fredag 20 mars 2020

Spekulationer om korttidseffekter covid19 & brottslighet

De senaste dagarna har flera journalister intresserat sig för vilka effekter på brottslighet vi kan tänka oss från utbrottet av covid-19 och de åtgärder som görs för att bekämpa det. Jag har gjort några korta intervjuer på temat men där finns sällan utrymme för att utveckla resonemangen, och jag tänkte därför sammanfatta några tankar i ett blogginlägg.

För det första ska det här nämnas att det mig veterligen inte finns så mycket forskning just kring effekten av pandemier på brott. Det bör finnas en del från äldre pandemier, men jag erkänner mig inte ha koll på det. Det finns en del som kan vara relevant utifrån effekterna av naturkatastrofer på brottslighet däremot, och dessutom kan vi utifrån teorier och utifrån forskning kring samband med brottslighet mer allmänt utforma en del mer eller mindre välgrundade gissningar. Gissningar är dock vad det handlar om.

En studie av sambandet mellan naturkatastrofer och brott i Florida kom fram till att naturkatastrofer var associerat med minskning av brott generellt, men en ökning av relationsvåld. En studie av Orkanen Katrina kom fram till att bostadsinbrott i Louisiana ökade, vilket ställs i relation till att folk beordrades evakuera sina hem med liknande exempel från orkanen Rita. Liknande noterades i en studie av orkanen Hugo  som kom fram till att krisen fick stor påverkan på människors rörelsemönster och resulterade i att polisen fick lägga mer tid på service och ordningshållning. Bostadsinbrott och anmälningar om personer med vapen ökade. Det kan ha att göra med att folk evakuerade sina hus, respektive beväpnade sig av oro för att plundring eller liknande skulle uppstå.  Relationsvåld och våld mot barn lyfts fram som en risk, men en metastudie om just våld mot barn kopplat till naturkatastrofer fann ingen tydlig effekt.

Jag tror det är rimligt att tänka sig många olika, och delvis motstridiga, sätt som covid19 kan påverka brottsligheten. Jag tänkte nedan gå igenom några av dessa och kort resonera kring potentiella effekter.

Rutinaktiviteter
Människors rutinaktiviteter, alltså det som vi gör i vårt vanliga liv kan ha stor påverkan på brottsligheten. I och med covid19 görs stora ansträngningar för social distansering, vilket bör resultera i fler människor hemma och färre i offentliga miljöer. När fler är hemma och färre i offentliga miljöer kommer färre brottstillfällen uppstå utomhus, men fler i hemmen. Det är också troligt att mer tid och interaktion kommer spenderas på internet, vilket riskerar att öka brotten där.
Utifrån detta är det troligt att våld i offentliga miljöer kommer minska, medan familjevåld riskerar öka. Mer allmänt är det också troligt att brott som cykelstölder, skadegörelse och andra mängdbrott som sker i offentliga miljöer kommer minska - åtminstone så länge även ungdomar håller sig hemma i högre utsträckning än vanligt. Det kan här snabbt komma att bli ganska stora effekter på brottsligheten i och med att färre brottstillfällen uppstår. När färre cyklar till jobbet eller skolan finns det färre cyklar i omlopp att stjäla. När dessutom färre är ute på nätterna finns det ett mindre behov av att stjäla en cykel för att ta sig hem efter en fest.
En annan stor effekt kan tänkas för inbrott - när fler är hemma blir det svårare att genomföra bostadsinbrott vilket diskuteras i den ovan nämnda studien om rutinaktiviteter. Men å andra sidan kan det bli mindre folk på företag och arbetsplatser, vilket riskerar förenkla inbrott på sådana platser.
På motsvarande sätt finns det risk att vi får se fler fall av hot, trakasserier och ofredanden på internet när mer och mer av vår kommunikation sker online.

Oro/stress
En del av de potentiella negativa effekterna, vad gäller exempelvis familjevåld eller hot och trakasserier på internet kan också riskera förvärras av att många känner sig oroade och stressade. Detta har diskuterats i flera studier (se exv litteraturgenomgången i studien om kriser i Florida), men jag känner inte till någon studie som direkt mätt människors oro eller stress vid en kris och studerat dess effekt på brott. Det låter hur som helst inte orimligt att en familj som är mer eller mindre instängd under en längre tid samtidigt som en kris rasar kan uppleva en press som resulterar i mer konflikter, och i de fall någon familjemedlem är våldsam av sig riskerar konflikterna att spilla över i mer våld.
Till frågor om stress och oro kan vi också koppla utbrott av plundring och stölder som uppstår i kölvattnet av en kris. Vi har redan sett mycket medierapportering kring stölder av masker, handsprit och liknande från sjukhus och andra offentliga inrättningar i Sverige. Om oron ökar, och/eller om människors liv påverkas än mer, finns också risken för mer sådant.

Ekonomiska effekter
Plundring och stölder kan också tänkas påverkas av om människor upplever en stark påverkan på sin ekonomiska vardag på grund av krisen. Nöden har ingen lag, som det brukar sägas. Den typen av effekter blir i så fall troligen större i länder med svagare socialt skyddsnät än Sverige. Vad gäller ekonomiska effekter finns också mängder med potentiella samband på medelkort och längre sikt. En ganska ny studie om effekten av fabriksstängningar i Norge fann t ex att det ökade brottsligheten hos de som tappat sina jobb året efter stängningen, särskilt för egendomsbrott, vilket kan peka mot försök att ersätta förlorad inkomst. Den effekten försvann dock efter ett år, men det går också att tänka sig långsiktiga effekter av stängda arbetsplatser och skolor, försämrad utbildning med mera.

Gränsövergångar och Narkotikamarknader
Många länder stänger nu sina gränser som en åtgärd mot coronas spridning. Det kan ha flera effekter på brottslighet, bland annat på narkotikamarknader vilket i sin tur kan påverka annan brottslighet. Sydsvenskan hade en artikel för några dagar sedan där det argumenterades för att de stängda gränserna i Norge kan ge lägre pris på narkotika eftersom det knark som skulle gått till Norge i högre utsträckning blir kvar i Sverige. Men eftersom många andra gränser också är stängda kan det också bli svårare att få in narkotika i Sverige, vilket NOA uppmärksammade igår. Om gränser hålls stängda och det blir svårare att få in narkotika i Sverige kommer det kunna få en stor påverkan. Med lägre tillgång bör priserna gå upp, vilket kan sätta press på missbrukare att begå fler brott för att finansiera inköp av droger. Med lägre tillgång kan det också tänkas att gatusäljare plötsligt blir "arbetslösa", och istället börjar ägna sig åt andra brott för att finansiera sin livsstil.
Det riskerar också att uppstå konflikter mellan olika grupperingar, och därmed mer gängvåld vilket NOA uppmärksammade. Här hade dock den kunnige områdespolisen "Dunkelblå" en avvikande uppfattning, och menade att färre aktörer på narkotikamarknaden istället skulle kunna leda till mindre gängvåld. Den aspekten är svårbedömd, men jag tror ändå att gatusäljare och missbrukare kan generera ökad brottslighet om det blir en brist på narkotika på den svenska marknaden.

Med stängda gränser och/eller utökade gränskontroller blir det rimligen också färre stöldligor som kommer till landet, vilket kan minska stölder av bilar och bildelar, inbrott med mera. Men samtidigt finns här en risk för just Sverige, eftersom vi inte har vidtagit så stränga åtgärder på detta område, vilket skulle kunna medföra att ligor som tänkt åka till Danmark eller Norge istället väljer Sverige.

Slutsats
Med anledning av det ovan nämnda tror jag att effekterna av corona på brottslighet kommer bli stora, men en del effekter tar ut varandra. Det är troligt att vi får ökningar av brott på internet, och familjevåld. Det är också troligt att vi får se ganska stora minskningar av våld i offentlig miljö, särskilt om unga män håller sig hemma. Den effekten kan dock motverkas om det blir en stor påverkan på narkotikamarknader vilket kan driva upp våld när missbrukare och gatusäljare söker nya inkomstkällor.
Motsvarande bör det bli en minskning av egendomsbrott, särskilt bostadsinbrott, men även det kan motverkas av andra faktorer. Om människor upplever att det är svårt att få vardagen att gå ihop finns en risk för stöldbrott. Om internationella stöldligor inte får tillgång till andra länder, men får det till Sverige finns risk att brottslighet förflyttas hit.

Det är komplicerat. Som vanligt. Vi får vänta och se hur det yttrar sig.


onsdag 4 mars 2020

Vad vet vi om effekterna av orossamtal?

För exakt fyra år sedan blev jag kontaktad av polisen i Malmö som undrade om det finns någon forskning om orossamtal. Jag sammanställde då det jag hittade, och har sedan dess uppdaterat sammanställningen med ojämna mellanrum, senast i oktober 2019. Sammanställningen har aldrig publicerats, men många är och har varit intresserade, och jag blir nu kontaktad av myndigheter och forskare som via andra myndigheter eller forskare hört talas om sammanställningen. Jag känner därför att det kan vara läge att göra den offentligt tillgänglig, och varför då inte lägga den här på bloggen.

I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske gör det, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.


Bekymrings- eller orossamtal


Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?

Orossamtal eller bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott  och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän (Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling (Politidirektoratet 2011).
Ett upplägg som föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.
Ett samtal med föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det, samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får vara ute (Politidirektoratet 2011).
I en avslutande del av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen.  Här informeras också om polisen anser det nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett avslutande samtal mellan polis och social ensamma.
I Gran (2017) diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29) noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av föräldrar och barn.
Den andra typen handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder, alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.
Gran noterar intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen då de ej är straffmyndiga.
Orossamtalen som grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar till polisen. 
Det betonas att det är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller behandlande roll (Politidirektoratet 2011).

Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).
Den metod som testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15 minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning konstateras avslutas ärendet.
I Trelleborg har bekymringssamtal använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik (Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].  
I Danmark har metoden använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766 bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen 2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal (Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i statistiken.
I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en positiv utveckling (Pederssen 2013).
Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen 2013).
I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig, till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan få. (Pederssen 2013)  
En ovan  nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388 ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år, med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.
Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än bland de över 15.
Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på högerextremister än islamistiska extremister.

Effekt på brottslighet

En variant av orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48 (Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år, undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108 barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200 barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet. Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att dra någon slutsats kring detta. 
I Anderssons (2010) rapport nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).
I en utvärdering av Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011).  Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7 av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010). Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58 som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter. Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet. Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under 15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant (p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen i Skärholmen hade någon effekt eller ej. 
Vid tiden för Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal (Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214 barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012 men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre signifikant. (Pederssen 2013)
I en sekundär analys tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn, Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).  
Det ska här också noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa resultatet i form av en effektmätning.
Sammanfattningsvis kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3]. Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på en mycket avgränsad population (Olsen 2011).

Andra effekter – upplevelser av metoden

Flera utvärderingar har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs. I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden (Stockholms stad 2011).
I Trelleborg noteras att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)
I utvärderingarna från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)
Från Norge framhålls det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).
Det går också att tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal. 

Slutsats

Bekymringssamtal är en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.


Referenser

Andersson, K. (2010). Slutrapport om brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.


Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.

Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.


Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf

Politidirektoratet (2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf

Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf

Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.

Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011, Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf




[1] Barnevernet på norska.
[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad Andersson återberättar.
[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av rapporten. (Pederssen 2013).



tisdag 21 januari 2020

Utvecklingen av mängdbrottslighet i Malmö stad 2015-2019

Jag blev idag uppmärksammad på att den anmälda brottsligheten per invånare i Malmö ser ut att fortsätta sjunka och är nere på en ny rekordlåg nivå. Anmälda brott har sjunkit kontinuerligt och slår nya bottenrekord varje år. Jag har skrivit om detta tidigare med vinkeln att media inte rapporterade om det i ett blogginlägg  2015 och ett blogginlägg 2016.  Även om jag fortfarande tycker att den här typen av nyheter är underrapporterade så tänkte jag ta upp en annan vinkel på detta nu (se även Sydsvenskan).

Polisen gör sedan länge en trygghetsundersökning, där ett slumpmässigt urval av invånare i Malmö får frågor om de är trygga, om de upplever oordning i sitt bostadsområde - och om de utsatts för en del övergripande kategorier av brottslighet. Det gör att vi kan jämföra utvecklingen i anmälningar med utvecklingen i självrapporterad brottslighet för att få en bättre bild av vad som är någon form av "sanning" kring brottsutvecklingen.
Det är ju inte säkert att anmälningarnas utveckling speglar en faktisk utveckling. Det kan vara så att färre vågar eller vill anmälda brott. Det kanske inte känns lönt att anmäla om polisen ändå bara lägger ner ett brott till exempel. Men om både en enkät med självrapporterad utsatthet och polisanmälningsdata pekar i samma riktning är det troligen en riktig utveckling. Och om den ena minskar medan den andra ökar kan det vara en indikation på förändrad anmälningsbenägenhet.

Så hur ser det då ut? Jag har helt utgått från öppna källor i den här analysen. För enkätdatan använder jag den presentation av resultaten från enkäten som polisen gjorde där det anges hur stor andel av invånarna som utsatts för våld, stöld och skadegörelse. Jag jämför det med statistikutdrag från databasen över anmälda brott för de motsvarande kapitlen i brottsbalken (3 för våld, 8 för stöld och 12 för skadegörelse).  Det här är en ganska grov analys, men jag vet inte exakt hur frågorna i polisens enkät är utformade, och det borde ge en hygglig grund för jämförelse. Samtidigt finns såklart brister, i våld skulle exv personrån kunna inkluderas, men det räknas i brottsbalken till kapitel 8. Osv. Vi får ta det för vad det är.

Så hur ser det då ut? Lite olika med sambanden för de tre olika brottskategorier som mäts i enkäten. För våldsbrott är det en svag minskning i båda fallen, men den är inte så tydlig, och snarast kan det väl sägas vara en ganska stabil nivå. I enkäten har det dock sjunkit rätt tydligt 2019, men det är en låg procentsats (1.6%) med viss osäkerhet. Båda källorna pekar hur som helst mot en svagt minskande nivå, och det är därmed ganska troligt att det faktiskt är så. Våldsbrotten verkar i alla fall inte ha ökat.


För stöldbrott ser vi en tydlig minskning i anmälningarna, men en ganska stabil nivå i enkätdatan med viss fluktuation. Det här skulle kunna tyda på en minskad anmälningsbenägenhet, men för att säga något om det borde vi egentligen göra en noggrannare analys där vi matchar den typ av stölder som bäst passar in mot brottsbalken med relevanta brottskoder.


För skadegörelse slutligen pekar båda källorna mot en minskning, men den är betydligt skarpare för anmälningarna. Det här skulle kunna tolkas som att det varit både en faktiskt minskning av brottsligheten och en minskad anmälningsbenägenhet. Men, igen, en lite grundligare analys skulle behövas för att kunna säga något någorlunda säkert om det.


Sammanfattningsvis kan det hur som helst konstateras att det enligt båda datakällorna faktiskt ser ut som att brottsligheten åtminstone inte har ökat de senaste fem åren, och troligen har minskat för åtminstone några brottskategorier. Det ser faktiskt ut som att det blir bättre i Malmö. De senaste åren har också skjutningar och sprängningar minskat i staden - om än från extremt höga nivåer. Även om jag skrev ovan att det här inlägget inte skulle handla om mediekritik, så känns det kanske lite som att den här typen av övergripande trender och utveckling skulle kunna diskuteras lite mer. Vi kan inte bara låta oss själva drunkna i negativa nyheter över all brottslighet, vi måste också kunna lyfta blicken och se på vad statistiken visar. Fast helst ska någon kanske göra om den här analysen lite grundligare så det blir ett mer stabilt underlag att utgå från..

Uppdatering: En kommentar efterfrågade ett längre tidsperspektiv, nedan ser ni en graf över anmälda brott för de tre kapitlen i brottsbalken som diskuterats ovan. Enkätdata har jag inte tillgängligt längre bak i tiden.Våldsbrotten visar en ökande trend över tid, men har gått ned lite de senaste åren. Skadegörelsebrottt ökade fram till 2008, och har därefter uppvisat en sjunkande trend. Stöldbrott har uppvisat en stadig nedgång över tid. 




** Notera att jag har olika skalor för anmälningsbrotten i graferna ovan för att de ska vara jämförbara med enkätdatan.

En Gerell-akademisk årskrönika 2019

2019 var ett hektiskt år, fast det slog mig inte förrän idag att det var så pass hektiskt att jag inte skrev något på bloggen över huvud taget. Jag har tidigare haft för vana att skriva korta blogginlägg med populärvetenskapliga sammanfattningar av mina studier, och när jag nu missat att skriva något under 2019 tänkte jag att jag gör en kort sammanfattning av det som publicerades under förra året i ett samlingsinlägg - samt lite om vad jag nu arbetar med och vad som är på gång. En Gerell-akademisk årskrönika helt enkelt. Under 2019 hade jag två tidskriftsartiklar, fyra rapporter och två bok-kapitel publicerade. Jag ska nedan kort gå igenom dessa. 

Explosive Violence: A near repeat study of hand grenade detonations and shootings in urban Sweden
Först ut under året var vår studie om skjutningar och handgranater, en tidskriftsartikel i European Journal of Criminology. I studien kartlägger vi detonerade handgranater och identifierar 77 sådana fall mellan 2010 och 2016. Vi visar också att handgranater tenderar att detonera på ungefär samma platser som skjutningar, men att det också finns skillnader i mönstren. Handgranater exploderar relativt sett oftare i centrala delar av storstäderna jämfört med var skottlossning sker. Det handlar ofta om företag eller kontor som är måltavla för detonationen. 60% av detonationerna skedde under natten, det var vanligast under sommaren, och söndagar hade betydligt färre än de andra veckodagarna. Vi analyserade också hur skjutningar och handgranater tillsammans kan förstås i både tid och rum, där risken för att ett våldsdåd av sådan typ ska inträffa är kraftigt förhöjd på en plats där det redan skett inom några veckor och några hundra meter.

Mål-processutvärdering av Trygg fotboll i Göteborg
I februari var det sedan dags för en rapport som sammanfattade ett litet utvärderingsprojekt jag genomfört åt polisen i Göteborg tillsammans med Erik Madsen som gjorde huvuddelen av arbetet. I Göteborg samarbetar polisen, kommunen och IFK Göteborg utifrån en strukturerad samverkansmodell för att minska problem kring fotbollsmatcher. Vår utvärdering var en processutvärdering, där vi försökte förstå om det arbetet som gjorts motsvarade de mål som satts upp. Utifrån intervjuer och dokumentstudier kom vi fram till att projektet verkade ha medfört förbättrad samverkan, men att de ambitioner om att arbeta med risksupportrar för att få dessa att ändra sitt beteende som fanns inte hade genomförts. Däremot hade projektet lett till flera konkreta åtgärder av mer situationell karaktär. Detta hade växt fram naturligt inom projektet, och situationellt arbete kan nog ofta vara ett lättare sätt att dra igång samverkan just på grund av att det blir väldigt konkret.

Brottslighet och utsatthet i Malmö
Mina kollegor Ardavan Khoshnood och Marie Väfors-Fritz tog initiativ till att sammanställa en bok om brottslighet och utsatthet i Malmö. Jag skrev två kapitel i boken, ett om anlagda bränder, och ett tillsammans med ardavan om skjutningar och sprängningar. Boken översattes också till engelska.
Vad gäller skjutningar och sprängningar så är mycket en sammanfattning av sådant som framkommit i mina och ardavans andra studier (exv den som nämns ovan), men vi gjorde också en genomgång av hur statistikrutiner förändrats och beskrev utvecklingen i Malmö, Göteborg och Stockholm (Figur nedan).


I kapitlet om anlagda bränder sammanfattade jag en del av den forskning som gjorts, bland annat av mig själv och mina gamla kollegor på institutionen för urbana studier, men mycket från forskare vid Göteborgs universitet som studerat unga brandanläggare och förebyggande av bränder. Jag delade där in motiven för anlagda (bil-) bränder i tre huvudkategorier. Skadegörelse - som ofta handlar om spänning eller nöje, instrumentella motiv där branden fyller ett rationellt syfte - till exempel flyktbilar som bränns upp för att dölja bevis eller bränder som utgör försäkringsbedrägerier, samt expressiva motiv, som kan handla om rop på hjälp, eller den ofta uppmärksammade typen där bränder är en del av våldsamma upplopp.

Utsatta områden i Sverige och polisens lägesbildsverktyg
Detta var ett projekt som jag arbetade på tillsammans med två forskningsassistenter, Mia Puur och Stefan Litbo vilka gjorde huvuddelen av arbetet. Vi skrev totalt tre rapporter, där den första utgjorde en kort forskningssammanställning kring utsatta områden och relaterade begrepp. Den andra var en genomgång av en enkät som polisen nationellt använder för att kartlägga hur lokal polis upplever olika problem i utsatta områden. Den tredje rapporten slutligen var en slutrapport som sammanfattade fynden från båda delstudierna. Tyvärr håller Malmö Universitet på att byta arkiv-system, och därför finns dessa rapporter inte uppladdade.
Huvudpoängen med detta projekt landade hur som helst i att vi föreslog en halvering av antalet frågor i polisens enkät, från 160 till 80 frågor, vilket vi menar kan göras utan att alltför mycket information tappas. Dessutom föreslog vi en rad förbättringar kring datainmatning, svarsalternativ och liknande för att enkäten ska ge ett bättre underlag.

Hotspot knarkrondellen
Det här var en studie som ursprungligen utgjorde en masteruppsats av en av mina studenter, Ina Hennen. Studien handlar om de förebyggande insatser som satts in vid "knarkrondellen" på Möllevången i Malmö, och vi omarbetade Inas masteruppsats till en tidskriftsartikel som publicerats i Nordisk Politiforskning. Knarkrondellen uppmärksammades nationellt efter att föräldrar hotats av langare när de skulle hämta sina barn på den förskola som ligger där, och för att minska problemen sattes kameraövervakning, ökad polispatrullering och belysning in. Vi följde upp hur situationen i området var efter att detta sattes in jämfört med situationen året innan med hjälp av polisstatistik och en enkätundersökning som polisen genomförde. Tyvärr hade vi inte tillgång till något vettigt kontrollområde, utan kunde bara använda närliggande gator som kontroll, vilket min kollega Karl Kronkvist påpekat inte är särskilt bra eftersom de närliggande gatorna kan påverkas av interventionen. Överlag hittade vi inga särskilda effekter av interventionen, men det fanns vissa indikationer på att en del av (narkotika-) brottsligheten flyttat från rondellen till närbelägna platser.

2020
I slutet av förra året donerade Länsförsäkringar Skåne 5 miljoner för att jag tillsammans med andra forskare ska bedriva praktiknära forskning om brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete i Malmö. Vi kommer att ägna oss åt konkreta projekt, men har ännu inte börjat med någon studie och jag får därför återkomma kring vad det kommer handla om detta år. Jag kommer att jobba 30% med det de närmsta fem åren, och under 2020 har jag resterande del av min tjänst som en postdoc där jag huvudsakligen kommer ägna mig åt forskning.
Jag har för närvarande fyra studier i olika stadier av den granskningsprocess som sker innan akademisk publicering, och arbetar med ytterligare tre studier. Dessutom kommer vår bok om utsatta områden ut snart inom ramen för rapportserien Malmö University Publications In Urban Studies (MAPIUS).

Att vända utvecklingen - från utsatta områden till trygghet och delaktighet
Det här är en bok där vi (Per-Olof Hallin, Stig Westerdahl, Kim Nilvall) försökt sammanfatta en del av det vi lärt oss efter att i flera år ha arbetat med utsatta områden inom ramen för en nationell forskningscirkel på temat och de senaste åren  med ett MSB-finansierat utvecklingsprojekt kring dessa frågor. Boken innehåller korta kapitel om hur vi menar att utsatta områden kan förstås, hur situationen är, och vad som kan göras åt problemen. Den bör gå i tryck snart, och kommer finnas tillgänglig som pdf för den som är intresserad.


Testing the spatial accuracy of adress based geocoding for gun shot locations
Den konkreta studie som är närmast publicering är annars ett samarbete med Andrew Wheeler vid University of Texas som är accepterad för publicering och bör komma ut inom kort (pre-print här). Studien bygger vidare på en av mina tidigare studier (blogg) och undersöker hur rätt, eller fel, de platser som skjutningar i Wilmington, North Carolina registreras på är. Wilmington har ljudsensorer som identifierar skjutningar, och vi visar att den plats brotten registreras på är ganska korrekt - så länge adressen skrivits in korrekt i anmälningen.


 Flows of people and hot spots of crime
Det finns mycket forskning om platser med höga nivåer av brott ("hot spots"), och det finns mycket forskning om vad som geografiskt kännetecknar platser där fler brott sker. I en tidigare studie (blogg) visade jag dock att mycket av det som rent geografiskt förklarar sådana platser, t ex att det är mer brott vid skolor, i själva verket verkar hänga samman med att skolor finns på platser där mycket folk rör sig snarare än att skolan i sig skulle ha någon påverkan. I denna studie följer jag upp detta genom att analysera kopplingen mellan platser med väldigt mycket brott och antalet busspassagerare i närheten. Jag visar att skadegörelse och bränder har ett annat mönster än våldsbrott, cykelstölder och bilinbrott, och lägger fram en hypotes om att det kan förklaras utifrån att det finns lämpliga måltavlor för skadegörelse nästan överallt.

Open drug markets, vulnerable neighborhoods and gun violence in two swedish cities
I denna studie bygger jag tillsammans med Sturup, Rostami, Nilvall, Magnusson och Khoshnood vidare på våra tidigare fynd om nära-återkommande mönster för skjutningar. Vi analyserar kopplingen mellan platser med öppen drogförsäljning och skjutningar i Malmö och Stockholms län, och finner att det finns en väldigt stark sådan koppling, särskilt för drogplatser i utsatta områden. Datan över drogplatser kommer från två olika data-set, Kim Nilvall som samlat in i Malmö, och Mia-Maria Magnusson som inom ramen för sitt arbete vid polisen och sitt doktorerande hos oss i Malmö genomfört en enkät på temat i Stockholm. Vi finner att de absoluta riskerna för en följdskjutning på platser med öppen drogförsäljning är ganska höga, vilket kan motivera insatser från polis eller andra myndigheter efter att en skjutning på sådan plats inträffat.

Predicting crime
Detta är ett projekt som utgör Maria Doyles doktorsavhandling. Maria finns vid Örebro Universitet och jag är tillsammans med Henrik Andershed handledare. I den första studien inom projektet testar vi olika metoder för att predicera vilka platser som kommer att ha mycket brott, och kommer fram till att en av de absolut enklaste metoderna fungerar förvånansvärt bra. Det är ett viktigt fynd eftersom det innebär att polisen eller andra som vill predicera brott inte behöver använda en massa komplicerade modeller för att landa ganska rätt.

CCTV in deprived neighborhoods - a short time follow up of effects on crime and crime clearance
Denna studie är i princip färdig, men inte inskickad för granskning än. I den följer jag upp hur brottslighet och uppklarning av brott förändrades i tre utsatta områden i nordöstra göteborg efter att kameraövervakning installerades. Jag jämför dessa platser med liknande platser i andra utsatta områden, och finner att våldsbrotten minskade, egendomsbrotten ökade, och uppklarningen ökade.
De flesta förändringarna är dock ej signifikanta, och det är stora skillnader mellan de tre områdena. Att våldsbrott snarare än egendomsbrott minskar efter att kameror introduceras påminner om resultaten från Södra Sofielund som också är ett utsatt område.Vi behöver fler studier för att veta, men det är möjligt att kameraövervakning har andra effekter i utsatta områden än vad vi normalt väntar oss - normen är att egendomsbrott minskar men inte våldsbrott.
Vad gäller uppklarning ökar den för båda egendomsbrott och våldsbrott, men det rör sig om så få fall att det inte går att dra någon tydlig slutsats annat än just att det är så få fall. För  egendomsbrott klaras bara enstaka procent av brotten upp även om brotten begåtts på kameraövervakade platser - där finns nog en förbättringspotentiel.

Helicopter hotspotting
Det här är en studie som jag gör inom ramen för mitt arbete med polismyndigheten, tillsammans med Kim Nilvall och Johan Kardell. Det är en pilotstudie för att testa om det går att förebygga bilbränder genom att använda polishelikoptrar, som vi samtidigt ser som ett sätt att få in mer evidensbaserat polisarbete i svensk polis.
Bilbränderna sjönk kraftigt under den period helikoptern flög, men den minskningen var både i de områden där helikoptern flög och där den inte flög. Helikoptern flög dock inte varje dag, och i praktiken flög den mest de första veckorna av studieperioden. Vi ska nu göra en förfinad analys och se om det finns någon effekt just den dag helikoptern varit på plats i ett område.

Identifying vulnerable neighborhoods quantitavely
 Det här är ett projekt jag tänkt ägna mig åt inom ramen för min postdoc, där jag har begärt ut data och kommer att arbeta tillsammans med Mia Puur. Utgångspunkten är att polisens klassning av utsatta områden till stor del är subjektiv. De områden som polisen upplever är problematiska klassas som utsatta. Men går det att identifiera dessa områden utifrån mer objektiva kriterier? Vi kommer göra en statistisk analys på rutnätsnivå där hela Sverige delas in i rutor som är 200x200 meter. De rutor som av polisen klassas som utsatta kommer sedan att analyseras utifrån socioekonomi, demografi och brottslighet och jämföras med rutor som inte klassas som utsatta.

Så, där har vi 2019 års publikationer och det som ligger närmast till hands att dyka upp framöver för min del. Fast det kommer säkerligen dyka upp nya saker också, det gör det nästan alltid. I och med detta har jag i alla fall återupplivat bloggen lite, och det är alltid något!