ("severity"), publicerades år 2009. Sammanställningen visar att avskräckning har en svag effekt. Den effekt som finns är dessutom i huvudsak kopplad till risk snarare än straffets stränghet. Det ska dock noteras att de mest positiva resultaten avseende "severity" fanns i den typ av studier som har högst trovärdighet (experiment), men även om endast dessa studier (13 av 700) tas i beaktan ligger effekten på en nivå som knappt är signifikant. Hårdare straff har därmed inte någon (stark) brottsförebyggande effekt, och har dessutom negativa effekter på de som sitter i fängelse samtidigt som fängelser är väldigt dyra. Det kan konstateras att det inte verkar som någon särskilt bra idé med hårdare straff.

Samtidigt är hårdare straff något som diskuteras väldigt mycket i den svenska politiken för tillfället. Igår fick en debattartikel av miljöpartiet i Aftonbladet rubriken Skärp straffet för våld mot politiker , även om miljöpartiet endast i en bisats nämnde hårdare straff, och syftade till att våld mot politiker ska jämställas med våld mot tjänsteman .
Samtidigt hade Svd en Op-ed av Fredrik Kärrholm med rubriken Nog fungerar fängelser trots allt . Kärrholm skriver att fängelser visserligen inte fungerar som behandling, och att den avskräckande effekten av fängelsestraff är begränsad. Men, argumenterar han, det finns en moralisk aspekt som gör straff viktiga ändå:
"Tydliga straff, såsom fängelsestraffet, behövs för att ge brottsoffer upprättelse. Det är inte en barbarisk hämndtanke, utan handlar om ett högst mänskligt behov av rättvisa."

När jag på twitter har diskuterat rättspolitik har flera moderater anfört liknande argument. Jag tycker att det här är en positiv utveckling. Det måste finnas utrymme för ideologi i rättspolitiken, och när debattörer eller politiker förhåller sig till vetenskapliga resultat men väljer att värdera ideologi högre så har åtminstone vetenskapen fått ta sin plats. Politiska beslut ska fattas av politiker, och den akademiska världens roll är att se till att det finns ett bra underlag för politiker att fatta beslut utifrån - samt givetvis ett bra underlag för allmänheten att värdera politiken utifrån. Jag håller helt med Henrik Tham (fd president European Society of Criminology) som argumenterar för att kriminologer behöver bli bättre på att kommunicera forskningsfynd till allmänheten, men att politiker och konservativa debattörer som företräder en annan politik än den forskningen pekar ut som effektiv åtminstone förhåller sig till kriminologisk forskning är ett bra steg på vägen.