I samband med att det är ett år sedan Husby har den senaste veckan varit fylld av nyheter och debatt om vad som hände och varför det hände. I måndags kom en rapport från Stockholms universitet om hur boende som blivit intervjuade såg på händelserna. Jag tycker rapporten var bra och den stämmer i stora drag med de berättelser jag möts av när jag intervjuar folk i utsatta områden i Malmö. De forskare som skrivit rapporten är också tydliga med att det handlar om ett perspektiv som lyfts fram - hur boende som varit på plats under upploppen beskriver och förklarar det som hänt.
Efter gårdagens uppdrag granskning har debatten fått mer liv med mängder av åsikter om både programmet, om upploppen och om Husby mer generellt. Jag kan bli väldigt frustrerad av de svepande och översimplifierade argument som svingas från alla sidor och kanter. Därför skriver jag det här blogginlägget om några argument som jag tycker är lite för simplifierade. Det här är ett väldigt ovetenskapligt inlägg, mer en samling osorterade tankar och åsikter än något annat. Det får tas för vad det är.
För ett år sedan blev jag lite frustrerad när Hanne Kjöller ifrågasatte varför det inte var upplopp i Norrlands inland om nu nedrustning av välfärden var en förklaring. I ett blogginlägg igår frågar sig Ivar Arpi varför det inte är upplopp i bruksorter med lika dystra siffror avseende arbetslöshet etc som Husby. För mig är hela jämförelsen falsk eftersom upplopp oftast är sociala (ungdoms)fenomen. Risken för upplopp är normalt väldigt låg på platser där det inte finns stora grupper av pojkar eller unga män. I norrlands inland är jag ganska säker på att det är rätt ovanligt med bostadsområden där det bor hundratals pojkar/män i tonårs- eller 20-årsåldern, och jag gissar att detsamma gäller för många bruksorter. Rätta mig gärna om jag har fel.
En annan sak som i debatten ibland blir knasig är när vänster och höger angriper varandra kring frågan om huruvida det egentligen blivit bättre eller sämre - t ex avseende fattigdom eller tillgång till välfärdstjänster i ett område som Husby. Här har säkert båda sidor sina poänger, och det är givetvis en viktig politisk debatt. Men ur mitt perspektiv, för att förstå varför det blir upplopp på vissa platser, är det inte det viktigaste. Det som spelar roll är om de som bor i området, och för upplopp kanske särskilt ungdomarna, upplever att det är bra eller dåligt. Där tycker jag att den rapport som kom från Stockholms universitet är ett bra bidrag. I rapporten beskrivs hur boende upplever att politiker ignorerar dem, upplever att deras rättigheter i samhället inte infrias och har en känsla av gemenskap kopplad till krympande välfärd (s77-78). Distinktionen om upplevelser kom bort lite när Arpi igår parafraserade den forskningen, men den är viktig. Liknande känslor är också något vi identifierat i ett pågående projekt i en fattig del av Malmö, där det är vanligt bland de vi intervjuar att de känner att samhället övergivit dem och deras område. Givetvis är dessa upplevelser kopplade till faktiska förändringar, och jag får erkänna att jag här lutar mer åt vänster än höger, men om vi vill förstå upploppen hade debatten nog mått bra av att utgå från vad folk faktiskt upplever.
En sak som jag däremot håller med Arpi om är att det i en del ungdomsgrupper finns ett utbrett misstroende, ibland hat, mot polisen vilket rimligen också är en viktig pusselbit för att förstå upploppen. Och när jag nu varit kritisk mot Arpi/högern ska jag här passa på att också vara kritisk mot vissa av hans meningsmotståndare. Att polisen är en betydelsefull aktör för att förstå upploppen är ganska självklart, dels när det gäller bakgrunden till upploppen, med exv upplevelser av vardagsrasism som lyfts fram i rapporten från Stockholms universitet, och dels när det gäller den utlösande gnistan. Uppdrag granskning var kanske inte särskilt tydligt granskande avseende en del av polisens uppgifter, vilket bland annat Nabila Abdul Fattah och Linus Fremin kritiserade igår. Men den ensidigt negativa inställning till polisen som finns bland många vänsterdebattörer är kontraproduktiv. I gårdagens granskning stod t ex polisen Johnny Lindh (som för övrigt står bakom polisens metodhandbok mot social oro) för ett ganska nyanserat perspektiv som jag trodde skulle uppskattas av vad vi något förenklat kan kalla vänstersidan. Lindh var tydligt kritisk mot polisens arbetssätt, gissningsvis något som inte alltid är helt lätt att vara inom polisen som organisation. Det kan då tyckas att det borde finnas ett intresse att lyfta fram Lindh och hans kritik bland de som till stor del gör samma analys. Det fanns det säkert också många som gjorde, men jag såg det inte, och när jag ställde en direkt fråga om det till Nabila på twitter avfärdades det med att polisens handlingar snarare än åsikter borde bedömas. För mig känns det här som att ett för ensidigt fokus på att kritisera polisen leder till en missad chans att istället lyfta fram det positiva.
Mer allmänt gäller det också hela debatten, där alltför mycket energi läggs på att plocka billiga poänger eller demonisera motståndarsidan istället för att faktiskt försöka förstå varför det blir upplopp och vad vi kan göra för att undvika det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar