Kriminellas inverkan på lokalsamhället i utsatta områden

Förra veckan släppte rikskriminalpolisen en rapport om hur kriminella får utrymme i utsatta områden där problemet med löst (o)organiserade grupper av kriminella i utsatta bostadsområden och deras inverkan på lokalsamhället diskuteras. I rapporten konstateras att det finns 55 områden i Sverige som har denna problematik, fördelat på 22 olika orter. Just siffran, 55 områden, tror jag kan ifrågasättas vilket jag kommer återkomma till nedan, men huvudfokus för rapporten är trots allt på hur det ser ut i dessa områden och där tycker jag att den beskrivning som framkommer är nyanserad utifrån ett polisiärt perspektiv. Rapporten är baserad på material som inhämtats från lokala polismyndigheter, och är därmed i praktiken att betrakta som en sammanställning av vad polisen i respektive län eller region har pekat ut. Jag kommer i detta blogginlägg att kort sammanfatta rapporten för att därefter jämföra med erfarenheter jag dragit från min forskning i framför allt ett utsatt bostadsområde i Malmö.

Yngre och äldre kriminella i lösa nätverk

Redan i rapportens inledning noteras att direktivet till rapporten angav att det skulle handla om territoriella gäng, men att ett sådant begrepp "inte överensstämmer med problembilden ur ett nationellt perspektiv" (s5) varför begreppet inte används. Poängen här är alltså att gäng som försöker kontrollera "sitt" territorium är väldigt ovanligt i Sverige, istället handlar det om  "löst sammansatta nätverk" (s10) som samverkar i olika konstellationer för att utföra brottslig verksamhet. Nätverken delas in i två huvudgrupper utifrån ålder, där yngre kriminella (upp till ca 22 år) består av ca 3 till 10 personer som är tongivande i ett område kombinerat med vad som beskrivs som en "svans" som dessutom har en bred förankring i lokal ungdomsmiljö. Dessa yngre kriminella verkar primärt i lokalområdet med narkotikaförsäljning, stölder och inbrott. Bland de äldre kriminella finns en högre grad av organisation och verksamhet över större geografiska områden.

Brottslighet i berörda områden

I de områden som rapporten berör förekommer "omfattande och förhållandevis öppen narkotikahandel" (s11), i huvudsak av cannabis med försäljning till ungdomar från lokalområdet. Dessutom noteras att det förekommer hot och våld, samt uppgörelser inom lokala kriminella nätverk med grovt våld involverat. Lokala näringsidkare utsätts ibland för påtryckningar och utpressning. Polisen har svårt att arbeta i områdena på grund av misstro mot polisen och samhället i stort samt genom angrepp mot polisen, ibland genom upplopp (här kan noteras att polisen även beskriver hur äldre kriminella har förmågan att stoppa upploppssituationer i områdena, något som jag tog upp i ett blogginlägg förra året). Våld och hot mot (potentiella) vittnen förekommer också, och dessutom diskuteras hur personal från exempelvis socialtjänsten och försäkringskassan kan utsättas för påtryckningar i ekonomiska frågor.

Även om allt detta har en stor inverkan på lokalsamhälle i form av boende, näringsliv och andra som befinner sig i området slår rikskriminalpolisen fast att det i de allra flesta områden inte är att betrakta som parallellsamhällen. Däremot är viljan att anmäla brott och medverka i brottsutredningar låg, med många som är rädda för att samarbeta med polisen. Det lokala näringslivet påverkas också av brottslighet och skadegörelse.

Åtgärder för att minska problemen

I rapporten betonas ett behov av långsiktighet för att lösa problemen, och ett återkommande problem som nämns är att inledda satsningar avbryts när nya prioriteringar uppkommer. I det långsiktiga arbetet bör arbetet ske på "ett både repressivt och brottsförebyggande sätt" (s16). Att arbeta mot narkotikabekämpningen kan vara framgångsrikt i relation till att våldsbrott visat sig vara svåra att utreda. Samverkan lyfts fram som avgörande, men en utmaning för samverkan är att olika aktörer har olika problembild samt att få alla aktörer att nå i mål. Kommunikation är den tredje framgångsfaktorn som lyfts fram, både riktat mot samverkanspartners och mot berörda i de aktuella områdena samt in i den kriminella miljön.

Reflektioner från Malmö

Överlag tycker jag som sagt att denna rapport ger en ganska bra bild av de problem som kan finnas i utsatta bostadsområden. Mycket av det är sådant jag känner igen från min forskning i Malmö, där jag tillsammans med Professor PO Hallin nu är på gång att publicera en ny intervjustudie, som visserligen baseras på ett begränsat material, men som ändå ger en likartad bild (Se också de två radioinslag av Kaliber från samma område som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, "Golare har inga polare" samt "Allt svårare få människor att vittna"). När det gäller narkotikahandel, våld och kriminella nätverk är den bild som framträder i vår studie samt från våra tidigare erfarenheter av forskning i området mycket likartad den bild som rikskriminalen beskriver. Vi har inte intervjuat några representanter från näringslivet, och jag vet ingenting om eventuella hot eller påtryckningar mot dessa, men däremot kan det konstateras att vi i vår undersökning noterar att såväl pizzerian som en butik under det senaste året brunnit ner. Samtidigt är en av våra mest grundläggande slutsatser att det inte finns en bild av området, utan istället att det är väldigt varierande. Flera av de vi intervjuar upplever att det inte finns några särskilda problem i området och känner sig trygga. Delvis kan det troligen kopplas till var i området man bor och vistas - de ungdomsgäng som står för mycket av stöket vistas primärt på några få platser, och de som ofta kommer i kontakt med ungdomarna upplever problemen som värre. Men det handlar också om att vi människor upplever och tolkar saker på olika sätt. Dessutom bör det understrykas att det finns både positivt och negativt, något som ofta verkar glömmas bort avseende en del av våra mest utsatta bostadsområden.

En faktor som vi dock identifierar som tydligt återkommande i våra intervjuer och som kanske kan sägas vara en minsta gemensamma nämnare är en känsla av att samhället inte bryr sig tillräckligt. Det yttrar sig på många olika sätt, där någon upplever det som ett uttryck för ovilja hos samhället att göra något åt problem, andra upplever det som att resurser saknas och ytterligare någon upplever det som att beslutsfattare saknar förståelse för området. Hos flera av de vi intervjuar framkommer en frustration över polisens oförmåga att hantera problem. Ibland kommer inte polisen när någon ringer. Andra gånger kommer polisen, men åstadkommer inget. Ett par av de vi intervjuat som har försökt förbättra situationen i området men inte fått gehör upplever sig vara tvingade att flytta. Någon som har ringt polisen men inte sett några resultat säger sig inte vilja ringa polisen igen. Flera tar upp rykten eller andrahandsberättelser om personer som blivit hotade eller angripna efter att ha samarbetat med polisen. Det här är återigen väldigt likt det som diskuteras i rikskriminalens rapport, och även om det är viktigt att betona att det inte är den enda bilden av vad som försiggår i dessa områden så är det en bild som är viktig att ha med sig.


När det gäller de åtgärder som listas av rikskriminalen för att motverka dessa problem är det lätt att hålla med om att långsiktighet, samverkan och kommunikation är viktigt. Däremot saknar jag ett tydligare fokus mot att bygga förtroende för polisens verksamhet och skapa trygghet i lokalsamhället. De problem som av polisen lyfts fram med att många är rädda för att samarbeta med polisen samt den utbredda misstro mot polisen som finns är viktiga variabler för att på lång sikt förbättra situationen. Ett visst mått av repression är givetvis nödvändigt, men enligt min mening blir det ofta för stort fokus på den aspekten när polisen ska arbeta i utsatta bostadsområden. Ett bra exempel på det är Stockholmspolisens operation Fenix, där 50 nya poliser ska jobba i utsatta Stockholmsområden. 50 nya poliser i utsatta bostadsområden skulle kunna göra underverk med befolkningens uppfattning om huruvida polisen bryr sig om de boende och på sikt bidra till ökad trygghet. Men enligt SVT ska dessa poliser vara renodlat inriktade mot utredning och inte synas. Om jag hade fått bestämma skulle dessa poliser istället ha fått till uppgift att för det första se till att snabbt och effektivt rycka ut till alla brottsutsatta i dessa områden när något händer och visa att samhället bryr sig, att polisen bryr sig, och att någon lyssnar. För det andra skulle polisen få ett tydligt uppdrag att arbeta för att skapa trygghet och förtroende på lång sikt genom att bygga relationer och arbeta i samarbete med de boende för att förebygga brott. De två åtgärderna tror jag har betydligt bättre utsikter att skapa långsiktig förbättring än 50 civilklädda utredare som ska fånga busar.

Siffrorna - 55 områden i 22 orter?

När jag nu resonerat lite om en stora likheter mellan mina upplevelser från Malmö och rikskriminalens rapport kan det kanske också vara värt att nämna att det område jag ovan har diskuterat inte finns med i rapporten. I Malmö listas endast tre områden medan flera områden som har en, åtminstone delvis, liknande problematik inte finns med. Ett av de tre områden som listas för Malmö är dessutom Oxie, ett område som sällan beskrivs i dessa termer. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att ta just dessa exakta siffror och områden som någon sanning. De är menade att ge en övergripande bild av situationen i Sverige, men är knappast perfekt utformade för att fånga lokala förutsättningar. Det rapporten däremot gör är att måla en bild, inte den enda bilden, men en bild, av en situation i en del av de mest utsatta bostadsområdena i Sverige som är värd att hanteras. Det finns bostadsområden där den socioekonomiska utsattheten är mycket hög. I flera av dessa områden är dessutom otryggheten mycket hög. En intressant aspekt på detta är också att det finns indikationer på att ojämlikheten i otrygghet mellan olika bostadsområden kan vara ökande (Anna-Karin Ivert presenterade preliminära resultat kring detta på årets kriminologi-symposium i Stockholm). De flesta blir tryggare, men några bostadsområden blir kvarlämnade med höga nivåer av otrygghet. DET är ett problem som vi borde göra något åt.

Uppdatering: Nabila Abdul Fattah påpekade på twitter att rikskrim själva i sin rapport listar inte 55 utan 63 områden. Jag har därefter fått bekräftat från rikskrim att 63 är den korrekta siffran. Vilket väl understryker hela poängen om att detta inte ska ses som någon exakt siffra.