Säkerhetszoner - Bu eller bä?

Igår beslutade riksdagen att inrätta säkerhetszoner , och jag tänkte att det är på sin plats att skriva några rader om det på bloggen. Säkerhetszoner, tidigare kallat visitationszoner, är begränsade geografiska områden där polisen får stoppa och kontrollera personer eller fordon på svagare grunder än normalt.  En säkerhetszon kan inrättas av polisen om de bedömer att det finns en påtaglig risk för skjutning eller sprängning, och gäller i så fall i två veckor men kan förlängas. Jag kommer nedan att gå igenom lite kring säkerhetszoner och relaterad forskning. 

Var sker skjutningar och är det motiverat att rikta insatser mot specifika platser?

Regeringen citerar en av våra studier om skjutningar i sin proposition och jag håller överlag med regeringen om att risken för skjutningar varierar stort över både tid och rum, vilket kan motivera riktade insatser mot specifika platser under en begränsad tid. Skjutningar och sprängningar kommer ofta i vågor i takt med att kriminella konflikter intensifieras. Efter en skjutning är risken kraftigt förhöjd för en följdskjutning i närheten inom det närmsta veckorna vilket visades i den studien. Vi har i andra studier visat att det finns liknande, men svagare, mönster när skjutningar och detonerade handgranater studeras tillsammans och att det efter en skjutning på en högriskplats - en plats med drogförsäljning i ett utsatt område - är operationellt meningsfulla absoluta risker för en skjutning. Mellan 2011 och 2017 var det på sådana platser 0.23 följdskjutningar inom 400 meter och 4 veckor i Stockholms län och 0.4 i Malmö. Det här kan låta som låga värden, men för väldigt ovanliga brott som skjutningar är detta faktiskt höga siffror. Om skjutningar skedde slumpmässigt skulle det vara extremt ovanligt med två skjutningar i samma bostadområde på några veckors tid. Mia-Maria Magnusson har också studerat var skjutningar sker och visat att det går att predicera vilka platser som löper hög risk för skjutningar kommande år med hjälp av data över socioekonomi, demografi och brottslighet. 

Dessa mönster, framför allt vad det gäller var skjutningar sker, men därmed också vad gäller risken för följdskjutningar, har troligen försvagats de senaste åren. Det har bland annat att göra med att anhöriga, med andra geografiska mönster, oftare blir måltavlor. Det har mig veterligen dock inte gjorts några nya studier på hur starka dessa mönster är idag. Samtidigt finns det gott om exempel på hur skjutningar och sprängningar sker i samma område inom korta tidsspann även de senaste åren. I Skärholmen skedde två skjutningar på två veckor i mars, ungefär samtidigt skedde skjutningar mot samma hus två dagar i rad i Uppsala, i Västerås var det en skjutning och en handgranat i samma område under en helg i oktober 2023, i augusti var det en explosion samma vecka som en dödsskjutning i ett bostadsområde i Nyköping och i Kastanjegården, Malmö, skedde två skjutningar på någon timme. Det är för mig tydligt att det alltjämt är sant att risken för skjutningar temporärt kan vara påtagligt förhöjd. 

När vi försöker predicera var skjutningar ska ske använder vi den data som vi har tillgänglig. Platser med drogförsäljning i ett utsatt område är t ex ett sätt för mig som forskare att identifiera en plats där kriminella nätverk vistas, vilket då blir en plats där det finns en förhöjd risk för skjutningar eftersom de kriminella nätverken ofta är måltavla för skjutningarna. Polisen har dock tillgång till en mycket rikare uppsättning av data för att identifiera sådana platser. För viktiga kriminella nätverk har polisen massor av underrättelser som exempelvis pekar mot var viktiga aktörer bor och vistas. Det gör att polisen kan få mer träffsäkra bedömningar av var det finns en risk att en skjutning kommer att ske. Polisen har ofta en ganska god bild av vilka nätverk eller indivder som är involverade samt var dessa vistas. Det gör att det enligt min mening är fullt rimligt att polisen kan göra bedömningar om var det finns en påtaglig risk för skjutning eller sprängning, vilket är kriteriet för om en plats kan beslutas bli en säkerhetszon. 

Hur stor skillnad kommer säkerhetszoner göra för polisens insatser?

Så. Att sätta in insatser mot specifika platser under korta tidsperioder låter mycket rimligt. Till och med smart. Det är definitivt något jag rekommenderar. Men är säkerhetszoner rätt insats att sätta in? En första fråga är då hur stor skillnad säkerhetszoner kommer göra på praktiskt polisarbete. Det här kommer bli väldigt intressant att följa då det är svårt att ens förutspå hur många säkerhetszoner vi kommer få se. Kommer vi att få 10 säkerhetszoner i Sverige under 2024 eller 200? Jag vet inte. 

Och när en säkerhetszon utropas, hur mycket mer polisresurs kommer då att koncentreras dit och hur mycket fler kontroller kommer polisen att göra? Redan idag koncentrerar ju polisen resurser till platser där risken för en skjutning bedöms vara hög, och det medför också redan idag att massor av personer och fordon kontrolleras. Jag följde en sådan insats som gjordes av polisen i Malmö under 2020-2021. Polisen identifierade då veckovis områden där det fanns risk för gängkonflikter och satte in en stor uniformerad resurs på kvällsskiften i dessa områden för att motverka de kriminella nätverken. Under sju månader gjorde polisen 1523 kontroller av personer och 410 fordonskontroller inom ramen för insatsen med stöd av polislagen. Polisen i många andra delar av Sverige har också med stöd i polislagen genomfört den typen av kontroller, där fokus ofta ligger på att leta efter vapen, och där insatserna till stor del riktas mot personer med koppling till kriminella nätverk. Här har dock JO varit kritisk, och det är möjligt att en del av dessa kontroller saknat lagstöd. En säkerhetszon bör (men jag är inte jurist) innebära att den typen av kontroller får ett tydligare lagstöd. Det torde leda till fler kontroller, men hur mycket fler? Jag är inte säker på att det kommer bli en så himla stor skillnad, och det ska även beaktas att kravet på dokumentation har skärpts i relation till kontroller som görs inom ramen för en säkerhetszon. Att behöva lägga mer tid på att dokumentera insatser är sällan populärt bland poliser som jobbar ute. 

I slutändan blir det här en empirisk fråga, och det är möjligt att säkerhetszonerna leder till en explosionsartad ökning av personkontroller. Det är dock också möjligt att säkerhetszonerna sällan används och/eller ej medför någon störe förändring i hur polisen jobbar när de väl beslutas. Hur det blir får vi se. 

Hur stor skilllnad kan fler kontroller göra för brottsligheten?

De danska visitationszonerna har varit en viktig utgångspunkt för den svenska debatten, och den danska polisen anser att zonerna motverkat upptrappning av gängkonflikter. Det finns dock inga studier som visar på det. I min studie som nämndes ovan var det inte möjligt att studera om insatserna fick effekt på gängvåld, men jag undersökte om det fick effekt på vanligare brott som personrån eller misshandel utomhus. Jag kunde, något förvånande, inte identifiera någon sådan brottsförebyggande effekt. Däremot fann jag att insatsen ledde till att mer vapen och narkotika togs. 

I England finns en bestämmelse som påminner om visitationszoner, S60. När polisen beslutar om en S60 får de stoppa folk utan anledning, och regeln är alltså mer långtgående än svenska säkerhetszoner där det fortfarande krävs någon form av anledning för att kontrollera en person. När en S60 utropas verkar det inte ha någon effekt på brottsligheten i London. Det finns också mängder med studier som mer generellt studerar effekten av att göra personkontroller på brottslighet. Här är det ganska vanligt att studierna finner små, kortvariga brottsförebyggande effekter, till exempel i New York. En översiktsstudie kom fram till att minskningen i genomsnitt var 13% på platser där kontroller genomfördes jämfört med platser där det ej gjordes.  Dessa studier kan dock generellt inte isolera effekten av själva stoppet från effekten av polisnärvaron, och det är väl etablerat att ökad polisnärvaro på brottsbelastade platser har en brottsförebyggande effekt. När poliser skickas till en plats för att genomföra kontroller minskar brottsligheten - men minskar den pga polisernas närvaro eller pga kontrollerna?

Jag skulle hur som helst inte utesluta att det kan få effekt, och det bör noteras att säkerhetszonerna inte är inriktade mot brottslighet i allmänhet, utan mot skjutningar och sprängningar vilket de flesta studierna ej fokuserat på. Det finns studier som pekar mot att riktade insatser mot vapen, vilket i praktiken ofta handlar om att stoppa och kontrollera personer eller bilar, kan få positiva effekter på skjutvapenvåld. Det finns också forskning som visar att det går att förebygga följdskjutningar genom att gripa någon efter den första skjutningen. Om polisen tar någon efter en skjutning så minskar risken för en följdskjutning med 20-40% utifrån data i Dallas, Texas. 

OM en säkerhetszon leder till att fler poliser gör fler kontroller på platsen borde det öka sannolikheten att hitta vapen och att gripa folk. Det borde i så fall kunna medföra en positiv effekt på gängvåldet. Men det är långt ifrån säkert, och det är i slutändan även det en empirisk fråga som kan och bör undersökas. 

Hur stor skillnad kan fler kontroller göras på annat?

Om det vad gäller brottslighet kan finnas en liten förebyggande effekt men att det är osäkert i vilket grad gängvåldet påverkas så är det mer säkert att det finns negativa bieffekter av att polisen stoppar och kontrollerar personer. Personkontroller kan leda till minskat förtroende för polisen, och kontakt med polisen kan möjligen påverka personers (mentala) hälsa eller till och med brottslighet på ett negativt sätt enligt vissa teorier. I Sverige har Leandro Schlarek Mulinari i en rapport visat på hur personer med minoritetsbakgrund ofta blir stoppade av polisen och hur det upplevs som negativt, och ibland kopplat till minoritetsstatusen. Det finns uppenbara risker att fler kontroller får negativa konsekvenser, och huruvida en säkerhetszon på totalen får en positiv eller negativ effekt hänger därför också samman med detta. Om en säkerhetszon leder till en kraftig ökning av dåligt motiverade kontroller finns det en risk att förtroendet för polisen i området försämras, vilket i sin tur kan leda till att färre tipsar polisen, anmäler brott och vittnar. Det kan då alltså göra att polisens arbete försvagas och att brottsligheten på sikt kan öka. Även detta är dock en empirisk fråga, som kan och bör studeras. 

Kontentan av allt detta är för mig att det finns en massa frågetecken. Hur ofta säkerhetszoner kommer beslutas och hur stor inverkan dessa får på lokalt polisarbete är en första fråga som blir intressant att följa och som i sin tur kommer lägga grunden för mer substantiella frågor om säkerhetszonernas effekter. Kommer zonerna bidra till att förebygga skjutningar och sprängningar? Kommer det få negativ inverkan på förtroendet för polisen i utpekade områden? Dessa två frågor kan också sägas hänga samman, då medborgarna i våra utsatta områden vill ha en effektiv polis - men också en rättvis polis. 

Jag killgissar att säkerhetszonerna kommer få ganska liten inverkan på polisens arbete. Jag tror att det kan bidra till en liten förebyggande effekt på skjutningar och sprängningar men också att det kan få en liten negativ effekt på de som kontrolleras. Facit får vi om några år. Det är sagt att det ska utvärderas, men hur det görs återstår att se. Jag har tillsammans med några kollegor börjat skissa på hur det skulle kunna göras och vi kommer att söka pengar för att kunna genomföra ett forskningsprojekt på temat - men som alltid är det en longshoot att få finansiering. Någon form av studier kommer dock garanterat att komma på ämnet - inte minst eftersom det uttalat står i propositionen att utvärdering ska genomföras. 

 

 

Polismyndigheten mörkar var de bedriver kamerabevakning

Förra året var jag lyckosam nog att vara en av de få som beviljas forskningsmedel från vetenskapsrådet för ett projekt där jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet samt datavetenskapliga forskare vid Blekinge Tekniska Högskola ska studera polisens kamerabevakning. Vårt projekt syftar till att ta fram ny och bättre kunskap om kamerabevakningens effekt på brottslighet, otrygghet och brotts-uppklarning - samt att dessutom ta fram nya redskap och metoder för att effektivisera dess användning. Det här är kunskap som efterfrågas av många delar av polismyndigheten - och vi har med poliser från NOA, Stockholm, Malmö och Borås i referensgruppen för projektet. Polismyndigheten beskriver själva vårt projekt såhär: 
"Polismyndigheten är positiv till ambitionen med det forskningsprojekt som uppgifterna ska användas till. Att titta närmare på effekterna med kamerabevakning är både viktigt och intressant."

Men förra fredagen avslog polismyndigheten vår begäran om att få ta del av var polisens kamerabevakning av allmänna platser pågår (alltså ej hemlig övervakning eller liknande). Det är grundläggande information som behövs för att genomföra projektet.

Polisen motiverar det med att den informationen på aggregerad - nationell - nivå röjer polisens förmåga och framtida verksamhet: "Även om uppgift om enskilda kameror kan framstå som harmlös kan detaljerade uppgifter om flera kameror innebära en risk för kartläggning av polisens totala förmåga vilket kan skada Polismyndighetens verksamhet om uppgiften röjs."

Polisens tjänstemannabeslut verkade i huvudsak rikta in sig mot oklarheter i hur Malmö Universitet skulle lagra och hantera dessa uppgifter. I vår begäran om myndighetsbeslut preciserade vi därför att sekretessbelagd information skulle lagras på säkra servrar på Malmö Universitet (som ju också är en myndighet) dit bara forskare inom projektet har tillgång via en krypterad länk samt att vi ej skulle publicera eller på annat sätt offentliggöra några sådana uppgifter. 

Att polisen trots detta valde att avslå vår begäran tycker jag är märkligt av flera skäl. 

Ett skäl är att vi flera gånger tidigare har genomfört studier av kamerabevakning - och att det då inte varit något problem att få fram uppgifterna, som vi dessutom publicerat så att det är offentligt tillgängligt. Det har dock då rört sig om enstaka områden eller städer, inte nationellt. Vi har fortgående bra samarbeten med polisen lokalt på olika platser i Sverige, och har fram till detta beslut också haft en bra dialog med kamerabevakningsgruppen på NOA.

Ett annat skäl är såklart att polismyndigheten enligt kamerabevakningslagen paragraf 15 måste upplysa om kamerabevakning genom exempelvis skyltning. Polisen menar här att det gäller enstaka kameror, men att den samlade kunskapen är mycket känslig. Det kan det förvisso finns en viss poäng med. Samtidigt bör det här betonas att den informationen med tidigare lagstiftning har funnits på andra platser, t ex behövde polisen förr i tiden ansöka om tillstånd från Länsstyrelsen som då hade information om platser vilken forskare kunde ta del av. Var avsikten med den nya lagen att det skulle bli hemligt var polisen har kamerabevakning? Det verkar i alla fall ha blivit en konsekvens eftersom information som tidigare var offentligt tillgänglig från Länsstyrelserna nu beläggs med sekretess och blir otillgänglig även för forskare vid en statlig myndighet.

Ett tredje skäl är att det här projektet explicit och tydligt syftar till att fylla ett behov som polisen faktiskt har. Inte minst nu när kamerabevakningen kraftigt ska byggas ut är kunskap om var kamerorna gör störst nytta och var kameror bör placeras rätt nyttig. Projektet har också delvis utformats i dialog med polisen, och resultaten är efterfrågade.

Vi har tre veckor på oss att överklaga till regeringen, och Malmö Universitet har hyrt in en extern advokatbyrå som har tagit fram ett utkast till överklagande. Jag har ingen aning om hur sånt här brukar fungera, men antar att risken är stor att regeringen går på polisens linje. Vi kommer dock givetvis att genomföra projektet ändå, och fortsätta samarbeta med polis lokalt och regionalt där dessa frågor är av intresse. 

Informationen kommer att samlas in, vi får bara hitta andra sätt att göra det på. En hel del kamerabevakningspunkter har vi redan via våra lokala samarbeten och tidigare studier, och en del ytterligare går säkert att få in den vägen. Länsstyrelserna kan vara en möjlig väg för äldre kameror. Vi kan också skicka ut begäran om alla beslut som fattats om kamerabevakning på samtliga landets lokalpolisområden, polisområden och regioner när vi inte kan gå via NOA. Så får polisen - och vi - istället hantera ett hundratal olika ärenden med sekretessbeslut och liknande. 

Men om det inte blir heltäckande behöver vi komplettera informationen på andra sätt. Enklaste sättet att lösa det är nog att hyra in en forskningsassistent som får åka land och rike runt och helt enkelt rita in på en karta var alla kameror sitter. Polisen måste ju skylta var kamerorna sitter, och det brukar vara lätt att se kamerorna om man vet var man ska leta. Om en statlig myndighet inte vill berätta för en annan statlig myndighet om var de kameror den förstnämnda statliga myndigheten enligt lag ska upplysa om att den använder är placerade, ja då får ju den sistnämnda statliga myndigheten såklart hyra in personal för att åka runt och inspektera de lagstadgade skyltar som anger var kamerabevakningen sker. 

Om vi genom att själva observera kamerorna och de skyltar polisen enlig lag måste tillhandahålla för att upplysa om kamerabevakningen skaffar oss denna information finns det dock ingen sekretess som den omfattas av, och den riskerar då att publiceras tillsammans med annan öppen data när våra studier blir färdiga. Så att vem som helst kan få tillgång till den, vilket ju är en av poängerna med öppna data. Paradoxalt nog kan polisens beslut alltså innebära att polisens förmåga röjs mycket mer än den hade gjort om polisen beviljat vår begäran. Om polisen lämnar ut sekretessbelagd information till oss som myndighet med överförd sekretess och vi åtar oss att lagra den säkert samt att inte publicera den så torde risken för polisen vara relativt låg. 

Datan kommer dock hur vi än gör att bli av sämre kvalitet. Vi kommer till exempel rimligen missa en del kameror. I värsta fall missar vi ett helt område där det finns kameror. Våra studier kommer att få mindre exakta beräkningar, och kommer oftare riskera landa i att vi inte vet huruvida kamerorna fungerar eller ej. Vi kommer fortfarande kunna genomföra det största - och troligen bästa - forskningsprojekt om kamerabevakningen som någonsin genomförts någonstans i världen. Men det kommer att bli sämre än det hade kunnat vara. 

Med allt detta sagt så upplever jag fortfarande att det inom stora delar av polisen alltmer har kommit att finnas ett ökat intresse för forskning, och att stora delar av polismyndigheten dessutom är rätt bra på att hantera kritik från oss forskare när vi t ex säger att något de gör inte verkar ha effekt. Jag tror och hoppas att detta bara är ett temporärt bakslag, och att polisen kommer fortsätta bli bättre på att öppna upp sig för forskning och kunskap. Med lite tur kanske även regeringen känner så, och går på vår linje när vi skickar in vårt överklagande. Det får framtiden utvisa. 

Det enda jag i nuläget kan säga är att vi kommer att leverera nationella beräkningar över kamerabevakningens effekter. Antingen gör vi det tillsammans med NOAs kamerabevakningsgrupp, och då förhoppningsvis med hjälp av den data de har över kamerorna, och överförd sekretess för den datan. Eller så gör vi det utan dem, i samarbete med andra delar av polismyndigheten och eventuellt med egen insamlad data som inte omfattas av sekretess 

Vilket av alternativen tycker polisen och regeringen är bäst? 

Spekulationer om professionalisering av mördandet i takt med låg uppklarning

Vikten av att öka uppklarningen av skjutningar är något som jag ofta påpekat i intervjuer, och kostnaden av vår låga uppklarning. Det finns flera sådana kostnader, men en viktig kostnad vilken inte uppmärksammats så mycket är att vi riskerar få en professionalisering av mördandet. Jag skrev precis några tweets på det temat (fulla med felstavningar), men tänkte att det är lika bra att skriva något lite mer utvecklat (och med färre stavfel) här på bloggen också. Sedan jag skrev det här inlägget i fredags har jag fått en massa kommentarer och mothugg, och jag skriver nu, den 25/9e, denna sista (?) uppdatering av inlägget efter att redan ha uppdaterat och korrigerat några gånger. I fredags tänkte jag att det här förvisso är en spekulativ hypotes, men ändå i det närmaste en självklarhet:
Fler erfarna mördare kommer göra den kriminella miljön bättre på att mörda. 

Många tycker dock inte det, eller vill åtminstone nyansera bilden. Huvudargumenten emot hypotesen verkar vara att mer dödande inte leder till bättre förmåga. En fråga som ställs är vad man egentligen lär sig av att ha deltagit i ett mord. Ett relaterat motargument som experter på ämnet också lyft fram är att man förvisso blir mer avtrubbad - och därför kanske har en större sannolikhet att lyckas döda någon - om man redan dödat en gång förut. Men tydligen blir man därefter mindre stabil, slarvigare - och rimligen sämre - för varje person man dödar. Det skulle i så fall innebära att dagens mördare troligen är sämre än gårdagens.

Andra argument som lyfts fram är att det inte handlar om en ökad förmåga att mörda, utan snarare en ökad vilja att döda, eller en kultur som är mer benägen att döda, alternativt att det är polisen som blivit sämre snarare än att de kriminella blivit bättre. Hur som helst, så är kanske detta inte så självklart som jag först trodde att det var. Men jag tror fortfarande att det ligger något i hypotesen, och de indikationer i den riktningen som jag lyfter mot slutet av inlägget känns fortfarande rimliga. Ett motargument - som jag faktiskt inte tror någon har lyft (?) - är dock att skyttarna med tiden blivit betydligt yngre, vilket rimligen borde vara en indikator på att de är mindre erfarna. Med det sagt, så ska jag nedan försöka förklara min hypotes och så får vi väl se om framtida forskning kan indikera huruvida det ligger något i den.

För vanliga mord (och mer generellt för mord förr i tiden) så blir mördare oftast dömda. Cirka 90% av mord som inte sker i gängmiljö klaras upp. Det innebär att ganska få mördare kommer undan och kan mörda igen. Vi får få erfarna mördare. De flesta kommer bara begå ett mord innan de åker in. Några kommer begå två. Mycket få kommer begå fler än två mord (vid separata tillfällen) innan de åker in.

När det gäller mord med skjutvapen, och mer generellt mord med koppling till gängmiljön, är vi däremot nere på cirka 25% av fallen som får minst en person med lagakraftvunnen dom. I många av gängmorden finns det dessutom mer än en person involverade, ibland kan det vara ganska många.  Vi får då väldigt många personer som fått erfarenhet av att delta i ett mord som går fria på våra gator (fria från morddomar i alla fall, många döms nog för vapenbrott, narkotikabrott mm). Det här kommer också att medföra att vissa grupper inom den kriminella miljön och den kriminella miljön som helhet ackumulerar mer erfarenhet att mörda. Även om betydelsen av enstaka mördare som blir bättre kan vara liten kan den sammantagna effekten av erfarenhetsdelning och lärande inom den kriminella miljön bli viktig.

Utifrån några enkla antaganden kan vi räkna på detta. Det här blir såklart hypotetiskt, men kan ge en fingervisning om hur många personer som blivit mer erfarna - bättre eller mer professionella - på att utföra mord vi får i samhället.

Om vi antar att det i genomsnitt deltar tre personer i varje skjutvapenmord, och att det i de fall där minst en person döms i genomsnitt blir två personer dömda, samtidigt som vi kommer att ha cirka 50 (45-47 senaste åren, 48 hittills i år) skjutvapenmord i år kommer detta år att producera cirka 150 personer som får erfarenhet av att delta i ett skjutvapenmord, varav 25 kommer att åka dit för det (till detta tillkommer mycket fler som deltagit i skjutningar/mordförsök). 

Vi får då 125 personer som blivit mer erfarna av att delta i skjutvapenmord som inte fängslas för det i år. Och förra året var motsvarande siffra med 45 skjutvapenmord blir 113 personer, 2020s 47 mord ger  117 och 2019 års 45 ger 113 igen. 
Vi har då sedan 2019 genererat 468 person-erfarenheter av att delta i skjutvapenmord som inte resulterat i fängelsestraff. Det här kommer dock inte att vara 468 personer, eftersom det ofta kommer vara samma personer som deltar i flera mord (och nu har vi som sagt inte ens tagit in icke-dödliga skjutningar i beräkningen, där är uppklarningen ännu lägre). Exakt hur det här fördelas vet vi inte. Men utifrån våra antaganden ovan kan vi fundera på sannolikheten att någon åker dit som deltar i flera mord. Vi antar att den som blir dömd inte kan delta i några fler mord eftersom denne sannolikt får ett straff som gör att hen inte kommer ut inom de fyra år vi här pratar om. 

Utifrån våra antaganden ovan är sannolikheten att åka dit vid deltagande i ett mord 1/6. Att åka dit om man deltagit i två mord blir som påpekats av Rebecca Willén (tack!) inte riktigt 2/6, utan något lägre 11/36 (1 minus 5/6 gånger 5/6), och för tre mord landar vi på 91/216, ungefär 42% risk.
Men, samtidigt är det rimligt att anta att varje mord-deltagande gör personen skickligare på att genomföra mordet och att inte åka dit. Mer erfarna mördare kommer oftare lyckas döda sitt offer, och oftare komma undan rättsväsendet i genomsnitt. Å andra sidan kommer kanske polisen fatta misstanke om att personen är involverad i dödligt våld, vilket kan öka risken att åka dit. 
Hur som helst kommer en sannolikhet på 1/6 och ett antal på över hundra personer per år att generera massor med personer som deltagit i ett skjutvapenmord som inte åkt dit, och en del som deltagit i flera - kanske rentav många. 

468 person-erfarenheter skulle t ex kunna innebära:

1 person med 10 erfarenheter (väldigt skicklig och/eller tursam)

2 med 8

3 med 7

4 med 6

5 med 5

6 med 4

20 med 3

 50 med 2

188 med 1

Det här är såklart rent påhitt, och de faktiska siffrorna ser säkert annorlunda ut. Toppen kanske inte är 10 utan 5. Men poängen gäller ändå. Det är inte otroligt att vi har personer som (under bara de senaste fyra åren) har deltagit i flera mord. Dessa personer kommer att ha lärt sig saker som att inte bli för nervös eller rädd när brottet ska genomföras (se dock nederst i blogginlägget), hur offren ska hittas eller lockas till en plats där det går att döda dem, bli bättre på att träffa med skott, att bedöma var skott ska siktas för att döda, hur man ska undvika rättsväsendet med mera. De kommer att bidra till att den kriminella miljöns ackumulerade erfarenhet av - och enligt min hypotes skicklighet i - att mörda ökar. 

De kommer att bli skickligare med erfarenheten. Och kanske framför allt så kommer deras erfarenhet kunna sprida sig vidare i deras nätverk - och i den kriminella miljön mer allmänt. Det här innebär enligt min mening att vi högst troligen har fått en professionalisering av skjutandet i takt med att vårt skjutvapenvåld ökat kraftigt samtidigt som uppklarningen sjunkit. Som påpekats av Richard Örvall kommer dock en hel del av dessa att också vara offer för skjutvapenvåldet. Och när erfarna mördare dör minskar givetvis den ackumulerade erfarenheten. Totalt sett borde dock den ackumulerade erfarenheten av att mörda öka när uppklarningen är så låg som den är i nuläget.

Allt det här är såklart helt hypotetiskt. Jag har gjort några antaganden och gissat lite. Men det framstår inte som orimligt. Jag tror att detta är ett faktum.
Vi har till exempel fått en kraftig ökning i andelen skjutna som dör, vilket visas i figuren nedan. För några år sen låg vi ganska stabilt på att var fjärde skjuten dog. Vi är nu upp på mer än var tredje. Det kan vara en möjlig indikator på en förändring i den kriminella miljön. Det beror i sin tur troligen delvis på att man oftare använder automatvapen och/eller mer än ett vapen och avlossar fler skott. En annan indikator kan vara att svenska gäng-mördare har dömts för mord i Danmark, Spanien och England de senaste åren. Vi är troligen en netto-exportör av mördare numera, om jag får spekulera vidare.

En annan möjlig indikator är den stora försämringen av polisens förmåga att klara upp dessa brott. Polisens uppklarning av skjutvapenmord mot kriminellt aktiva och skjutvapenmord utomhus låg på cirka 70% på 90-talet, 40-50% i början på 2000-talet och är nu nere på runt 25%. Det skulle kunna bero på skickligare kriminella, men det finns också flera andra förklaringar. T ex blir det svårare för polisen att klara upp mord när de har för mycket att göra (många svårlösta mord). Det kan också vara så att polisen blivit sämre, eller att det ställs högre krav för att nå en fällande dom. 

Det här går också att följa upp på andra sätt. Joakim Sturup visade i en rapport om skjutningar i Stockholm att bara cirka 50% av morden med skjutvapen mellan 2011 och 2018 innefattade någon form av forensisk medvetenhet, t ex maskering, åtgärder kopplat till flyktfordon eller handskar. En uppföljande studie skulle kunna se om det ökat, vilket kan vara en indikator på professionalisering. 

Vad behöver vi då göra åt det? Ja, för att komma åt just detta problem behöver polisen bli bättre på att klara upp brotten. Fler poliser, och särskilt då utredare, hjälper rimligen. Men även områdespoliser och liknande som har bra lokalkännedom kan bidra med utredningar, och med att bygga förtroende för polisen i utsatta områden vilket kan underlätta informationsinhämtning, tips och vittnande.

 
Polisen behöver även bli bättre. Sturup pekade i sin rapport på ett stort utbildningsunderskott. Family liaison officers som håller kontakt med anhöriga till offer är en potentiell framgångsfaktor. Snabba utredningsåtgärder är associerat med högre uppklarning. Polisen kan och bör utveckla sin verksamhet. 

Fler verktyg kan också underlätta. Inte minst har de krypterade appar som polisen fått tillgång till de senaste åren pekat på hur det kan ge polisen ny kunskap och leda till fällande domar. Automatisk nummerplåtsigenkänning är en annan funktion som kan bidra, det var t ex av vikt när Danmark fick till fällande domar mot mördare från ett svenskt gäng. Men allt det måste såklart vägas mot integritet och andra värden i samhället. 

Poängen med detta blogginlägg var egentligen bara att peka på att det - enligt min ringa mening - är troligt att vi har fått en ökad skicklighet vad gäller att döda människor med skjutvapen i vår kriminella miljö. Det är ett problem, och något vi bör förhålla oss till. Det är också en trolig delförklaring till att det är svårt att på allvar lyckas minska skjutningarna.

Addendum: Efter twitter diskussioner med Rebecka Willén och David Bergman som kan psykologi och dödande mycket bättre än mig har jag fått förklarat att första gången man dödar någon kanske kan göra att man blir avtrubbad och får lättare att göra det igen. Men när man dödar fler riskerar det snarast att göra personen till en sämre eller mer slarvig mördare. Det här var - som vanligt - mer komplicerat än det verkade vid en första anblick.

Covid, stängda barer och brottslighet i Oslo

Nu har jag tillsammans med Annica Allvin, Michael Frith och Torbjörn Skardhamar en första studie accepterad för publicering utifrån mitt arbete på Oslo Universitet. Studien handlar om hur brottsligheten i Oslo-regionen påverkades av covid-restriktioner, och fokuserar särskilt på hur restriktioner för pubar och barer kan kopplas till förändringar i brottslighet. 

Vi gör en mängd olika analyser i studien, men kärnan är att vi analyserar generella covid-restriktioner och fyra olika restriktioner för pubar/barer; förbud mot att sälja alkohol, förbud att sälja alkohol efter midnatt, förbud att sälja alkohol efter tio och förbud att sälja alkohol efter nio. I den första analysen ser vi på hur brottslighet förändras i Oslo kommun i relation till de variablerna, samt i relation till att brottslighet varierar mellan olika år, veckor (säsongseffekter) och veckodagar (helger brukar ha mer våldsbrott exv). Vi följer sedan upp det med att lägga till ytterligare sju ganska stora kommuner i närheten av Oslo som också har nattliv - men där pubarna inte stängdes eller begränsades första halvåret 2020. Innan pandemin uppvisade dessa kommuner tillsammans samma trend som Oslo - och de parallella trenderna gör att vi kan anta att det hade fortsatt vara likartat efter pandemin om inte Oslo hade stängt ner nattlivet (Difference-in-Difference design). I en sista analys lägger vi sedan på det sista halvåret av 2020 också, då även de andra kommunerna hade restriktioner på alkoholförsäljning, vilket ger oss lite bättre statistisk kraft att identifiera effekter. Resultaten i dessa tre analyser är dock ganska likartade (det varierar lite vad som blir signifikant) och jag kommer här att fokusera på den analys som innefattar alla de stora kommunerna i Osloregionen. 

Till att börja med, det finns en ganska stor och iögonfallande förändring i brottsligheten vid de tillfällen när Oslo stängde pubarna vilket visas i figuren nedan. Varje prick är antalet brott på en dag, och strecken är det linjära sambandet. Vi ser att det är en tydlig minskning direkt när pubarna stängdes, och en ökning när de öppnar igen. När pubarna stängs en andra gång är det igen en tydlig minskning (pubarna var sedan stängda en bit in på 2021 och vi hade bara data för 2020). Minskar alltså brottsligheten så kraftigt bara för att alkohol inte längre får säljas på pubar, barer och restauranger? Nej, så enkelt är det såklart inte. För samma dag som pubarna stängs kommer också en mängd andra restriktioner. Pubarna stängs för att det är mycket smittspridning, och då slår myndigheterna till med storsläggan - stänger pubar och barer, men även starka uppmaningar om att stanna hemma, inte åka kollektivt, skolor undervisar på distans så långt möjligt mm mm. 

I vår analys har vi därför med allmänna covid-restriktioner (från 0 till 100) som en variabel och de olika alkohol-restriktionerna som egna variabler. De allmänna covid-restriktionerna innefattar inte något alkoholrelaterat, och genom att ha med båda typerna av variabler kan vi någorlunda försöka identifiera den oberoende effekten av alkohol och av generella restriktioner. Det här blir inte perfekt, och vi kan inte säkert säga att t ex stängda pubar minskar brottsligheten med si och så mycket, men det är det bästa vi kunde producera och vi tror att våra analyser säger något om hur brottsligheten faktiskt påverkats av covid-restriktionerna. 

Vad visar då våra resultat?

Jo, som väntat visar vi dels att generella covid-restriktioner är associerat med färre brott. Det gäller tydligast för stölder, men även för ordningsrelaterade brott, samt trafik och drogrelaterade brott. Liknande resultat har redovisats i en mängd studier redan, så detta är inte särskilt förvånande. Vad säger då våra resultat om stängda pubar? Jo, även där verkar det finnas en koppling till minskad brottslighet. Figuren nedan visar vår uppskattning (punkten) och osäkerheten (linjen - desto längre linje desto mer osäkerhet, om linjen tangerar 0-linjen är det inte signifikant). Vi kan se att det är mindre stölder, våld, skadegörelse, drogbrott, bedrägeribrott, ordningsrelaterade brott och total brottslighet. Däremot är det mer "övriga brott". Det sistnämnda har att göra med just covid-relaterade brott, att bryta mot restriktionerna. Det övriga är mestadels ganska väntat - att stöld, våld och total brottslighet skulle minska hade vi till exempel väntat oss. Att drogbrott minskar kan ha att göra med mindre partyknarkande när barer och klubbar stängs - men den typen av brott handlar mest om vad polisen lägger resurser på, så kan minst lika gärna handla om förändrat polisarbete. Att bedrägerier minskar känns däremot mer otippat. Vi har ingen bra förklaring på det* (se nedan för en lite mer teknisk utläggning). 

Det verkar hur som helst tydligt att åtminstone stöldbrott och total brottslighet minskar när pubar stängs. Men vad händer när pubarna får ha öppet, men med begränsade öppettider? Jo, när pubarna stängs nio eller tio ser vi också vissa minskningar i brottslighet - men när de stängs vid midnatt ser vi istället ökande brottslighet. Ökningen är bara signifikant för stöldbrott, men punktestimaten är positiva för de flesta brottstyperna. Vi är långt ifrån säkra på hur det kan tolkas, men en möjlig hypotes är att när pubar stänger vid midnatt festar folk som vanligt (blir fulla), och fortsätter sedan festen i mindre reglerade miljöer (hem, svartklubbar, utomhus) när pubarna stänger där det inte finns några ordningsvakter eller liknande som kan hålla ordning. Det skulle kunna ge mer brottslighet, rent hypotetiskt. Om pubarna stänger några timmar tidigare festar man kanske inte på samma sätt, utan dricker någon öl utan att hinna bli påtagligt berusad och går sedan hem och sover (eller tittar på tv) i större utsträckning. En annan möjlig delförklaring är att när pubarna måste stänga vid midnatt så stänger alla samtidigt, och en massa berusade personer kommer ut på gatan vid samma tidpunkt. Det skulle kunna skapa friktioner och brottslighet. Liknande har som vi noterar i studien observerats i England när pubar där stängde klockan 11. Det här är rena spekulationer - och någon läsare av bloggen kanske har en bättre förklaring?

Vad betyder då allt detta rent praktiskt? Kan vi dra nytta av detta i det brottsförebyggande arbetet?
Njae. Vi kan såklart försöka bli typ Nordkorea, och stänga allt nattliv. Det skulle förmodligen minska brottsligheten - men det skulle ju också minska livsglädjen och friheten. Knappast värt det. 

Däremot kan möjligen fynden kring att pubar stänger vid midnatt vara av relevans. Att kopplingen till förändrad brottslighet är så pass olika för olika stängningstider kan vara något vi kan fundera över för att påverka brottsligheten. Men för att bli verkligt användbart behövs det först fler studier så vi bättre förstår om detta är ett generellt samband - och i så fall vad det beror på. 

* Vi testar också att göra om våra analyser med placebo-tester - vi lägger in påhittade alkoholrestriktioner under 2019 istället för 2020. Det resulterar i att bedrägerier fortfarande är signifikant minskat i båda våra placebotester- vilket gör att vi inte vill lägga för stor vikt vid bedrägerierna då det såklart inte borde finnas någon sådan effekt 2019 när inga restriktioner fanns. Våra placebos ger också en signifikant ökning av stöldbrott 2019 - vilket vi tolkar som ett utslag av slumpen - och i en av våra placebotester får vi också en signifikant ökning av våldsbrott. Det gör att vi inte kan vara säkra på att effekten på våld verkligen håller, även om bara placebo-testet i modellen för alla kommuner är signifikant för våld, inte för vår oslo-modell.

Svenska tillstånd? Vad kännetecknar egentligen de platser som klassas som utsatta av polisen

 Polisens lista över utsatta områden har blivit ett viktigt fenomen i den svenska samhällsdebatten. Listan uppdateras vartannat år utifrån en nationell inhämtning som polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) genomför, och väcker stor uppmärksamhet. Senaste uppdateringen kom i december 2021, och listan innefattar numera 61 områden. Flera kommuner har som politiskt mål att inte ha några utsatta områden, eller åtminstone att inte ha några särskilt utsatta områden (den mest allvarliga nivån av problem). Det gäller t ex Stockholm och Göteborg , men även regeringen har gjort uttalanden på temat, då på Sverigenivå. 

Den metod som polisen använder för att bedöma om ett område ska vara utsatt eller ej är ganska komplicerad, och innefattar bedömningar av problem på lokalpolisområden följt av bedömningar av hur problemen beskrivs på NOA. Vem som gör bedömningen och hur situationen mer allmänt är i dess lokalpolisområde kan tänkas inverka på utfallet. Somliga har bättre koll på sitt område, och somliga kan vara bättre på att beskriva situationen. Det finns ett visst mått av subjektivitet i metoden, till skillnad från den strikt kvantitativa danska metoden som bara utgår från statistik. För att bättre förstå våra utsatta områden har jag tillsammans med Nicklas Guldåker på Lunds Universitet och Mia Puur som tidigare skrev masteruppsats på detta tema (och som nu ska doktorera hos Nicklas på ett nytt projekt) nu publicerat en studie om utsatta områden i Nordic Journal of Urban Studies. 

I studien använder vi rutnätsdata från SCB över utländsk bakgrund, förvärvsfrekvens, åldersgrupper och hushållstyper samt data från polisen över anmälda brott i en rad olika kategorier plus skjutningsregistret. Totalt handlar det om 116 660 rutor som är 250x250 meter stora, och i analysen tar vi hänsyn till genomsnittet för angränsande rutor. Vi tar dessutom med vilken kommun rutan är i och hur många som bor i kommunen. 
Vi ser sedan vad som skiljer de 1678 rutor som år 2019 låg i utsatta områden från andra rutor. Ett par av de viktigaste variablerna visar sig då vara befolkning - utsatta områden tenderar att vara i kommuner med hög befolkning, och rutor i utsatta områden har också hög befolkning. Utsatta områden framträder alltså där det finns stora koncentrationer av människor. Det är också höga andelar barn och ungdomar i de utsatta områdena, även om det har en mindre betydelse. Utländsk bakgrund är viktigt, utsatta områden kännetecknas av att ha en hög andel utlandsfödda och barn till utlandsfödda. Förvärvsfrekvens har mindre betydelse, liksom flertalet av de brottsvariabler vi inkluderar. Det är dock fler skjutningar och narkotikabrott i utsatta områden, och färre cykelstölder samt fall av våld mot tjänsteman. Det sistnämnda är helt klart förvånande eftersom utsatta områden ju är kända för att präglas av just våld mot tjänstemän såsom poliser och liknande. När vi lägger till valdeltagande i vår modell bortfaller dock det sambandet, liksom sambandet med kommunens befolkning, medan valdeltagandet i sig har en stark koppling till att vara utsatt område. 

I nästa steg kollar vi om det verkar finnas skillnader mellan kommuner. Är det så att det i vissa kommuner verkar som att det skulle kunna finnas fler eller färre utsatta områden utifrån de indikatorer vi tittat på? Svaret verkar vara ja, där Huddinge är ett exempel på en kommun som rent statistiskt borde haft fler utsatta områden än kommunen redan hade jämfört med andra kommuner med utsatta områden. Det har också Huddinge nu, för i december 2021 lades Visätra till på polisens lista, vilket vi tar upp längst ner i detta inlägg. 

I det sista steget tar vi sedan resultaten från våra statistiska modeller och skickar dom tillbaka in i statistikprogrammet. Baserat på våra analyser, vilka platser tycker datorn "borde" vara utsatta och hur förhåller det sig till de platser polisen betecknat som utsatta? Det visar sig då att vår modell byter ut 40% av de rutor polisen klassat som utsatta mot rutor som den tycker passar bättre. På kartan nedan visas Göteborg, med svarta rutor det som modellen klassar som utsatt. Desto ljusare färger desto mindre utsatt. Modellen tycker att Backa kanske inte borde vara ett utsatt område - eller kanske ett mindre område i alla fall - eftersom det mesta i Backa är grått snarare än svart. Däremot tycker modellen att Kortedala och Angered centrum (ytor med svart uppe i nordöstra Göteborg) borde vara utsatta områden. Det här är absolut inget facit - polisen vet massor av saker som vår dumma statistiska modell inte vet. Men det är ett annat sätt att se på frågan. 

Ett exempel på att vår modell är ganska dum syns precis under "Gothenburg" där ett litet kluster med svarta rutor indikerar att det kanske borde finnas ett utsatt område. Vad är då detta för plats? Det är Nordstan, vid centralstationen i Göteborg. Där finns en ganska ung befolkning, och massor av narkotikabrott. Så vår modell tycker det ser ut som ett utsatt område - fast det såklart är något helt annat. Vår modell har dock vissa poänger - till exempel predicerade den korrekt alla de tre nya utsatta områden som sattes upp på polisens lista i december 2021 - Fisksätra, Visätra och Valsta. Det visas på kartan nedan (som inte är med i studien, klicka på kartan för att få en större version), där de tre nya utsatta områdena är inringade i rött. 

Denna typ av analys kan nog också vara ganska nyttig för att på en strategisk nivå - för hela Sverige - ta fram platser som har liknande kännetecken som våra utsatta områden, och som därmed kanske riskerar att i framtiden utvecklas till att bli mer utsatta.

Ett fempunktsprogram mot gängvåldet

 När vi nu slår nya rekord i skjutvapenmord och dessutom är inne i ett valår så blir givetvis vad vi ska göra åt detta en viktig fråga. Jag tänkte nedan försöka skriva några tankar jag har kring vad jag tror behöver göras. Mycket av det är sånt som redan görs eller är på gång, men jag kanske uttrycker det på ett lite annat sätt eller med en lite annan infallsvinkel än våra politiker gör. Jag vill betona att jag inte är säker på att dessa förslag skulle fungera. Men min läsning av den (internationella, vi har inte så mycket svensk) forskning som finns gör att jag tror att det här är rimliga infallsvinklar. Notera också att jag här inriktar mig mot gängvåld/skjutningar - det finns andra metoder som kan fungera väldigt bra mot brottslighet mer generellt. 

Med det sagt i form av disclaimers med mera, så kommer här de kriminologiska funderingarnas fempunktsprogram. Det här är det jag tror vi behöver på kort och lång sikt för att vända utvecklingen. Det är ingen akademisk uppsats, utan ett blogginlägg jag skrivit ihop efter att min dotter somnat på en tisdagskväll. Jag kommer säkert uppdatera/förändra det - men det är en start i alla fall. 

1) Mer kunskap om vilka metoder som fungerar och hur vi kan förstå vad som händer. Här har regeringen gjort en bra insats som tillsatt ett brottsforskningsprogram . Exakt vad som kommer ut av det vet vi inte ännu, men det här har potential att bli ett bra tillskott. Väldigt viktig är också den satsning som polisen gjort, framför allt region Stockholm som för några år sedan anställde Amir Rostami och Joakim Sturup för att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och som dessutom finansierat doktorander hos oss vid Malmö Universitet. Mia-Maria Magnusson disputerade för några månader sedan, och har bland annat tagit fram en metod för att identifiera vilka platser som löper stor risk att drabbas av skjutningar i sitt avhandlingsarbete. NOA har också gjort mycket kring att utveckla vår förståelse kring utsatta områden och liknande, i arbete där jag själv också deltagit. Genom att ta fram bättre kunskaper om hur vi kan förstå gängvåldet - och ännu hellre hur vi kan bekämpa det - skapar vi förutsättningar för att i framtiden bli mycket mer effektiva. Detta kommer jag att återkomma till nedan. 

2) Ökad lagföring av de som skjuter och inkapacitering av de värsta. Många straffskärpningar har redan genomförts, och det är möjligt att det räcker. Men jag vill betona att det finns ett ganska litet antal extremt våldsamma och farliga unga män som vi behöver ha inlåsta mer än vad som tidigare varit fallet. Den som sitter inne begår färre brott. 

Uppklarningen för skjutvapenmord i kriminell miljö ligger dock någonstans runt var fjärde eller möjligen vart tredje fall. Som uppklarat räknas normalt fall där minst en person blivit dömd, men i många mord finns det egentligen flera inblandade. Av de som är involverade i dessa mord är det med andra ord väldigt många som löper fria. Det här är olyckligt av flera skäl. Farliga personer blir ej inkapaciterade. När så få blir dömda blir också den avskräckande effekten lägre. Dessutom bryts inte hämndkedjor när ingen döms för våldet, vilket riskerar göda mer våld. Vad kan vi då göra för att öka lagföring? Några exempel som kan utforskas: 

a) Bygg relationer och förtroende i de utsatta områden där många av skjutningarna sker. När fler ser polisen som legitim och har förtroende för polisen vill/vågar fler också tipsa, anmäla, vittna. Det gör det lättare att klara upp brott. Och det handlar inte bara om kaffe och bullar - en viktig åtgärd för att få folk att uppleva förtroende för polisen är att vara effektiv. Klara upp brott. Så kan en positiv spiral skapas där det blir lättare att klara upp brott i framtiden. Områdespoliser har en viktig roll både vad gäller det relationsskapande och det gränssättande arbete. 

b) Ta fram resurser och/eller metoder för att parera kraftiga toppar i inflödet av grova brott. Sturup mfl visade att uppklarningen minskar kraftigt i perioder när många skjutningar sker. Fullt logiskt - men också något som kan hanteras, och där det är osäkert om den nationella förstärkningsorganisation som polisen nu använder är den mest effektiva metoden. 

c) Fler, och bättre utbildade, utredare. Sturup et al.

d) Testa, och utvärdera, användningen av Family Liaison Officers (FLO) mer. Detta är en utpekad polis som har kontakt med anhöriga till offren, vilket i en studie av Sturup mfl visade sig vara associerat med högre uppklarning.

e) Bättre stöd och skydd för vittnen för att fler ska vilja och våga vittna. 

f) Tekniska hjälpmedel. Encrochat mfl appar har visat att polisen kan nå mycket goda framgångar när de ges tekniska möjligheter att komma åt kriminellas kommunikation. Och även om vi visat att kamerabevakning inte får så stor påverkan på utredningar av mängdbrott, så har det en viktig roll att spela vid grövre brott som skjutningar. Den typen av åtgärder måste givetvis vägas mot den inskränkning det innebär i den personliga integriteten, men att tekniska hjälpmedel kan vara nyttiga redskap framstår som tydligt.  

g) Tillägg - i dagens Svd lyfts en rad brister i polisens utredningsarbete fram. Inte minst långa väntetider för DNA, telefontömningar och liknande. Det framstår som väldigt lågt hängande frukt för att förbättra situationen. 

3) Slå ut kriminella nätverk eller få dem att bli mindre våldsamma  
En annan viktig aspekt på detta är att försöka slå ut gängens kapacitet genom riktade insatser mot specifika grupperingar under en kort tidsperiod. I New York visade Chalfin mfl att "gang takedowns" ledde till betydande minskningar i skjutvapenvåld. Av än mer svensk relevans visade Magdalena Dominguez att insatser mot gäng i Barcelona minskade brottsligheten i gängen, i deras områden och bland deras sociala nätverk. Dominguez gör nu en postdoc i Uppsala, och kan bidra till kunskap om svensk gängbekämpning framöver. 
Svensk polis försöker såklart redan göra detta, och har också - inte minst efter encrochat mm - lyckats med det. Vi har ännu inte sett några tydliga effekter, men det är möjligt att situationen hade varit ännu värre om detta inte redan gjorts, och arbetet kan säkerligen fortsätta prioriteras. Vi kan bättre. 

En metod som också är framgångsrik är den metod som testats i Malmö - Group Violence Intervention. Det handlar om att fokusera på att få gängen att bli mindre våldsamma genom att fokusera på gruppmekanismer och förändring av normer. De gäng som är (för) våldsamma utsätts för ett så hårt tryck att de ska uppleva att det inte är värt det - så att de ska försöka få varandra att bli mindre våldsamma. Det kombineras med hjälp att hoppa av och att visa hur lokalsamhället - bostadsområden - lider av våldet och inte vill ha det så. Denna metod har varit associerad med tydliga minskningar av gängvåld i USA. 

En tredje infallsvinkel på detta problem är att gå på de kriminella nätverkens tillgångar. Genom att beslagta pengar, fastigheter eller lyxvaror framstår det som rimligt att nätverkens kapacitet och attraktionskraft bör kunna minska. Jag känner dock inte på rak arm till några studier på det temat. 

4) Minska inflödet till de kriminella nätverken. I våra utsatta områden finns tusentals barn som har det tufft. När polisen 2017 gjorde en sammanställning av hur många som varje år misslyckades i grundskolan i våra utsatta områden landade siffran på cirka 2200 barn. Varje år i juni stod 2200 barn i våra utsatta områden med ofullständiga betyg från grundskolan. Många av dessa kommer klara sig bra, men det är definitivt en riskgrupp för att dras in i de kriminella nätverk som finns i de utsatta områdena. När så många fyller på underifrån blir det svårt att stoppa utvecklingen. Det har blivit bättre sedan dess - färre barn misslyckas med skolan i våra utsatta områden nu. Men det är fortfarande många. Jag har inte lika bra koll på forskningen här, men några tankar kan dryftas.

a) Stärk skolan i de utsatta områdena så att fler klarar sig bättre. Den ekonomiska forskningen pekar mot att utbildning kan minska risken för framtida brottslighet. Om vi kapar antalet barn som varje år står på gatan med misslyckad grundskola och risk att dras in i brottslighet framstår det inte som otroligt att vi på sikt också kan minska problemen. 

b) Kognitiv Beteende Terapi (KBT) har visat sig fungera för att minska våldsamma tendenser hos unga män i olika omständigheter, bland annat i Liberia och mer allmänt för att minska våld i bostadsområden . KBT används givetvis i Sverige också, men hur mycket används det specifikt i dessa sammanhang? Det görs säkerligen redan, men kanske också kan vidareutvecklas. 

c) Som en återkoppling till punkt 1 ovan behöver vi i övrigt bättre metoder. Socialtjänstens åtgärder verkar inte fungera så bra enlig den forskning som finns. Polis och socialtjänst använder ofta orossamtal som en enkel intervention för att bryta en negativ utveckling, men det finns egentligen ingen evidens för att det fungerar. Jag tror definitivt att många sociala insatser fungerar - men vi behöver ta fram bättre kunskap om vilka metoder som fungera, mot vilka målgrupper och under vilka omständigheter. Här saknas i dagsläget tillräcklig kunskap. 

5) Uppmuntra - och tillåt (semi-)privata aktörer att bidra. När jag som ung och nybliven forskningsassistent för 12 år sedan intervjuade folk i utsatta områden i Malmö var en ögonöppnare för mig hur vanliga anställda - vaktmästare mm - på det kommunala bostadsbolaget sågs som företrädare för samhället. En myndighet. Allmännyttan är ett exempel på ett företag som har en väldigt stor betydelse i våra utsatta områden, men det är inte den enda. Den lokala butiksägaren, eller pizzerian, är viktiga aktörer i det lokala samhället. Här kan mer göras för att samarbete med dessa, för att stötta dessa och för att få dessa att bidra i arbetet till ett bättre samhälle. Mina kollegor vid Malmö Universitet har utvärderat en del sådant arbete, där ett samarbete mellan fastighetsägare med deltagande av kommun och invånare i ett bostadsområde ledde till förbättringar i området. Mycket sådant görs också i t ex Göteborg, på Järva och i Örebro för att bara nämna några exempel jag är bekant med. Bygg vidare på det, låt våra (semi-) privata aktörer få delta. 

Här vill jag också nämna de investeringar som allmännyttiga och privata företag gör i dessa frågor. Göteborgs allmännytta, Framtiden AB, investerar 11 miljarder kronor för att förbättra sina utsatta områden. Tillsammans med doktorand Jens Widmark ska jag utvärdera dessa insatser i Göteborgs utsatta områden i ett forskningsprojekt finansierat av Framtiden AB tillsammans med Malmö Universitet. Och det arbete jag tillsammans med bland annat datavetenskapliga forskare vid BTH bedrivit med Malmöpolisen de senaste åren är finansierat av en generös donation från Länsförsäkringar Skåne. Det finns en vilja att bidra, vilket kan bidra till att bygga ett bättre samhälle, och det ger bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete. 

Det här var fem korta punkter för att bekämpa gängvåldet. Det finns många andra (violence interupters är en jag nämnt flera gånger tidigare), och dessa är långt ifrån originella. Politikerna säger ungefär detta redan nu. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Faktum är att det som gjorts så långt uppenbarligen inte varit tillräckligt. Mycket har gjorts, och det är fullt möjligt att situationen kommer förbättras på grund av långsiktiga effekter av det som gjorts. Men det vet vi inte än - och vi bör göra mer för att stävja denna utveckling innan det går helt överstyr. Vi var redan värst i EU och det enda landet som hade en negativ trend. Det var innan 2022 som ser ut att bli betydligt värre än de senaste åren. Det är dags att agera ännu mer. 

Det grova våldets indirekta påverkan på barn och unga

Efter att två unga män igår blev ihjälskjutna vid en förskola i Örebro aktualiseras återigen hur denna typ av incidenter kan påverka barn och unga. Tre förskolor hålls stängda under dagen. Vad betyder det för barnen i Örebro? Vad säger forskningen om detta?

Jag skrev några sidor om det i vår bok om utsatta områden , men känner att det nu är dags för ett blogginlägg på temat. Att människor påverkas av skjutvapenvåldet verkar tydligt. Efter allvarliga/uppmärksammade dåd är det numera regel med uppföljande reportage efter några dagar där invånare i det drabbade bostadsområdet pratar om sin oro, och ofta också om att flytta till andra, lugnare bostadsområden. Vi visade också i en studie förra året att bostadspriser i Stockholm sjunker med ca 60 000 kronor eller 1.7% direkt efter att en skjutning inträffat i närheten. I den internationella forskningen har flera studier ägnat sig åt hur denna typ av våld påverkar de som bor i närheten av händelsen, och särskilt på hur barn och deras skolresultat kan påverkas. Det finns ännu inga svenska studier på det temat, så tills vidare får vi utgå från den internationella forskningen. 

Den amerikanska sociologen Patrick Sharkey visade i en studie att barn som intervjuats för ett helt annat syfte var påtagligt oroliga och hade svårt att koncentrera sig om det hade varit ett mord i deras bostadsområde veckan innan. I en uppföljande studie visade forskargruppen att barn som bodde på en gata där det varit ett våldsbrott veckan innan ett standardiserat test fick sämre resultat i engelska, medan matematikprov ej påverkades. Det drivs av att svarta elever får betydligt sämre testresultat om det varit ett våldsbrott veckan innan provet, vilket förklarar 18% av skillnaden mellan vita och svarta barns provresultat. Det gör att 2.8 procentenheter fler svarta barn blir underkända på provet. 2.8 procentenheter kan låta lite, men då ska det också betänkas att det rör sig om ett prov. Barn som bor i områden med mycket våld kommer riskera drabbas av en sådan effekt flera gånger under sin skoltid, vilket kan ge betydande negativa effekter i det långa loppet. 

Flera andra studier har kommit fram till liknande resultat. När Washington drabbades av en seriemördare som sköt ihjäl folk presterade barn på skolor i närheten mellan 2 och 5% sämre. I Mexiko är mord, ofta med gängkoppling, kopplat till lägre sannolikhet att klara skolan. I Brasilien presterar barn sämre när gängvåld i deras närhet ökar i intensitet, vilket åtminstone delvis verkar hänga samman med att skolor stänger och att lärare är frånvarande. 

Dessa studier fokuserar på hur barn påverkas på kort sikt. Sämre resultat strax efter våldsutbrott. Men våldet kan också få mer långsiktiga konsekvenser. Sharkey visar i en annan studie att förändringar i nivå av våldsbrott i ett samhälle kan kopplas till de framtida inkomsterna för barn som växer upp i samhället. Mindre våld verkar ge mer framgångsrika karriärer i framtiden. Det är i sig heller inte så förvånande givet studierna om kortsiktiga effekter. Ibland kommer det där missade provet leda till att du inte klarar grundskolan, och därmed inte kommer in på gymnasiet, och så vidare och så vidare. 

Vad betyder detta för barnen i Varberga Örebro som idag vaknar upp till stängda förskolor? Vad betyder det för barn i Rinkeby, Husby eller Rosengård som under flera år haft höga nivåer av skjutvapenvåld?

Som sagt så har vi ännu inga svenska studier på temat (men ekonomer i Uppsala har börjat titta på det). Det framstår dock som troligt att även barn i Sverige påverkas av detta. Det riskerar att ytterligare späda på de negativa spiraler som barn och deras bostadsområden lever i. Samhället, kommunerna, vården, skolorna, bör noga tänka över vad man kan göra för att motverka den typen av negativa effekter. Hur kan vi stötta barnen? Borde vi skjuta upp prov när ett grovt våldsdåd inträffat? Jag har inga givna svar, men frågorna förtjänar att ställas.