Alkohol och våld i offentlig miljö

Det är en allmänt känd sanning att mycket av våldet i vårt samhälle är kopplat till alkoholkonsumtion, och motsvarande är det allmänt känt att de platser där det är mest våld ofta utgörs av platser där det finns mycket krogar eller nattklubbar. Men hur starkt är sambandet egentligen? I det här blogginlägget tänkte jag studera sambandet på områdesnivå mellan våld i offentlig miljö och tillstånd att servera alkohol (Uppdatering: Mer detaljerad analys finns på denna länk). Det här är en väldigt enkel och grov analys baserat på statistik över våld i offentlig miljö i Malmö 2013 från Kriminalunderrättelsetjänsten i Malmö samt serveringstillstånd i Malmö år 2013 från Malmö stad vid utgången av 2013. Våld i offentlig miljö innefattar rån, väskryckning, misshandel samt våldtäkt i just offentlig miljö (dvs huvudsakligen utomhus), och jag har i denna analys plockat med de 1526 fall av sådant som registrerades i ett område med minst 100 invånare under 2013. Den geografiska exaktheten på koordinaterna är låg, och den här analysen får tas för vad den är, en väldigt grovhuggen koll på enkla samband. Datan över serveringstillstånd har geokodats av min kollega Karl Kronkvist på kriminologiska institutionen. På kartan nedan har jag färgkodat alkoholtillstånden efter hur sent alkohol får serveras, gröna prickar motsvarar alkoholtillstånd som gäller efter 01 (70 st), och röda prickar motsvarar alkoholtillstånd som inte gäller efter 01 på natten (295 st) i de valda områdena.  

För att beräkna sambanden har jag helt enkelt aggregerat all data till områdesnivå (dvs räknat hur många prickar av respektive typ som finns i varje område). Sambandet visar sig vara ganska starkt, där varje serveringstillstånd i ett område är associerat med 1.84 fler fall av våld i offentlig miljö (p<0.000). Det kan ställas i relation till att hälften av alla områden har mindre än 8 fall av våld i offentlig miljö 2013.

Om vi istället utgår endast från alkoholtillstånd som gäller efter klockan 01 på natten, och alltså i högre grad kan tänkas motsvara nattklubbar eller liknande, blir sambandet än tydligare. Varje alkoholtillstånd som gäller efter 01 på natten är associerat med 5.73 fler fall av våld i offentlig miljö 2013 (p<0.000). Som scatterplotten nedan visar är dock den här datan väldigt skevt fördelat, de allra flesta områdena (86/104) har inte några alkoholtillstånd efter 01 över huvud taget. 

 Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns en tydlig koppling mellan förekomsten av alkoholtillstånd i ett område och mängden våld i offentlig miljö i samma område, särskilt tydlig är kopplingen mellan förekomsten av sena alkoholtillstånd (ofta nattklubbar) och våld. Samtidigt är det viktigt att understryka att vi här bara tar upp samband, och alkoholen eller nattlivet i sig är inte ensam bov i dramat. Till exempel är alkoholtillstånden också en indikator på platser folk vistas mycket på även under dagtid (dvs centrum), och de fall av våld i offentlig miljö som tagits upp innefattar även incidenter på tider då alkoholen kanske inte är en lika viktig förklaringsfaktor. Dessutom finns troligen rätt starka rumsliga fördelningseffekter - det är rimligen lite högre nivåer av våld i ett område som ligger väldigt nära ett område med många alkoholtillstånd till exempel, något som inte tas hänsyn till i denna bloggpost.

Tanken är att jag tillsammans med Karl Kronkvist ska studera den rumsliga fördelningen av våld i offentlig miljö i Malmö lite noggrannare senare under året. Den här analysen kommer då att göras betydligt noggrannare, samtidigt som vårt huvudfokus kommer att ligga på  andra variabler för att förklara våldets rumsliga dimension. Från internationell forskning vet vi att fattigdom, boendestabilitet och de boendes sammanhållning (kollektiva förmåga) i ett område är viktiga variabler för att förstå var det begås (vålds)brott, och de sambanden ska vi studera också när det gäller Malmö. 

Dikt och verklighet? Den (o)vetenskapliga basen för polisens trygghetsmätningsmetod

Polismyndigheter och kommuner har under en rad år använt sig av standardiserade trygghetsmätningar för att säga något om skillnader mellan olika kommuner eller stadsdelar avseende trygghet, samt för att kunna studera förändringar över tid (Exv Skåne, Kronoberg, Sollentuna, Haninge, Bromölla). Trygghetsmätningarna är enkäter där det ställs frågor om otrygghet, oro att utsättas för brott, utsatthet för brott, förekomst av ordningsstörningar samt förtroende för polisen. Svaren grupperas så att 0 är det bästa värde som kan nås, och 6 är det sämsta värdet som kan nås. Genomsnittet är satt till 2 på skalan från 0 till 6, och vilket värde som ges baseras på hur många procent i kommunen eller stadsdelen som angett ett visst svarsalternativ, t ex huruvida nedskräpning är ett problem eller huruvida att vistas ensam ute en sen kväll upplevs som otryggt. I Malmö har kommunen nyligen beslutat att byta ut denna trygghetsmätning mot en mer utförlig mätning genomförd av mina kollegor på den kriminologiska institutionen, något som jag diskuterat på bloggen tidigare.


Förra veckan kontaktades jag av en kollega på Malmö högskola som hade tänkt använda polisens trygghetsmätning som ett exempel på statistik i sin undervisning. Problemet var att han inte förstod hur statistiken hade använts efter att ha läst den tekniska rapporten, och det blev då ett något olämpligt exempel att använda. Jag gjorde själv ett försök, men misslyckades lika kapitalt med att förstå hur det hela hängde samman. Efter att ha ägnat åtskillig möda åt att fundera på saken landade jag i slutsatsen att den metod som angavs i den tekniska rapporten inte var den som hade använts (Se längst ner i denna post för ett mer utförligt resonemang kring vad jag byggde denna slutsats på). Metoden beskrivs på ett vetenskapligt sätt, och säger sig bygga på konfidensintervall med 95% signifikansnivå för respektive nivå från 0-6. Men konfidensintervallet för en och samma variabel bör alltid vara lika stort, och så är inte fallet när det gäller de olika nivåerna i trygghetsmätningen för det exempel som ges i den tekniska rapporten. Mer specifikt är intervallet för "nivå 1", dvs det näst bästa värdet som kan nås, alldeles för stort. Jag kontaktade det företag som gjort trygghetsmätningen, men de har bara fått specifikationerna av polisen och inte utvecklat metoden själva. Anställda från Skånepolisen som jag har pratat om detta med har inte kunnat svarat på mina frågor.  Rikspolisstyrelsen har över huvud taget inte svarat på mitt mail (27/2) i frågan, trots att jag uttryckligen begärde svar med diarienummer och namn på handläggare för mitt ärende (Uppdatering 26/3: Svar från RPS som inte hittar någon information om det hela).

Däremot fick jag tag på Kjell Elefalk som konstruerade måtten ursprungligen, då som anställd hos rikspolisstyrelsen. Han kommer numera inte riktigt ihåg hur det gick till, men eventuellt kan det ha varit så att 0-nivån, dvs det bästa värdet som kan fås, blev lite för stor för vad som ansågs passa, och därför ändrades helt enkelt intervallen så att 0-nivån blev mindre. En manuell justering av de intervall som används för att resultaten bättre ska spegla vad som anses vara passande innebär givetvis att det inte längre handlar om "konfidensintervall med 95% signifikansnivå", och att det är direkt bedrägligt att hävda att så är fallet. Det ger ett sken av en vetenskaplighet som i själva verket inte finns. Dessutom gör det bara den tekniska rapporten onödigt komplicerad. Ett mer korrekt, och betydligt mer lättförståeligt sätt att formulera den tekniska rapporten hade varit något i stil med: Hur många procent som motsvarar respektive värde på skalan 0-6 bestämde vi utifrån vad vi ville visa med den data som insamlades 2003.

Med detta sagt, vill jag dock poängtera att allt detta egentligen bara har en akademisk betydelse (pun intended). Den huvudsakliga effekten av detta torde vara att en del kommuner/stadsdelar som har betecknats som ganska trygga (1: "Inte alls påtagligt problem") egentligen borde ha betecknats som väldigt trygga (0: "Närmast obefintligt problem") om den beskrivna metoden hade följts. Det har ingen större betydelse för övergripande jämförelser mellan olika kommuner eller stadsdelar, eller för att studera förändringar av tid, vilket så vitt jag vet är de huvudsakliga användningsområdena för trygghetsmätningar. Även om den praktiska betydelsen av det hela är akademisk tycker jag dock att det är olyckligt när akademiskt språkbruk verkar missbrukas, i synnerhet eftersom det här är en metod som har använts i en rad olika myndigheter och som totalt omfattar minst 900 000 respondenter enligt en presentation från 2013. Det känns också uppseendeväckande att en metod som använts så många gånger av så många myndigheter och med så stort medialt genomslag kanske hela tiden har varit missvisande beskriven/felaktig utan att någon reagerat. Med det sagt finns såklart också möjligheten att det är jag som missförstått allt detta. Om så är fallet uppskattar jag kommentarer nedan eller per mail.



Utförligare resonemang kring metod i den tekniska rapporten
Den tekniska rapporten för Skåne 2012 (hittar inte på nätet, maila för pdf) använder sig av vetenskapliga begrepp som signifikansnivå och konfidensintervall för att förklara hur nivåerna skapats. Jag citerar här hela resonemanget från den tekniska rapporten:

Medelvärdet för samtliga 33 indikatorer från den största databearbetningen
(167.961 enkäter) som genomfördes i mars 2003 utgör basnivån i modellen och
benämns som ”nivå 2”. För några indikatorer gäller kvinnornas medelvärde
(88.425 enkätsvar) som bas vid större genusskillnader.
Nivå 1 beräknas genom att medelvärdets konfidensintervall nedåt (jämfört med
nivå 2) beräknas med en signifikansnivå om 95 procent. Nivå 0 nås genom en ny
beräkning nedåt av konfidensintervallet. Nivå 3 erhålls genom att medelvärdets
konfidensintervall uppåt (jämfört med nivå 2) beräknas med en signifikansnivå
om 95 procent. Nivå 4 beräknas med ett nytt intervall uppåt o.s.v. till nivå 6 nås. (Teknisk rapport Trygghetsmätning Skåne Län 2012, sidan 7. Noterbart är att formuleringarna är identiska i den tekniska rapporten från Kronobergs län)

Den här beskrivningen är lite klurig att förstå vid en första anblick, men inte orimlig om jag nu förstått den rätt. Genomsnittet av antal procent per kommun/stadsdel som i undersökningen angett ett visst svar sätts till att motsvara 2 med 95% konfidensintervall, och därefter beräknas alla andra nivåer från 0-6 genom att lägga på nya konfidensintervall uppåt eller nedåt. Konfidensintervall är ett statistiskt mått som anger inom vilket intervall vi kan förvänta oss att få ett resultat om vi gör om samma undersökning en gång till. Det beräknas (för en normalfördelad variabel) genom att multiplicera en konstant (1.96 för 95% signifikansnivå) med roten ur kvadraten på standardavvikelse delat med antalet respondenter. Eftersom varken standardavvikelsen eller antalet respondenter förändras bör inte heller konfidensintervallet göra det. Men i det exempel som anges i den tekniska rapporten (för variabeln nedskräpning) är det angivna konfidensintervallet för nivå 1 på 13%-enheter medan det för nivå 2 till 5 är 7-8%-enheter.  Nivåerna 0 och 6 får helt enkelt motsvara "resten", men förutsatt att jag inte missförstått något här borde intervallet för 1 vara ca 20-28 istället för 15-28.


Nivå                              0           1           2           3           4           5     6
Konfidensintervaller    ≤ 14    15–28   29–36   37–45   46–54   55–63    ≥ 64

Det innebär i så fall att alla kommuner eller stadsdelar som fått ett värde mellan 15 och 20% som anser att nedskräpning är ett problem har givits en 1a på skalan när de borde ha fått en 0a. Det företag som genomfört undersökningen utifrån polisens instruktioner, Scandinfo,  har varit behjälpliga genom att lämna ut intervallen för andra variabler också, och mönstret verkar vara liknande för vissa variabler, men inte alla. Några exempel där intervallen påminner om exemplet ovan:
Bilarna kör för fort 1: 16%-enheter. Övriga 9%-enheter
Oroat sig för inbrott bostad 1: 17%-enheter.Övriga 8-9%-enheter
 
Några exempel som ser helt annorlunda ut:
Utsatt för fysisk våld 1: 2%-enheter. Övriga 3-7%-enheter.
Kvinnor som antastas 1: 6%-enheter. Övriga 5-8%-enheter.
Folk som bråkar och slåss utomhus 1. 8%-enheter. Övriga 7-9%-enheter.


Frågan är om det i vissa fall har varit faktiska konfidensintervall, som kanske avrundats lite vilket ger viss variation, medan det i andra fall är konfidensintervall för alla nivåer utom 1, och i ytterligare andra fall kanske helt manuella skalor. Exakt hur det hela har gått till är rimligen omöjligt att lista ut bara genom att studera resultaten, och frågan är om det över huvud taget är någon hos polisen som har svaret på den frågan. Jag har i resonemanget innan denna tekniska del valt att fokusera på det konstiga med nivå 1 som finns i exemplet i den tekniska rapporten, men som det verkar är det nog inte den enda konstigheten med allt detta.

Geografisk polisforskning - ett svart hål i Sverige?

I lördags såg jag en nyhet om att Tyresö har ett samarbete med körskolor som övningskör i områden där det nyligen har varit inbrott. Det motiveras med att inbrottstjuvar återkommer till samma område, och att den extra uppsikt som körskolan medför kan bidra till att avskräcka från nya inbrott. Nu vet jag inte om polisen bygger detta på egna erfarenheter eller tidigare forskning, men faktum är att det här är något som det finns en hel del forskning kring under namnet "near repeat patterns". Även om det är ett relativt nytt forskningsfält finns studier som visat att ett inbrott leder till förhöjd risk för fler inbrott i samma område i Australien, i Storbritannien, och i en rad andra länder. Exakt hur stor överrisken är, hur stort område runt det första inbrottet som ska räknas samt hur lång tid som ska räknas varierar något, men det verkar tydligt att det åtminstone gäller inom en radie av 200 meter och ett tidsspann av två veckor, och i många fall inom längre tids- eller rumsspann.
Liknande samband har påvisats också för andra brott. En studie har visat på en near repeat koppling för skjutningar i USA där risken för en ny skjutning är 33% högre inom ett kvarter och två veckor efter en första skjutning. En annan studie från USA visar ett liknande samband för rån, med en överrisk inom en vecka och tre kvarter från ett tidigare rån. Inom ett kvarter och en vecka är överrisken hela 80%. Det här är en typ av samband som det inte minst hade kunnat vara intressant att studera noggrannare i min hemstad Malmö där både rån och skjutningar har fått stor uppmärksamhet under de senaste åren. Denna typ av studier görs, mig veterligen, över huvud taget inte av någon forskare i Sverige. Vi kan anta att liknande samband gäller i Sverige som i andra delar av världen, men det är inte omöjligt att sambanden är annorlunda. Inte minst är potentialen för skillnader relativt stor när det gäller vilka avstånd som near repeat kan inträffa inom. Svenska städer är trots allt väldigt annorlunda uppbyggda än exempelvis amerikanska och det framstår som rimligt att det kan få en betydelse för de rumsliga sambanden.

Just när det gäller att bedöma olika avstånd av relevans för polisiär verksamhet finns också andra kunskapsluckor. Ett sådant exempel är när det gäller geografisk profilering, en metod för att utifrån brottsplatser identifiera var gärningsmän har en fast punkt, exempelvis hemmet eller arbetsplatsen (se exv redogörelse för våldstäktsman i Örebro här). Den typen av metoder bygger på algoritmer för att beräkna sannolika avstånd och kan också relateras till olika typer av färdmedel. Men algoritmerna är skapade i Nordamerika, och det framstår inte som orimligt att annorlunda värden för vissa variabler skulle kunna behövas i Sverige. Som nämnts ovan är trots allt svenska städer ganska olika många amerikanska städer, och det är inte heller omöjligt att skillnader i kultur kan ha en betydelse. Hade polisen snabbare kunnat fånga serievåldtäktsmän med bättre kalibrerade metoder? Här finns ett intresse hos polisen att initiera forskning, och jag har själv haft studenter som berört ämnet i samarbete med polisen, men mig veterligt finns ingen svensk forskning kring detta.

I princip det enda geografiska fält där det finns forskning kring polisens verksamhet är när det gäller hotspot policing, vilket bygger på kunskapen om att ett fåtal platser (ca 5% i USA) står för det mesta av brottsligheten. Genom att använda extra polisresurser på denna plats kan brottsligheten minskas utan att den flyttar till en ny plats. Men också här är det svenska kunskapsläget bristfälligt, och även om polisen under de senaste åren har börjat arbeta systematiskt utifrån "hot spot policing" och rapporterar goda resultat avseende framför allt gatuvåld (Esikilstuna, Malmö) vet vi egentligen inte särskilt mycket om huruvida det fungerar likadant i Sverige som i andra delar av världen. I en rapport om gatuvåld i Stockholm kan det hela sägas formuleras väl av Sven Granath (sidan 37):

"Sammanfattningsvis får alltså den försiktiga tolkningen göras att de nya polisinsatserna i viss mån torde ha bidragit till minskningen av allvarligare fall av gatuvåld i Stockholm City polismästerdistrikt, men att detta är långt ifrån den enda eller kanske ens den viktigaste orsaken."

Den enda svenska studie i vetenskaplig tidskrift om hot spots som jag känner till kom för ett år sedan (av forskare vid Örebro universitet) och konstaterade att användandet av väktare vid hotspots hade gett en liten och ej signifikant minskning av våldsbrotten. För att återknyta till inledningen av detta blogginlägg om near repeat patterns kan det också konstateras att en del av de platser vi behandlar som hot spots i teorin egentligen skulle kunna vara platser med flera near repeat kedjor, och att då sätta in extra permanenta polisresurser på en sådan plats är resursslöseri (diskuteras av Haberman & Ratcliffe). Huruvida så varit fallet i någon av de insatser som svensk polis gjort är det troligen ingen som vet, även om vi kan konstatera att några av de mest uppmärksammade insatserna gäller synnerligen stabila hot spots i centrala och krogtäta storstadsområden.

Kontentan av det hela, som alltså fått ligga till grund för den rubrik jag satt på detta inlägg, är att geografiskt baserad forskning kring polisiära arbetsmetoder i Sverige är synnerligen bristfällig samtidigt som den internationella forskningen på området visar att det här finns mycket att vinna i den polisiära verksamheten. Fast det kan också hända att det finns en massa forskning på området som jag bara helt har missat, upplys mig i så fall gärna i kommentarsfältet eller per mail. Min personliga förhoppning är att jag själv i framtiden ska kunna ägna mig åt en del av dessa frågor i min forskning, men tyvärr kommer det inte att rymmas inom ramen för min avhandling, så det är troligen flera år in i framtiden innan sådant kan övervägas.