onsdag 10 januari 2018

Ökad risk för inbrott efter att grannen blivit utsatt

Igår publicerades en ny studie som jag skrivit tillsammans med Laura Hoppe som tidigare var masterstudent hos oss och numera är tillbaka i sitt hemland Tyskland där hon nu ska bli polis. Min vana trogen ska jag nu försöka att populärvetenskapligt sammanfatta artikeln så att resultaten blir mer allmänt tillgängliga.

Studien återfinns i European Journal of Criminology och berör fenomenet att ett inbrott relativt ofta brukar följas av ett nytt inbrott i närheten av den första händelsen, ett fenomen som kallas "nära återkommande mönster" på bökigt översatt svenska - near repeat patterns på engelska. Det här är ett fenomen som är väldigt väl belagt för inbrott, med en mängd studier internationellt och faktiskt även en svensk studie av mina kollegor Peter Lindström och Elina Martinez-Olsson. Anledningen till att dessa mönster uppstår antas teoretiskt bero på två mekanismer. Dels så kommer tjuvar efter ett framgångsrikt inbrott att få en "boost" och antingen själva återvända till ett närliggande hus, eller tipsa andra tjuvar om platsen. Men dels så kan det också handla om att platsen är "flaggad", att den uppvisar temporärt en ökad lämplighet för inbrott vilket gör att tjuvar oberoende av varandra kan dras till samma plats för att begå ett inbrott. 

I vår studie undersöker vi fenomenet lite närmare under en sexårsperiod i Malmö. Det vi gör är att titta dels på det generella mönstret över alla sex år, men också att bryta ut vart och ett av de sex åren separat och analysera dessa. Vi kommer fram till att near repeat mönster återkommer både för alla åren sammantaget och för vart och ett av de sex åren separat. Inom 100 meter från ett första inbrott och en vecka är risken i genomsnitt 2.3x högre för ett nytt inbrott, mellan 100 och 200 meter bort är risken 1.9x högre och så vidare. Detta vara fullständigt väntat och helt i linje med tidigare studier, men eftersom vi analyserar sex år kan vi också notera skillnader mellan åren. Vi finner då att det är ganska stor variation mellan olika år. Inom en vecka och 100 meter var som nämnts den genomsnittliga riskökningen 2.3 gånger - men detta varierar från 1.8 till 2.9. Dessa skillnader blir väldigt tydliga när vi studerar de lite svagare sambanden som inträffar efter mer än en vecka och mer än 100 meter bort. Ett sådant exempel är att det för vissa år finns en signifikant ökning av risken för ett inbrott 300 meter ifrån ett första inbrott inom en vecka med upp till 1.7 gånger högre risk, men för vissa år finns det ingen riskökning alls. Detta speglar i viss mån att det finns en variation i var inbrott inträffar, och hur koncentrerade dessa är, vilket kan ses på den figur från artikeln som summerar koncentrationerna. Det är på ungefär samma platser i staden som de gråsvarta koncentrationerna återfinns, men vissa år är de mörkaste fläckarna (högst koncentration) i en del av staden, och andra år i en annan del av staden.

Vi har gett vår studie undertiteln stabilitet och förändring för att betona våra fynd. De grundläggande mönstren är stabila, inom korta avstånd och korta tidsperioder finns återkommande en signifikant ökning av risken för bostadsinbrott efter ett första bostadsinbrott. Men också förändring, för även om de grundläggande mönstren är stabila så finns det också tydliga årliga skillnader. Vi försöker också ge förslag på möjliga orsaker till dessa förändringar, med utgångspunkt i två exempel vilka är markerade på kartan i övre högra hörnet. Bostadsområdet Kroksbäck är det kanske tydligaste exemplet, vilket 2013 och 2014 uppvisade mycket höga koncentrationer av inbrott. Dessa inbrott sammanföll med att fasaderna i området renoverades varpå en mängd inbrott inträffade inom bara några månaders tid. Via byggnadsställningarna var det enkelt att klättra upp till en lägenhet, slå in en ruta och ta sig därifrån med stöldgodset. Det är ett exempel på vad som i inledningen till denna text benämndes att en plats temporärt "flaggas" som lämplig för att begå brott, och effekten är här så stor att den får genomslag på statistiken för inte bara Kroksbäck, utan hela Malmö. När fasadrenoveringen är över (och dessutom några av tjuvarna gripits) sjunker inbrottsfrekvensen till mer normala nivåer, liksom styrkan i near repeat mönstren eftersom inbrotten nu inte lika tydligt inriktas mot en specifik plats under en begränsad tid.

Detta är kunskap som kan användas, och i viss utsträckning redan används av svensk polis, i det förebyggande arbetet. Efter ett inbrott kan det vara lämpligt för grannsamverkansföreningar eller liknande sammanslutningar att vara särskilt uppmärksamma. I flera svenska kommuner har det också testats att be körskolor förlägga sina lektioner till områden där det nyligen varit inbrott för att det ska finnas människor på plats vilket kan tänkas avskräcka tjuvar. Nyligen genomfördes också ett randomiserat experiment i England där polisen utifrån near repeat principen gav brottsförebyggande råd och hjälp i områden där det nyligen varit inbrott, vilket resulterade i en viss brottsförebyggande effekt. Det vår studie tillför till detta arbete är att det kan vara värt att särskilt inrikta dessa insatser mot platser där det kan finnas anledning att tro att risken för inbrott ökat givet någon förändring i den fysiska (eller sociala) miljön. När det finns byggnadsställningar uppsatta vilket underlättar lägenhetsinbrott är det nog en bra idé att satsa lite extra på det förebyggande arbetet.




tisdag 21 november 2017

Brottutvecklingen i Sverige. Det ser inte så bra ut. (Inlägget har redigerats något sedan första publicering)

Förra veckan släppte BRÅ resultaten avseende utsatthet för brott från deras senaste trygghetsmätning. Utsattheten för brott har ökat rejält, dramatiskt till och med enligt min mening. När det gäller brott mot person ökade alla brottskategorierna; Misshandel, Hot, Sexualbrott, Personrån, Bedrägeri, Trakasserier. De nivåer som uppmättes var dessutom de högsta "någonsin" år 2016 - det vill säga sedan 2005 när mätningarna inleddes - för alla dessa kategorier utom misshandel. Detta handlar om självrapporterad utsatthet för brott medelst telefonintervjuer, och reservationer om anmälningsbenägenhet och liknande spelar här en betydligt mindre roll. Däremot finns det andra felkällor i NTU, men det är trots allt den  bästa datakälla vi har för att följa utvecklingen av brott mot person där anmälningsbenägenheten generellt sett är ganska låg.

Här ska det direkt noteras att det är fullt möjligt, för att inte säga troligt, att detta delvis handlar om att de som slumpats fram att delta (och/eller de som faktiskt valt att svara) råkat vara en aning o-representativa för befolkningen som helhet. Det finns alltid en statistisk osäkerhet. Men. De flesta av dessa förändringar är signifikanta, och även om det alltså är möjligt att siffrorna är något överdrivna är det inte något som påverkar en övergripande bild av att detta är en dramatisk förändring. Totalt sett uppger 15.6% av befolkningen sig ha utsatts för något brott mot person under 2016 - att jämföra med 13.3% 2015 vilket då var den högsta siffran. Under 2010-talet låg annars samtliga mätningar i intervallet 11.4-12.7%. Det här kan verka som petitesser, enstaka procent hit och dit. Om vi översätter siffrorna i människor blir det dock tydligare. I genomsnitt 11.7% av befolkningen uppgav sig ha varit utsatta för något brott 2010-2014, och alltså 15.6% 2016. Låt oss ta hänsyn till den statistiska osäkerheten, och använda den lägsta siffran i ett 95% konfidensintervall* (14.9-16.3%). Under år 2016 utsattes då 14.9% för brott, vilket är 3.2%-enheter högre än genomsnittet 2010-2014. Utslaget över hela befolkningen handlar det alltså om ca 300 000 fler som utsatts för brott. Här bör det förvisso nämnas att NTU bara studerar åldrarna 16-79, och det är möjligt att utsattheten är annorlunda i de yngsta och äldsta åldersgrupperna, men vi pratar ändå om siffror i hundratusental. Hundratusental av fler invånare som utsatts för brott. Siffran för hur många fler som känner sig otrygga är ännu högre.

I NTU studeras också egendomsbrott, bostadsinbrott, cykelstölder, bilstölder och bilinbrott. Dessa har sjunkit sedan mätningarna inleddes, och 2014 var det ca 100 000 färre hushåll som hade utsatts för något egendomsbrott än 2005. Men siffrorna pekar inte längre nedåt. 2016 ökade bostadsinbrott, bilinbrott och cykelstölder. Det här hade i sig inte varit så uppseendeväckande, men i sammanhanget av den rejält ökade utsattheten för personbrott blir även detta av intresse. Utsattheten för brott ökade alltså rejält 2016 efter att redan ha ökat rejält 2015. Vi är nu uppe på rekordhöga nivåer avseende utsatthet för flera brottstyper.
Detta har också uppmärksammats av media. TT skrev en artikel om detta som publicerades i de flesta medier. Några, däribland DN, skrev också krönikor eller ledare i frågan. Men det blev ingen jättenyhet. Inte något som toppade sidorna och gav upphov till en massa uppföljningsartiklar. Jag var kritisk till att detta underrapporterades, vilket föranledde DN att göra en artikel på det hela, men det blev ändå inte en så stor nyhet. De som följt min blogg vet att jag har förvånats över bristande medierapportering kring brottslighet flera gånger tidigare, mest tydligt avseende den underrapporterade nyheten om rekordfå anmälda brott i Malmö 2014 vilket sedan upprepades 2015. Jag trodde dock då att det åtminstone delvis berodde på att positiva nyheter inte är lika heta att rapportera om som negativa nyheter. Men nu har vi en mycket negativ nyhet som har rapporterats som en normalstor nyhet snarare än som något stort. Jag förstår mig verkligen inte på medielogiken.

Jag har i några år föreläst om brottsutvecklingen för våra studenter. Den förändring som här tagit plats kan enkelt åskådliggöras genom att fundera över hur dessa föreläsningar sett ut och kan komma att se ut i framtiden.
Föreläsning brottsutveckling 2015: "Brottsligheten minskar"
För ett par år sedan var min föreläsning överlag positiv. Dödligt våld pekar neråt. Andelen som får sjukhusvård för våld pekar neråt. Otryggheten ligger stabilt på en låg nivå efter att ha sjunkit mellan 2005 och 2010. Utsattheten för personbrott i NTU ligger på en stabil nivå efter att ha sjunkit 2005-2008. Utsattheten för egendomsbrott sjunker. Ungdomar begår mycket färre brott nu än förr enligt all tillgänglig data. Däremot så pekade jag på en oroväckande trend att vissa typer av brott ökade, däribland bedrägerier och IT-relaterade brott, men också den typen av brott som kan kopplas till utsatta områden. Gängvåld är det tydligaste exemplet, men det kunde då ses som en delvis parallell trend vilken egentligen inte fått genomslag på befolkningen som helhet. På det stora hela rådde det ingen tvekan om att det mesta såg rätt bra ut, även om det delvis handlar om en förändring av brottsligheten (till att bli mer internetbaserad exv) och även om det fanns oroväckande utvecklingstendenser kopplat till utsatta områden.

Föreläsning brottsutveckling 2017: "Brottslighet minskade, men kanske ökar nu"
Nu visade NTU en ökning av såväl otryggheten som utsatthet för brott. Mord ökade till ovanligt höga nivåer under 2015 och 2016 även om det fortfarande är lägre än rekordnivåerna under 90-talet. Gängvåldet, den parallella trenden från tidigare års föreläsningar, verkar ha fått genomslag på mordnivån generellt, som nu är högre än vi sett sedan 2007. Min föreläsning får här en mer försiktig framtoning. Det SÅG positivt ut, men 2015 och 2016 ser inte så bra ut. Vi får avvakta och se om detta är ett trendbrott. Där det tidigare år varit en självklarhet att bilden i huvudsak var positiv fick studenterna nu diskutera huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt - är det mesta bra eller är det mesta dåligt? Studenterna var överlag ganska positiva i sin bedömning, men det var ingen tvekan om att frågan kunde debatteras.
Föreläsning brottsutveckling 2018? "Brottsligheten ökar"
Nu vet jag inte ens om jag kommer föreläsa om brottsutvecklingen nästa termin. Men om jag ska göra det blir det svårt att hitta några positiva generella utvecklingstendenser. Det är förvisso tidigt att dra några slutsatser om trender, och BRÅ påpekar klokt att man gärna vill se 3-årig ökning för att prata om en trend, men det ser inte bra ut. Otryggheten ökar och är högre än på länge vilket synts i NTU liksom i Stockholms stads trygghetsmätning. Mord ligger på en hög nivå drivet av ett ökande gängvåld, även om vi ännu inte är på 90-talets nivåer. Utsattheten för sexualbrott har ökat dramatiskt. Utsattheten för bedrägerier fortsätter öka. Hot och trakasserier ökar, möjligen kopplat till att brottslighet flyttar till nätet. Det mest positiva som finns att säga är att andelen av befolkningen som läggs in för sjukhusvård på grund av våld minskar. Det är en viktig faktor att ta fasta på, men när de flesta kurvorna nu pekar i fel riktning blir det något av ett halmstrå. Däremot kan vi numera nyansera bilden av situationen i utsatta områden något. Gängvåldet är illa och visar inga tecken på att minska, men däremot är den mer övergripande trenden avseende såväl utsatthet för brott som otrygghet inte mer negativ i utsatta områden än i andra urbana bostadsområden.

På bara några år har alltså en beskrivning av brottsutvecklingen i Sverige gått från övervägande positiv till ganska negativ - åtminstone betraktat i ett kort perspektiv av hur det ser ut här och nu. För mig borde detta vara en stor nyhet. Som jag ser på saken är det intressanta dessutom bredden i förändringen. Bara ett fåtal av alla kurvor pekar nu i en positiv riktning. Även om sexualbrott uppvisar den mest dramatiska förändringen (och dessutom anekdotiskt samt via överrepresentation kan kopplas till invandrare vilket är populärt i vissa kretsar), och absolut måste uppmärksammas, särskilt i ljuset av #metoo , så saknar jag ett fokus på den stora bilden. Vi kanske kan kalla den Sverigebilden. Sverigebilden ser här och nu inte så bra ut. Det borde diskuteras i bredare skikt än den främlingsfientliga (eller åtminstone invandringskritiska) klick som hävdar att Sverige håller på att gå under på grund av invandring. Jag har länge argumenterat för att det är en stor orättvisa att boende i utsatta områden tvingas leva med en brottslighet och otrygghet som inte skulle accepteras i resten av samhället. Men detta gäller inte längre bara boende i utsatta områden. Det gäller hundratusentals fler svenskar som utsätts för brott och som är rädda att gå ut på kvällen. Det gäller oss alla. Ändå verkar nästan bara den grupp som länge letat efter halmstrån för att bevisa en ökande brottslighet och nu till slut får statistik som visar det de ville bevisa bry sig om frågan. Ska det verkligen vara så?



* Jag använder binomiala konfidensintervall för proportioner i samtliga fall i detta inlägg, med denna kalkylator: http://www.sample-size.net/confidence-interval-proportion/


måndag 11 september 2017

Förtydligande om internationell jämförelse av handgranatsdetonationer



Brottslighetens utveckling väcker både känslor och frågor. Efter att media rapporterade om våra resultat från två pågående forskningsstudier, som handlar om vad som något förenklat kan kallas ”gängvåld”, har det varit ett stort intresse från media och en hel del missförstånd.
Till stor del är detta vårt eget fel. Studierna är ej publicerade, och kan därför inte läsas och granskas av andra, vilket bidragit till förvirring. Här har vi all anledning att vara självkritiska.
En av studierna handlar om handgranater. I den studien har vi sammanställt data över hur många handgranater som detonerat i Sverige under 2010-talet, och kan visa att det varit en tydlig ökning. Vi lyfter även fram att detta är något exceptionellt för Sverige. Den internationella jämförelsen sker förvisso på relativt skakig grund eftersom det inte finns mycket att jämföra med. Att det inte finns mycket att jämföra med beror dock till stor del på att handgranatsattacker under fredstid är så ovanligt i de flesta länder att ingen bekymrar sig om att sammanställa det. Det förekommer av och till i många länder, men då det sker sporadiskt och oregelbundet är det inte något som kvantifieras. I Sverige har det de senaste åren skett mer än en gång i månaden i genomsnitt, trots att Sverige är ett förhållandevis litet land. Det enda andra land varifrån vi hittat en sammanställning över frekvensen av handgranatsattacker är Mexiko. Data i den rapporten är svag, den bygger på medierapporter, och även om siffrorna tyder på nivåer per invånare som är i samma storleksordning som de i Sverige är vi de första att erkänna att det inte entydigt kan tolkas som ett bevis, något som vi har försökt förmedla men inte alltid nått ut med. Samtidigt säger det faktum att inga andra länder ens verkar ha försökt sammanställa mängden handgranater något. Behovet att räkna handgranater har enligt vår mening uppkommit i Sverige, och vi har räknat till 78 detonerade handgranater sedan 2010, varav hälften skedde under 2016. Det enda andra landet där ett sådant behov har resulterat i ett försök till kvantifiering är Mexiko. 
Vi har aldrig hävdat att Sverige skulle ha liknande våldsnivåer som Mexiko mer generellt. Inte heller avseende grovt vapenvåld i allmänhet. Varje sådan tanke är helt befängd. Den enda variabel som det möjligen går att jämföra de båda länderna avseende är handgranatsdetonationer, vilket utgör en mycket liten del av våldet i såväl Mexiko som Sverige.
Sverige är ett internationellt sett mycket fredligt land. Vi har låga våldsnivåer. Däremot har vi ett ökande problem med skjutvapenvåld och handgranater, som inte kan ses i jämförbara länder. Vi ser fram emot vidare diskussioner kring detta när våra studier publicerats och är tillgängliga för allmän granskning.



tisdag 4 april 2017

Concentration of gun violence in three Swedish cities

A few months ago the crime analyst Jeff Asher from New Orleans posted some maps highlighting the concentration of gun violence in New Orleans and in Chicago/Baltimore on twitter. Since I've been working on gun violence for a while with Joakim Sturup, Amir Rostami and Anders Sandholm I was intrigued by Jeffs analysis and now I have finally attempted to do something similar for Sweden.

As I will show below gun violence appears to be at least as concentrated in Sweden as it is in New Orleans. More generally there are however some notable differences between the US and Sweden. Most importantly, gun violence is much rarer in Sweden. In our study on near repeat patterns for shootings we identify 948 shootings over 5 years across the three biggest Swedish cities (938 of which we could geocode), and in the case of Stockholm this includes the whole county with over 2 million residents. Our study areas in total cover about 3 million residents, meaning the gun violence rate is around 6 incidents per 100 000 population and year. This includes all confirmed firearm discharges reported to the police - not just incidents where someone actually was hit by a bullet. Counting shootings with a casualty drops the number to 378, about 2.5 shootings per 100 000 residents and year. This can be compared with the 462 shootings reported by Jeff Asher for 2016 alone in New Orleans.

In the city of Malmö 2011-2015 there were a total of 289 shooting incidents, of which 136 involved someone injured or killed. 44% of the 289 incidents took place in 11 neighborhoods comprising 16% of the population or 4% of the municipal area. And 46% of incidents with a casualty take place in 10 neighborhoods comprising 15% of population or 4% of the area. This can be compared with the 16.7% of populated land accounting for 54% of shootings in New Orleans as reported by Jeff Asher. The map below includes land not populated, but as can be clearly seen in the map below (click to see a bigger version) the shootings are also very concentrated within these neighborhoods. Actual concentrations would be much higher if using a smaller level of aggregation - for instance as shown below regarding the Stockholm and Gothenburg examples.
Shootings with casualty in Malmö municipality, 2011-2015
For Stockholm and Gothenburg I have much less neighborhood level data. But to just visualize the patterns I have done maps that are similar to that of Malmö, but which depart from a national area designation used by the police. These areas are smaller than the ones used in the Malmö map above, and the maps are not entirely comparable, but to show the concentration of gun violence they should work fairly well.

In Stockholm the pattern of concentration appear to be similar. The map below shows that 12 areas of the city with at least two gun violence casualties are recorded for 33 out of 70 shooting incidents with injury or death. Notably however the rate is much lower in Stockholm than in Malmö, with a total of 197 shootings, 70 of which with a casualty, and almost 3 times bigger population. In addition the areas with high concentration of shootings are much more spread out than in Malmö. The proximity of disadvantaged neighborhoods with criminal networks in Malmö has previously been suggested to be one of the factors that may help explain the high rate of gang violence in the city.

Shootings in Stockholm municipality, 2011-2015
In Gothenburg 11 areas with at least 2 gun violence casualties are recorded for a total of 33 out of 88 incidents with an injury or death, or 37.5%. While this percentage is small, this is just 11 out of 1110 areas (the map doesnt show the whole municipality). Those 11 areas only account for 0.7% of the land - but this number is clearly somewhat mis-representative as the municipal boundaries used here include large areas of sea to cover the archipelago. As mentioned above I dont have much data over Gothenburg and Stockholm readily available, but while I cannot give an accurate number of just how high the area-level concentration is, I can with some confidence say that the concentration is very high. The rate in Gothenburg is higher than in Stockholm, but lower than in Malmö, and similarly to Stockholm the areas with many shootings are quite spread out across the city.
Shootings in Gothenburg municipality, 2011-2015. 
 The pattern regarding concentration of gun violence is nevertheless quite clear. In all three cities a small part of the city accounts for a large share of the shootings. This can be related to the law of crime concentration which states that a small number of places account for a majority of crimes. That it is applicable to shootings is not surprising, but it is interesting none the less. The fact that concentrations of shootings appear to be fairly similar in otherwise dissimilar countries such as the US and Sweden points to some stability of the patterns of concentrations. To further assess the issue we'd need to do more rigorous calculations however, which lie beyond the scope of this blog post.



söndag 19 februari 2017

Skjutningar i Stockholm, Göteborg, Malmö

Min vana trogen ska jag nu kort sammanfatta en vetenskaplig artikel jag varit med och författat, artikeln i fråga av Sturup, Rostami, Gerell & Sandholm är i Security Journal, och har titeln Near repeat shootings in contemporary Sweden 2011 to 2015.

Studien är ett första steg att börja bygga upp kunskap om skjutningar i Sverige - ett ämne där det finns mycket lite forskning samtidigt som det är ett stort och ökande problem. I studien gör vi några enklare deskriptiva analyser, och fokuserar sedan på vad som kallas near repeat patterns - alltså det fenomen som innebär att det efter att ett brott har begåtts finns en förhöjd risk för ett nytt brott av samma typ i närheten inom några veckor. Det är väl etablerat för bostadsinbrott, där tjuvar ofta återvänder till närliggande hus efter ett lyckat inbrott, men har i USA också visats gälla för skjutningar (fast då med lite andra förklaringar). Vår studie är den första som studerar detta avseende skjutningar i Europa.

Vi har fått ut data från Stockholm, Göteborg och Malmö över skjutningar, och i fallet Malmö har datan rensats för att bli mer jämförbar med de andra städerna. Som jag tagit upp tidigare här på bloggen har det annars länge varit ett problem att Skånepolisen har en mycket vidare definition av skjutningar än Stockholm och Göteborg. Materialet omfattar 948 skjutningar i Stockholms län, Storgöteborg och Malmö plus Burlöv under åren 2011-2015. Flest är i Stockholms län (403), vilket knappast är förvånande med tanke på invånarantalet, men vi plockar också ut Stockholms kommun separat som står för ca hälften av skjutningarna i länet (197). Eftersom det trots rensning i Malmö-datan är troligt att det finns skillnader mellan de tre registren fokuserar vi dock på skjutningar med skadade eller dödsfall för att jämföra städerna då risken för felaktiga jämförelser därmed minskar. Vi noterar att det per capita är klart vanligast i Malmö, följt av Göteborg och sist Stockholm. I Malmö sker i genomsnitt en skjutning med dödligt utfall per år och 100 000 invånare, vilket är något högre än den totala mordfrekvensen i Sverige som helhet under tidsperioden. Skjutningar är också vanligare på sommaren än vintern, och med söndagar som vanligaste veckodag.

I analysen studerar vi sedan först den geografiska fördelningen av skjutningar i de tre storstäderna. I Stockholm och Göteborg är det ganska utspritt, med små kluster av bostadsområden som haft skjutningar placerade i utkanterna av städerna. I Malmö är det starkare koncentrerat, och i princip är stora delar av centrala Malmö ett stort kluster där skjutningar har tagit plats. Detta innefattar de utsatta områdena i staden, som till skillnad från Stockholm och Göteborg är svåra att avskilja från centrum.
Skottskadade per kvadratkilometer i Malmö och Burlöv 2011-2015. 
Huvudanalysen berör sedan frågan om near repeat patterns, och vi hittar signifikanta överrepresentationer för alla tre städerna. Eftersom skjutningar trots allt fortfarande är relativt ovanligt blir en del av sambanden lite instabila, men överlag kan sägas att det finns en ökad risk för en ny skjutning upp till ett avstånd om cirka 200-300 meter och två veckors tid efter en första incident. De exakta överriskerna varierar, men i Malmös fall är överrisken 4.78 inom 100 meter och 2 veckor, samt 3.24 mellan 100-200 meter och 2 veckor. Det här är väldigt stora överrisker, i USA har dessa siffror snarast legat på 1.3 eller liknande, vilket kanske delvis är ett resultat av att skjutvapenvåld är mycket ovanligare, men också mer koncentrerat i Sverige. Skjutvapenvåld går i vågor, och efter en skjutning är det vanligt att nya skjutningar följer. Det är ingen nyhet att så är fallet, men nu kan vi i viss mån börja sätta siffror på det.

För att förstå vad detta innebär är det också viktigt att betänka att även om risken är 4 gånger större så är risken fortfarande mycket liten. I Malmö sköts det under perioden lite mer än en gång per vecka, vilket per bostadsområde blir ca en gång vartannat år. I de utsatta områdena är risken betydligt högre, men det handlar fortfarande om en väldigt låg risk för en skjutning, och vi visar att 23% av skjutningarna i Malmö följs av en ny skjutning inom fyra veckor och 300 meter. Vi behöver i framtiden förfina dessa analyser och nå en betydligt större precision för att öka användbarheten av denna kunskap. Samtidigt är det här ett viktigt första steg mot att öka kunskapen om skjutvapenvåld i Sverige, och jag är väldigt glad över att ha blivit inbjuden att få delta i studien av Joakim Sturup.


fredag 13 januari 2017

Populärvetenskaplig sammanfattning avhandling



Min avhandling är nu offentlig inför disputation den 3e februari då jag ska försvara avhandlingen. Den kan läsas via Malmö högskola här.

Nedan finns den populärvetenskapliga sammanfattning som finns från sidan 63 i avhandlingen.

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

Brottslighet i utsatta bostadsområden har de senaste åren fått stort utrymme i samhällsdebatten. Polisen har börjat sammanställa nationella listor över de bostadsområden i Sverige som anses präglas av kriminella nätverk, samtidigt har media rapporterat att vissa brott, främst skjutningar och bilbränder, är betydligt vanligare i dessa områden än i andra delar av samhället.
Denna avhandling undersöker utsatta bostadsområden och brottslighet i Malmö och bidrar på så vis till att öka kunskapen om brottslighet i denna typ av områden. Mina studier visar att det finns en stark koppling mellan ett bostadsområdes kollektiva förmåga, kombinationen av tillit och samarbete för att lösa problem, och mängden gatuvåld, men inte någon sådan koppling till anlagda bränder på bostadsområdesnivå. Studierna visar även att såväl anlagda bränder som kollektiv förmåga förstås bäst på mycket mindre geografiska analysenheter än bostadsområden.
Avhandlingen berör två grundläggande frågeställningar, som båda är av relevans för hur vi kan förstå utsatta bostadsområden. Den första frågan handlar om hur bostadsområden ska definieras, och hur stora områden det är meningsfullt att prata om som sammanhängande enheter. I polisens sammanställning av utsatta områden räknas till exempel Rinkeby-Tensta i Stockholm med 34 903 invånare som ett sådant, men också Seved i Malmö som är en del av bostadsområdet Södra Sofielund med 5 570 invånare. Den andra frågan handlar om huruvida kopplingen mellan brottslighet och fattigdom, segregation kan förklaras av skillnader i de boendes kollektiva förmåga att hantera problem. Kollektiv förmåga definieras som kombinationen av tillit och gemensamma förväntningar om att agera för det allmännas bästa i ett bostadsområde, och kan ses som en form av socialt kapital som är särskilt viktig i relation till brott, oordning och otrygghet.



I avhandlingen studeras huruvida kollektiv förmåga kan förklara varför det är mer gatuvåld och anlagda bränder i vissa bostadsområden i Malmö. Avseende gatuvåld identifieras mycket riktigt en sådan koppling. Utsatta områden som bland annat präglas av ekonomisk och social utsatthet samt etnisk heterogenitet och stor omflyttning har mer gatuvåld än andra platser, men om hänsyn tas till att dessa områden också har också en lägre kollektiv förmåga spelar inte längre nivån av utsatthet, etnisk heterogenitet eller omflyttning någon roll. Förståelsen för gatuvåld förbättras dessutom när hänsyn tas till variabler baserade på rutinaktivitetsteorin, som bland annat säger att var brott begås till stor del kan förstås utifrån var motiverade gärningspersoner och potentiella offer möts. Centrala platser i staden kommer att ha mer brott just på grund av mängden folk, alldeles oavsett nivå av utsatthet eller mängden invånare i bostadsområdet. För att mäta det inkluderas variabler över hur många personer som kliver på lokalbussen i närheten av bostadsområdet under ett år samt mängden barer och nattklubbar, och detta bidrar i analysen till en bättre förståelse för varför vissa bostadsområden har mer gatuvåld än andra. Gatuvåld i Malmö kan till stor del förstås som två delvis separata processer, det är mycket gatuvåld i centrum, kopplat till nattliv och stora mängder folk i rörelse, och det är relativt mycket gatuvåld i utsatta bostadsområden med låg kollektiv förmåga. Huruvida den bristande kollektiva förmågan faktiskt är en kausal orsak till gatuvåldet kan denna studie inte säga, men sambandet håller även när hänsyn tas till mängden gatuvåld under tidigare år.
När det gäller anlagda bränder finns inte något signifikant samband med områdets nivå av kollektiv förmåga. Områden med mycket bränder tenderar att ha en låg kollektiv förmåga, men sambandet försvinner när hänsyn tas till ett områdes fattigdom och liknande. I teorin om kollektiv förmåga behandlas social och ekonomisk utsatthet samt etnisk heterogenitet som två viktiga variabler, men i Malmös fall visar det sig att dessa samvarierar så mycket att det inte går att separera dem. Områden där de boende kommer från många olika delar av världen är också områden där bland annat arbetslösheten och trångboddheten är hög. Dessa områden har också många anlagda bränder, inklusive bilbränder, men det förklaras inte av kollektiv förmåga på bostadsområdesnivå, utan av andra, okända, mekanismer.

Avhandlingens andra huvudfrågeställning fokuserar på hur ett bostadsområde ska definieras. Det görs i två separata studier, en som berör hur stora områden som är lämpliga för att förstå den kollektiva förmågan, och en avseende hur områden bör definieras för att förstå anlagda bränder och kollektiv förmåga. När det gäller sammanhållning och gemensamt agerande för att hantera problem, kollektiv förmåga, noteras att boende som intervjuas i fyra bostadsområden framför allt har förväntningar kring detta på sin gård eller i sitt kvarter, inte i det betydligt större bostadsområdet. Detta bekräftas också av en statistisk analys av en boendeenkät i dessa fyra bostadsområden. Kollektiv förmåga verkar primärt ta plats på ganska små geografiska analysenheter med 1000 invånare eller mindre, snarare än de relativt stora bostadsområden som ofta är utgångspunkt för såväl akademiska studier som samhälleliga förebyggande insatser. Ett liknande fenomen noteras när det gäller anlagda bränder. Dessa förstås bäst genom att studera vad som finns på den specifika plats där det brinner, och bostadsområdets inflytande är som störst om vi utgår från mycket små bostadsområden. Såväl kollektiv förmåga som anlagda bränder förstås bäst utifrån små geografiska enheter. Det kan inte uteslutas att det på en sådan lägre nivå också finns en koppling mellan förekomst av anlagda bränder och nivån av kollektiv förmåga även om en sådan koppling alltså ej finns på bostadsområdesnivå.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att vi bör fokusera på små geografiska enheter för att förstå brott, och att vi kanske då snarast bör prata om utsatta gator eller kvarter snarare än bostadsområden. När det gäller större geografiska enheter går det att förstå våldsbrott utifrån förekomsten av tillit och kollektiv förmåga i ett bostadsområde. Avhandlingens titel, ”Neighborhoods without community”, som översatt till svenska blir ”Bostadsområde utan gemenskap”, syftar på fyndet att bostadsområden inte består av ett socialt sammanhang, utan snarare av många mindre, och att den kollektiva förmågan i vissa områden är låg. Även om dessa områden också ofta präglas av stolthet och ett levande civilsamhälle dominerar problemen. Att vända utvecklingen i dessa områden framstår som en av de viktigaste uppgifterna inom det kriminalpolitiska fältet i Sverige idag. Genom att fokusera på gatan, gården eller kvarteret snarare än stora bostadsområden och stärka de boendes kollektiva förmåga kanske det går att vända utvecklingen. I framtida forskning är det av vikt att gå vidare med mer detaljerade studier av brottsligheten, men även att undersöka om vi kan stärka den kollektiva förmågan, och om detta resulterar i minskad brottslighet. 

tisdag 4 oktober 2016

Mycket mindre gatuvåld i områden med högre tillit

Min senaste studie (med Karl Kronkvist) är nu publicerad i British Journal of Criminology och min vana trogen kommer här ett kort populärvetenskapligt blogginlägg om studien. Studiens huvudresultat är att det är mycket mindre gatuvåld i bostadsområden som har högre nivå av tillit och förväntningar om samarbete. Kombinationen av tillit (eller sammanhållning) och förväntningar om samarbete för att lösa gemensamma problem (informell social kontroll) kallas kollektiv förmåga ("collective efficacy"), och en av huvudpoängerna med denna teori är att förklara varför det är mer brott i områden med högre fattigdom etc. Områden med högre fattigdom, arbetslöshet etc, stor utflyttning, och många olika befolkningsgrupper tenderar enligt teorin att ha en lägre kollektiv förmåga - och denna lägre kollektiva förmåga är en av huvudförklaringarna till att dessa områden också har en högre brottslighet.

Detta kan såklart tydligt kopplas till den svenska diskussion om utsatta områden med hög kriminalitet , och studien kanske kan vara av visst intresse även utanför den akademiska sfären. Rent akademiskt argumenterar vi för att studien tillför något nytt på tre olika sätt:
1) Den ger mer belägg för kollektiv förmåga i en Europeisk kontext, där år 2013 studier från London och Haag noterade mycket svaga samband mellan kollektiv förmåga och brottslighet.
2) Vi argumenterar för att våld i offentlig miljö (snarare än i privata miljöer) borde passa bättre för teorin eftersom den behandlar ett kollektivt fenomen
3) Vi anser också att teorin kan (bör?) kompletteras med en förståelse för den speciella situation som råder i centrum av städer med nattliv och stora koncentrationer av folk

Vi studerar huruvida det finns ett samband mellan kollektiv förmåga och polisanmält gatuvåld per 1000 invånare i Malmös bostadsområden efter en rad kontroller.  Det första steget med kontroller tar hänsyn till områdets "utsatthet" (se längst ner för detaljer) 
I steg två tillför vi kontroller för centrum-effekter, i form av utskänkningstillstånd som gäller efter klockan 01, samt hur mycket folk som har klivit på lokalbussen i närheten av bostadsområdet. Detta är variabler som normalt ej inkluderas, men som tydligt kan kopplas till förekomst av våld. Där det är mycket folk blir det mer våld (det finns fler potentiella offer och förövare), liksom på platser där det är mycket alkohol.

Karta: Densitet av gatuvåld (gult-rött) samt hur många som kliver på lokalbussen i närheten, desto större cirkel desto mer folk. 



I steg tre slutligen tar vi även hänsyn till nivån av gatuvåld två år tidigare. Detta är på grund av att våldet kan tänkas påverka flera av de andra variablerna, och det vi är intresserade av är ju huruvida det finns en koppling från kollektiv förmåga till våld (även om vi inte kan säga något om kausalitet här). Det är ett ganska konservativt test av sambandet eftersom våldsnivåer normalt är ganska stabila, men det stärker också slutsatsen om sambandet visar sig hålla.

Starkt samband
Sambandet visar sig också mycket riktigt hålla. Kollektiv förmåga har en stark koppling till mängden gatuvåld i alla modeller. Vi testar även att dela in gatuvåld i misshandel respektive rån - och då visar det sig att sambandet bortfaller (p=0.06) i den sista modellen för misshandel men är stabilt för rån.

Om vi jämför två bostadsområden som har ungefär samma nivåer av fattigdom, segregation etc och centrum-effekter så har alltså ett bostadsområde med högre nivå av kollektiv förmåga betydligt färre våldsbrott. Jämfört med genomsnittliga nivåer är en ökning med två standardavvikelser i kollektiv förmåga (motsvarar ungefär att gå från ganska låg till ganska hög) associerat med en halvering av nivån på gatuvåld. Faktum är att effekten av kollektiv förmåga är starkare och stabilare än effekten av centrum-variablerna - något som kanske inte var helt väntat. Det är också noterbart att det inte finns något samband över huvud taget mellan ett områdes utsatthet och nivån av våld efter att vi tagit hänsyn till kollektiv förmåga.


Variabeldetaljer
Utsatthet (concentrated disadvantage) utgörs av andel arbetslöshet, bidrag, utlandsfödda och ensamstående vuxna, samt medianinkomst, trångboddhet.
Stor boendeinstabilitet utgörs av andel hyresrätter, andel som flyttade ut från området föregående år, genomsnittligt antal år som folk bott i området.
Etnisk heterogenitet utgörs av sannolikheten att två slumpmässigt valda individer i området är födda i samma land.
Urbanitet utgörs av utskänkningstillstånd efter 01 per 1000 invånare samt mängden påbörjade lokalbussresor med en buffer på 200 meter från busshållplatsen aggregerat till bostadsområden.
Kollektiv förmåga utgörs av 5 enkätfrågor vardera över tillit/sammanhållning och informell social kontroll från Malmö OMrådesundersökning (MOMS) 2012.
Tidigare våld utgörs av polisanmält gatuvåld per 1000 invånare 2011.
 Utfallsvariabeln utgörs av polisanmält gatuvåld per 1000 invånare 2013.