Genetik och brott

Igår hade vi besök på institutionen av Amir Sariaslan för en gästföreläsning. Amir har en forskningsinriktning som vi inte över huvud taget behandlar på vår institution, och som dessutom står i skarp kontrast till en del av den forskning vi här bedriver om t ex bostadsområdets inverkan på brottsligheten. Just på grund av att Amirs forskning är så annorlunda och svårgreppbar, och faktiskt motsäger mycket av det till exempel jag själv forskar kring, låg jag bakom att han blev inbjuden.

Amirs forskning berör, mer eller mindre explicit, genetik och ärftlighet av olika karaktärsdrag, och är därmed till sin natur väldigt känslig. Jag är inte biolog, och förstår mycket lite av allt prat om ärftlighet, genetik, genomer och liknande. För enkelhetens skull kommer jag nedan att använda begreppet genetik - även om det är mycket möjligt att jag använder begreppet felaktigt. Precis som många andra känner jag en stark olust inför genetiskt baserade förklaringar till brottslighet, fattigdom etc. Eftersom jag har landat i en rad diskussioner både på twitter och i verkliga livet kring denna forskning tänkte jag försöka utveckla mina tankar kring det hela i denna blogpost.

Även om jag redan för flera år sedan noterade en del av den tvillingforskning som pågår på Karolinska och som betonar genetiska förklaringar till bland annat brottslighet var det inte förrän i och med Amirs studie om utsatta bostadsområden förra året som jag på allvar kom i kontakt med detta forskningsområde. Det har att göra med att jag primärt intresserar mig för platser snarare än människor, och därmed primärt läser forskning som behandlar människor i kollektiv. Ett typiskt sådant kollektiv är bostadsområdet, och det finns mycket forskning kring bostadsområdets effekt på individerna. I typfallet visar den forskningen att bostadsområdet har en liten men signifikant effekt på t ex huruvida de som bor i området begår brott. Denna studie inledde med att göra en liknande analys, och kom fram till att bostadsområdet står för ca 2% av variationen i våldsbrottslighet efter en mängd kontroller. Genom att jämföra syskon som växt upp i olika bostadsområden visar dock sedan studien att denna effekt egentligen är ett resultat av familjefaktorer som inte kunnat observeras (vilket i praktiken betyder något som inte tillgänglig data kan fånga, implicit åtminstone delvis genetik). Kontentan av det hela är därmed att det inte har någon effekt att bo i ett utsatt område, utan att den effekt som normalt kopplas till bostadsområdets karaktär egentligen förklaras av vilka som bosatt sig i området. 

För mig som ägnat ganska mycket av min forskning åt just den typen av väldigt utsatta bostadsområden är detta svårt att tro på. Ett exempel som för mig kan åskådliggöra den paradoxen är den kultur av att hata polisen och se upp till vissa kriminella som finns i en del ungdomsgrupper i vissa socialt utsatta bostadsområden. Ett av de områden jag själv forskat mycket i, Kroksbäck, har till exempel nyligen behandlats i två radioprogram från SR Kaliber ("Golare har inga polare" samt "Allt svårare få människor att vittna") som visar på sådana kulturyttringar och i stora drag visar samma bild som jag själv fått. En sådan typ av kultur är ett typexempel på vad som borde vara en områdeseffekt, och därmed kunna påvisas ha en inverkan på brottsligheten. Men Amirs studie visade att någon sådan effekt inte finns. Efter kontroll för oobserverade familjefaktorer - vilket väl åtminstone delvis implicerar genetik - har det ingen effekt på barns framtida brottslighet om dom bor i ett utsatt område.

Jag kastade mig givetvis direkt över detta och mailade en del kritiska frågor. Men kontentan av mailkonversationen samt därpå följande diskussioner är att jag har svårt att se några tydliga luckor i resonemanget. Jag VILL säga att Amir har fel, men jag har inga bra belägg för det. Det mått på utsatta bostadsområden de använder känns solitt. Det inkluderar andel socialbidragstagare, andel arbetslösa, andel utlandsfödda, andel som genomgått skilsmässa, andel med enbart grundskoleutbildning, utflyttning samt antal lagföringar på personer boende i området per capita. Om jag skulle konstruera ett mått för att försöka fånga in de områden där den typ av kultur jag nämner ovan finns hade det varit likartat, och jag har svårt att se annat än att det bör fånga in just de områden jag har i åtanke.


Jag har egentligen bara två någorlunda rimliga utgångspunkter för kritik. Den ena är utgångspunkten för att definiera vad ett bostadsområde är. Studien utgår från det bästa tillgängliga måttet i Sverige, SAMS-områden, men min nu pågående forskning pekar mot att det åtminstone under vissa omständigheter kan vara mindre geografiska nivåer som  har störst betydelse. Den andra någorlunda rimliga kritik jag kan anföra är att den typ av kontextuell effekt som jag har i åtanke kanske endast uppstår vid mycket extrema förhållanden, och en sådan icke-linjär effekt blir då svår att fånga. Men även om jag tycker att det kan vara intressanta uppslag för diskussion är det något av ett halmstrå, och kontentan för mig blir då att jag, åtminstone tills annat visas, får utgå från att de resultat Amir med flera presenterar är korrekta. Dom artiklar som av International Journal of Epidemiology anges ha citerat denna studie innefattar bara en kritisk kommentar. Där tas en rad olika mer eller mindre tekniska aspekter på studien upp, men i sammanfattningen anförs huvudargumentet att studien genom att kontrollera för familj även kontrollerar bort den effekt som bostadsområdet har på familjen. Det låter för mig som ett rimligt argument, men jag är inte kompetent nog att bedöma hur stor effekten av det i sådana fall är. 

För att så återkoppla till inledningen av detta inlägg, och det obehag som många av oss kan känna inför forskning som, åtminstone implicit, behandlar genetiska förklaringar till brottslighet, så blir kontentan för mig ändå att jag inte kan bortse från denna forskning. Jag må känna obehag över det, jag må tycka att resultaten känns orimliga, men så länge jag inte kan vetenskapligt visa på en bättre förklaringsmodell tycker jag att det hela inte är något jag kan bortse från. Eftersom jag i huvudsak intresserar mig för var brott begås snarare än av vem blir det däremot en fråga som har relativt ringa betydelse för min egen forskning, vilket kanske gör det lättare att inta en sådan pragmatisk hållning.