Sammanhållning, samarbete och grannskap

Idag har min första artikel publicerats i en vetenskaplig tidskrift (Online first i European Journal of Criminal Policy and Research) och jag tänkte försöka göra till en vana att kort och populärvetenskapligt sammanfatta mina vetenskapliga artiklar när de kommer.

Syftet med artikeln är att försöka studera om det finns en skillnad mellan olika stora grannskap i hur människor upplever sammanhållning och förmåga till samarbete med sina grannar. Det är en kriminologiskt intressant fråga eftersom just kombinationen av sammanhållning och samarbete visat sig vara kopplat till mindre brottslighet. Enkelt sammanfattat kan det sägas att allt annat lika förväntar vi oss mindre våld, stök och otrygghet i ett område där de boende litar på varandra (sammanhållning) och har delade förväntningar om att samarbeta för det gemensammas bästa (informell social kontroll). Det jag skjuter in mig på i min artikel är att den här teorin har applicerats på "bostadsområden" med storlekar som varierar från 16 personer till 10 000 personer, och frågan jag ställer mig är då om den här teorin verkligen passar lika bra för så drastiskt olika storlekar på bostadsområden (Se Tabell nedan för exempel, omarbetat från Gerell 2014: 6).

	Sampson et al 1997	Loeber & Wikström 1993	Wikström et al 2012	St Jean 2007	Weisburd et al 2012
Geographical concept	Neighborhood cluster	Neighborhood	Settings	Micro-Neighborhood	Hot-spot (micro-place)
Geographical unit	2-3 census tracts combined (US)	Aggregates of census tracts	Output Area (UK)	Street block (US)	Street segment
Residents (average)	8000	4000	300	57	16

För att undersöka den frågan utgår jag från intervjuer med personer engagerade i föreningar eller andra sociala aktiviteter samt fastighetsförvaltare i fyra bostadsområden i Malmö. De fyra bostadsområden jag studerar har i genomsnitt cirka 3000 invånare, och kan delas in i 12 kvarter/gator med i genomsnitt ca 1000 invånare eller i 59 gårdar med i genomsnitt ca 200 invånare. I artikeln försöker jag sedan utröna om dessa tre olika stora geografiska analysenheter (bostadsområde, kvarter, gård) har lika stor relevans för sammanhållning och samarbete utifrån de boendes egna perspektiv.

Uppe vänster: Bostadsområden. Uppe höger: Studerade kvarter/gator i bostadsområdena med typ av fastighetsägare/fastighetsförvaltare. Nere vänster: Kvarter/bostadsområden med inzoomad yta markerad. Nere höger: Gårdar. Från Gerell 2014: 7.

Artikeln utgår från den data jag insamlade 2011-2012 i lägenhetsdelen av fyra bostadsområden i södra Malmö i ett forskningsprojekt finansierat av länsförsäkringar ("Bränder, Skadegörelse, Grannskap och Socialt Kapital"). Huvudanalysen baseras på att jag har gått igenom det transkriberade intervjumaterialet och räknat hur många gånger intervjupersonerna har diskuterat någon aspekt på sammanhållning, samarbete eller gemensamma handlingar på gården, i kvarteret eller i bostadsområdet. Jag finner då att det är vanligast att det diskuteras på kvartersnivå, delvis beroende på att det i dessa områden finns en hel del organisationer på den nivån, till exempel hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar. Näst mest diskuteras det på gårdsnivå, och minst på bostadsområdesnivå. Dessutom finns en viktig nyansskillnad i hur det diskuteras, där det framför allt är tydligt att de berättelser om samarbete och sammanhållning som framkommer från gårdsnivån är betydligt starkare.

Eftersom den här typen av studier normalt sett görs med stora enkäter och statistiska modeller testar jag i nästa steg av analysen om mina analyser från intervjuerna kan bekräftas med hjälp av enkätdata. I enkäten har 597 personer besvarat fyra frågor om sammanhållning och samarbete som kan kopplas till gård, kvarter och bostadsområde. Jag noterar att enkätdatan grovt räknat överensstämmer med intervjudatan för 11 av de 12 studerade kvarteren, och visar sedan med en statistisk jämförelse att det finns en indikation på att kvarteret och gården passar bättre som analysenhet än bostadsområdet.

I det sista steget av analysen försöker jag säga något om hur vi kan förklara varför bostadsområdet som analysenhet verkar fungera sämst för att förstå sammanhållning och samarbete. Utifrån mitt intervjumaterial pekar jag på att det i dom fyra bostadsområden jag studerat sällan finns en anledning för de boende att röra sig utanför sitt eget kvarter. Varje kvarter har en egen infartsväg, parkeringsplats och ofta även busshållplats. Det vardagliga livet uppmuntrar till interaktion inom kvarteret, men inte i resten av bostadsområdet. Genom vardagliga interaktioner upprättas en grund för igenkännande, sammanhållning och i förlängningen samarbete.

Kontentan av det hela är att sammanhållning och samarbete bäst kan förstås på en geografisk mikro-nivå (åtminstone i de områden jag studerat). Bostadsområden är helt enkelt för stora, trots att vi i Malmö har en indelning i bostadsområden där ett genomsnittligt område bara har ca 3000 invånare. Det kan inte minst vara av vikt att notera i relation till områdesutvecklingsinsatser som är vanligt såväl i Sverige som internationellt. I Malmö finns till exempel områdesprogram där tanken är att särskilt utsatta områden ska lyftas genom ett brett spektrum av insatser. Om mina fynd går att generalisera utanför de studerade områdena bör nog en del saker som kan göras för att förbättra eller förändra bostadsområden inriktas mot gården eller kvarteret snarare än hela bostadsområdet. Detsamma gäller i så fall rimligen även för andra svenska städer, och det blir kanske än tydligare i exempelvis Stockholm där det ibland pratas om utveckling av väldigt stora områden som Rinkeby (ca 16 000 invånare) eller liknande.

Artikelinfo:
Gerell, M. (2014). Collective Efficacy, Neighborhood and Geographical Units of Analysis: Findings From a Case Study of Swedish Residential Neighborhoods. European Journal on Criminal Policy and Research
http://link.springer.com/article/10.1007/s10610-014-9257-3