Geografisk polisforskning - ett svart hål i Sverige?

I lördags såg jag en nyhet om att Tyresö har ett samarbete med körskolor som övningskör i områden där det nyligen har varit inbrott. Det motiveras med att inbrottstjuvar återkommer till samma område, och att den extra uppsikt som körskolan medför kan bidra till att avskräcka från nya inbrott. Nu vet jag inte om polisen bygger detta på egna erfarenheter eller tidigare forskning, men faktum är att det här är något som det finns en hel del forskning kring under namnet "near repeat patterns". Även om det är ett relativt nytt forskningsfält finns studier som visat att ett inbrott leder till förhöjd risk för fler inbrott i samma område i Australien, i Storbritannien, och i en rad andra länder. Exakt hur stor överrisken är, hur stort område runt det första inbrottet som ska räknas samt hur lång tid som ska räknas varierar något, men det verkar tydligt att det åtminstone gäller inom en radie av 200 meter och ett tidsspann av två veckor, och i många fall inom längre tids- eller rumsspann.
Liknande samband har påvisats också för andra brott. En studie har visat på en near repeat koppling för skjutningar i USA där risken för en ny skjutning är 33% högre inom ett kvarter och två veckor efter en första skjutning. En annan studie från USA visar ett liknande samband för rån, med en överrisk inom en vecka och tre kvarter från ett tidigare rån. Inom ett kvarter och en vecka är överrisken hela 80%. Det här är en typ av samband som det inte minst hade kunnat vara intressant att studera noggrannare i min hemstad Malmö där både rån och skjutningar har fått stor uppmärksamhet under de senaste åren. Denna typ av studier görs, mig veterligen, över huvud taget inte av någon forskare i Sverige. Vi kan anta att liknande samband gäller i Sverige som i andra delar av världen, men det är inte omöjligt att sambanden är annorlunda. Inte minst är potentialen för skillnader relativt stor när det gäller vilka avstånd som near repeat kan inträffa inom. Svenska städer är trots allt väldigt annorlunda uppbyggda än exempelvis amerikanska och det framstår som rimligt att det kan få en betydelse för de rumsliga sambanden.

Just när det gäller att bedöma olika avstånd av relevans för polisiär verksamhet finns också andra kunskapsluckor. Ett sådant exempel är när det gäller geografisk profilering, en metod för att utifrån brottsplatser identifiera var gärningsmän har en fast punkt, exempelvis hemmet eller arbetsplatsen (se exv redogörelse för våldstäktsman i Örebro här). Den typen av metoder bygger på algoritmer för att beräkna sannolika avstånd och kan också relateras till olika typer av färdmedel. Men algoritmerna är skapade i Nordamerika, och det framstår inte som orimligt att annorlunda värden för vissa variabler skulle kunna behövas i Sverige. Som nämnts ovan är trots allt svenska städer ganska olika många amerikanska städer, och det är inte heller omöjligt att skillnader i kultur kan ha en betydelse. Hade polisen snabbare kunnat fånga serievåldtäktsmän med bättre kalibrerade metoder? Här finns ett intresse hos polisen att initiera forskning, och jag har själv haft studenter som berört ämnet i samarbete med polisen, men mig veterligt finns ingen svensk forskning kring detta.

I princip det enda geografiska fält där det finns forskning kring polisens verksamhet är när det gäller hotspot policing, vilket bygger på kunskapen om att ett fåtal platser (ca 5% i USA) står för det mesta av brottsligheten. Genom att använda extra polisresurser på denna plats kan brottsligheten minskas utan att den flyttar till en ny plats. Men också här är det svenska kunskapsläget bristfälligt, och även om polisen under de senaste åren har börjat arbeta systematiskt utifrån "hot spot policing" och rapporterar goda resultat avseende framför allt gatuvåld (Esikilstuna, Malmö) vet vi egentligen inte särskilt mycket om huruvida det fungerar likadant i Sverige som i andra delar av världen. I en rapport om gatuvåld i Stockholm kan det hela sägas formuleras väl av Sven Granath (sidan 37):

"Sammanfattningsvis får alltså den försiktiga tolkningen göras att de nya polisinsatserna i viss mån torde ha bidragit till minskningen av allvarligare fall av gatuvåld i Stockholm City polismästerdistrikt, men att detta är långt ifrån den enda eller kanske ens den viktigaste orsaken."

Den enda svenska studie i vetenskaplig tidskrift om hot spots som jag känner till kom för ett år sedan (av forskare vid Örebro universitet) och konstaterade att användandet av väktare vid hotspots hade gett en liten och ej signifikant minskning av våldsbrotten. För att återknyta till inledningen av detta blogginlägg om near repeat patterns kan det också konstateras att en del av de platser vi behandlar som hot spots i teorin egentligen skulle kunna vara platser med flera near repeat kedjor, och att då sätta in extra permanenta polisresurser på en sådan plats är resursslöseri (diskuteras av Haberman & Ratcliffe). Huruvida så varit fallet i någon av de insatser som svensk polis gjort är det troligen ingen som vet, även om vi kan konstatera att några av de mest uppmärksammade insatserna gäller synnerligen stabila hot spots i centrala och krogtäta storstadsområden.

Kontentan av det hela, som alltså fått ligga till grund för den rubrik jag satt på detta inlägg, är att geografiskt baserad forskning kring polisiära arbetsmetoder i Sverige är synnerligen bristfällig samtidigt som den internationella forskningen på området visar att det här finns mycket att vinna i den polisiära verksamheten. Fast det kan också hända att det finns en massa forskning på området som jag bara helt har missat, upplys mig i så fall gärna i kommentarsfältet eller per mail. Min personliga förhoppning är att jag själv i framtiden ska kunna ägna mig åt en del av dessa frågor i min forskning, men tyvärr kommer det inte att rymmas inom ramen för min avhandling, så det är troligen flera år in i framtiden innan sådant kan övervägas.