tisdag 8 maj 2018

Utvecklingen av skjutvapenvåld i Sverige - och en jämförelse med andra västeuropeiska länder

Nu har studien av Sturup, Rostami, Mondani, Gerell, Sarnecki & Edling om skjutvapenvåld kommit ut i European Journal of Criminal Policy and Research. Studien är beskrivande, och visar utifrån flera olika register att:
* Skjutvapenvåldet har ökat de senaste 20 åren i Sverige.
* Huvuddelen av denna ökning har skett inom gruppen män 15-29 år.
* Jämfört med 13 västeuropeiska länder har Sverige genomsnittliga nivåer av skjutvapenmord för män över 30, men den högsta nivå för män i åldern 15-29. 

Jag kommer nedan att diskutera dessa fynd lite utförligare utifrån några av dom grafer som finns i studien. Till att börja med, den generella bilden. Vi har tittat på skjutna (sjukvårdsregister), dödade (dödsorsaksregister) samt misstänkta för skjutvapenbrott (misstankeregister), och alla kurvor visar ungefär samma sak. Skjutvapenvåld har ökat stadigt de senaste 20 åren, för vissa mått syns också en accelererad ökning under den senare delen av tidsperioden (Figur 1).

Figur 1 (Sturup et al 2018). Utveckling av skjutvapenvåld i Sverige 1996-2015, fyra olika mått.

Som nämndes i inledningen drivs dock denna ökning till stor del av en liten del av befolkningen - de unga männen. Kvinnor skjuts inte mer nu än då, och män över 30 skjuts bara lite mer nu än då. Figur 2 visar utvecklingen för män 15-29 år respektive män 30+. Som vi kan se är det en tydlig ökning bland de unga männen, medan de äldre männen förvisso ökat något, men inte alls i samma takt. Mönstret är likartat vad gäller misstankeregistret - det vill säga personer som av polisen misstänks ha begått skjutvapenbrott.
Figur 2 (Sturup et al 2018). Utveckling av skottskadade respektive dödade för män 15-29 år och män 30+.


Ett sätt att åskådliggöra hur detta resulterat i ett förändrat förhållande mellan vilka som blir skjutna är att helt enkelt beräkna hur mycket troligare det är att en man i åldern 15-29 blir skjuten än ett man som är äldre. Figur 3 visar detta förhållande, och vi kan notera att unga män blev ihjälskjutna ungefär lika ofta som äldre män i slutet på 90-talet, medan unga män numera blir ihjälskjutna fem gånger så ofta som äldre män. För skottskada har vi gått från att unga män var lite mindre än dubbelt så benägna att bli skjutna till fem gånger så benägna att bli skjutna.

Figur 3. Utveckling av förhållandet (ihjäl-)skjuten man 15-29 år kontra man 30+.

Slutligen så har vi då den internationella jämförelsen. Vi har där utgått från världshälsoorganisationens dödsorsaksregister och tagit ut alla de europeiska länder som har minst fem år med data över dödsorsak sedan 2008; som i en tidigare studie bedömts ha tillförlitlig data; samt som har minst 2 miljoner invånare. Detta resulterar i 13 länder, däribland de nordiska länderna, men även andra västeuropeiska länder såsom Frankrike, Storbrittanien, Italien, Irland och Spanien. Vi har i tidigare versioner av studien även inkluderat fler länder (i exv Östeuropa), men dessa 13 är de som har den mest trovärdiga datan och därmed finns med i den publicerade versionen. För dessa länder har ett genomsnitt för femårsperioden beräknats för jämförelse. Fotnoten som nämner detta har fallit bort i studien av någon anledning - men avseende Norge har vi valt att exkludera det år då Breiviks terrorattentat tog plats (2011), Norge får annars väldigt höga nivåer av skjutvapenvåld.

För skjutvapenmord bland män över 30 år ligger Sverige på en genomsnittlig nivå i denna grupp av länder. Finland har en lite högre nivå, medan Norge, Danmark och Tyskland har en lägre nivå. Italien och Irland ligger på ungefär dubbelt så hög nivå som Sverige (Figur 4).

Figur 4. Genomsnittlig nivå av skjutvapenmord per 100 000 invånare bland män 30+ i 13 Europeiska länder.





I gruppen män 15-29 år däremot ligger Sverige på den högsta nivån i dessa 13 länder, och faktum är att nivån är uppemot 10 gånger högre än nivån i Tyskland och 7 gånger högre än Norge. Här ska det dock betonas att vi exkluderade det år då Breviks terrorattentat tog plats i Norge. Om det skulle inkluderas blir Norges nivå betydligt högre. Något uppseendeväckande är det att här notera att Sverige alltså ligger på en högre nivå än Italien och Irland vilka annars är länder med betydligt högre nivåer av skjutvapenvåld. 

Figur 5 (Sturup et al 2018). Skjutvapenmord per 100 000 män i åldern 15-29 år i 13 länder.

Skjutvapenvåld har under de senaste 20 åren utvecklats till att mer och mer bli ett  fenomen kopplat till unga män i Sverige, och den stora ökning som tagit plats i denna grupp driver den mer generella ökningen av skjutvapenvåld i landet. Vi vet sedan tidigare att skjutvapenvåldet dessutom är starkt koncentrerat till utsatta områden (Öberg 2015; Sturup et al 2017), och vi kan därmed konstatera att den negativa utveckling som skett kring skjutningar till stor del handlar om unga män - och utsatta områden. Detta har skett parallellt med att andra typer av negativa händelser växt fram i ungefär samma kontext - bilbränder har exv ökat, och sker till stor del i utsatta områden (Gerell, 2017; Malmberg et al 2013), och en majoritet av de som rest till Syrien eller Irak för att ansluta sig till terrorgrupper kommer från samma områden (Gustafsson & Ranstorp 2017). Många av de samhällsproblem vi idag fokuserar mycket på verkar ha att göra med just denna grupp - unga män i utsatta områden.

Detta är ett fråga där vi behöver lära oss mer - varför har denna utveckling tagit plats i Sverige? I dagsläget har vi inte många svar. Vi kan dock notera att Sverige tillsammans med Storbritanien och Danmark sticker ut genom att ha en väldigt ung åldersstruktur avseende skjutvapenvåld. Som vi visat i denna studie är detta också något som i Sverige har förändrats de senaste 20 åren - Sverige hade en mer typisk västeuropeisk åldersstruktur på skjutvapenvåldet i slutet på 90-talet. Varför denna utveckling skett i Sverige, men inte i t ex Norge eller Tyskland som är länder vilka på många sätt liknar Sverige är en intressant fråga som vi inte har något svar på. Det är rimligt att göra kopplingar till invandring eftersom en majoritet av de unga männen i utsatta områden är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar, men frågan är nog också ganska komplicerad, vilket kan konsteras utifrån att Tyskland inte alls har samma nivå eller utveckling av skjutvapenvåld bland unga trots att även det är ett land som haft en relativt stor invandring.

onsdag 11 april 2018

Risk för våld vid busshållplatser

Nu har min studie om risk för våld vid busshållplatser publicerats i European Journal of Criminal Policy and Research, och jag ska i detta blogginlägg försöka sammanfatta resultaten.

Det är väl belagt att vissa typer av platser har mer brott än andra, t ex brukar det vara mer våldsbrott nära barer, mer stöldbrott vid viktiga noder i kollektivtrafiken, och mer brott generellt vid skolor. Det är en viktig kunskap som kan användas i det förebyggande arbetet - en generell princip för brottsprevention som utgår från platser (situationell brottsprevention) är också att det är mest effektivt på platser med mycket brott. Men, skolor, barer och tågstationer är inte bara platser med mycket brott - det är också platser med mycket folk. Där det finns mycket folk tenderar det också att finnas fler möjligheter för brott. En plats där det passerar miljoner människor varje år kommer att generera situationer som leder till våld. En intressant fråga blir då huruvida dessa platser inte bara har mycket brott, utan också har mycket brott per person på platsen. Detta kan sägas vara grunden för varför jag genomfört min studie om våld vid busshållplatser, där jag använt data över hur många som tagit en lokalbuss för att få ett (grovt) mått på hur mycket folk som finns på platsen. Studien är finansierad av Nationellt centrum för kollektivtrafikforskning (K2) och genomfördes under föra året.

Data 
Till en tidigare studie fick vi tillgång till statistik över lokalbussresor i Malmö från Skånetrafiken, och det är den datan som jag här har använt. I studien har jag använt de busshållplatser som hade minst 10 000 bussresor under ett år från mars 2014, totalt handlar det om över 33 miljoner bussresor. Dessa busshållplatser utgörs dock i praktiken av minst två platser - en busshållplats i vardera riktningen, och upp till åtta hållplatser för viktiga stationer etc - och för att kartlägga var dessa finns genomförde jag en systematisk social observation med Google street view vilket resulterade i 586 busshållplatser med en exakt position. När jag genomförde mina observationer noterade jag även hur busshållplatsen såg ut (skylt? skylt och bänk? kur?) samt hur omgivningen såg ut (bostäder? kommersiell verksamhet? industri/kontor? park? torg?). Denna data kombinerade jag med data över var det finns grundskolor, gymnasieskolor, bankomater, alkoholtillstånd till 01 (restaurang/pub) samt alkoholtillstånd efter 01 (bar/nattklubb/hotell) och data över bostadsområdens utsatthet och kollektiva förmåga - ett mått på de boendes sammanhållning och förväntningar om att gripa in mot brott eller ordningsstörningar.

I analysen beräknar jag sedan i det första steget våld i närheten av varje busshållplats, och analyserar vilka variabler som det hänger samman med.  Vad kännetecknar dom busshållplatser som har mycket våld? Vilka miljöer finns i närheten av dessa?
I nästa steg gör jag om samma procedur, men tar nu hänsyn till hur många passagerare som finns vid busshållplatsen. Även om mängden busspassagerare inte är något perfekt mått på hur mycket folk som finns vid platsen ger det åtminstone en fingervisning kring vilka platser som har stora mängder folk. Vad kännetecknar dom busshållplatser där risken för våld är hög?

Resultat
Generellt kan sägas att mängden våld är högst i innerstaden. Runt Stortorget, Gustaf adolfs torg, Värnhem och Möllevången. Det är i genomsnitt mer våld vid busshålplatser som har tak, och som ligger nära  restauranger, barer och skolor. Det är däremot mindre våld vid busshållplatser som ligger vid grönområden. Och det är betydligt mer våld vid busshållplatser som ligger i mer utsatta områden. Allt detta är ganska väntat, och i linje med tidigare forskning. I vår studie kring gatuvåld i Malmös bostadsområden kom vi t ex fram till att det till stora delar kan förstås utifrån centrum/nattliv respektive utsatta områden.

När jag tar hänsyn till hur många busspassagerare som passerar platsen förändras det geografiska mönstret något. Det förskjuts söderut och österut - mot Malmös mer utsatta områden. Det är fortfarande höga nivåer runt Möllevången (som är ett centralt nattlivsområde, men som också är relativt fattigt jämfört med andra centrumområden), men i innerstaden är nivåerna nu mestadels relativt låga medan en del platser i mer fattiga bostadsområden istället noteras för högre risker. De flesta av de variabler som var kopplade till busshållplatser med mycket brott bortfaller också. Kvar blir bara två variabler - restaurang/pub och ett områdes kollektiva förmåga, vilket kan sägas vara ett mått på ett områdes utsatthet. Risken för våld är högst vid busshållplatser som ligger nära en restaurang i ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga.

Polisanmälda fall av gatuvåld inom 200 meter från busshållplats per 10000 busspassagerare.

Det är alltså mer gatuvåld nära exv skolor - men risken att utsättas för gatuvåld är inte högre nära en skola. Att det är mer våld i närheten av skolor verkar därmed mestadels ha att göra med att det också är mycket folk där, snarare än att skolorna i sig skulle generera våld. Men även efter att vi tagit hänsyn till hur många passagerare som utgått från platsen finns det alltså kvar en ökad risk för våld vid busshållplatser nära en restaurang, och som ligger i ett område med låg kollektiv förmåga. Den typen av busshållplatser verkar alltså generera våld utöver den effekt som kommer av hur mycket folk som passerar. En plats med en restaurang är i typfallet antingen i centrum, eller vid ett lokalt centrum där det finns en pizzeria eller liknande. Och ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga är i typfallet ett fattigt område - eller vad vi ofta brukar beteckna som ett utsatt område (här dock en vidare definition än den polisen använder). Södra innerstaden i Malmö, där exv krogområdet Möllevången ligger, har generellt ganska låga nivåer av kollektiv förmåga, och massor av restauranger. Det är också här som dom högsta risknivåerna noteras. Därutöver noteras relativt höga risknivåer också i delar av innerstaden, samt i flera av våra utsatta områden.
Delvis drivs dock dessa samband av små busslinjer (dom som har två siffror och går mindre frekvent), där till exempel Bergsgatan på Möllevången endast trafikeras av busslinje 34 samtidigt som det där finns mycket höga nivåer av både våld och nattliv. Dessutom är många av variablerna starkt korrelerade med varandra. Där det finns ett torg tenderar det att också finnas en restaurang och en bankomat till exempel. Viss försiktighet ska därför iaktagas för att övertolka betydelsen av restauranger - och min föredragna förklaring är istället att peka mot att det handlar om lokala centrum där en eller flera av dessa varialber tenderar att förekomma och där det också är mer våld.

Vad gäller kollektivtrafik är det också av särskilt intresse att fundera mer specifikt över hur säkra våra viktiga noder - busstationer - är. Jag testar därför också att införa en variabel för huruvida busshållplatsen är en viktig kollektivtrafiknod. Det resulterar i att det är signifikant lägre risk för våld vid bussstationerna. Det kan tolkas som positivt, eftersom dessa platser är viktiga och svåra att undvika för den som vill kunna använda sig av kollektivtrafiken.

Geografisk predicering av brott
 I det sista steget av analysen testar jag att predicera vilka platser som har mycket våld på tre olika sätt. Hur bra fungerar det att predicera vilka platser som har mycket brott om vi bara utgår från vad som finns på platsen (restauranger, skolor etc) kontra om vi använder oss av buss-datan istället för en del av de variablerna, kontra om vi istället använder oss enbart av tidigare brottslighet på platsen? Det fanns inte utrymme att utveckla dessa analyser alltför mycket (och en granskare anmärkte med visst fog för att jag kanske borde kört det i en egen studie), men jag noterar i alla fall att jag med ganska enkla analyser kan nå relativt god grad av prediktion med alla tre metoderna. På kartan nedan visas utfallet för en av dessa analyser, där Malmö är indelat i ca 65000 rutor som tilldelats en risknivå baserat på hur många som åkt buss i närheten, huruvida det finns en restaurang/pub i närheten samt bostadsområdets kollektiva förmåga. Orangea och röd motsvarar medelhög och hög risk, och fångar upp 81% av gatuvåldet på 16% av stadens area. Det är dock en väl enkel beräkning som behöver utvecklas vidare för att bli mer exakt och mer användbar.


 Sammanfattningsvis har jag i denna studie visat att det förvisso är mer brott vid busshållplatser som är nära exv skolor eller barer - men att detta till stor del verkar drivas av att det också är mer folk vid dessa platser. När jag tar hänsyn till hur många som åkt lokalbuss i närheten visar det sig att den klart viktigaste variabeln för att förstå risken att utsättas för våldsbrott är ett bostadsområdes kollektiva förmåga - som i praktiken även fångar upp bostadsområden som präglas av fattigdom etc. Det är också högre risk vid restauranger, men det ska nog snarast tolkas som att det är en högre risk vid lokala centrum. Risken för våld är alltså högst vid busshållplatser som ligger vid det lokala centrumet i områden som är lite ruffiga. Det är inte helt chockerande om man tänker efter - vid det lokala centrumet tenderar ungdomsgängen att hänga. Dessa är överrepresenterade både som offer och gärningspersoner, vilket gör det hela ganska logiskt.
Det är också i genomsnitt mindre risk att utsättas för våld vid dom större bussstationerna än vid andra platser, vilket är av vikt att notera eftersom dessa platser ofta har mycket stök och brottslighet och upplevs som otrygga.
Detta, tillsammans med möjligheterna att utveckla prediktion av brottslighet vidare, är av vikt i det förebyggande arbetet. Genom att få en bättre förståelse för vilka mekanismer det är som genererar brott - exv att skolor inte verkar generera brott utöver den effekt som kommer av mer folk - kan vi också bli mer precisa i vårt förebyggande arbete, prioritera bättre, och lättare utveckla mer effektiva förebyggande metoder. Hur vi bör fokusera vårt förebyggande arbete kommer trots allt att skilja sig en del utifrån huruvida en plats genererar brott i proportion till dess mängd besökare eller huruvida den genererar mer/mindre brott i proportion till mängden besöker. För bussstationer kan vi t ex notera att dessa platser relativt sätt är ganska säkra - och där kanske det då är den upplevda tryggheten som bör prioriteras.






onsdag 10 januari 2018

Ökad risk för inbrott efter att grannen blivit utsatt

Igår publicerades en ny studie som jag skrivit tillsammans med Laura Hoppe som tidigare var masterstudent hos oss och numera är tillbaka i sitt hemland Tyskland där hon nu ska bli polis. Min vana trogen ska jag nu försöka att populärvetenskapligt sammanfatta artikeln så att resultaten blir mer allmänt tillgängliga.

Studien återfinns i European Journal of Criminology och berör fenomenet att ett inbrott relativt ofta brukar följas av ett nytt inbrott i närheten av den första händelsen, ett fenomen som kallas "nära återkommande mönster" på bökigt översatt svenska - near repeat patterns på engelska. Det här är ett fenomen som är väldigt väl belagt för inbrott, med en mängd studier internationellt och faktiskt även en svensk studie av mina kollegor Peter Lindström och Elina Martinez-Olsson. Anledningen till att dessa mönster uppstår antas teoretiskt bero på två mekanismer. Dels så kommer tjuvar efter ett framgångsrikt inbrott att få en "boost" och antingen själva återvända till ett närliggande hus, eller tipsa andra tjuvar om platsen. Men dels så kan det också handla om att platsen är "flaggad", att den uppvisar temporärt en ökad lämplighet för inbrott vilket gör att tjuvar oberoende av varandra kan dras till samma plats för att begå ett inbrott. 

I vår studie undersöker vi fenomenet lite närmare under en sexårsperiod i Malmö. Det vi gör är att titta dels på det generella mönstret över alla sex år, men också att bryta ut vart och ett av de sex åren separat och analysera dessa. Vi kommer fram till att near repeat mönster återkommer både för alla åren sammantaget och för vart och ett av de sex åren separat. Inom 100 meter från ett första inbrott och en vecka är risken i genomsnitt 2.3x högre för ett nytt inbrott, mellan 100 och 200 meter bort är risken 1.9x högre och så vidare. Detta vara fullständigt väntat och helt i linje med tidigare studier, men eftersom vi analyserar sex år kan vi också notera skillnader mellan åren. Vi finner då att det är ganska stor variation mellan olika år. Inom en vecka och 100 meter var som nämnts den genomsnittliga riskökningen 2.3 gånger - men detta varierar från 1.8 till 2.9. Dessa skillnader blir väldigt tydliga när vi studerar de lite svagare sambanden som inträffar efter mer än en vecka och mer än 100 meter bort. Ett sådant exempel är att det för vissa år finns en signifikant ökning av risken för ett inbrott 300 meter ifrån ett första inbrott inom en vecka med upp till 1.7 gånger högre risk, men för vissa år finns det ingen riskökning alls. Detta speglar i viss mån att det finns en variation i var inbrott inträffar, och hur koncentrerade dessa är, vilket kan ses på den figur från artikeln som summerar koncentrationerna. Det är på ungefär samma platser i staden som de gråsvarta koncentrationerna återfinns, men vissa år är de mörkaste fläckarna (högst koncentration) i en del av staden, och andra år i en annan del av staden.

Vi har gett vår studie undertiteln stabilitet och förändring för att betona våra fynd. De grundläggande mönstren är stabila, inom korta avstånd och korta tidsperioder finns återkommande en signifikant ökning av risken för bostadsinbrott efter ett första bostadsinbrott. Men också förändring, för även om de grundläggande mönstren är stabila så finns det också tydliga årliga skillnader. Vi försöker också ge förslag på möjliga orsaker till dessa förändringar, med utgångspunkt i två exempel vilka är markerade på kartan i övre högra hörnet. Bostadsområdet Kroksbäck är det kanske tydligaste exemplet, vilket 2013 och 2014 uppvisade mycket höga koncentrationer av inbrott. Dessa inbrott sammanföll med att fasaderna i området renoverades varpå en mängd inbrott inträffade inom bara några månaders tid. Via byggnadsställningarna var det enkelt att klättra upp till en lägenhet, slå in en ruta och ta sig därifrån med stöldgodset. Det är ett exempel på vad som i inledningen till denna text benämndes att en plats temporärt "flaggas" som lämplig för att begå brott, och effekten är här så stor att den får genomslag på statistiken för inte bara Kroksbäck, utan hela Malmö. När fasadrenoveringen är över (och dessutom några av tjuvarna gripits) sjunker inbrottsfrekvensen till mer normala nivåer, liksom styrkan i near repeat mönstren eftersom inbrotten nu inte lika tydligt inriktas mot en specifik plats under en begränsad tid.

Detta är kunskap som kan användas, och i viss utsträckning redan används av svensk polis, i det förebyggande arbetet. Efter ett inbrott kan det vara lämpligt för grannsamverkansföreningar eller liknande sammanslutningar att vara särskilt uppmärksamma. I flera svenska kommuner har det också testats att be körskolor förlägga sina lektioner till områden där det nyligen varit inbrott för att det ska finnas människor på plats vilket kan tänkas avskräcka tjuvar. Nyligen genomfördes också ett randomiserat experiment i England där polisen utifrån near repeat principen gav brottsförebyggande råd och hjälp i områden där det nyligen varit inbrott, vilket resulterade i en viss brottsförebyggande effekt. Det vår studie tillför till detta arbete är att det kan vara värt att särskilt inrikta dessa insatser mot platser där det kan finnas anledning att tro att risken för inbrott ökat givet någon förändring i den fysiska (eller sociala) miljön. När det finns byggnadsställningar uppsatta vilket underlättar lägenhetsinbrott är det nog en bra idé att satsa lite extra på det förebyggande arbetet.




tisdag 21 november 2017

Brottutvecklingen i Sverige. Det ser inte så bra ut. (Inlägget har redigerats något sedan första publicering)

Förra veckan släppte BRÅ resultaten avseende utsatthet för brott från deras senaste trygghetsmätning. Utsattheten för brott har ökat rejält, dramatiskt till och med enligt min mening. När det gäller brott mot person ökade alla brottskategorierna; Misshandel, Hot, Sexualbrott, Personrån, Bedrägeri, Trakasserier. De nivåer som uppmättes var dessutom de högsta "någonsin" år 2016 - det vill säga sedan 2005 när mätningarna inleddes - för alla dessa kategorier utom misshandel. Detta handlar om självrapporterad utsatthet för brott medelst telefonintervjuer, och reservationer om anmälningsbenägenhet och liknande spelar här en betydligt mindre roll. Däremot finns det andra felkällor i NTU, men det är trots allt den  bästa datakälla vi har för att följa utvecklingen av brott mot person där anmälningsbenägenheten generellt sett är ganska låg.

Här ska det direkt noteras att det är fullt möjligt, för att inte säga troligt, att detta delvis handlar om att de som slumpats fram att delta (och/eller de som faktiskt valt att svara) råkat vara en aning o-representativa för befolkningen som helhet. Det finns alltid en statistisk osäkerhet. Men. De flesta av dessa förändringar är signifikanta, och även om det alltså är möjligt att siffrorna är något överdrivna är det inte något som påverkar en övergripande bild av att detta är en dramatisk förändring. Totalt sett uppger 15.6% av befolkningen sig ha utsatts för något brott mot person under 2016 - att jämföra med 13.3% 2015 vilket då var den högsta siffran. Under 2010-talet låg annars samtliga mätningar i intervallet 11.4-12.7%. Det här kan verka som petitesser, enstaka procent hit och dit. Om vi översätter siffrorna i människor blir det dock tydligare. I genomsnitt 11.7% av befolkningen uppgav sig ha varit utsatta för något brott 2010-2014, och alltså 15.6% 2016. Låt oss ta hänsyn till den statistiska osäkerheten, och använda den lägsta siffran i ett 95% konfidensintervall* (14.9-16.3%). Under år 2016 utsattes då 14.9% för brott, vilket är 3.2%-enheter högre än genomsnittet 2010-2014. Utslaget över hela befolkningen handlar det alltså om ca 300 000 fler som utsatts för brott. Här bör det förvisso nämnas att NTU bara studerar åldrarna 16-79, och det är möjligt att utsattheten är annorlunda i de yngsta och äldsta åldersgrupperna, men vi pratar ändå om siffror i hundratusental. Hundratusental av fler invånare som utsatts för brott. Siffran för hur många fler som känner sig otrygga är ännu högre.

I NTU studeras också egendomsbrott, bostadsinbrott, cykelstölder, bilstölder och bilinbrott. Dessa har sjunkit sedan mätningarna inleddes, och 2014 var det ca 100 000 färre hushåll som hade utsatts för något egendomsbrott än 2005. Men siffrorna pekar inte längre nedåt. 2016 ökade bostadsinbrott, bilinbrott och cykelstölder. Det här hade i sig inte varit så uppseendeväckande, men i sammanhanget av den rejält ökade utsattheten för personbrott blir även detta av intresse. Utsattheten för brott ökade alltså rejält 2016 efter att redan ha ökat rejält 2015. Vi är nu uppe på rekordhöga nivåer avseende utsatthet för flera brottstyper.
Detta har också uppmärksammats av media. TT skrev en artikel om detta som publicerades i de flesta medier. Några, däribland DN, skrev också krönikor eller ledare i frågan. Men det blev ingen jättenyhet. Inte något som toppade sidorna och gav upphov till en massa uppföljningsartiklar. Jag var kritisk till att detta underrapporterades, vilket föranledde DN att göra en artikel på det hela, men det blev ändå inte en så stor nyhet. De som följt min blogg vet att jag har förvånats över bristande medierapportering kring brottslighet flera gånger tidigare, mest tydligt avseende den underrapporterade nyheten om rekordfå anmälda brott i Malmö 2014 vilket sedan upprepades 2015. Jag trodde dock då att det åtminstone delvis berodde på att positiva nyheter inte är lika heta att rapportera om som negativa nyheter. Men nu har vi en mycket negativ nyhet som har rapporterats som en normalstor nyhet snarare än som något stort. Jag förstår mig verkligen inte på medielogiken.

Jag har i några år föreläst om brottsutvecklingen för våra studenter. Den förändring som här tagit plats kan enkelt åskådliggöras genom att fundera över hur dessa föreläsningar sett ut och kan komma att se ut i framtiden.
Föreläsning brottsutveckling 2015: "Brottsligheten minskar"
För ett par år sedan var min föreläsning överlag positiv. Dödligt våld pekar neråt. Andelen som får sjukhusvård för våld pekar neråt. Otryggheten ligger stabilt på en låg nivå efter att ha sjunkit mellan 2005 och 2010. Utsattheten för personbrott i NTU ligger på en stabil nivå efter att ha sjunkit 2005-2008. Utsattheten för egendomsbrott sjunker. Ungdomar begår mycket färre brott nu än förr enligt all tillgänglig data. Däremot så pekade jag på en oroväckande trend att vissa typer av brott ökade, däribland bedrägerier och IT-relaterade brott, men också den typen av brott som kan kopplas till utsatta områden. Gängvåld är det tydligaste exemplet, men det kunde då ses som en delvis parallell trend vilken egentligen inte fått genomslag på befolkningen som helhet. På det stora hela rådde det ingen tvekan om att det mesta såg rätt bra ut, även om det delvis handlar om en förändring av brottsligheten (till att bli mer internetbaserad exv) och även om det fanns oroväckande utvecklingstendenser kopplat till utsatta områden.

Föreläsning brottsutveckling 2017: "Brottslighet minskade, men kanske ökar nu"
Nu visade NTU en ökning av såväl otryggheten som utsatthet för brott. Mord ökade till ovanligt höga nivåer under 2015 och 2016 även om det fortfarande är lägre än rekordnivåerna under 90-talet. Gängvåldet, den parallella trenden från tidigare års föreläsningar, verkar ha fått genomslag på mordnivån generellt, som nu är högre än vi sett sedan 2007. Min föreläsning får här en mer försiktig framtoning. Det SÅG positivt ut, men 2015 och 2016 ser inte så bra ut. Vi får avvakta och se om detta är ett trendbrott. Där det tidigare år varit en självklarhet att bilden i huvudsak var positiv fick studenterna nu diskutera huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt - är det mesta bra eller är det mesta dåligt? Studenterna var överlag ganska positiva i sin bedömning, men det var ingen tvekan om att frågan kunde debatteras.
Föreläsning brottsutveckling 2018? "Brottsligheten ökar"
Nu vet jag inte ens om jag kommer föreläsa om brottsutvecklingen nästa termin. Men om jag ska göra det blir det svårt att hitta några positiva generella utvecklingstendenser. Det är förvisso tidigt att dra några slutsatser om trender, och BRÅ påpekar klokt att man gärna vill se 3-årig ökning för att prata om en trend, men det ser inte bra ut. Otryggheten ökar och är högre än på länge vilket synts i NTU liksom i Stockholms stads trygghetsmätning. Mord ligger på en hög nivå drivet av ett ökande gängvåld, även om vi ännu inte är på 90-talets nivåer. Utsattheten för sexualbrott har ökat dramatiskt. Utsattheten för bedrägerier fortsätter öka. Hot och trakasserier ökar, möjligen kopplat till att brottslighet flyttar till nätet. Det mest positiva som finns att säga är att andelen av befolkningen som läggs in för sjukhusvård på grund av våld minskar. Det är en viktig faktor att ta fasta på, men när de flesta kurvorna nu pekar i fel riktning blir det något av ett halmstrå. Däremot kan vi numera nyansera bilden av situationen i utsatta områden något. Gängvåldet är illa och visar inga tecken på att minska, men däremot är den mer övergripande trenden avseende såväl utsatthet för brott som otrygghet inte mer negativ i utsatta områden än i andra urbana bostadsområden.

På bara några år har alltså en beskrivning av brottsutvecklingen i Sverige gått från övervägande positiv till ganska negativ - åtminstone betraktat i ett kort perspektiv av hur det ser ut här och nu. För mig borde detta vara en stor nyhet. Som jag ser på saken är det intressanta dessutom bredden i förändringen. Bara ett fåtal av alla kurvor pekar nu i en positiv riktning. Även om sexualbrott uppvisar den mest dramatiska förändringen (och dessutom anekdotiskt samt via överrepresentation kan kopplas till invandrare vilket är populärt i vissa kretsar), och absolut måste uppmärksammas, särskilt i ljuset av #metoo , så saknar jag ett fokus på den stora bilden. Vi kanske kan kalla den Sverigebilden. Sverigebilden ser här och nu inte så bra ut. Det borde diskuteras i bredare skikt än den främlingsfientliga (eller åtminstone invandringskritiska) klick som hävdar att Sverige håller på att gå under på grund av invandring. Jag har länge argumenterat för att det är en stor orättvisa att boende i utsatta områden tvingas leva med en brottslighet och otrygghet som inte skulle accepteras i resten av samhället. Men detta gäller inte längre bara boende i utsatta områden. Det gäller hundratusentals fler svenskar som utsätts för brott och som är rädda att gå ut på kvällen. Det gäller oss alla. Ändå verkar nästan bara den grupp som länge letat efter halmstrån för att bevisa en ökande brottslighet och nu till slut får statistik som visar det de ville bevisa bry sig om frågan. Ska det verkligen vara så?



* Jag använder binomiala konfidensintervall för proportioner i samtliga fall i detta inlägg, med denna kalkylator: http://www.sample-size.net/confidence-interval-proportion/


måndag 11 september 2017

Förtydligande om internationell jämförelse av handgranatsdetonationer



Brottslighetens utveckling väcker både känslor och frågor. Efter att media rapporterade om våra resultat från två pågående forskningsstudier, som handlar om vad som något förenklat kan kallas ”gängvåld”, har det varit ett stort intresse från media och en hel del missförstånd.
Till stor del är detta vårt eget fel. Studierna är ej publicerade, och kan därför inte läsas och granskas av andra, vilket bidragit till förvirring. Här har vi all anledning att vara självkritiska.
En av studierna handlar om handgranater. I den studien har vi sammanställt data över hur många handgranater som detonerat i Sverige under 2010-talet, och kan visa att det varit en tydlig ökning. Vi lyfter även fram att detta är något exceptionellt för Sverige. Den internationella jämförelsen sker förvisso på relativt skakig grund eftersom det inte finns mycket att jämföra med. Att det inte finns mycket att jämföra med beror dock till stor del på att handgranatsattacker under fredstid är så ovanligt i de flesta länder att ingen bekymrar sig om att sammanställa det. Det förekommer av och till i många länder, men då det sker sporadiskt och oregelbundet är det inte något som kvantifieras. I Sverige har det de senaste åren skett mer än en gång i månaden i genomsnitt, trots att Sverige är ett förhållandevis litet land. Det enda andra land varifrån vi hittat en sammanställning över frekvensen av handgranatsattacker är Mexiko. Data i den rapporten är svag, den bygger på medierapporter, och även om siffrorna tyder på nivåer per invånare som är i samma storleksordning som de i Sverige är vi de första att erkänna att det inte entydigt kan tolkas som ett bevis, något som vi har försökt förmedla men inte alltid nått ut med. Samtidigt säger det faktum att inga andra länder ens verkar ha försökt sammanställa mängden handgranater något. Behovet att räkna handgranater har enligt vår mening uppkommit i Sverige, och vi har räknat till 78 detonerade handgranater sedan 2010, varav hälften skedde under 2016. Det enda andra landet där ett sådant behov har resulterat i ett försök till kvantifiering är Mexiko. 
Vi har aldrig hävdat att Sverige skulle ha liknande våldsnivåer som Mexiko mer generellt. Inte heller avseende grovt vapenvåld i allmänhet. Varje sådan tanke är helt befängd. Den enda variabel som det möjligen går att jämföra de båda länderna avseende är handgranatsdetonationer, vilket utgör en mycket liten del av våldet i såväl Mexiko som Sverige.
Sverige är ett internationellt sett mycket fredligt land. Vi har låga våldsnivåer. Däremot har vi ett ökande problem med skjutvapenvåld och handgranater, som inte kan ses i jämförbara länder. Vi ser fram emot vidare diskussioner kring detta när våra studier publicerats och är tillgängliga för allmän granskning.



tisdag 4 april 2017

Concentration of gun violence in three Swedish cities

A few months ago the crime analyst Jeff Asher from New Orleans posted some maps highlighting the concentration of gun violence in New Orleans and in Chicago/Baltimore on twitter. Since I've been working on gun violence for a while with Joakim Sturup, Amir Rostami and Anders Sandholm I was intrigued by Jeffs analysis and now I have finally attempted to do something similar for Sweden.

As I will show below gun violence appears to be at least as concentrated in Sweden as it is in New Orleans. More generally there are however some notable differences between the US and Sweden. Most importantly, gun violence is much rarer in Sweden. In our study on near repeat patterns for shootings we identify 948 shootings over 5 years across the three biggest Swedish cities (938 of which we could geocode), and in the case of Stockholm this includes the whole county with over 2 million residents. Our study areas in total cover about 3 million residents, meaning the gun violence rate is around 6 incidents per 100 000 population and year. This includes all confirmed firearm discharges reported to the police - not just incidents where someone actually was hit by a bullet. Counting shootings with a casualty drops the number to 378, about 2.5 shootings per 100 000 residents and year. This can be compared with the 462 shootings reported by Jeff Asher for 2016 alone in New Orleans.

In the city of Malmö 2011-2015 there were a total of 289 shooting incidents, of which 136 involved someone injured or killed. 44% of the 289 incidents took place in 11 neighborhoods comprising 16% of the population or 4% of the municipal area. And 46% of incidents with a casualty take place in 10 neighborhoods comprising 15% of population or 4% of the area. This can be compared with the 16.7% of populated land accounting for 54% of shootings in New Orleans as reported by Jeff Asher. The map below includes land not populated, but as can be clearly seen in the map below (click to see a bigger version) the shootings are also very concentrated within these neighborhoods. Actual concentrations would be much higher if using a smaller level of aggregation - for instance as shown below regarding the Stockholm and Gothenburg examples.
Shootings with casualty in Malmö municipality, 2011-2015
For Stockholm and Gothenburg I have much less neighborhood level data. But to just visualize the patterns I have done maps that are similar to that of Malmö, but which depart from a national area designation used by the police. These areas are smaller than the ones used in the Malmö map above, and the maps are not entirely comparable, but to show the concentration of gun violence they should work fairly well.

In Stockholm the pattern of concentration appear to be similar. The map below shows that 12 areas of the city with at least two gun violence casualties are recorded for 33 out of 70 shooting incidents with injury or death. Notably however the rate is much lower in Stockholm than in Malmö, with a total of 197 shootings, 70 of which with a casualty, and almost 3 times bigger population. In addition the areas with high concentration of shootings are much more spread out than in Malmö. The proximity of disadvantaged neighborhoods with criminal networks in Malmö has previously been suggested to be one of the factors that may help explain the high rate of gang violence in the city.

Shootings in Stockholm municipality, 2011-2015
In Gothenburg 11 areas with at least 2 gun violence casualties are recorded for a total of 33 out of 88 incidents with an injury or death, or 37.5%. While this percentage is small, this is just 11 out of 1110 areas (the map doesnt show the whole municipality). Those 11 areas only account for 0.7% of the land - but this number is clearly somewhat mis-representative as the municipal boundaries used here include large areas of sea to cover the archipelago. As mentioned above I dont have much data over Gothenburg and Stockholm readily available, but while I cannot give an accurate number of just how high the area-level concentration is, I can with some confidence say that the concentration is very high. The rate in Gothenburg is higher than in Stockholm, but lower than in Malmö, and similarly to Stockholm the areas with many shootings are quite spread out across the city.
Shootings in Gothenburg municipality, 2011-2015. 
 The pattern regarding concentration of gun violence is nevertheless quite clear. In all three cities a small part of the city accounts for a large share of the shootings. This can be related to the law of crime concentration which states that a small number of places account for a majority of crimes. That it is applicable to shootings is not surprising, but it is interesting none the less. The fact that concentrations of shootings appear to be fairly similar in otherwise dissimilar countries such as the US and Sweden points to some stability of the patterns of concentrations. To further assess the issue we'd need to do more rigorous calculations however, which lie beyond the scope of this blog post.



söndag 19 februari 2017

Skjutningar i Stockholm, Göteborg, Malmö

Min vana trogen ska jag nu kort sammanfatta en vetenskaplig artikel jag varit med och författat, artikeln i fråga av Sturup, Rostami, Gerell & Sandholm är i Security Journal, och har titeln Near repeat shootings in contemporary Sweden 2011 to 2015.

Studien är ett första steg att börja bygga upp kunskap om skjutningar i Sverige - ett ämne där det finns mycket lite forskning samtidigt som det är ett stort och ökande problem. I studien gör vi några enklare deskriptiva analyser, och fokuserar sedan på vad som kallas near repeat patterns - alltså det fenomen som innebär att det efter att ett brott har begåtts finns en förhöjd risk för ett nytt brott av samma typ i närheten inom några veckor. Det är väl etablerat för bostadsinbrott, där tjuvar ofta återvänder till närliggande hus efter ett lyckat inbrott, men har i USA också visats gälla för skjutningar (fast då med lite andra förklaringar). Vår studie är den första som studerar detta avseende skjutningar i Europa.

Vi har fått ut data från Stockholm, Göteborg och Malmö över skjutningar, och i fallet Malmö har datan rensats för att bli mer jämförbar med de andra städerna. Som jag tagit upp tidigare här på bloggen har det annars länge varit ett problem att Skånepolisen har en mycket vidare definition av skjutningar än Stockholm och Göteborg. Materialet omfattar 948 skjutningar i Stockholms län, Storgöteborg och Malmö plus Burlöv under åren 2011-2015. Flest är i Stockholms län (403), vilket knappast är förvånande med tanke på invånarantalet, men vi plockar också ut Stockholms kommun separat som står för ca hälften av skjutningarna i länet (197). Eftersom det trots rensning i Malmö-datan är troligt att det finns skillnader mellan de tre registren fokuserar vi dock på skjutningar med skadade eller dödsfall för att jämföra städerna då risken för felaktiga jämförelser därmed minskar. Vi noterar att det per capita är klart vanligast i Malmö, följt av Göteborg och sist Stockholm. I Malmö sker i genomsnitt en skjutning med dödligt utfall per år och 100 000 invånare, vilket är något högre än den totala mordfrekvensen i Sverige som helhet under tidsperioden. Skjutningar är också vanligare på sommaren än vintern, och med söndagar som vanligaste veckodag.

I analysen studerar vi sedan först den geografiska fördelningen av skjutningar i de tre storstäderna. I Stockholm och Göteborg är det ganska utspritt, med små kluster av bostadsområden som haft skjutningar placerade i utkanterna av städerna. I Malmö är det starkare koncentrerat, och i princip är stora delar av centrala Malmö ett stort kluster där skjutningar har tagit plats. Detta innefattar de utsatta områdena i staden, som till skillnad från Stockholm och Göteborg är svåra att avskilja från centrum.
Skottskadade per kvadratkilometer i Malmö och Burlöv 2011-2015. 
Huvudanalysen berör sedan frågan om near repeat patterns, och vi hittar signifikanta överrepresentationer för alla tre städerna. Eftersom skjutningar trots allt fortfarande är relativt ovanligt blir en del av sambanden lite instabila, men överlag kan sägas att det finns en ökad risk för en ny skjutning upp till ett avstånd om cirka 200-300 meter och två veckors tid efter en första incident. De exakta överriskerna varierar, men i Malmös fall är överrisken 4.78 inom 100 meter och 2 veckor, samt 3.24 mellan 100-200 meter och 2 veckor. Det här är väldigt stora överrisker, i USA har dessa siffror snarast legat på 1.3 eller liknande, vilket kanske delvis är ett resultat av att skjutvapenvåld är mycket ovanligare, men också mer koncentrerat i Sverige. Skjutvapenvåld går i vågor, och efter en skjutning är det vanligt att nya skjutningar följer. Det är ingen nyhet att så är fallet, men nu kan vi i viss mån börja sätta siffror på det.

För att förstå vad detta innebär är det också viktigt att betänka att även om risken är 4 gånger större så är risken fortfarande mycket liten. I Malmö sköts det under perioden lite mer än en gång per vecka, vilket per bostadsområde blir ca en gång vartannat år. I de utsatta områdena är risken betydligt högre, men det handlar fortfarande om en väldigt låg risk för en skjutning, och vi visar att 23% av skjutningarna i Malmö följs av en ny skjutning inom fyra veckor och 300 meter. Vi behöver i framtiden förfina dessa analyser och nå en betydligt större precision för att öka användbarheten av denna kunskap. Samtidigt är det här ett viktigt första steg mot att öka kunskapen om skjutvapenvåld i Sverige, och jag är väldigt glad över att ha blivit inbjuden att få delta i studien av Joakim Sturup.