Rekordfå brott i Malmö ingen nyhet detta år heller?

Förra året släppte Malmö stad ett pressmeddelande om rekordlåg nivå av anmälda brott, och jag bloggade då om att det var anmärkningsvärt hur det inte blev någon nyhet. Det uppmärksammades knappt ens i lokalmedia, trots att det mycket väl hade kunnat betraktas som en stor nyhet. Efter att Oisin Cantwell på Aftonbladet plockat upp det i en krönika blev det en rätt stor diskussion kring detta, som även togs upp i Sveriges Radios program medierna.

Detta kan kopplas till att en majoritet av Sveriges befolkning, ca 70%, tror att brottsligheten ökar, samtidigt som brottsligheten under de senaste 10 till 20 åren har minskat för många brott. Att många trots minskande brottslighet tror att det ökar är kanske inte så konstigt med tanke på att media dagligen rapporterar om brottslighet, men alltså knappt ens bemödar sig att rapportera om rekordlåga siffror på anmälda brott.

I går släppte Malmö stad en liknande nyhet på sin hemsida, den polisanmälda brottsligheten har fortsatt sjunka, och dessutom säger polisen att det noteras en minskning av sprängningar och skjutningar samt att storskaliga upplopp ("social oro") inte förekommit på flera år. Enligt pressmeddelandet har alltså den positiva utvecklingen i Malmö fortsatt, och vi har en ny rekordlåg nivå på den polisanmälda brottsligheten i Malmö. Här gäller alla vanliga reservationer - det är inte säkert att färre polisanmälningar betyder mindre brottslighet, folk kanske är för rädda för att anmäla brott till exempel. Men tills vi vet mer om det bör utgångspunkten vara att det är positivt att polisanmälningarna minskar, och att just skjutningar och sprängningar minskar borde vara av intresse att notera även om det sker från en extremt hög nivå i Malmö.

Efter den stora uppmärksamhet som det väckte att den här typen av statistik var en icke-nyhet hade det kunnat antas att medierna i år skulle vara snabbare på att rapportera om den rekordlåga anmälda brottsligheten i Malmö. Så verkar dock ej fallet, åtminstone inte ännu (21.5 timmar efter att nyheten kom ut på Malmö stads hemsida). Inget alls verkar ha rapporterats i lokalmedia (Sydsvenskan, Skånska dagbladet, P4 Malmöhus, SVT Skåne). Och liksom förra gången handlar det inte om att lokala nyheter inte rapporteras. Att det brann tre bilar igår i Rosengård har till exempel rapporterats av Skånska Dagbladet , i P4 Malmöhus kan man höra om hur skräpigt det är i Malmö, och SVT Sydnytt rapporterar om en trafikolycka i Malmö där två personbilar och en lastbil var inblandade.

Uppdatering klockan 15.13 (ca 24h efter Malmö stad släppt nyheten)
I SR Ekots 15-sändning togs nyheten om rekordfå anmälda brott i Malmö upp, med ett sansat inslag där det poängteras att anmälningar ej nödvändigtvis speglar faktisk brottslighet. Riksmedia alltså bättre än Skånemedia på att rapportera brottsutveckling i Malmö?

Uppdatering 15.32:
Svt nyheter Skåne har en TT-nyhet på temat, daterad till 14.24 och (TT) var därmed snabbare än Ekot.

Uppdatering 8/4 08.32:
42 timmar efter att Malmö stad släppte nyheten tittar jag på Sydsvenskans hemsida. Längst upp puffas för en rånare som "krävde sex när han ej fick mobil". Huvudnyheten är att ID-kontrollerna kostar 3 miljoner om dagen. Därefter följer nyheter om bland annat en målarstrejk samt en rad kriminalnyheter:
Soldier of Odin extremist fick dagisjobb i Malmö
Tvingade plan att nödlanda - döms till fängelse
Man friad efter 33 år i fängelse

Ca 20 nyheter ner på sidan kommer till slut TT-artikeln om rekordfå brott i Malmö.
Om jag går in på den sektion av Sydsvenskan där det bara  är Malmönyheter är TT-artikeln nummer åtta i ordningen, efter några av ovan nämnda nyheter samt en notis om möjlig skottlossning i Malmöstadsdelen Oxie. 

Den som följer Sydsvenskan, som nog bör betraktas som nyhetsledande i Malmö, så här två dagar efter att Malmö stad släppte nyheten om rekordfå brott kan med andra ord ursäktas om det inte upplevs som att brottsligheten, skottlossningarna och sprängningarna minskade förra året enligt polisanmälningar.

Jag tycker att det här är direkt svagt - och jag hoppas verkligen att det kommer ut ett jättereportage om detta i Sydsvenskan regi inom kort.

En sökning i mediearkivet retriever på brott +malmö för svensk tryckt press ger 23 träffar senaste tre dagarna. Fyra versioner av TT-artikeln om rekordfå anmälningar. Resten behandlar andra aspekter på brottslighet. Inte ens under tre dagar när REKORDFÅ BROTT hade kunnat stå på löpsedlarna är den sjunkande brottsligheten det dominerande budskapet - och hur det ser ut resten av året är då lätt att tänka sig.

Uppdatering 8/4 18.45:
Nu har Skånska dagbladet en egenproducerad artikel i ämnet, det är en helt ok artikel, som tar upp ungefär samma sak som TT-artikeln. Bra - men samtidigt kan det noteras att detta har tagit 51 timmar, och egentligen är en rewrite på nyheten från Malmö stads hemsida. Som dessutom publiceras på den medialt sett något osexiga tiden fredag eftermiddag. Skånskan får trots det sägas vara bäst i klassen (Skåne-klassen dvs) än så länge, men det är samtidigt ett underbetyg till Skånemedia som helhet.

Uppdatering 11/4 11.52: Har kollat i retriever efter mer rapportering, men förutom Peter Santessons ledarkrönika i Skånska dagbladet hade det inte dykt upp något nytt. En googling visade däremot att Securityuser, "officiellt media för Säkerhet för Näringsliv Och Samhälle och SäkerhetsBranschen" har skrivit en artikel i ämnet, där det dessutom ser ut som att man bemödat sig om att göra lite mer research (genom att plocka ut BRÅ-statistik över stöldbrott) och analys. Bra jobbat!

Upplopp och forskning del två : Ett områdes kollektiva egenskaper

Efter mitt kortfattade inlägg om efterdyningarna av Husby och mina förhoppningar kring framtida forskning i relation till utbrott av upplopp tänkte jag idag utveckla mina tankar lite mer. Om vi utgår från att det finns vissa bostadsområden, normalt präglade av relativt höga nivåer av fattigdom och ofta med stora ungdomskullar, som är mer benägna än andra bostadsområden att drabbas av upplopp kan vi fundera lite vidare över hur det kan förebyggas och vilken forskning som i så fall behövs. Här ska jag nämna att det troligen bästa vi kan göra är att minska den fattigdom och det utanförskap som många upplever eftersom vi både på individ- och områdesnivå vet att det finns starka samband mellan sådana faktorer och utfall av brottslighet, oordning etc. Att utrota fattigdomen skulle därmed vara önskvärt, men i nuläget framstår det som något utopiskt, och det kan då vara av intresse att söka alternativa sätt att förebygga problem. 

Områdeseffekter

Generellt kan det sägas att forskningen ganska entydigt visare att det som till största delen förklarar skillnader mellan områden ligger hos individer eller familjer snarare än i området som sådant. Huvuddelen av skillnaden mellan exempelvis ett fattigt område och ett mindre fattigt område kan alltså sägas utgå från summan av de individer som bor i området snarare än från några mer generella egenskaper i området. En stor svensk studie från Karolinska institutet visade till exempel nyligen att bara 1.8% av variationen när det gäller våldsbrottslighet för 15-åringar berodde på bostadsområdet efter kontroll för individfaktorer. En viktig slutsats av detta är också att åtgärder inriktade mot individers problem och förutsättningar, däribland fattigdom som bakomliggande förklaring till mycket annat, är grundläggande för att försöka åstadkomma förändring. Här görs mycket, inte minst genom socialtjänsten, och samarbeten som sociala insatsgrupper, och den typen av åtgärder är rimligen också mycket viktiga.

Kollektiv förmåga

Samtidigt finns det också skillnader mellan områden som inte går att hänföra enbart till individer, och jag tänkte i det här blogginlägget fokusera på det i relation till de teorier jag forskar kring. Om vi fokuserar på de som bor i ett område kan vi tänka oss kollektiva sociala egenskaper hos de boende som gör skillnad dels avseende de som potentiellt deltar i upplopp och dels avseende de som är mindre benägna att göra det. Jag kommer här att inledningsvis fokusera på det sistnämnda, vad vi kan benämna civilsamhället, och sedan lite kort resonera/spekulera kring det förstnämnda. När det gäller den inverkan vanliga människor, ofta i kombination med föreningar, organisationer eller lösare nätverk kan ha är teoribildningen kring kollektiv förmåga en grundläggande byggsten. Kollektiv förmåga har i USA visats ha en stark koppling till både våldsbrottslighet och otrygghet, även efter kontroll för individuella skillnader. I Europa har svagare effekter av kollektiv förmåga påvisats för stora bostadsområden i holländska Haag, medan en studie vid Cambridge som utgick från små geografiska analysenheter fann en ganska stor effekt, särskilt när det gäller var brott begås. I den stora trygghetsmätning som nyligen genomförts i Malmö pekas också kollektiv förmåga ut som en viktig faktor för att avgöra vilka områden som är otrygga. Att kollektiv förmåga har betydelse är de flesta överens om, även om effektens storlek samt vilka geografiska enheter den tar plats på är mer omtvistat. Kollektiv förmåga är en sammanbindande länk, en social mekanism, mellan bakomliggande faktorer och utfall av brottslighet, otrygghet eller oordning. De bakomliggande faktorerna utgörs framför allt av socioekonomisk status, andel ungdomar och heterogenitet (alltså i princip samma faktorer som nämns i den svenska studie av bilbränder jag tog upp i förra inlägget) samt boendestabilitet, dvs huruvida folk bor kvar i området eller flyttar därifrån. Det finns ett samband mellan dessa variabler och exempelvis våldsbrott, men detta samband blir svagare när vi stoppar in den förklarande variabeln kollektiv förmåga i analysen. Fattigdom etc ger alltså lägre kollektiv förmåga vilket yttrar sig i mer brottslighet, men fattigdom har också en oberoende effekt på brottsligheten, så den kollektiv förmågan förklarar bara en delmängd av kopplingen.

Medierapporter om kollektiv förmåga i husby

En sak som slog mig (tog bland annat upp i intervju med Riktpunkt.nu) från medierapporteringen under vårens upplopp i bland annat Husby var den höga frekvensen av artiklar om civilsamhällets ansträngningar för att motverka upploppen.  Det rapporterades att många vuxna rörde sig i centrum för att ha en lugnande effekt, att dialogpoliser jobbar med religiösa och politiska föreningar, att ett nätverk för unga tjejer anordnade demonstrationen bränn inte mitt hem, att nattvandrare bland annat från lokala idrottsföreningar var ute för att motverka våldet och att föräldrar nattvandrar för att skydda skolor för att bara nämna ett fåtal av en uppsjö liknande rapporter. Polisen beskrev också dessa insatser av civilsamhället som starkt bidragande för att dämpa oroligheterna. Allt detta kan ses som uttryck för kollektiv förmåga, det vill säga lokalsamhällets sammanhållning och förmåga att samarbeta för att lösa lokala problem. När det gäller exempelvis upploppen i Herrgården 2008 och 2009 var antalet mediaartiklar med motsvarande innehåll betydligt lägre. Eventuellt kan det delvis förklaras av skillnader i medierapporteringen, kanske också kopplat till en skillnad i rapportering mellan Stockholm och Malmö, men samtidigt framstår den stora bredd av insatser från civilsamhället som rapporterades från Stockholm som något annorlunda än det vi såg i Malmö för fem år sedan. Det var för mig, som fullständigt obekant med Husby, en något överraskande utveckling. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att dra för stora paralleller. Herrgården är rent kvalitativt på en helt annan nivå av utanförskap än Husby. År 2007 hade exempelvis 66% av befolkningen i Herrgården försörjningsstöd medan 16% var förvärvsarbetande (enligt den statistik från Malmö stad som ligger på nätet). I Husby rapporterades i Svd att det 2006 var 46.7% förvärvsarbetande och 2011 54.2%.  Rent teoretiskt förväntar vi oss därmed både mer problem och lägre kollektiv förmåga i Herrgården än i Husby. 

Av medierapporteringen att döma kan vi hur som helst få intrycket att den kollektiva förmågan i Husby var relativt hög. Men om det fanns så många utslag av kollektiv förmåga, varför blev det då upplopp i området om nu kollektiv förmåga är av vikt? Det är en intressant fråga som förtjänar att studeras vidare, men det går också att vända på frågan och fundera över vad som hade hänt om inte den kollektiva förmågan hade funnits på plats. Det framstår inte som helt orimligt att tänka sig att vi då kanske hade sett fler brända bilar och mer våld. 

Rent allmänt är de flesta studier som gjorts av kollektiv förmåga baserade på stora enkäter med kvantitativa analyser som inte är helt lämpade för att förstå samband i enstaka områden. Den kollektiva förmåga som analyseras är därmed inte heller faktiskt samarbete mellan personer, utan de svar respondenter anger på vilka förväntningar som finns kring samarbete. Ett väldigt intressant undantag är en etnografisk studie från Chicago som visar att kollektiv förmåga måste kombineras med andra faktorer för att ge en förståelse för varför vissa platser drabbas av brott mer än andra. Jag tror att vi behöver mer forskning av den typen för att utveckla teorin och vår förståelse för hur och när den kollektiva förmågan kan ha betydelse, och det behövs även mer forskning kring hur den kollektiva förmågan kan stärkas på ett effektivt sätt.

Upploppsmakare och kriminella?

En annan skillnad som jag tycker är intressant är hur det i en del områden kan tänkas uppstå en kultur bland ungdomar som uppmuntrar till anti-socialt beteende. Här finns det säkerligen massor av forskning kring subkulturer och liknande, men jag får erkänna att jag inte är inläst på det. Däremot har det i mina samarbeten med praktiker (polis, räddningstjänst, socialtjänst etc) ibland framkommit anekdoter kring detta, exempelvis hur det i en del bostadsområden kan skapas en form av särskild status kring aktivt kriminella som närmast beskrivs som legender i bostadsområdet. Att en sådan kulturell yttring bör kunna ha en effekt på barn och ungdomar som växer upp i området framstår som troligt, men hur viktigt det är och under vilka omständigheter vet jag tyvärr inget om.

I relation till mitt förra inlägg om upplopp kan vi tänkta oss att en subkultur som uppmuntrar till anti-socialt beteende bland ungdomar är en delmängd av den forskning kring kriminella gäng som jag där efterfrågade. Om en sådan subkultur finns framstår det som logiskt att den, åtminstone delvis, beror av just kriminella gäng, men hur det sambandet ser ut i praktiken är åtminstone inte jag insatt i. Det framstår också som logiskt att den subkulturen i sin tur är en delmängd av den misstro som finns bland en del ungdomar gentemot polisen. Här kan vi alltså tänka oss att kriminella gäng är en faktor som ökar risken för upplopp indirekt, genom att medföra en ökad misstro mot- eller konflikt med polisen. Men en annan infallsvinkel på kriminella gäng är att upplopp med massiv uppmärksamhet från såväl polis som media kan tänkas ha en menlig inverkan på mer lönande verksamhet för kriminella gäng. Avseende både mer och mindre allvarliga utbrott av social oro (upplopp, eller mindre intensiva utfall av liknande karaktär) i Malmö har jag ibland hört hypoteser om att kriminella gäng aktivt motsatt sig konflikter med polisen av just denna anledning, och liknande har rapporterats från upploppen i England: "Despite David Cameron saying gangs were "at the heart" of the disturbances, evidence shows they temporarily suspended hostilities. " (från studien av The Guardian och LSE). Här kan man möjligen i så fall prata om en informell social kontroll utövad av gängen för att motverka oroligheter, vilket också det är ett intressant uppslag för vidare forskning. 

En annan form av kollektivt handlande som av somliga kritiserades kraftigt under Husby var den roll som organisationen megafonen spelade. Megafonen kan kanske sägas ha beskrivits antingen som hjältar eller demoner, föga förvånande mycket beroende på politisk hemvist hos bedömaren. I Dagens nyheter citeras en tweet från megafonen med följande innehåll: "DET ÄR POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem", vilket kan tolkas i termer av att uppmuntra till våld mot polisen. Samtidigt konstateras att megafonen faktiskt har en bred verksamhet med positivt innehåll. Min utgångspunkt är att organisering i grunden är bra, men samtidigt ska det givetvis inte förnekas att det finns social organisering som inte är positiv ur samhällets synvinkel, vilket konstaterades redan på 1940-talet.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan jag kanske därmed säga att det är rimligt att det finns kollektiva sociala egenskaper i bostadsområden som har inverkan på det sociala livet i allmänhet, och därmed också på förekomsten av upplopp. Dessa kollektiva egenskaper, i mångt och mycket någon form av lokal kultur, är däremot inte det mest avgörande för ett område, viktigast är de individer som tillsammans utgör kollektivet. Men någon betydelse har det rimligen, och här kan särskilt olika typer av samarbete och informell social kontroll lyftas fram. Som jag försökt visa i detta blogginlägg är den typen av mekanismer ingalunda simpla att förstå, även om den mest grundläggande formen av samarbete mellan invånare för att lösa gemensamma problem kan framstå som okontroversiell. Om indikationerna på att kriminella gäng utövar en viktig social kontroll över ett område (något som jag för övrigt också tog upp i min masteruppsats från 2010) är det rimligen inte önskvärt även om det kan innebära att problem med upplopp minskas. Och den roll som megafonen spelar är åtminstone inte okontroversiell, även om jag är av uppfattningen att den sociala organiseringen bland ungdomar i utsatta områden i grunden är positivt. Allt detta pekar mot ett större behov av att använda en mer varierad uppsättning metoder för att verkligen förstå vad som händer, under vilka omständigheter det gör det och hur en sådan förståelse kan användas för att förbättra samhället. Storskaliga enkäter som mäter skillnader mellan bostadsområden i en stad är inte tillräckligt precisa för att ge den förståelsen, även om de är viktiga för att skapa en grundläggande förståelse. Liksom jag påpekade i mitt förra blogginlägg tror jag här att det behövs mer samarbete mellan olika discipliner. Teorier kring kollektiv förmåga som är vanligt förekommande inom kriminologin och urbansociologin har många likheter med teorier kring socialt kapital samt diverse teorier byggda kring "communities", och här behöver vi kanske därför inte uppfinna hjulet igen. Men på något sätt behöver vi få en utökad förståelse för hur vi kan förstå de sociala mekanismer som avgör vad som händer i en del av våra mest utsatta områden. Om vi nu inte kan utrota fattigdomen.

Tillägg

Inser att jag inte varit särskilt tydlig med hur jag tycker att kollektiv förmåga bör studeras på mer varierade sätt. Som jag antyder är en delmängd av det ett utökat användande av mer kvalitativt inriktade metoder och/eller observationer. Det behövs för att vi fortfarande vet så lite om hur det faktiskt fungerar där ute i verkligheten gällande denna typ av sociala mekanismer. Men jag tror också att den kvantitativt inriktade forskningen kan utvecklas, i synnerhet när det gäller experiment vilket mig veterligen inte genomförts avseende kollektiv förmåga över huvud taget. Svenska myndigheter, förvaltningar och företag genomför kontinuerligt en mängd olika insatser som skulle kunna tänkas ha inverkan på kollektiv förmåga och/eller brottslighet med flera variabler. Utvärderingen av dessa är ur ett akademiskt perspektiv sällan lysande, vilket nog också kan sägas avseende många samhälleliga insatser generellt. Varför inte tilldela dessa insatser slumpmässigt till olika områden och jämföra med andra områden där insatsen inte genomförs för att få säkrare belägg för vad som fungerar och inte (så kallad Randomized Control Trial, eller RCT). Om till exempel ett projekt ska "stödja civilsamhället" - skulle man kunna välja ut 20 potentiella områden att genomföra projektet i, lotta ut några där projektet sedan faktiskt genomförs, och med hjälp av olika typer av data sedan utvärdera om projektet fick den önskade effekten genom att jämföra områden med projekt med områden utan projekt. När det gäller just kollektiv förmåga bör i så fall en enkät användas för att mäta den faktiska kollektiva förmågan både före och efter projektet, vilket också kan kompletteras genom att studera exempelvis brottsstatistik. Jag har lite svårt att förstå varför den typen av utvärderingar så sällan genomförs. Pilotprojekt av olika slag genomförs hela tiden, och genom att randomisera dessa och systematiskt mäta effekterna kan vi uppnå en mycket högre effektivitet i vårt resursutnyttjande. 

Upplopp och forskning - kunskapsluckor att fylla i den svenska debatten

Under vårens upplopp med start i Husby och senare spridning till andra delar av Stockholm och Sverige diskuterades orsaker till upploppen och vad som kan göras åt det frekvent i den svenska samhällsdebatten. Jag tänkte i den här bloggposten skriva lite om den diskussion som då rasade, och relatera det till viss forskning kring upplopp, samt slutligen försöka resonera lite om mina förhoppningar kring vad framtida forskning kan utvisa om svenska upplopp.

Något förenklat kan tre olika typer av förklaringar till upploppen sägas ha präglat den svenska debatten. En vanlig förklaring är olika typer av strukturella samhällsproblem (exv Daniel Swedin i Aftonbladet), särskilt fattigdom, men ofta också kopplat till segregation och/eller boendesituation samt ibland kopplat till könsroller/maskulinitet.  En annan vanlig förklaring är polisens beteende, dels avseende det ingripande som slutade med en 69-årig mans död, och dels under de första dagarna av upplopp då beskyllningar om övervåld fanns (Megafonen). En tredje förklaringsnivå är att det handlar om upploppsmakarna som individer och deras ansvar (exv Gulan Avci (fp) i SVD), ofta i kombination med deras familjers bristande ansvarstagande. Här anförs ibland  också argumentet att det handlar om kriminella, eller till och med kriminella gäng, som viktiga aktörer (Ivar Arpi, SVD). De flesta debattörer anger alla tre förklaringarna i kombination som betydande, men tonvikten läggs olika starkt på vissa typer av förklaringar, något som ofta kan kopplas till hemvist på en tänkt höger-vänster skala i svensk politik. 
Själv deltog jag i flera mediala sammanhang. I SVT debatt (ca 34min in) betonade jag att det givetvis finns ett personligt ansvar, men att det rimligen är mer konstruktivt att också se till strukturella förklaringar och till polisens arbetssätt som är faktorer vi kan påverka. I Sydsvenskan blev jag citerad på att säga att polisen har minst ansvar. Det är givetvis ett kontroversiellt citat, och kanske inte något jag själv hade valt att fokusera på, men jag kan inte skylla på felcitering. Det byggde på ett längre resonemang kring att polisen ofta är den tändande gnistan, men att förutsättningarna redan finns där, att politiken så att säga sätter ramarna.
I Sveriges radio betonade jag att de områden där denna typ av upplopp utbryter också i vanliga fall brukar kännetecknas av våld mot poliser och brinnande bilar, men med betydligt lägre intensitet. Jag redogjorde då också för att polisen kan ha en viktig roll för att få situationen att de-eskalera och återgå till normala nivåer av oro.
Det resonemanget byggde på slutsatser från ett forskningsprojekt om upploppen i Herrgården 2008-2009 av PO Hallin, Alban Jashari mfl, som eskalerade efter att polisen stängt en källarmoské. I rapporten berättar intervjuade ungdomar från området att den massiva polisnärvaron i kombination med föräldrars roll var viktiga anledningar till att situationen lugnade ned sig (Kapitel 4). Alban Jashari som spenderade mycket tid med ungdomarna i Rosengård för att verkligen förstå situationen visar hur ett utbrett ogillande (hat) mot polisen kombinerat med ett sökande efter spänning är viktiga förklaringar till att förstå upploppen medan den utlösande faktorn då polisen stängde en källarmoské för de flesta deltagarna snarast var en ursäkt. Jashari visar också att mer organiserade kriminella gäng inte är dominerande, åtminstone inte under 2008.
Liknande fynd redovisas också från upploppen i London 2011, där tidningen The Guardian tillsammans med London School of Economics, intervjuade 270 personer som deltagit i upploppen och bland annat finner att organiserade gäng haft en marginell betydelse. Orättvisa ur många olika synvinklar pekas ut som en viktig förklaring till att personerna deltagit i upploppen, och särskilt avseende polisen, både specifikt avseende den dödsskjutning som utlöste upploppen och mer generellt avseende polisens arbetsmetoder. Avseende arbetsmetoderna pekas särskilt "stop & search" ut, en metod där polisen stoppar och visiterar individer på mer eller mindre lösa grunder. Just den typen av arbetssätt har för övrigt också kritiserats i en färsk forskarrapport från New York av Vera Institute.
När det gäller mer strukturella förklaringar, kanske framför allt orättvisa, segregation och fattigdom, är det något som tas upp avseende såväl Herrgården i Malmö som London. En svensk studie av Malmberg, Andersson och Öst visar också att bilbränder, ofta förekommande vid upplopp, är kopplat till områden med hög fattigdom, hög andel ungdomar samt utlandsfödda med svag koppling till majoritetssamhället.
Rent generellt kan det konstateras att denna typ av upplopp i Sverige normalt utbryter i just områden som kan betecknas som segregerade, med stora ungdomskullar och relativt sett hög fattigdom. Jag betraktar inte det sambandet som kontroversiellt på något sätt, men vilka sociala mekanismer det är som är viktiga för att förstå denna koppling vet vi inte lika mycket om. Att polisens arbetssätt och den antipati det väcker har betydelse framstår som rimligt i relation till tidigare forskning (se ovan, och även motsvarande avseende upploppen i Paris 2005). Likaså är det svårt att förneka att specifika insatser av polisen ofta fungerar som utlösande gnista för upplopp i såväl Sverige som England och Frankrike. Här finns därmed två viktiga fält där jag hoppas få se forskning i efterdyningarna av Husby, dels avseende den generella relationen mellan polis och ungdomar i den typ av områden som präglas av stora ungdomskullar och fattigdom, och dels avseende mer specifika händelser som agerar utlösande gnista. Avseende det förstnämnda finns en god start i Tove Pettersson vid Stockholms universitets arbete om polis och ungdomar. Men här finns mer att göra. Och avseende utlösande gnistor tycker jag att vi behöver en utökad förståelse för varför vissa ageranden av polisen får så stor betydelse samt vad vi kan göra för att förebygga det. Ytterligare en faktor som vi behöver veta mer om är vilken inverkan kriminella gäng har på den typen av situationer. Som nämnts ovan visar forskningen att kriminella gäng inte varit tongivande under själva upploppen i varken London eller Herrgården, men de kan ha betydelse i bakgrunden eller som bakomliggande faktorer. 
Men det finns rimligen också sociala mekanismer som inte är direkt relaterade till polisen eller kriminella gäng men som ändå är av betydelse. Hur får fattigdom, segregation och liknande denna typ av effekter på en del bostadsområden i Sverige och Europa? Som nämns av Eva Andersson vid Stockholms Universitet har den sociala kontrollen rimligtvis en stor betydelse. Här handlar det alltså om den kollektiva förmåga som jag ofta tar upp i min forskning. Vad är det som gör att vissa områden utvecklar en starkare förmåga att hantera stora ungdomsgrupper som står utanför samhället än andra, och hur kan vi stärka denna förmåga? I dagsläget görs detta i huvudsak av kulturgeografer som ovan nämnda Malmberg, Andersson och Hallin, men här hoppas jag att också kriminologin kan ta ett större ansvar. Eller ännu bättre, varför inte utöka samarbeten mellan kriminologer och kulturgeografer för att tillsammans försöka förbättra vår förståelse för vad det är som gör att vissa områden är mindre benägna att drabbas av upplopp än andra - och hur vi kan stärka den typen av motståndskraft.