tisdag 21 januari 2020

Utvecklingen av mängdbrottslighet i Malmö stad 2015-2019

Jag blev idag uppmärksammad på att den anmälda brottsligheten per invånare i Malmö ser ut att fortsätta sjunka och är nere på en ny rekordlåg nivå. Anmälda brott har sjunkit kontinuerligt och slår nya bottenrekord varje år. Jag har skrivit om detta tidigare med vinkeln att media inte rapporterade om det i ett blogginlägg  2015 och ett blogginlägg 2016.  Även om jag fortfarande tycker att den här typen av nyheter är underrapporterade så tänkte jag ta upp en annan vinkel på detta nu (se även Sydsvenskan).

Polisen gör sedan länge en trygghetsundersökning, där ett slumpmässigt urval av invånare i Malmö får frågor om de är trygga, om de upplever oordning i sitt bostadsområde - och om de utsatts för en del övergripande kategorier av brottslighet. Det gör att vi kan jämföra utvecklingen i anmälningar med utvecklingen i självrapporterad brottslighet för att få en bättre bild av vad som är någon form av "sanning" kring brottsutvecklingen.
Det är ju inte säkert att anmälningarnas utveckling speglar en faktisk utveckling. Det kan vara så att färre vågar eller vill anmälda brott. Det kanske inte känns lönt att anmäla om polisen ändå bara lägger ner ett brott till exempel. Men om både en enkät med självrapporterad utsatthet och polisanmälningsdata pekar i samma riktning är det troligen en riktig utveckling. Och om den ena minskar medan den andra ökar kan det vara en indikation på förändrad anmälningsbenägenhet.

Så hur ser det då ut? Jag har helt utgått från öppna källor i den här analysen. För enkätdatan använder jag den presentation av resultaten från enkäten som polisen gjorde där det anges hur stor andel av invånarna som utsatts för våld, stöld och skadegörelse. Jag jämför det med statistikutdrag från databasen över anmälda brott för de motsvarande kapitlen i brottsbalken (3 för våld, 8 för stöld och 12 för skadegörelse).  Det här är en ganska grov analys, men jag vet inte exakt hur frågorna i polisens enkät är utformade, och det borde ge en hygglig grund för jämförelse. Samtidigt finns såklart brister, i våld skulle exv personrån kunna inkluderas, men det räknas i brottsbalken till kapitel 8. Osv. Vi får ta det för vad det är.

Så hur ser det då ut? Lite olika med sambanden för de tre olika brottskategorier som mäts i enkäten. För våldsbrott är det en svag minskning i båda fallen, men den är inte så tydlig, och snarast kan det väl sägas vara en ganska stabil nivå. I enkäten har det dock sjunkit rätt tydligt 2019, men det är en låg procentsats (1.6%) med viss osäkerhet. Båda källorna pekar hur som helst mot en svagt minskande nivå, och det är därmed ganska troligt att det faktiskt är så. Våldsbrotten verkar i alla fall inte ha ökat.


För stöldbrott ser vi en tydlig minskning i anmälningarna, men en ganska stabil nivå i enkätdatan med viss fluktuation. Det här skulle kunna tyda på en minskad anmälningsbenägenhet, men för att säga något om det borde vi egentligen göra en noggrannare analys där vi matchar den typ av stölder som bäst passar in mot brottsbalken med relevanta brottskoder.


För skadegörelse slutligen pekar båda källorna mot en minskning, men den är betydligt skarpare för anmälningarna. Det här skulle kunna tolkas som att det varit både en faktiskt minskning av brottsligheten och en minskad anmälningsbenägenhet. Men, igen, en lite grundligare analys skulle behövas för att kunna säga något någorlunda säkert om det.


Sammanfattningsvis kan det hur som helst konstateras att det enligt båda datakällorna faktiskt ser ut som att brottsligheten åtminstone inte har ökat de senaste fem åren, och troligen har minskat för åtminstone några brottskategorier. Det ser faktiskt ut som att det blir bättre i Malmö. De senaste åren har också skjutningar och sprängningar minskat i staden - om än från extremt höga nivåer. Även om jag skrev ovan att det här inlägget inte skulle handla om mediekritik, så känns det kanske lite som att den här typen av övergripande trender och utveckling skulle kunna diskuteras lite mer. Vi kan inte bara låta oss själva drunkna i negativa nyheter över all brottslighet, vi måste också kunna lyfta blicken och se på vad statistiken visar. Fast helst ska någon kanske göra om den här analysen lite grundligare så det blir ett mer stabilt underlag att utgå från..

Uppdatering: En kommentar efterfrågade ett längre tidsperspektiv, nedan ser ni en graf över anmälda brott för de tre kapitlen i brottsbalken som diskuterats ovan. Enkätdata har jag inte tillgängligt längre bak i tiden.Våldsbrotten visar en ökande trend över tid, men har gått ned lite de senaste åren. Skadegörelsebrottt ökade fram till 2008, och har därefter uppvisat en sjunkande trend. Stöldbrott har uppvisat en stadig nedgång över tid. 




** Notera att jag har olika skalor för anmälningsbrotten i graferna ovan för att de ska vara jämförbara med enkätdatan.

En Gerell-akademisk årskrönika 2019

2019 var ett hektiskt år, fast det slog mig inte förrän idag att det var så pass hektiskt att jag inte skrev något på bloggen över huvud taget. Jag har tidigare haft för vana att skriva korta blogginlägg med populärvetenskapliga sammanfattningar av mina studier, och när jag nu missat att skriva något under 2019 tänkte jag att jag gör en kort sammanfattning av det som publicerades under förra året i ett samlingsinlägg - samt lite om vad jag nu arbetar med och vad som är på gång. En Gerell-akademisk årskrönika helt enkelt. Under 2019 hade jag två tidskriftsartiklar, fyra rapporter och två bok-kapitel publicerade. Jag ska nedan kort gå igenom dessa. 

Explosive Violence: A near repeat study of hand grenade detonations and shootings in urban Sweden
Först ut under året var vår studie om skjutningar och handgranater, en tidskriftsartikel i European Journal of Criminology. I studien kartlägger vi detonerade handgranater och identifierar 77 sådana fall mellan 2010 och 2016. Vi visar också att handgranater tenderar att detonera på ungefär samma platser som skjutningar, men att det också finns skillnader i mönstren. Handgranater exploderar relativt sett oftare i centrala delar av storstäderna jämfört med var skottlossning sker. Det handlar ofta om företag eller kontor som är måltavla för detonationen. 60% av detonationerna skedde under natten, det var vanligast under sommaren, och söndagar hade betydligt färre än de andra veckodagarna. Vi analyserade också hur skjutningar och handgranater tillsammans kan förstås i både tid och rum, där risken för att ett våldsdåd av sådan typ ska inträffa är kraftigt förhöjd på en plats där det redan skett inom några veckor och några hundra meter.

Mål-processutvärdering av Trygg fotboll i Göteborg
I februari var det sedan dags för en rapport som sammanfattade ett litet utvärderingsprojekt jag genomfört åt polisen i Göteborg tillsammans med Erik Madsen som gjorde huvuddelen av arbetet. I Göteborg samarbetar polisen, kommunen och IFK Göteborg utifrån en strukturerad samverkansmodell för att minska problem kring fotbollsmatcher. Vår utvärdering var en processutvärdering, där vi försökte förstå om det arbetet som gjorts motsvarade de mål som satts upp. Utifrån intervjuer och dokumentstudier kom vi fram till att projektet verkade ha medfört förbättrad samverkan, men att de ambitioner om att arbeta med risksupportrar för att få dessa att ändra sitt beteende som fanns inte hade genomförts. Däremot hade projektet lett till flera konkreta åtgärder av mer situationell karaktär. Detta hade växt fram naturligt inom projektet, och situationellt arbete kan nog ofta vara ett lättare sätt att dra igång samverkan just på grund av att det blir väldigt konkret.

Brottslighet och utsatthet i Malmö
Mina kollegor Ardavan Khoshnood och Marie Väfors-Fritz tog initiativ till att sammanställa en bok om brottslighet och utsatthet i Malmö. Jag skrev två kapitel i boken, ett om anlagda bränder, och ett tillsammans med ardavan om skjutningar och sprängningar. Boken översattes också till engelska.
Vad gäller skjutningar och sprängningar så är mycket en sammanfattning av sådant som framkommit i mina och ardavans andra studier (exv den som nämns ovan), men vi gjorde också en genomgång av hur statistikrutiner förändrats och beskrev utvecklingen i Malmö, Göteborg och Stockholm (Figur nedan).


I kapitlet om anlagda bränder sammanfattade jag en del av den forskning som gjorts, bland annat av mig själv och mina gamla kollegor på institutionen för urbana studier, men mycket från forskare vid Göteborgs universitet som studerat unga brandanläggare och förebyggande av bränder. Jag delade där in motiven för anlagda (bil-) bränder i tre huvudkategorier. Skadegörelse - som ofta handlar om spänning eller nöje, instrumentella motiv där branden fyller ett rationellt syfte - till exempel flyktbilar som bränns upp för att dölja bevis eller bränder som utgör försäkringsbedrägerier, samt expressiva motiv, som kan handla om rop på hjälp, eller den ofta uppmärksammade typen där bränder är en del av våldsamma upplopp.

Utsatta områden i Sverige och polisens lägesbildsverktyg
Detta var ett projekt som jag arbetade på tillsammans med två forskningsassistenter, Mia Puur och Stefan Litbo vilka gjorde huvuddelen av arbetet. Vi skrev totalt tre rapporter, där den första utgjorde en kort forskningssammanställning kring utsatta områden och relaterade begrepp. Den andra var en genomgång av en enkät som polisen nationellt använder för att kartlägga hur lokal polis upplever olika problem i utsatta områden. Den tredje rapporten slutligen var en slutrapport som sammanfattade fynden från båda delstudierna. Tyvärr håller Malmö Universitet på att byta arkiv-system, och därför finns dessa rapporter inte uppladdade.
Huvudpoängen med detta projekt landade hur som helst i att vi föreslog en halvering av antalet frågor i polisens enkät, från 160 till 80 frågor, vilket vi menar kan göras utan att alltför mycket information tappas. Dessutom föreslog vi en rad förbättringar kring datainmatning, svarsalternativ och liknande för att enkäten ska ge ett bättre underlag.

Hotspot knarkrondellen
Det här var en studie som ursprungligen utgjorde en masteruppsats av en av mina studenter, Ina Hennen. Studien handlar om de förebyggande insatser som satts in vid "knarkrondellen" på Möllevången i Malmö, och vi omarbetade Inas masteruppsats till en tidskriftsartikel som publicerats i Nordisk Politiforskning. Knarkrondellen uppmärksammades nationellt efter att föräldrar hotats av langare när de skulle hämta sina barn på den förskola som ligger där, och för att minska problemen sattes kameraövervakning, ökad polispatrullering och belysning in. Vi följde upp hur situationen i området var efter att detta sattes in jämfört med situationen året innan med hjälp av polisstatistik och en enkätundersökning som polisen genomförde. Tyvärr hade vi inte tillgång till något vettigt kontrollområde, utan kunde bara använda närliggande gator som kontroll, vilket min kollega Karl Kronkvist påpekat inte är särskilt bra eftersom de närliggande gatorna kan påverkas av interventionen. Överlag hittade vi inga särskilda effekter av interventionen, men det fanns vissa indikationer på att en del av (narkotika-) brottsligheten flyttat från rondellen till närbelägna platser.

2020
I slutet av förra året donerade Länsförsäkringar Skåne 5 miljoner för att jag tillsammans med andra forskare ska bedriva praktiknära forskning om brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete i Malmö. Vi kommer att ägna oss åt konkreta projekt, men har ännu inte börjat med någon studie och jag får därför återkomma kring vad det kommer handla om detta år. Jag kommer att jobba 30% med det de närmsta fem åren, och under 2020 har jag resterande del av min tjänst som en postdoc där jag huvudsakligen kommer ägna mig åt forskning.
Jag har för närvarande fyra studier i olika stadier av den granskningsprocess som sker innan akademisk publicering, och arbetar med ytterligare tre studier. Dessutom kommer vår bok om utsatta områden ut snart inom ramen för rapportserien Malmö University Publications In Urban Studies (MAPIUS).

Att vända utvecklingen - från utsatta områden till trygghet och delaktighet
Det här är en bok där vi (Per-Olof Hallin, Stig Westerdahl, Kim Nilvall) försökt sammanfatta en del av det vi lärt oss efter att i flera år ha arbetat med utsatta områden inom ramen för en nationell forskningscirkel på temat och de senaste åren  med ett MSB-finansierat utvecklingsprojekt kring dessa frågor. Boken innehåller korta kapitel om hur vi menar att utsatta områden kan förstås, hur situationen är, och vad som kan göras åt problemen. Den bör gå i tryck snart, och kommer finnas tillgänglig som pdf för den som är intresserad.


Testing the spatial accuracy of adress based geocoding for gun shot locations
Den konkreta studie som är närmast publicering är annars ett samarbete med Andrew Wheeler vid University of Texas som är accepterad för publicering och bör komma ut inom kort (pre-print här). Studien bygger vidare på en av mina tidigare studier (blogg) och undersöker hur rätt, eller fel, de platser som skjutningar i Wilmington, North Carolina registreras på är. Wilmington har ljudsensorer som identifierar skjutningar, och vi visar att den plats brotten registreras på är ganska korrekt - så länge adressen skrivits in korrekt i anmälningen.


 Flows of people and hot spots of crime
Det finns mycket forskning om platser med höga nivåer av brott ("hot spots"), och det finns mycket forskning om vad som geografiskt kännetecknar platser där fler brott sker. I en tidigare studie (blogg) visade jag dock att mycket av det som rent geografiskt förklarar sådana platser, t ex att det är mer brott vid skolor, i själva verket verkar hänga samman med att skolor finns på platser där mycket folk rör sig snarare än att skolan i sig skulle ha någon påverkan. I denna studie följer jag upp detta genom att analysera kopplingen mellan platser med väldigt mycket brott och antalet busspassagerare i närheten. Jag visar att skadegörelse och bränder har ett annat mönster än våldsbrott, cykelstölder och bilinbrott, och lägger fram en hypotes om att det kan förklaras utifrån att det finns lämpliga måltavlor för skadegörelse nästan överallt.

Open drug markets, vulnerable neighborhoods and gun violence in two swedish cities
I denna studie bygger jag tillsammans med Sturup, Rostami, Nilvall, Magnusson och Khoshnood vidare på våra tidigare fynd om nära-återkommande mönster för skjutningar. Vi analyserar kopplingen mellan platser med öppen drogförsäljning och skjutningar i Malmö och Stockholms län, och finner att det finns en väldigt stark sådan koppling, särskilt för drogplatser i utsatta områden. Datan över drogplatser kommer från två olika data-set, Kim Nilvall som samlat in i Malmö, och Mia-Maria Magnusson som inom ramen för sitt arbete vid polisen och sitt doktorerande hos oss i Malmö genomfört en enkät på temat i Stockholm. Vi finner att de absoluta riskerna för en följdskjutning på platser med öppen drogförsäljning är ganska höga, vilket kan motivera insatser från polis eller andra myndigheter efter att en skjutning på sådan plats inträffat.

Predicting crime
Detta är ett projekt som utgör Maria Doyles doktorsavhandling. Maria finns vid Örebro Universitet och jag är tillsammans med Henrik Andershed handledare. I den första studien inom projektet testar vi olika metoder för att predicera vilka platser som kommer att ha mycket brott, och kommer fram till att en av de absolut enklaste metoderna fungerar förvånansvärt bra. Det är ett viktigt fynd eftersom det innebär att polisen eller andra som vill predicera brott inte behöver använda en massa komplicerade modeller för att landa ganska rätt.

CCTV in deprived neighborhoods - a short time follow up of effects on crime and crime clearance
Denna studie är i princip färdig, men inte inskickad för granskning än. I den följer jag upp hur brottslighet och uppklarning av brott förändrades i tre utsatta områden i nordöstra göteborg efter att kameraövervakning installerades. Jag jämför dessa platser med liknande platser i andra utsatta områden, och finner att våldsbrotten minskade, egendomsbrotten ökade, och uppklarningen ökade.
De flesta förändringarna är dock ej signifikanta, och det är stora skillnader mellan de tre områdena. Att våldsbrott snarare än egendomsbrott minskar efter att kameror introduceras påminner om resultaten från Södra Sofielund som också är ett utsatt område.Vi behöver fler studier för att veta, men det är möjligt att kameraövervakning har andra effekter i utsatta områden än vad vi normalt väntar oss - normen är att egendomsbrott minskar men inte våldsbrott.
Vad gäller uppklarning ökar den för båda egendomsbrott och våldsbrott, men det rör sig om så få fall att det inte går att dra någon tydlig slutsats annat än just att det är så få fall. För  egendomsbrott klaras bara enstaka procent av brotten upp även om brotten begåtts på kameraövervakade platser - där finns nog en förbättringspotentiel.

Helicopter hotspotting
Det här är en studie som jag gör inom ramen för mitt arbete med polismyndigheten, tillsammans med Kim Nilvall och Johan Kardell. Det är en pilotstudie för att testa om det går att förebygga bilbränder genom att använda polishelikoptrar, som vi samtidigt ser som ett sätt att få in mer evidensbaserat polisarbete i svensk polis.
Bilbränderna sjönk kraftigt under den period helikoptern flög, men den minskningen var både i de områden där helikoptern flög och där den inte flög. Helikoptern flög dock inte varje dag, och i praktiken flög den mest de första veckorna av studieperioden. Vi ska nu göra en förfinad analys och se om det finns någon effekt just den dag helikoptern varit på plats i ett område.

Identifying vulnerable neighborhoods quantitavely
 Det här är ett projekt jag tänkt ägna mig åt inom ramen för min postdoc, där jag har begärt ut data och kommer att arbeta tillsammans med Mia Puur. Utgångspunkten är att polisens klassning av utsatta områden till stor del är subjektiv. De områden som polisen upplever är problematiska klassas som utsatta. Men går det att identifiera dessa områden utifrån mer objektiva kriterier? Vi kommer göra en statistisk analys på rutnätsnivå där hela Sverige delas in i rutor som är 200x200 meter. De rutor som av polisen klassas som utsatta kommer sedan att analyseras utifrån socioekonomi, demografi och brottslighet och jämföras med rutor som inte klassas som utsatta.

Så, där har vi 2019 års publikationer och det som ligger närmast till hands att dyka upp framöver för min del. Fast det kommer säkerligen dyka upp nya saker också, det gör det nästan alltid. I och med detta har jag i alla fall återupplivat bloggen lite, och det är alltid något!

fredag 14 december 2018

Hur bra är egentligen polisdata rent geografiskt?

Igår kom min senaste studie ut i tidskriften Nordisk politiforskning (Open access, vem som helst kan läsa), och min vana trogen ska jag nu försöka skriva ett kort blogginlägg för att sammanfatta studien.

Mycket av min forskning, och flera av de polisiära arbetsmetoder som forskare varit mest intresserade av på senare år, är beroende av att identifiera var brott begås. Det görs ofta genom att använda brottsanmälningar, och utifrån den adress som där finns angiven "geokoda" brotten, det vill säga placera ut dom på en karta. Flera studier har engagerat sig i frågan om själva geokodningen, hur bra den fungerar, samt hur stor andel av brotten som måste geokodas korrekt för att det ska gå att göra rimliga analyser på datan. Men, inga studier har egentligen funderat över frågan om huruvida den där adressen vi geokodar egentligen ger en korrekt bild av var brottet är begått. Det är vad min studie försöker göra.

Det finns två problem här. Det första problemet är att vi inte alltid vet exakt var brottet har begåtts. Tänk er exempelvis någon som blivit rånad utomhus en sen natt. När polisanmälan görs kommer denna sällan att säga "Storgatan 23B", utan kanske snarare "På möllan, rätt nära bergsgatan", eller "Utanför Högstadieskolan", eller "typ i början av Storgatan". En osäkerhet finns inbyggd i systemet, för denna typ av brott, och den osäkerheten finns inte med i dom platser på en karta där brottet sedan kommer att placeras. Ofta kommer brott i den typen av situationer att placeras lite fel, men det är svårt att veta exakt hur stort felet är.
Ett annat problem är att de adresser som ska geokodas normalt sett utgörs av hus. Men brott begås även utanför hus. Brotten kommer då att tillskrivas ett hus (en adress) i närheten. Ibland finns det inget hus riktigt i närheten, och brottet kommer då att tillskrivas någon annan plats (förhoppningsvis i närheten), det kan gälla vägar där det inte finns adresser (motorvägar exv, eller sträckor av en väg som går längs med en åker), och brotten tilldelas då ofta en "adress" ungefär i mitten av vägsträckan. Det gäller även för parker och torg, där brott ibland tilldelas en adress i närheten, ibland tilldelas en plats i mitten av parken/torget.

Det är rimligt att anta att dessa problem påverkar våra analyser av brottslighet, men det är inte helt lätt att mäta hur stor denna påverkan är. I min studie drar jag nytta av att räddningstjänsten registrerar platser för var anlagda bränder tar plats utan att behöva utgå från adresser och jämför dessa med polisdata över bilbränder för att få en idé om hur stor skillnaden är. Det finns säkerligen felkällor med räddningstjänstens data också, men det är troligt att den är mer korrekt än polisdatan, och vi kan därmed utgå från den för att få en idé om problemets storlek. Eftersom jag utgår från bilbränder är det första av de två problem jag nämner ovan dessutom konstanthållet. Det utbrända bilvraket är lätt att identifiera platsen för, och vi kommer sällan vara i en situation där vi inte kan säga exakt var det hela har skett. I praktiken försöker jag alltså att studera hur stor effekt som fås på var brott kodas av att brott sker utomhus medans adresser bygger på hus.

Analysen här är inget fancy alls. Det är bara beskrivande statistik över hur skillnaderna ser ut. Jag åskådliggör det också med en väldigt enkel karta över ett bostadsområden som ni kan se nedan. Gula prickar är där polisen registrerat en bilbrand. Röda fyrkanter är platser där räddningstjänsten registrerat en bilbrand vid samma tid. Om man bortser från strecken mellan de olika som visar vilka incidenter som hör ihop kan det vid en första anblick se ut som att de ligger rätt nära varandra. Men faktum är att de flesta incidenterna i polisens data ligger ganska tydligt på fel plats. Den gula pricken uppe i högra hörnet är en bra illustration av det jag nämnde ovan med platser där det inte finns några adresser. Detta är en sådan väg, och den gula prick som syns där ligger ungefär i mitten av vägen, och har tre olika bilbränder registrerade på samma plats. Dessa tre bränder har i själva verket varit på andra platser, två av dom ca 200 meter söderut.


När jag på detta sätt jämför de platser där bilbränder registrerats i hela Malmö landar jag att polisens data tenderar att vara (median) strax över 80 meter "fel" om vi utgår från räddningstjänsten som facit. 80 meter är inte jättemycket, men ponera att polisen ska arbeta med hot spot policing (skicka poliser till brottsbelastade platser för att förebygga/förhindra brott), men blir skickade till en plats motsvarande den med tre bilbränder ovan. De kommer då att landa på en plats där det inte egentligen finns någon orsak att vara. Det här är troligen av mindre betydelse i de flesta fall då polisen också utgår från sin lokalkännedom, men det är likaväl en faktor som är väl värd att ha i åtanke, både för polisen och för oss forskare som studerar geografiska mönster av brottslighet. Det är också rimligt att anta att dessa fel är ännu större för brott som inte är lika lätta som bilbränder att identifiera en exakt plats för, t ex gatuvåld vilket är något som polisen ofta inriktar sig mot.
Eftersom felet huvudsakligen är slumpmässigt blir det inte något större problem så länge det bara är mönstren vi är intresserade av, men så fort vi börjar intressera oss för specifika platser är det något som vi bör vara medvetna om. Det är möjligt att felet är annorlunda i andra städer och för andra brott, men eftersom ingen annan försökt mäta det förut har vi nu i alla fall tagit ett första steg mot en förståelse för de utmaningar detta kan medföra.


måndag 15 oktober 2018

"Glada klistermärken, armband och hashtaggen #slutaskjut"

I Malmö testar polis, kriminalvård och kommun med stöd av BRÅ en ny metod för att minska skjutvapenvåld i staden. Metoden har testats i flera amerikanska städer med goda resultat - men när SR Studio Ett väljer att göra ett inslag om det görs det med en oerhört raljant inledning, och samma formulering används också i deras tweet (Uppdatering 16/10 16:34 - och på deras hemsida, se nederst i detta inlägg).


En bit in i inslaget erkänner studio ett att "nu spetsade vi till det lite", vilket enligt min mening är ett understatement. I inslaget intervjuas lokalpolisområdeschefen Erik Jansåker som beskriver metoden och vad som gjorts, samt kriminologen Sven Granath som pratar lite mer generellt kring frågan. Dessa båda är mycket kunniga, och Granath tar bland annat upp att även om metoden fungerat i USA är det inte säkert att den fungerar i Sverige. Det är helt rimligt. Ingen av dessa pratar dock om klistermärken och armband.
Studio Ett väljer att i sin inledning och tweet lyfta fram något som inte har med metoden att göra, som ingen av personerna som intervjuas lyfter fram, och som dom rimligen vet kommer att dra till sig den vanliga uppmärksamheten på nätet. Jag skulle vilja påstå att Studio Etts vinkling i tweet och inledning är ett renodlat haveri - det har ingenting med sakfrågan att göra, och tjänar bara till att dra igång drev på nätet. Jag pratade med Studio Ett tidigare idag, och beskrev metoden, dess forskningsstöd, samt att jag är mycket glad att metoden nu ska testas i Malmö även om det är långt ifrån säkert att metoden kommer fungera i Sverige/Malmö. Jag avböjde att delta i programmet då det inte passade mitt schema - och det är jag nu mycket glad att jag gjorde då den här typen av raljans utifrån mina tidigare erfarenheter torde ha lett till att jag fått en massa förolämpningar och idiotförklaringar från olika delar av nätets undervegegation under lång tid framöver.

Metoden GVI har testats i flera olika amerikanska städer, och tenderar vara associerad med ganska rejäla minskningar i gängvåld. Jag skriver "associerad med" för att vi inte kan vara helt säkra på att det faktiskt är en kausal effekt, det kan ha råkat slumpa sig så att de städer som införde metoden fick större minskningar av skjutningar/mord än de städer som det jämförs med (här en 6 år gammal meta-studie, fynden sedan dess är ungefär i linje med de tidigare). Samtidigt är det den metod för att minska just gängvåld/skjutningar som har starkast stöd i forskningen* - och även om forskningsstödet alltså inte är hundraprocentigt känns det som att ett bra ställe att börja försöka bli evidensbaserad i svenskt förebyggande arbete mot gängvåld är att börja med den metod som har starkast stöd i forskningen.
Metoden bygger på att inflytelserika aktörer i kriminella nätverk identifieras, varpå dessa kallas in för ett möte. På mötet klargör polis och åklagare att den grupp som ägnar sig åt våld (exv "nästa skjutning" eller "nästa mord") kommer att få en blåslampa på sig från polisen som kommer lägga extra fokus på dessa. Detta kombineras med att socialtjänsten erbjuder stöd för de som vill hoppa av, och att civilsamhälle/vanligt folk sänder ett budskap om det lidande våldet orsakar och hur oönskat våldet är. Tanken är sedan att dessa individer som har visst inflytande i kriminella nätverk ska sprida dessa tankar, och utöva en form av grupptryck.
Typ: "Ja, jag vet att Kalle är skyldig oss 10 papp, och vi borde skjuta honom för att markera, men vi släpper det den här gången för att inte få hela jävla polismyndigheten på oss"

Det där är bara en skjutning, men OM man lyckas få till det där en gång, så har man sedan en chans att slippa få skjutningen som kommer när Kalles kompisar ska hämnas, varpå någon måste hämnas på hämnden. Det går att få ett litet avbrott i våldsspiralen, som alltså kan bidra till att minska mängden skjutningar och mord i förlängningen.

Som sagt, vi vet inte om det här kommer funka i Sverige. Men det verkar fungera i USA, och med tanke på den utveckling vi haft vad gäller skjutvapenvåld i Sverige känns det som en rätt vettig idé att prova de metoder som hittills visat sig mest framgångsrika i USA där skjutvapenvåldet är, och länge varit, ett mycket större problem och där det gjorts stora ansträngningar för att minska det.

Att Studio Ett väljer att försöka generera klick via en raljant tweet och inledning kring problemet kommer inte att underlätta situationen - men däremot kanske faktiskt detta projekt där polisen, kommunen och kriminalvården i Malmö tillsammans med lokala eldsjälar och det brottsförebyggande rådet försöker åstadkomma något kan det.
Den raljanta tweeten kommer leva sitt liv på nätet oavsett vad som sägs i programmet, och riskerar underminera de försök som görs att dels bli lite mer evidensbaserade i svensk polis/brottsförebyggande verksamhet, och dels mer specifikt just detta försök att faktiskt minska gängvåldet. Det här hade jag kunnat förvänta mig av någon udda aktör i medie-landskapet, eller av någon random twittrare - men att det görs av Studio Ett är rent ut sagt dåligt.


* Det finns KBT-baserade metoder som har större stöd, liksom exv hotspot policing, men dessa är mer generellt inriktade mot våld, inte specifikt mot "group based violence" - alltså gängvåld.

Addendum: Granath nämner i slutet av programmet att det också är viktigt med vapenbeslag. Detta håller jag med om, och även om vi inte utvärderat det i Sverige så jobbar polisen ganska mycket med just det i våra utsatta områden, och även detta är en metod som har visst stöd i studier från USA och Latinamerika.

Uppdatering 16/10 16:34: Studio Ett har kontaktat mig och medgett att det var en olycklig formulering. Bra!
I samband med det så passade jag på att titta på deras hemsida om något justerats. Noterade då att formuleringen där är ännu värre. I tweeten stod det att klistermärken armband och en hashtag "ingår" i metoden. På hemsidan står det att det ÄR metoden. Inte bara raljant, utan direkt felaktigt.
  • Glada klistermärken, armband och en hashtag #SlutaSkjut.
    Det är polisen i Malmös nya metod för att stoppa skjutningarna.
  • Är det här en metod som kommer att fungera? 
  • Hör Sven Granath, kriminolog och analytiker hos polisen och Erik Jansåker, lokalpolisområdeschef i Malmö.


torsdag 13 september 2018

(Fler) lärdomar från NY - för att utveckla vårt arbete i/med utsatta områden

Reflektioner från New York

Förra veckan var jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet och polismyndigheten på besök i NY för att lära mer om deras brottsförebyggande arbete, särskilt då avseende vad vi i Sverige kallar utsatta områden. Jag ska i detta inlägg inte i detalj gå igenom alla besök och möten vi genomförde, men tänkte ta upp några generella reflektioner från besöket. Förutom att vi besökte olika platser och områden, exv BID-området Bryants Park och olika public housing complex så hade vi också en rad möten, vilka jag kort listar i slutet av denna bloggpost med länkar.

NY har 8.5 miljoner invånare, och NYPD har 38 000 poliser. Även om det är en ohyggligt mycket mindre yta än Sverige kan vi därmed någorlunda jämföra NY med Sverige - med lite färre invånare, men nästan dubbelt så många poliser. NY är också en del av USA, och generellt är deras offentliga sektor mycket mindre än vår - men det finns istället en större tradition av att civilsamhälle tar en stor roll i det sociala arbetet, inklusive det brottsförebyggande. Jag tror att det har betydelse för hur vi kan jämföra länderna, och det bör has i åtanke vid vidare läsning. Något förenklat går det nog att säga att vi i Sverige gör väldigt mycket mer generella insatser - medan NY har betydligt större riktade insatser mot t ex gängvåld. Här kan det också vara av intresse att notera att även om USA har mycket mer skjutvapenvåld än Sverige så ligger NYC (som har extremt låg nivå för att vara storstad i USA) nu på ungefär samma nivå som Malmö (som har klart högst nivå i Sverige) vad gäller skjutvapenmord.

Jag upplever att det finns fyra tydliga skillnader mellan NY och Sverige vad gäller hur vi arbetar med det brottsförebyggande arbetet generellt, och vad vi i Sverige kallar utsatta områden i synnerhet.

1. Det finns en idé, en plan och ett sammanhang som binder samman arbetet i NY. Det upplever jag saknas i Sverige. Det som görs på olika nivåer hänger samman. Olika brottsförebyggande program kompletterar varandra - t ex våldsförebyggande arbete där fokuserad avskräckning kombineras med uppsökande folkhälsobaserade interventioner. Konkreta planer upprättas och resurssätts för att genomföra specifika åtgärder som ska lösa identifierade problem.  
Områdespoliserna stöttas av en central organisation, där deras motsvarighet till medborgarlöften skickas in och sammanställs, och den centrala organisationen skickar ut tips på hur olika problem som noteras i det materialet kan hanteras. "Många verkar lyfta fram klotter i (motsvarigheten till) medborgarlöftena, då tar vi en titt på vad forskningen visar om att förebygga klotter och skickar ut det till alla områdespoliser." Områdespoliserna får också en utbildning och en lokal kontaktlista - här är telefonnumret till viktiga aktörer (från kommun, företag etc) i just ditt område (för 300 olika områden i staden) som du kan ta kontakt med i ditt samverkansarbete. Områdespoliserna kan också vända sig direkt till den ansvariga (deputy commissioner, motsvarande vice rikspolischef om vi ska jämställa NY med Sverige) med konkreta frågor eller behov om hjälp.
Ett sammanhang, en idé, en tanke som håller allt samman - och en apparat som faktiskt genomför allt detta (åtminstone i teorin).
2. Utvärdering. Här finns t ex Crime Lab NY som är finansierat av privata donationer och uttryckligen ska arbeta för att påverka policy utifrån evidens. De genomför gratis utvärderingar och utvecklingsarbete åt myndigheter för att minska brottslighet, till exempel ett experiment med belysning i utsatta områden som fann att det medförde stora minskningar av brottsligheten. Staden finansierar dock också utvärderingar själva, och när 170 miljoner sköts till för planen att minska brottslighet i stadens 15 mest utsatta områden veks t ex 30 miljoner till en oberoende utvärdering av projektet. I Sverige hade jag blivit förvånad om ett 170 miljoners projekt ens skulle avsätta 3 miljoner för utvärdering. De resurser som avsätts för policynära forskning gör också att man kan skala upp det som fungerar, och lägga ner eller utveckla det som inte fungerar. I Sverige famlar vi snarare ofta i mörkret och/eller går på känsla.
3. Lokalsamhället. Allt utgår väldigt tydligt från lokalsamhället ("neighborhood" eller "community"). Det här finns även i Sverige, men blir mycket tydligare i NY. Delvis handlar det nog som nämnt ovan om att vi i Sverige har en större generell offentlig sektor medan man i NY istället har riktade insatser mot problem, ofta med en stark komponent av frivilligorganisationer. Men det är samtidigt en skillnad som är värd att nämna. Insatser görs utifrån lokala behov och tillsammans med de som bor i området både vad avser polisen och andra insatser. När det gäller polisen är det dock värt att notera att detta till ganska stor del beror på att polisen i NY inte åtnjuter samma typ av generellt förtroende som polisen i Sverige gör, och att detta delvis är ett svar på det problemet. Samtidigt går det inte att blunda för att det finns väldigt tydliga insatser för att stärka lokalsamhällena så att dessa själva kan hantera problem i NY, på ett sätt som är ganska frånvarande i Sverige.
4. Fokuserade resurser. Som sagt har vi en stor offentlig sektor i Sverige, och på många områden gör vi rimligen mycket mer än vad som görs i NY. Men, när det kommer till fokuserade resurser mot exv gängvåld eller utsatta områden är det en oerhörd skillnad. När vi besökte södra bronx Save Our Streets organisation framkom det att de är 12 pers som jobbar där. I ett område med 5000 invånare. 6 av de jobbar ute på gatan, är ofta fd gängkriminella själva, och försöker förhindra att våld utbryter, medla konflikter och liknande (violence interrupters). De andra 6 utgår från kontor, med socialt arbete kan väl sägas, riktat mot kriminella ungdomar (/gäng) för att få dessa att sluta begå brott, skaffa ett vanligt liv. Dessutom besöker man samtliga som drabbas av våld från området direkt på sjukhuset för att erbjuda hjälp - och försöka förhindra tankar om hämnd.

Bild från vårt besök hos SoS South Bronx, tagen av Sheyla Delgado vid John Jay.


Till detta kommer en polisorganisation som har betydligt större personalresurser än vi har i Sverige. I ett område motsvarande Rosengårds storlek finns två dedikerade områdespoliser (som nämnts ovan) vilka enbart arbetar förebyggande, och dessutom en dedikerad polispatrull (10-12 poliser) som bara rycker ut i området och 30% av tiden ska ha radion avstängd så de kan arbeta förebyggande (i teorin iaf). Vi ligger på nästan denna nivå av polisarbete i Sverige också - men bara i de utsatta områdena, i NY är detta normen i samtliga områden (det är liknande i London vilket framkom när jag besökte deras polis i våras). 

Det pratas mycket om att vi ska lära av NY. Och det ska vi nog. Men när det pratas om det i Sverige är det ofta broken window policing (ingripa mot småbrott/ordningsstörningar), business improvement districts (BID, företag samverkar för att utveckla en plats och minska brottsligheten), samt compstat/ansvarsutkrävande inom polisen som nämns. Det är tre viktiga saker - och det ska erkännas att Bryant Park (BID i NY som ofta lyfts fram som förebild) är oerhört inspirerande med sin inkluderande och trevliga framtoning. Men i detta blogginlägg pekar jag på fyra andra skillnader som jag tror vi också kan behöva lära av.
1. En grundläggande tanke bakom det som görs, ett sammanhang.
2. Utvärdering av det som görs, så vi kan lära, och utveckla verksamheten
3. En utgångspunkt i det lokala, och att stärka lokalsamhällets förmåga att själva hantera problem.
4. (Större) Riktade resurser, utifrån ovan nämnda sammanhang/plan, utvärderingar och det lokala för att fokuserat ingripa mot de problem som identifierats som viktigast.

Sammantaget tror jag att detta är saker som på riktigt kan bidra till att öka vår förmåga att hantera problemen i utsatta områden.


Besök:
* Utvärderingsenheten på John Jay College, som utvärderar olika brottsförebyggande program, just nu arbetar man med Cure Violence och borgmästaren i NYs plan för att minska brottslighet i utsatta områden.
* Safe growth - ett företag som arbetar med områdesutveckling utifrån Crime Prevention Through Environmental Design (CPTED), bland annat i ovan nämnda borgmästar-plan för utsatta områden.
* National Network for Safe Communities som arbetar med att utveckla det brottsförebyggande arbetet utifrån samverkan mellan polis, kommuner och lokalsamhällen utifrån focused deterrence, eller GVI som det också kallas vilket är en metod som ska testas i Malmö nu.
* Save Our Streets som vi besökte i både Bronx och Brooklyn - vilket är en organisation som utifrån ovan nämnda Cure violence metod arbetar med att förebygga våld ur ett folkhälsoperspektiv. Uppsökande verksamhet, ofta fd gängkriminella som medlar i konflikter, besöker alla som utsatts för våld på sjukhusen, försöker hjälpa gängmedlemmar hoppa av etc, och arbetar dessutom med att stärka lokalsamhällets förmåga hantera problem.
* Crime Lab NY som är en forskningsorganisation under University of Chicago, helt finansierad med privata donationer, som utifrån rigorös forskning sedan GRATIS hjälper myndigheter med utvärderingar och utvecklingsarbete för att påverka samhället mot ett mer evidensbaserat brottsförebyggande arbete.
* NYPD  collaborative policing. En nyinrättad funktion direkt under chefen för hela NYPD som arbetar med att utveckla samverkan, och bland annat har en stöttande funktion för stadens områdespoliser.




 


tisdag 8 maj 2018

Utvecklingen av skjutvapenvåld i Sverige - och en jämförelse med andra västeuropeiska länder

Nu har studien av Sturup, Rostami, Mondani, Gerell, Sarnecki & Edling om skjutvapenvåld kommit ut i European Journal of Criminal Policy and Research. Studien är beskrivande, och visar utifrån flera olika register att:
* Skjutvapenvåldet har ökat de senaste 20 åren i Sverige.
* Huvuddelen av denna ökning har skett inom gruppen män 15-29 år.
* Jämfört med 13 västeuropeiska länder har Sverige genomsnittliga nivåer av skjutvapenmord för män över 30, men den högsta nivå för män i åldern 15-29. 

Jag kommer nedan att diskutera dessa fynd lite utförligare utifrån några av dom grafer som finns i studien. Till att börja med, den generella bilden. Vi har tittat på skjutna (sjukvårdsregister), dödade (dödsorsaksregister) samt misstänkta för skjutvapenbrott (misstankeregister), och alla kurvor visar ungefär samma sak. Skjutvapenvåld har ökat stadigt de senaste 20 åren, för vissa mått syns också en accelererad ökning under den senare delen av tidsperioden (Figur 1).

Figur 1 (Sturup et al 2018). Utveckling av skjutvapenvåld i Sverige 1996-2015, fyra olika mått.

Som nämndes i inledningen drivs dock denna ökning till stor del av en liten del av befolkningen - de unga männen. Kvinnor skjuts inte mer nu än då, och män över 30 skjuts bara lite mer nu än då. Figur 2 visar utvecklingen för män 15-29 år respektive män 30+. Som vi kan se är det en tydlig ökning bland de unga männen, medan de äldre männen förvisso ökat något, men inte alls i samma takt. Mönstret är likartat vad gäller misstankeregistret - det vill säga personer som av polisen misstänks ha begått skjutvapenbrott.
Figur 2 (Sturup et al 2018). Utveckling av skottskadade respektive dödade för män 15-29 år och män 30+.


Ett sätt att åskådliggöra hur detta resulterat i ett förändrat förhållande mellan vilka som blir skjutna är att helt enkelt beräkna hur mycket troligare det är att en man i åldern 15-29 blir skjuten än ett man som är äldre. Figur 3 visar detta förhållande, och vi kan notera att unga män blev ihjälskjutna ungefär lika ofta som äldre män i slutet på 90-talet, medan unga män numera blir ihjälskjutna fem gånger så ofta som äldre män. För skottskada har vi gått från att unga män var lite mindre än dubbelt så benägna att bli skjutna till fem gånger så benägna att bli skjutna.

Figur 3. Utveckling av förhållandet (ihjäl-)skjuten man 15-29 år kontra man 30+.

Slutligen så har vi då den internationella jämförelsen. Vi har där utgått från världshälsoorganisationens dödsorsaksregister och tagit ut alla de europeiska länder som har minst fem år med data över dödsorsak sedan 2008; som i en tidigare studie bedömts ha tillförlitlig data; samt som har minst 2 miljoner invånare. Detta resulterar i 13 länder, däribland de nordiska länderna, men även andra västeuropeiska länder såsom Frankrike, Storbrittanien, Italien, Irland och Spanien. Vi har i tidigare versioner av studien även inkluderat fler länder (i exv Östeuropa), men dessa 13 är de som har den mest trovärdiga datan och därmed finns med i den publicerade versionen. För dessa länder har ett genomsnitt för femårsperioden beräknats för jämförelse. Fotnoten som nämner detta har fallit bort i studien av någon anledning - men avseende Norge har vi valt att exkludera det år då Breiviks terrorattentat tog plats (2011), Norge får annars väldigt höga nivåer av skjutvapenvåld.

För skjutvapenmord bland män över 30 år ligger Sverige på en genomsnittlig nivå i denna grupp av länder. Finland har en lite högre nivå, medan Norge, Danmark och Tyskland har en lägre nivå. Italien och Irland ligger på ungefär dubbelt så hög nivå som Sverige (Figur 4).

Figur 4. Genomsnittlig nivå av skjutvapenmord per 100 000 invånare bland män 30+ i 13 Europeiska länder.





I gruppen män 15-29 år däremot ligger Sverige på den högsta nivån i dessa 13 länder, och faktum är att nivån är uppemot 10 gånger högre än nivån i Tyskland och 7 gånger högre än Norge. Här ska det dock betonas att vi exkluderade det år då Breviks terrorattentat tog plats i Norge. Om det skulle inkluderas blir Norges nivå betydligt högre. Något uppseendeväckande är det att här notera att Sverige alltså ligger på en högre nivå än Italien och Irland vilka annars är länder med betydligt högre nivåer av skjutvapenvåld. 

Figur 5 (Sturup et al 2018). Skjutvapenmord per 100 000 män i åldern 15-29 år i 13 länder.

Skjutvapenvåld har under de senaste 20 åren utvecklats till att mer och mer bli ett  fenomen kopplat till unga män i Sverige, och den stora ökning som tagit plats i denna grupp driver den mer generella ökningen av skjutvapenvåld i landet. Vi vet sedan tidigare att skjutvapenvåldet dessutom är starkt koncentrerat till utsatta områden (Öberg 2015; Sturup et al 2017), och vi kan därmed konstatera att den negativa utveckling som skett kring skjutningar till stor del handlar om unga män - och utsatta områden. Detta har skett parallellt med att andra typer av negativa händelser växt fram i ungefär samma kontext - bilbränder har exv ökat, och sker till stor del i utsatta områden (Gerell, 2017; Malmberg et al 2013), och en majoritet av de som rest till Syrien eller Irak för att ansluta sig till terrorgrupper kommer från samma områden (Gustafsson & Ranstorp 2017). Många av de samhällsproblem vi idag fokuserar mycket på verkar ha att göra med just denna grupp - unga män i utsatta områden.

Detta är ett fråga där vi behöver lära oss mer - varför har denna utveckling tagit plats i Sverige? I dagsläget har vi inte många svar. Vi kan dock notera att Sverige tillsammans med Storbritanien och Danmark sticker ut genom att ha en väldigt ung åldersstruktur avseende skjutvapenvåld. Som vi visat i denna studie är detta också något som i Sverige har förändrats de senaste 20 åren - Sverige hade en mer typisk västeuropeisk åldersstruktur på skjutvapenvåldet i slutet på 90-talet. Varför denna utveckling skett i Sverige, men inte i t ex Norge eller Tyskland som är länder vilka på många sätt liknar Sverige är en intressant fråga som vi inte har något svar på. Det är rimligt att göra kopplingar till invandring eftersom en majoritet av de unga männen i utsatta områden är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar, men frågan är nog också ganska komplicerad, vilket kan konsteras utifrån att Tyskland inte alls har samma nivå eller utveckling av skjutvapenvåld bland unga trots att även det är ett land som haft en relativt stor invandring.

onsdag 11 april 2018

Risk för våld vid busshållplatser

Nu har min studie om risk för våld vid busshållplatser publicerats i European Journal of Criminal Policy and Research, och jag ska i detta blogginlägg försöka sammanfatta resultaten.

Det är väl belagt att vissa typer av platser har mer brott än andra, t ex brukar det vara mer våldsbrott nära barer, mer stöldbrott vid viktiga noder i kollektivtrafiken, och mer brott generellt vid skolor. Det är en viktig kunskap som kan användas i det förebyggande arbetet - en generell princip för brottsprevention som utgår från platser (situationell brottsprevention) är också att det är mest effektivt på platser med mycket brott. Men, skolor, barer och tågstationer är inte bara platser med mycket brott - det är också platser med mycket folk. Där det finns mycket folk tenderar det också att finnas fler möjligheter för brott. En plats där det passerar miljoner människor varje år kommer att generera situationer som leder till våld. En intressant fråga blir då huruvida dessa platser inte bara har mycket brott, utan också har mycket brott per person på platsen. Detta kan sägas vara grunden för varför jag genomfört min studie om våld vid busshållplatser, där jag använt data över hur många som tagit en lokalbuss för att få ett (grovt) mått på hur mycket folk som finns på platsen. Studien är finansierad av Nationellt centrum för kollektivtrafikforskning (K2) och genomfördes under föra året.

Data 
Till en tidigare studie fick vi tillgång till statistik över lokalbussresor i Malmö från Skånetrafiken, och det är den datan som jag här har använt. I studien har jag använt de busshållplatser som hade minst 10 000 bussresor under ett år från mars 2014, totalt handlar det om över 33 miljoner bussresor. Dessa busshållplatser utgörs dock i praktiken av minst två platser - en busshållplats i vardera riktningen, och upp till åtta hållplatser för viktiga stationer etc - och för att kartlägga var dessa finns genomförde jag en systematisk social observation med Google street view vilket resulterade i 586 busshållplatser med en exakt position. När jag genomförde mina observationer noterade jag även hur busshållplatsen såg ut (skylt? skylt och bänk? kur?) samt hur omgivningen såg ut (bostäder? kommersiell verksamhet? industri/kontor? park? torg?). Denna data kombinerade jag med data över var det finns grundskolor, gymnasieskolor, bankomater, alkoholtillstånd till 01 (restaurang/pub) samt alkoholtillstånd efter 01 (bar/nattklubb/hotell) och data över bostadsområdens utsatthet och kollektiva förmåga - ett mått på de boendes sammanhållning och förväntningar om att gripa in mot brott eller ordningsstörningar.

I analysen beräknar jag sedan i det första steget våld i närheten av varje busshållplats, och analyserar vilka variabler som det hänger samman med.  Vad kännetecknar dom busshållplatser som har mycket våld? Vilka miljöer finns i närheten av dessa?
I nästa steg gör jag om samma procedur, men tar nu hänsyn till hur många passagerare som finns vid busshållplatsen. Även om mängden busspassagerare inte är något perfekt mått på hur mycket folk som finns vid platsen ger det åtminstone en fingervisning kring vilka platser som har stora mängder folk. Vad kännetecknar dom busshållplatser där risken för våld är hög?

Resultat
Generellt kan sägas att mängden våld är högst i innerstaden. Runt Stortorget, Gustaf adolfs torg, Värnhem och Möllevången. Det är i genomsnitt mer våld vid busshålplatser som har tak, och som ligger nära  restauranger, barer och skolor. Det är däremot mindre våld vid busshållplatser som ligger vid grönområden. Och det är betydligt mer våld vid busshållplatser som ligger i mer utsatta områden. Allt detta är ganska väntat, och i linje med tidigare forskning. I vår studie kring gatuvåld i Malmös bostadsområden kom vi t ex fram till att det till stora delar kan förstås utifrån centrum/nattliv respektive utsatta områden.

När jag tar hänsyn till hur många busspassagerare som passerar platsen förändras det geografiska mönstret något. Det förskjuts söderut och österut - mot Malmös mer utsatta områden. Det är fortfarande höga nivåer runt Möllevången (som är ett centralt nattlivsområde, men som också är relativt fattigt jämfört med andra centrumområden), men i innerstaden är nivåerna nu mestadels relativt låga medan en del platser i mer fattiga bostadsområden istället noteras för högre risker. De flesta av de variabler som var kopplade till busshållplatser med mycket brott bortfaller också. Kvar blir bara två variabler - restaurang/pub och ett områdes kollektiva förmåga, vilket kan sägas vara ett mått på ett områdes utsatthet. Risken för våld är högst vid busshållplatser som ligger nära en restaurang i ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga.

Polisanmälda fall av gatuvåld inom 200 meter från busshållplats per 10000 busspassagerare.

Det är alltså mer gatuvåld nära exv skolor - men risken att utsättas för gatuvåld är inte högre nära en skola. Att det är mer våld i närheten av skolor verkar därmed mestadels ha att göra med att det också är mycket folk där, snarare än att skolorna i sig skulle generera våld. Men även efter att vi tagit hänsyn till hur många passagerare som utgått från platsen finns det alltså kvar en ökad risk för våld vid busshållplatser nära en restaurang, och som ligger i ett område med låg kollektiv förmåga. Den typen av busshållplatser verkar alltså generera våld utöver den effekt som kommer av hur mycket folk som passerar. En plats med en restaurang är i typfallet antingen i centrum, eller vid ett lokalt centrum där det finns en pizzeria eller liknande. Och ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga är i typfallet ett fattigt område - eller vad vi ofta brukar beteckna som ett utsatt område (här dock en vidare definition än den polisen använder). Södra innerstaden i Malmö, där exv krogområdet Möllevången ligger, har generellt ganska låga nivåer av kollektiv förmåga, och massor av restauranger. Det är också här som dom högsta risknivåerna noteras. Därutöver noteras relativt höga risknivåer också i delar av innerstaden, samt i flera av våra utsatta områden.
Delvis drivs dock dessa samband av små busslinjer (dom som har två siffror och går mindre frekvent), där till exempel Bergsgatan på Möllevången endast trafikeras av busslinje 34 samtidigt som det där finns mycket höga nivåer av både våld och nattliv. Dessutom är många av variablerna starkt korrelerade med varandra. Där det finns ett torg tenderar det att också finnas en restaurang och en bankomat till exempel. Viss försiktighet ska därför iaktagas för att övertolka betydelsen av restauranger - och min föredragna förklaring är istället att peka mot att det handlar om lokala centrum där en eller flera av dessa varialber tenderar att förekomma och där det också är mer våld.

Vad gäller kollektivtrafik är det också av särskilt intresse att fundera mer specifikt över hur säkra våra viktiga noder - busstationer - är. Jag testar därför också att införa en variabel för huruvida busshållplatsen är en viktig kollektivtrafiknod. Det resulterar i att det är signifikant lägre risk för våld vid bussstationerna. Det kan tolkas som positivt, eftersom dessa platser är viktiga och svåra att undvika för den som vill kunna använda sig av kollektivtrafiken.

Geografisk predicering av brott
 I det sista steget av analysen testar jag att predicera vilka platser som har mycket våld på tre olika sätt. Hur bra fungerar det att predicera vilka platser som har mycket brott om vi bara utgår från vad som finns på platsen (restauranger, skolor etc) kontra om vi använder oss av buss-datan istället för en del av de variablerna, kontra om vi istället använder oss enbart av tidigare brottslighet på platsen? Det fanns inte utrymme att utveckla dessa analyser alltför mycket (och en granskare anmärkte med visst fog för att jag kanske borde kört det i en egen studie), men jag noterar i alla fall att jag med ganska enkla analyser kan nå relativt god grad av prediktion med alla tre metoderna. På kartan nedan visas utfallet för en av dessa analyser, där Malmö är indelat i ca 65000 rutor som tilldelats en risknivå baserat på hur många som åkt buss i närheten, huruvida det finns en restaurang/pub i närheten samt bostadsområdets kollektiva förmåga. Orangea och röd motsvarar medelhög och hög risk, och fångar upp 81% av gatuvåldet på 16% av stadens area. Det är dock en väl enkel beräkning som behöver utvecklas vidare för att bli mer exakt och mer användbar.


 Sammanfattningsvis har jag i denna studie visat att det förvisso är mer brott vid busshållplatser som är nära exv skolor eller barer - men att detta till stor del verkar drivas av att det också är mer folk vid dessa platser. När jag tar hänsyn till hur många som åkt lokalbuss i närheten visar det sig att den klart viktigaste variabeln för att förstå risken att utsättas för våldsbrott är ett bostadsområdes kollektiva förmåga - som i praktiken även fångar upp bostadsområden som präglas av fattigdom etc. Det är också högre risk vid restauranger, men det ska nog snarast tolkas som att det är en högre risk vid lokala centrum. Risken för våld är alltså högst vid busshållplatser som ligger vid det lokala centrumet i områden som är lite ruffiga. Det är inte helt chockerande om man tänker efter - vid det lokala centrumet tenderar ungdomsgängen att hänga. Dessa är överrepresenterade både som offer och gärningspersoner, vilket gör det hela ganska logiskt.
Det är också i genomsnitt mindre risk att utsättas för våld vid dom större bussstationerna än vid andra platser, vilket är av vikt att notera eftersom dessa platser ofta har mycket stök och brottslighet och upplevs som otrygga.
Detta, tillsammans med möjligheterna att utveckla prediktion av brottslighet vidare, är av vikt i det förebyggande arbetet. Genom att få en bättre förståelse för vilka mekanismer det är som genererar brott - exv att skolor inte verkar generera brott utöver den effekt som kommer av mer folk - kan vi också bli mer precisa i vårt förebyggande arbete, prioritera bättre, och lättare utveckla mer effektiva förebyggande metoder. Hur vi bör fokusera vårt förebyggande arbete kommer trots allt att skilja sig en del utifrån huruvida en plats genererar brott i proportion till dess mängd besökare eller huruvida den genererar mer/mindre brott i proportion till mängden besöker. För bussstationer kan vi t ex notera att dessa platser relativt sätt är ganska säkra - och där kanske det då är den upplevda tryggheten som bör prioriteras.