Spekulationer om professionalisering av mördandet i takt med låg uppklarning

Vikten av att öka uppklarningen av skjutningar är något som jag ofta påpekat i intervjuer, och kostnaden av vår låga uppklarning. Det finns flera sådana kostnader, men en viktig kostnad vilken inte uppmärksammats så mycket är att vi riskerar få en professionalisering av mördandet. Jag skrev precis några tweets på det temat (fulla med felstavningar), men tänkte att det är lika bra att skriva något lite mer utvecklat (och med färre stavfel) här på bloggen också. Sedan jag skrev det här inlägget i fredags har jag fått en massa kommentarer och mothugg, och jag skriver nu, den 25/9e, denna sista (?) uppdatering av inlägget efter att redan ha uppdaterat och korrigerat några gånger. I fredags tänkte jag att det här förvisso är en spekulativ hypotes, men ändå i det närmaste en självklarhet:
Fler erfarna mördare kommer göra den kriminella miljön bättre på att mörda. 

Många tycker dock inte det, eller vill åtminstone nyansera bilden. Huvudargumenten emot hypotesen verkar vara att mer dödande inte leder till bättre förmåga. En fråga som ställs är vad man egentligen lär sig av att ha deltagit i ett mord. Ett relaterat motargument som experter på ämnet också lyft fram är att man förvisso blir mer avtrubbad - och därför kanske har en större sannolikhet att lyckas döda någon - om man redan dödat en gång förut. Men tydligen blir man därefter mindre stabil, slarvigare - och rimligen sämre - för varje person man dödar. Det skulle i så fall innebära att dagens mördare troligen är sämre än gårdagens.

Andra argument som lyfts fram är att det inte handlar om en ökad förmåga att mörda, utan snarare en ökad vilja att döda, eller en kultur som är mer benägen att döda, alternativt att det är polisen som blivit sämre snarare än att de kriminella blivit bättre. Hur som helst, så är kanske detta inte så självklart som jag först trodde att det var. Men jag tror fortfarande att det ligger något i hypotesen, och de indikationer i den riktningen som jag lyfter mot slutet av inlägget känns fortfarande rimliga. Ett motargument - som jag faktiskt inte tror någon har lyft (?) - är dock att skyttarna med tiden blivit betydligt yngre, vilket rimligen borde vara en indikator på att de är mindre erfarna. Med det sagt, så ska jag nedan försöka förklara min hypotes och så får vi väl se om framtida forskning kan indikera huruvida det ligger något i den.

För vanliga mord (och mer generellt för mord förr i tiden) så blir mördare oftast dömda. Cirka 90% av mord som inte sker i gängmiljö klaras upp. Det innebär att ganska få mördare kommer undan och kan mörda igen. Vi får få erfarna mördare. De flesta kommer bara begå ett mord innan de åker in. Några kommer begå två. Mycket få kommer begå fler än två mord (vid separata tillfällen) innan de åker in.

När det gäller mord med skjutvapen, och mer generellt mord med koppling till gängmiljön, är vi däremot nere på cirka 25% av fallen som får minst en person med lagakraftvunnen dom. I många av gängmorden finns det dessutom mer än en person involverade, ibland kan det vara ganska många.  Vi får då väldigt många personer som fått erfarenhet av att delta i ett mord som går fria på våra gator (fria från morddomar i alla fall, många döms nog för vapenbrott, narkotikabrott mm). Det här kommer också att medföra att vissa grupper inom den kriminella miljön och den kriminella miljön som helhet ackumulerar mer erfarenhet att mörda. Även om betydelsen av enstaka mördare som blir bättre kan vara liten kan den sammantagna effekten av erfarenhetsdelning och lärande inom den kriminella miljön bli viktig.

Utifrån några enkla antaganden kan vi räkna på detta. Det här blir såklart hypotetiskt, men kan ge en fingervisning om hur många personer som blivit mer erfarna - bättre eller mer professionella - på att utföra mord vi får i samhället.

Om vi antar att det i genomsnitt deltar tre personer i varje skjutvapenmord, och att det i de fall där minst en person döms i genomsnitt blir två personer dömda, samtidigt som vi kommer att ha cirka 50 (45-47 senaste åren, 48 hittills i år) skjutvapenmord i år kommer detta år att producera cirka 150 personer som får erfarenhet av att delta i ett skjutvapenmord, varav 25 kommer att åka dit för det (till detta tillkommer mycket fler som deltagit i skjutningar/mordförsök). 

Vi får då 125 personer som blivit mer erfarna av att delta i skjutvapenmord som inte fängslas för det i år. Och förra året var motsvarande siffra med 45 skjutvapenmord blir 113 personer, 2020s 47 mord ger  117 och 2019 års 45 ger 113 igen. 
Vi har då sedan 2019 genererat 468 person-erfarenheter av att delta i skjutvapenmord som inte resulterat i fängelsestraff. Det här kommer dock inte att vara 468 personer, eftersom det ofta kommer vara samma personer som deltar i flera mord (och nu har vi som sagt inte ens tagit in icke-dödliga skjutningar i beräkningen, där är uppklarningen ännu lägre). Exakt hur det här fördelas vet vi inte. Men utifrån våra antaganden ovan kan vi fundera på sannolikheten att någon åker dit som deltar i flera mord. Vi antar att den som blir dömd inte kan delta i några fler mord eftersom denne sannolikt får ett straff som gör att hen inte kommer ut inom de fyra år vi här pratar om. 

Utifrån våra antaganden ovan är sannolikheten att åka dit vid deltagande i ett mord 1/6. Att åka dit om man deltagit i två mord blir som påpekats av Rebecca Willén (tack!) inte riktigt 2/6, utan något lägre 11/36 (1 minus 5/6 gånger 5/6), och för tre mord landar vi på 91/216, ungefär 42% risk.
Men, samtidigt är det rimligt att anta att varje mord-deltagande gör personen skickligare på att genomföra mordet och att inte åka dit. Mer erfarna mördare kommer oftare lyckas döda sitt offer, och oftare komma undan rättsväsendet i genomsnitt. Å andra sidan kommer kanske polisen fatta misstanke om att personen är involverad i dödligt våld, vilket kan öka risken att åka dit. 
Hur som helst kommer en sannolikhet på 1/6 och ett antal på över hundra personer per år att generera massor med personer som deltagit i ett skjutvapenmord som inte åkt dit, och en del som deltagit i flera - kanske rentav många. 

468 person-erfarenheter skulle t ex kunna innebära:

1 person med 10 erfarenheter (väldigt skicklig och/eller tursam)

2 med 8

3 med 7

4 med 6

5 med 5

6 med 4

20 med 3

 50 med 2

188 med 1

Det här är såklart rent påhitt, och de faktiska siffrorna ser säkert annorlunda ut. Toppen kanske inte är 10 utan 5. Men poängen gäller ändå. Det är inte otroligt att vi har personer som (under bara de senaste fyra åren) har deltagit i flera mord. Dessa personer kommer att ha lärt sig saker som att inte bli för nervös eller rädd när brottet ska genomföras (se dock nederst i blogginlägget), hur offren ska hittas eller lockas till en plats där det går att döda dem, bli bättre på att träffa med skott, att bedöma var skott ska siktas för att döda, hur man ska undvika rättsväsendet med mera. De kommer att bidra till att den kriminella miljöns ackumulerade erfarenhet av - och enligt min hypotes skicklighet i - att mörda ökar. 

De kommer att bli skickligare med erfarenheten. Och kanske framför allt så kommer deras erfarenhet kunna sprida sig vidare i deras nätverk - och i den kriminella miljön mer allmänt. Det här innebär enligt min mening att vi högst troligen har fått en professionalisering av skjutandet i takt med att vårt skjutvapenvåld ökat kraftigt samtidigt som uppklarningen sjunkit. Som påpekats av Richard Örvall kommer dock en hel del av dessa att också vara offer för skjutvapenvåldet. Och när erfarna mördare dör minskar givetvis den ackumulerade erfarenheten. Totalt sett borde dock den ackumulerade erfarenheten av att mörda öka när uppklarningen är så låg som den är i nuläget.

Allt det här är såklart helt hypotetiskt. Jag har gjort några antaganden och gissat lite. Men det framstår inte som orimligt. Jag tror att detta är ett faktum.
Vi har till exempel fått en kraftig ökning i andelen skjutna som dör, vilket visas i figuren nedan. För några år sen låg vi ganska stabilt på att var fjärde skjuten dog. Vi är nu upp på mer än var tredje. Det kan vara en möjlig indikator på en förändring i den kriminella miljön. Det beror i sin tur troligen delvis på att man oftare använder automatvapen och/eller mer än ett vapen och avlossar fler skott. En annan indikator kan vara att svenska gäng-mördare har dömts för mord i Danmark, Spanien och England de senaste åren. Vi är troligen en netto-exportör av mördare numera, om jag får spekulera vidare.

En annan möjlig indikator är den stora försämringen av polisens förmåga att klara upp dessa brott. Polisens uppklarning av skjutvapenmord mot kriminellt aktiva och skjutvapenmord utomhus låg på cirka 70% på 90-talet, 40-50% i början på 2000-talet och är nu nere på runt 25%. Det skulle kunna bero på skickligare kriminella, men det finns också flera andra förklaringar. T ex blir det svårare för polisen att klara upp mord när de har för mycket att göra (många svårlösta mord). Det kan också vara så att polisen blivit sämre, eller att det ställs högre krav för att nå en fällande dom. 

Det här går också att följa upp på andra sätt. Joakim Sturup visade i en rapport om skjutningar i Stockholm att bara cirka 50% av morden med skjutvapen mellan 2011 och 2018 innefattade någon form av forensisk medvetenhet, t ex maskering, åtgärder kopplat till flyktfordon eller handskar. En uppföljande studie skulle kunna se om det ökat, vilket kan vara en indikator på professionalisering. 

Vad behöver vi då göra åt det? Ja, för att komma åt just detta problem behöver polisen bli bättre på att klara upp brotten. Fler poliser, och särskilt då utredare, hjälper rimligen. Men även områdespoliser och liknande som har bra lokalkännedom kan bidra med utredningar, och med att bygga förtroende för polisen i utsatta områden vilket kan underlätta informationsinhämtning, tips och vittnande.

 
Polisen behöver även bli bättre. Sturup pekade i sin rapport på ett stort utbildningsunderskott. Family liaison officers som håller kontakt med anhöriga till offer är en potentiell framgångsfaktor. Snabba utredningsåtgärder är associerat med högre uppklarning. Polisen kan och bör utveckla sin verksamhet. 

Fler verktyg kan också underlätta. Inte minst har de krypterade appar som polisen fått tillgång till de senaste åren pekat på hur det kan ge polisen ny kunskap och leda till fällande domar. Automatisk nummerplåtsigenkänning är en annan funktion som kan bidra, det var t ex av vikt när Danmark fick till fällande domar mot mördare från ett svenskt gäng. Men allt det måste såklart vägas mot integritet och andra värden i samhället. 

Poängen med detta blogginlägg var egentligen bara att peka på att det - enligt min ringa mening - är troligt att vi har fått en ökad skicklighet vad gäller att döda människor med skjutvapen i vår kriminella miljö. Det är ett problem, och något vi bör förhålla oss till. Det är också en trolig delförklaring till att det är svårt att på allvar lyckas minska skjutningarna.

Addendum: Efter twitter diskussioner med Rebecka Willén och David Bergman som kan psykologi och dödande mycket bättre än mig har jag fått förklarat att första gången man dödar någon kanske kan göra att man blir avtrubbad och får lättare att göra det igen. Men när man dödar fler riskerar det snarast att göra personen till en sämre eller mer slarvig mördare. Det här var - som vanligt - mer komplicerat än det verkade vid en första anblick.

Covid, stängda barer och brottslighet i Oslo

Nu har jag tillsammans med Annica Allvin, Michael Frith och Torbjörn Skardhamar en första studie accepterad för publicering utifrån mitt arbete på Oslo Universitet. Studien handlar om hur brottsligheten i Oslo-regionen påverkades av covid-restriktioner, och fokuserar särskilt på hur restriktioner för pubar och barer kan kopplas till förändringar i brottslighet. 

Vi gör en mängd olika analyser i studien, men kärnan är att vi analyserar generella covid-restriktioner och fyra olika restriktioner för pubar/barer; förbud mot att sälja alkohol, förbud att sälja alkohol efter midnatt, förbud att sälja alkohol efter tio och förbud att sälja alkohol efter nio. I den första analysen ser vi på hur brottslighet förändras i Oslo kommun i relation till de variablerna, samt i relation till att brottslighet varierar mellan olika år, veckor (säsongseffekter) och veckodagar (helger brukar ha mer våldsbrott exv). Vi följer sedan upp det med att lägga till ytterligare sju ganska stora kommuner i närheten av Oslo som också har nattliv - men där pubarna inte stängdes eller begränsades första halvåret 2020. Innan pandemin uppvisade dessa kommuner tillsammans samma trend som Oslo - och de parallella trenderna gör att vi kan anta att det hade fortsatt vara likartat efter pandemin om inte Oslo hade stängt ner nattlivet (Difference-in-Difference design). I en sista analys lägger vi sedan på det sista halvåret av 2020 också, då även de andra kommunerna hade restriktioner på alkoholförsäljning, vilket ger oss lite bättre statistisk kraft att identifiera effekter. Resultaten i dessa tre analyser är dock ganska likartade (det varierar lite vad som blir signifikant) och jag kommer här att fokusera på den analys som innefattar alla de stora kommunerna i Osloregionen. 

Till att börja med, det finns en ganska stor och iögonfallande förändring i brottsligheten vid de tillfällen när Oslo stängde pubarna vilket visas i figuren nedan. Varje prick är antalet brott på en dag, och strecken är det linjära sambandet. Vi ser att det är en tydlig minskning direkt när pubarna stängdes, och en ökning när de öppnar igen. När pubarna stängs en andra gång är det igen en tydlig minskning (pubarna var sedan stängda en bit in på 2021 och vi hade bara data för 2020). Minskar alltså brottsligheten så kraftigt bara för att alkohol inte längre får säljas på pubar, barer och restauranger? Nej, så enkelt är det såklart inte. För samma dag som pubarna stängs kommer också en mängd andra restriktioner. Pubarna stängs för att det är mycket smittspridning, och då slår myndigheterna till med storsläggan - stänger pubar och barer, men även starka uppmaningar om att stanna hemma, inte åka kollektivt, skolor undervisar på distans så långt möjligt mm mm. 

I vår analys har vi därför med allmänna covid-restriktioner (från 0 till 100) som en variabel och de olika alkohol-restriktionerna som egna variabler. De allmänna covid-restriktionerna innefattar inte något alkoholrelaterat, och genom att ha med båda typerna av variabler kan vi någorlunda försöka identifiera den oberoende effekten av alkohol och av generella restriktioner. Det här blir inte perfekt, och vi kan inte säkert säga att t ex stängda pubar minskar brottsligheten med si och så mycket, men det är det bästa vi kunde producera och vi tror att våra analyser säger något om hur brottsligheten faktiskt påverkats av covid-restriktionerna. 

Vad visar då våra resultat?

Jo, som väntat visar vi dels att generella covid-restriktioner är associerat med färre brott. Det gäller tydligast för stölder, men även för ordningsrelaterade brott, samt trafik och drogrelaterade brott. Liknande resultat har redovisats i en mängd studier redan, så detta är inte särskilt förvånande. Vad säger då våra resultat om stängda pubar? Jo, även där verkar det finnas en koppling till minskad brottslighet. Figuren nedan visar vår uppskattning (punkten) och osäkerheten (linjen - desto längre linje desto mer osäkerhet, om linjen tangerar 0-linjen är det inte signifikant). Vi kan se att det är mindre stölder, våld, skadegörelse, drogbrott, bedrägeribrott, ordningsrelaterade brott och total brottslighet. Däremot är det mer "övriga brott". Det sistnämnda har att göra med just covid-relaterade brott, att bryta mot restriktionerna. Det övriga är mestadels ganska väntat - att stöld, våld och total brottslighet skulle minska hade vi till exempel väntat oss. Att drogbrott minskar kan ha att göra med mindre partyknarkande när barer och klubbar stängs - men den typen av brott handlar mest om vad polisen lägger resurser på, så kan minst lika gärna handla om förändrat polisarbete. Att bedrägerier minskar känns däremot mer otippat. Vi har ingen bra förklaring på det* (se nedan för en lite mer teknisk utläggning). 

Det verkar hur som helst tydligt att åtminstone stöldbrott och total brottslighet minskar när pubar stängs. Men vad händer när pubarna får ha öppet, men med begränsade öppettider? Jo, när pubarna stängs nio eller tio ser vi också vissa minskningar i brottslighet - men när de stängs vid midnatt ser vi istället ökande brottslighet. Ökningen är bara signifikant för stöldbrott, men punktestimaten är positiva för de flesta brottstyperna. Vi är långt ifrån säkra på hur det kan tolkas, men en möjlig hypotes är att när pubar stänger vid midnatt festar folk som vanligt (blir fulla), och fortsätter sedan festen i mindre reglerade miljöer (hem, svartklubbar, utomhus) när pubarna stänger där det inte finns några ordningsvakter eller liknande som kan hålla ordning. Det skulle kunna ge mer brottslighet, rent hypotetiskt. Om pubarna stänger några timmar tidigare festar man kanske inte på samma sätt, utan dricker någon öl utan att hinna bli påtagligt berusad och går sedan hem och sover (eller tittar på tv) i större utsträckning. En annan möjlig delförklaring är att när pubarna måste stänga vid midnatt så stänger alla samtidigt, och en massa berusade personer kommer ut på gatan vid samma tidpunkt. Det skulle kunna skapa friktioner och brottslighet. Liknande har som vi noterar i studien observerats i England när pubar där stängde klockan 11. Det här är rena spekulationer - och någon läsare av bloggen kanske har en bättre förklaring?

Vad betyder då allt detta rent praktiskt? Kan vi dra nytta av detta i det brottsförebyggande arbetet?
Njae. Vi kan såklart försöka bli typ Nordkorea, och stänga allt nattliv. Det skulle förmodligen minska brottsligheten - men det skulle ju också minska livsglädjen och friheten. Knappast värt det. 

Däremot kan möjligen fynden kring att pubar stänger vid midnatt vara av relevans. Att kopplingen till förändrad brottslighet är så pass olika för olika stängningstider kan vara något vi kan fundera över för att påverka brottsligheten. Men för att bli verkligt användbart behövs det först fler studier så vi bättre förstår om detta är ett generellt samband - och i så fall vad det beror på. 

* Vi testar också att göra om våra analyser med placebo-tester - vi lägger in påhittade alkoholrestriktioner under 2019 istället för 2020. Det resulterar i att bedrägerier fortfarande är signifikant minskat i båda våra placebotester- vilket gör att vi inte vill lägga för stor vikt vid bedrägerierna då det såklart inte borde finnas någon sådan effekt 2019 när inga restriktioner fanns. Våra placebos ger också en signifikant ökning av stöldbrott 2019 - vilket vi tolkar som ett utslag av slumpen - och i en av våra placebotester får vi också en signifikant ökning av våldsbrott. Det gör att vi inte kan vara säkra på att effekten på våld verkligen håller, även om bara placebo-testet i modellen för alla kommuner är signifikant för våld, inte för vår oslo-modell.

Svenska tillstånd? Vad kännetecknar egentligen de platser som klassas som utsatta av polisen

 Polisens lista över utsatta områden har blivit ett viktigt fenomen i den svenska samhällsdebatten. Listan uppdateras vartannat år utifrån en nationell inhämtning som polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) genomför, och väcker stor uppmärksamhet. Senaste uppdateringen kom i december 2021, och listan innefattar numera 61 områden. Flera kommuner har som politiskt mål att inte ha några utsatta områden, eller åtminstone att inte ha några särskilt utsatta områden (den mest allvarliga nivån av problem). Det gäller t ex Stockholm och Göteborg , men även regeringen har gjort uttalanden på temat, då på Sverigenivå. 

Den metod som polisen använder för att bedöma om ett område ska vara utsatt eller ej är ganska komplicerad, och innefattar bedömningar av problem på lokalpolisområden följt av bedömningar av hur problemen beskrivs på NOA. Vem som gör bedömningen och hur situationen mer allmänt är i dess lokalpolisområde kan tänkas inverka på utfallet. Somliga har bättre koll på sitt område, och somliga kan vara bättre på att beskriva situationen. Det finns ett visst mått av subjektivitet i metoden, till skillnad från den strikt kvantitativa danska metoden som bara utgår från statistik. För att bättre förstå våra utsatta områden har jag tillsammans med Nicklas Guldåker på Lunds Universitet och Mia Puur som tidigare skrev masteruppsats på detta tema (och som nu ska doktorera hos Nicklas på ett nytt projekt) nu publicerat en studie om utsatta områden i Nordic Journal of Urban Studies. 

I studien använder vi rutnätsdata från SCB över utländsk bakgrund, förvärvsfrekvens, åldersgrupper och hushållstyper samt data från polisen över anmälda brott i en rad olika kategorier plus skjutningsregistret. Totalt handlar det om 116 660 rutor som är 250x250 meter stora, och i analysen tar vi hänsyn till genomsnittet för angränsande rutor. Vi tar dessutom med vilken kommun rutan är i och hur många som bor i kommunen. 
Vi ser sedan vad som skiljer de 1678 rutor som år 2019 låg i utsatta områden från andra rutor. Ett par av de viktigaste variablerna visar sig då vara befolkning - utsatta områden tenderar att vara i kommuner med hög befolkning, och rutor i utsatta områden har också hög befolkning. Utsatta områden framträder alltså där det finns stora koncentrationer av människor. Det är också höga andelar barn och ungdomar i de utsatta områdena, även om det har en mindre betydelse. Utländsk bakgrund är viktigt, utsatta områden kännetecknas av att ha en hög andel utlandsfödda och barn till utlandsfödda. Förvärvsfrekvens har mindre betydelse, liksom flertalet av de brottsvariabler vi inkluderar. Det är dock fler skjutningar och narkotikabrott i utsatta områden, och färre cykelstölder samt fall av våld mot tjänsteman. Det sistnämnda är helt klart förvånande eftersom utsatta områden ju är kända för att präglas av just våld mot tjänstemän såsom poliser och liknande. När vi lägger till valdeltagande i vår modell bortfaller dock det sambandet, liksom sambandet med kommunens befolkning, medan valdeltagandet i sig har en stark koppling till att vara utsatt område. 

I nästa steg kollar vi om det verkar finnas skillnader mellan kommuner. Är det så att det i vissa kommuner verkar som att det skulle kunna finnas fler eller färre utsatta områden utifrån de indikatorer vi tittat på? Svaret verkar vara ja, där Huddinge är ett exempel på en kommun som rent statistiskt borde haft fler utsatta områden än kommunen redan hade jämfört med andra kommuner med utsatta områden. Det har också Huddinge nu, för i december 2021 lades Visätra till på polisens lista, vilket vi tar upp längst ner i detta inlägg. 

I det sista steget tar vi sedan resultaten från våra statistiska modeller och skickar dom tillbaka in i statistikprogrammet. Baserat på våra analyser, vilka platser tycker datorn "borde" vara utsatta och hur förhåller det sig till de platser polisen betecknat som utsatta? Det visar sig då att vår modell byter ut 40% av de rutor polisen klassat som utsatta mot rutor som den tycker passar bättre. På kartan nedan visas Göteborg, med svarta rutor det som modellen klassar som utsatt. Desto ljusare färger desto mindre utsatt. Modellen tycker att Backa kanske inte borde vara ett utsatt område - eller kanske ett mindre område i alla fall - eftersom det mesta i Backa är grått snarare än svart. Däremot tycker modellen att Kortedala och Angered centrum (ytor med svart uppe i nordöstra Göteborg) borde vara utsatta områden. Det här är absolut inget facit - polisen vet massor av saker som vår dumma statistiska modell inte vet. Men det är ett annat sätt att se på frågan. 

Ett exempel på att vår modell är ganska dum syns precis under "Gothenburg" där ett litet kluster med svarta rutor indikerar att det kanske borde finnas ett utsatt område. Vad är då detta för plats? Det är Nordstan, vid centralstationen i Göteborg. Där finns en ganska ung befolkning, och massor av narkotikabrott. Så vår modell tycker det ser ut som ett utsatt område - fast det såklart är något helt annat. Vår modell har dock vissa poänger - till exempel predicerade den korrekt alla de tre nya utsatta områden som sattes upp på polisens lista i december 2021 - Fisksätra, Visätra och Valsta. Det visas på kartan nedan (som inte är med i studien, klicka på kartan för att få en större version), där de tre nya utsatta områdena är inringade i rött. 

Denna typ av analys kan nog också vara ganska nyttig för att på en strategisk nivå - för hela Sverige - ta fram platser som har liknande kännetecken som våra utsatta områden, och som därmed kanske riskerar att i framtiden utvecklas till att bli mer utsatta.

Ett fempunktsprogram mot gängvåldet

 När vi nu slår nya rekord i skjutvapenmord och dessutom är inne i ett valår så blir givetvis vad vi ska göra åt detta en viktig fråga. Jag tänkte nedan försöka skriva några tankar jag har kring vad jag tror behöver göras. Mycket av det är sånt som redan görs eller är på gång, men jag kanske uttrycker det på ett lite annat sätt eller med en lite annan infallsvinkel än våra politiker gör. Jag vill betona att jag inte är säker på att dessa förslag skulle fungera. Men min läsning av den (internationella, vi har inte så mycket svensk) forskning som finns gör att jag tror att det här är rimliga infallsvinklar. Notera också att jag här inriktar mig mot gängvåld/skjutningar - det finns andra metoder som kan fungera väldigt bra mot brottslighet mer generellt. 

Med det sagt i form av disclaimers med mera, så kommer här de kriminologiska funderingarnas fempunktsprogram. Det här är det jag tror vi behöver på kort och lång sikt för att vända utvecklingen. Det är ingen akademisk uppsats, utan ett blogginlägg jag skrivit ihop efter att min dotter somnat på en tisdagskväll. Jag kommer säkert uppdatera/förändra det - men det är en start i alla fall. 

1) Mer kunskap om vilka metoder som fungerar och hur vi kan förstå vad som händer. Här har regeringen gjort en bra insats som tillsatt ett brottsforskningsprogram . Exakt vad som kommer ut av det vet vi inte ännu, men det här har potential att bli ett bra tillskott. Väldigt viktig är också den satsning som polisen gjort, framför allt region Stockholm som för några år sedan anställde Amir Rostami och Joakim Sturup för att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och som dessutom finansierat doktorander hos oss vid Malmö Universitet. Mia-Maria Magnusson disputerade för några månader sedan, och har bland annat tagit fram en metod för att identifiera vilka platser som löper stor risk att drabbas av skjutningar i sitt avhandlingsarbete. NOA har också gjort mycket kring att utveckla vår förståelse kring utsatta områden och liknande, i arbete där jag själv också deltagit. Genom att ta fram bättre kunskaper om hur vi kan förstå gängvåldet - och ännu hellre hur vi kan bekämpa det - skapar vi förutsättningar för att i framtiden bli mycket mer effektiva. Detta kommer jag att återkomma till nedan. 

2) Ökad lagföring av de som skjuter och inkapacitering av de värsta. Många straffskärpningar har redan genomförts, och det är möjligt att det räcker. Men jag vill betona att det finns ett ganska litet antal extremt våldsamma och farliga unga män som vi behöver ha inlåsta mer än vad som tidigare varit fallet. Den som sitter inne begår färre brott. 

Uppklarningen för skjutvapenmord i kriminell miljö ligger dock någonstans runt var fjärde eller möjligen vart tredje fall. Som uppklarat räknas normalt fall där minst en person blivit dömd, men i många mord finns det egentligen flera inblandade. Av de som är involverade i dessa mord är det med andra ord väldigt många som löper fria. Det här är olyckligt av flera skäl. Farliga personer blir ej inkapaciterade. När så få blir dömda blir också den avskräckande effekten lägre. Dessutom bryts inte hämndkedjor när ingen döms för våldet, vilket riskerar göda mer våld. Vad kan vi då göra för att öka lagföring? Några exempel som kan utforskas: 

a) Bygg relationer och förtroende i de utsatta områden där många av skjutningarna sker. När fler ser polisen som legitim och har förtroende för polisen vill/vågar fler också tipsa, anmäla, vittna. Det gör det lättare att klara upp brott. Och det handlar inte bara om kaffe och bullar - en viktig åtgärd för att få folk att uppleva förtroende för polisen är att vara effektiv. Klara upp brott. Så kan en positiv spiral skapas där det blir lättare att klara upp brott i framtiden. Områdespoliser har en viktig roll både vad gäller det relationsskapande och det gränssättande arbete. 

b) Ta fram resurser och/eller metoder för att parera kraftiga toppar i inflödet av grova brott. Sturup mfl visade att uppklarningen minskar kraftigt i perioder när många skjutningar sker. Fullt logiskt - men också något som kan hanteras, och där det är osäkert om den nationella förstärkningsorganisation som polisen nu använder är den mest effektiva metoden. 

c) Fler, och bättre utbildade, utredare. Sturup et al.

d) Testa, och utvärdera, användningen av Family Liaison Officers (FLO) mer. Detta är en utpekad polis som har kontakt med anhöriga till offren, vilket i en studie av Sturup mfl visade sig vara associerat med högre uppklarning.

e) Bättre stöd och skydd för vittnen för att fler ska vilja och våga vittna. 

f) Tekniska hjälpmedel. Encrochat mfl appar har visat att polisen kan nå mycket goda framgångar när de ges tekniska möjligheter att komma åt kriminellas kommunikation. Och även om vi visat att kamerabevakning inte får så stor påverkan på utredningar av mängdbrott, så har det en viktig roll att spela vid grövre brott som skjutningar. Den typen av åtgärder måste givetvis vägas mot den inskränkning det innebär i den personliga integriteten, men att tekniska hjälpmedel kan vara nyttiga redskap framstår som tydligt.  

g) Tillägg - i dagens Svd lyfts en rad brister i polisens utredningsarbete fram. Inte minst långa väntetider för DNA, telefontömningar och liknande. Det framstår som väldigt lågt hängande frukt för att förbättra situationen. 

3) Slå ut kriminella nätverk eller få dem att bli mindre våldsamma  
En annan viktig aspekt på detta är att försöka slå ut gängens kapacitet genom riktade insatser mot specifika grupperingar under en kort tidsperiod. I New York visade Chalfin mfl att "gang takedowns" ledde till betydande minskningar i skjutvapenvåld. Av än mer svensk relevans visade Magdalena Dominguez att insatser mot gäng i Barcelona minskade brottsligheten i gängen, i deras områden och bland deras sociala nätverk. Dominguez gör nu en postdoc i Uppsala, och kan bidra till kunskap om svensk gängbekämpning framöver. 
Svensk polis försöker såklart redan göra detta, och har också - inte minst efter encrochat mm - lyckats med det. Vi har ännu inte sett några tydliga effekter, men det är möjligt att situationen hade varit ännu värre om detta inte redan gjorts, och arbetet kan säkerligen fortsätta prioriteras. Vi kan bättre. 

En metod som också är framgångsrik är den metod som testats i Malmö - Group Violence Intervention. Det handlar om att fokusera på att få gängen att bli mindre våldsamma genom att fokusera på gruppmekanismer och förändring av normer. De gäng som är (för) våldsamma utsätts för ett så hårt tryck att de ska uppleva att det inte är värt det - så att de ska försöka få varandra att bli mindre våldsamma. Det kombineras med hjälp att hoppa av och att visa hur lokalsamhället - bostadsområden - lider av våldet och inte vill ha det så. Denna metod har varit associerad med tydliga minskningar av gängvåld i USA. 

En tredje infallsvinkel på detta problem är att gå på de kriminella nätverkens tillgångar. Genom att beslagta pengar, fastigheter eller lyxvaror framstår det som rimligt att nätverkens kapacitet och attraktionskraft bör kunna minska. Jag känner dock inte på rak arm till några studier på det temat. 

4) Minska inflödet till de kriminella nätverken. I våra utsatta områden finns tusentals barn som har det tufft. När polisen 2017 gjorde en sammanställning av hur många som varje år misslyckades i grundskolan i våra utsatta områden landade siffran på cirka 2200 barn. Varje år i juni stod 2200 barn i våra utsatta områden med ofullständiga betyg från grundskolan. Många av dessa kommer klara sig bra, men det är definitivt en riskgrupp för att dras in i de kriminella nätverk som finns i de utsatta områdena. När så många fyller på underifrån blir det svårt att stoppa utvecklingen. Det har blivit bättre sedan dess - färre barn misslyckas med skolan i våra utsatta områden nu. Men det är fortfarande många. Jag har inte lika bra koll på forskningen här, men några tankar kan dryftas.

a) Stärk skolan i de utsatta områdena så att fler klarar sig bättre. Den ekonomiska forskningen pekar mot att utbildning kan minska risken för framtida brottslighet. Om vi kapar antalet barn som varje år står på gatan med misslyckad grundskola och risk att dras in i brottslighet framstår det inte som otroligt att vi på sikt också kan minska problemen. 

b) Kognitiv Beteende Terapi (KBT) har visat sig fungera för att minska våldsamma tendenser hos unga män i olika omständigheter, bland annat i Liberia och mer allmänt för att minska våld i bostadsområden . KBT används givetvis i Sverige också, men hur mycket används det specifikt i dessa sammanhang? Det görs säkerligen redan, men kanske också kan vidareutvecklas. 

c) Som en återkoppling till punkt 1 ovan behöver vi i övrigt bättre metoder. Socialtjänstens åtgärder verkar inte fungera så bra enlig den forskning som finns. Polis och socialtjänst använder ofta orossamtal som en enkel intervention för att bryta en negativ utveckling, men det finns egentligen ingen evidens för att det fungerar. Jag tror definitivt att många sociala insatser fungerar - men vi behöver ta fram bättre kunskap om vilka metoder som fungera, mot vilka målgrupper och under vilka omständigheter. Här saknas i dagsläget tillräcklig kunskap. 

5) Uppmuntra - och tillåt (semi-)privata aktörer att bidra. När jag som ung och nybliven forskningsassistent för 12 år sedan intervjuade folk i utsatta områden i Malmö var en ögonöppnare för mig hur vanliga anställda - vaktmästare mm - på det kommunala bostadsbolaget sågs som företrädare för samhället. En myndighet. Allmännyttan är ett exempel på ett företag som har en väldigt stor betydelse i våra utsatta områden, men det är inte den enda. Den lokala butiksägaren, eller pizzerian, är viktiga aktörer i det lokala samhället. Här kan mer göras för att samarbete med dessa, för att stötta dessa och för att få dessa att bidra i arbetet till ett bättre samhälle. Mina kollegor vid Malmö Universitet har utvärderat en del sådant arbete, där ett samarbete mellan fastighetsägare med deltagande av kommun och invånare i ett bostadsområde ledde till förbättringar i området. Mycket sådant görs också i t ex Göteborg, på Järva och i Örebro för att bara nämna några exempel jag är bekant med. Bygg vidare på det, låt våra (semi-) privata aktörer få delta. 

Här vill jag också nämna de investeringar som allmännyttiga och privata företag gör i dessa frågor. Göteborgs allmännytta, Framtiden AB, investerar 11 miljarder kronor för att förbättra sina utsatta områden. Tillsammans med doktorand Jens Widmark ska jag utvärdera dessa insatser i Göteborgs utsatta områden i ett forskningsprojekt finansierat av Framtiden AB tillsammans med Malmö Universitet. Och det arbete jag tillsammans med bland annat datavetenskapliga forskare vid BTH bedrivit med Malmöpolisen de senaste åren är finansierat av en generös donation från Länsförsäkringar Skåne. Det finns en vilja att bidra, vilket kan bidra till att bygga ett bättre samhälle, och det ger bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete. 

Det här var fem korta punkter för att bekämpa gängvåldet. Det finns många andra (violence interupters är en jag nämnt flera gånger tidigare), och dessa är långt ifrån originella. Politikerna säger ungefär detta redan nu. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Faktum är att det som gjorts så långt uppenbarligen inte varit tillräckligt. Mycket har gjorts, och det är fullt möjligt att situationen kommer förbättras på grund av långsiktiga effekter av det som gjorts. Men det vet vi inte än - och vi bör göra mer för att stävja denna utveckling innan det går helt överstyr. Vi var redan värst i EU och det enda landet som hade en negativ trend. Det var innan 2022 som ser ut att bli betydligt värre än de senaste åren. Det är dags att agera ännu mer. 

Det grova våldets indirekta påverkan på barn och unga

Efter att två unga män igår blev ihjälskjutna vid en förskola i Örebro aktualiseras återigen hur denna typ av incidenter kan påverka barn och unga. Tre förskolor hålls stängda under dagen. Vad betyder det för barnen i Örebro? Vad säger forskningen om detta?

Jag skrev några sidor om det i vår bok om utsatta områden , men känner att det nu är dags för ett blogginlägg på temat. Att människor påverkas av skjutvapenvåldet verkar tydligt. Efter allvarliga/uppmärksammade dåd är det numera regel med uppföljande reportage efter några dagar där invånare i det drabbade bostadsområdet pratar om sin oro, och ofta också om att flytta till andra, lugnare bostadsområden. Vi visade också i en studie förra året att bostadspriser i Stockholm sjunker med ca 60 000 kronor eller 1.7% direkt efter att en skjutning inträffat i närheten. I den internationella forskningen har flera studier ägnat sig åt hur denna typ av våld påverkar de som bor i närheten av händelsen, och särskilt på hur barn och deras skolresultat kan påverkas. Det finns ännu inga svenska studier på det temat, så tills vidare får vi utgå från den internationella forskningen. 

Den amerikanska sociologen Patrick Sharkey visade i en studie att barn som intervjuats för ett helt annat syfte var påtagligt oroliga och hade svårt att koncentrera sig om det hade varit ett mord i deras bostadsområde veckan innan. I en uppföljande studie visade forskargruppen att barn som bodde på en gata där det varit ett våldsbrott veckan innan ett standardiserat test fick sämre resultat i engelska, medan matematikprov ej påverkades. Det drivs av att svarta elever får betydligt sämre testresultat om det varit ett våldsbrott veckan innan provet, vilket förklarar 18% av skillnaden mellan vita och svarta barns provresultat. Det gör att 2.8 procentenheter fler svarta barn blir underkända på provet. 2.8 procentenheter kan låta lite, men då ska det också betänkas att det rör sig om ett prov. Barn som bor i områden med mycket våld kommer riskera drabbas av en sådan effekt flera gånger under sin skoltid, vilket kan ge betydande negativa effekter i det långa loppet. 

Flera andra studier har kommit fram till liknande resultat. När Washington drabbades av en seriemördare som sköt ihjäl folk presterade barn på skolor i närheten mellan 2 och 5% sämre. I Mexiko är mord, ofta med gängkoppling, kopplat till lägre sannolikhet att klara skolan. I Brasilien presterar barn sämre när gängvåld i deras närhet ökar i intensitet, vilket åtminstone delvis verkar hänga samman med att skolor stänger och att lärare är frånvarande. 

Dessa studier fokuserar på hur barn påverkas på kort sikt. Sämre resultat strax efter våldsutbrott. Men våldet kan också få mer långsiktiga konsekvenser. Sharkey visar i en annan studie att förändringar i nivå av våldsbrott i ett samhälle kan kopplas till de framtida inkomsterna för barn som växer upp i samhället. Mindre våld verkar ge mer framgångsrika karriärer i framtiden. Det är i sig heller inte så förvånande givet studierna om kortsiktiga effekter. Ibland kommer det där missade provet leda till att du inte klarar grundskolan, och därmed inte kommer in på gymnasiet, och så vidare och så vidare. 

Vad betyder detta för barnen i Varberga Örebro som idag vaknar upp till stängda förskolor? Vad betyder det för barn i Rinkeby, Husby eller Rosengård som under flera år haft höga nivåer av skjutvapenvåld?

Som sagt så har vi ännu inga svenska studier på temat (men ekonomer i Uppsala har börjat titta på det). Det framstår dock som troligt att även barn i Sverige påverkas av detta. Det riskerar att ytterligare späda på de negativa spiraler som barn och deras bostadsområden lever i. Samhället, kommunerna, vården, skolorna, bör noga tänka över vad man kan göra för att motverka den typen av negativa effekter. Hur kan vi stötta barnen? Borde vi skjuta upp prov när ett grovt våldsdåd inträffat? Jag har inga givna svar, men frågorna förtjänar att ställas.

Skjutningar per kommun i Sverige

Polisen redovisar regelbundet skjutningar per månad och region på sin hemsida vilket är en mycket bra service till journalister, forskare och allmänhet. Av naturliga skäl släpar statistiken efter en del, och blir lite missvisande för senaste månaderna, vilket ibland kan ge ganska stora effekter, som när juni 2021 skrevs upp från 28 till 34 skjutningar (och sedan skrevs ner till 33) vilket då förvånade mig.  

Polisens statistik redovisas dock bara per region och månad, och många journalister har de senaste månaderna frågat om statistik per kommun. Det här är något som polisen i Malmö och Göteborg regelbundet redovisar på egen hand, men för de flesta av Sveriges kommuner är det ganska svårt att få klarhet i. 

Eftersom jag nyligen har genomfört en studie över utsatta områden där skjutningar (nov 2016 till mars 2020) var en variabel har jag dock siffror för hur många skjutningar det varit per kommun i det dataset polisen tillgängliggjort. Det finns en del brister med datan, vilket bland annat yttrar sig i att jag efter att ha rensat bort dubbletter och skjutningar utan information om platsen har för få skjutningar registrerade 2016-2017 och för många 2018-2019 jämfört med det som redovisas på polisens hemsida. Sammantaget har jag t o m februari 2020 1025 användbara skjutningar medan hemsidan redovisar 1055. Datan är inte perfekt, men på en övergripande nivå ger den nog en hygglig bild av hur många skjutningar olika kommuner hade under tidsperioden.

Jag har nu sammanställt antalet skjutningar per kommun från november 2016 till 13 mars 2020. 

Mer än hälften (151 av 290) av kommunerna har 0 skjutningar under tidsperioden. Ytterligare 56 har 1 skjutning. Endast 20 har 10 eller mer. Det här hänger också till stor del samman med befolkning, där små kommuner tenderar att ha 0 eller ett fåtal skjutningar, medan större kommuner oftare har ett högre antal.

Malmö har högst antal (men som tidigare rapporterats en tydligt fallande trend). Därefter följer Stockholms stad, som trots sin 3 gånger högre befolkning under tidsperioden hade ungefär lika många skjutningar som Malmö. Sedan kommer ett hopp ner till Göteborg följt av Uppsala. Helsingborg är femte värst, följt av Eskilstuna, Västerås och Huddinge som är de enda av övriga kommuner som i detta dataset har 20 eller fler skjutningar (se längre ner för hela listan på kommuner med 10 eller fler skjutningar, och ännu längre ner för en analys av alla kommuner med 5 eller fler i relation till folkmängd). 

Om jag istället räknar per invånare (år 2018) förändras vilka kommuner som är "värst" snabbt. Malmö är fortfarande hårdast drabbat med 0.47 skjutningar per 1000 invånare - men följs sedan av Ljusnarsberg och Jokkmokk som vardera haft två skjutningar men har liten befolkning. Därefter kommer Sorsele och Dorotea, som har en skjutning vardera, men ännu lägre befolkning. Därefter följer två mellanstora städer, Sigtuna (0.38) och Landskrona (0.37). På kartan blir de stora Norrlandskommunerna med mycket få skjutningar, men låg befolkning och stor area väldigt framträdande. Malmö längst ner i söder är svårt att urskilja.

Eftersom detta dock blir lite missvisande då kommuner med liten befolkning som har enstaka skjutningar får stort genomslag har jag valt att fokusera på de kommuner som hade minst 10 skjutningar under tidsperioden vilka redovisas nedan (se längst ner för hela listan). Uppsala, Helsingborg, Eskilstuna, Järfälla och Huddinge följer då. För hela Sverige är nivån på 0.1 skjutningar per 1000 invånare under den studerade tidsperioden.

Av samtliga städer kommer Stockholm på 34e plats, Södertälje 35e, Sollentuna 36e och Botkyrka 37e. Göteborg är på 39e plats. Men det här handlar som antytts ovan till stor del om små kommuner med enstaka skjutningar - om vi exkluderar alla med färre än 10 som ovan blir det plats 11, 12, 13, 14 och 15 för de ovan nämnda Stockholmskommunerna och Göteborg. Utifrån grafen ovan kommer Halmstad näst därefter, sedan Västerås innan de ovan nämnda kommunerna i Stockholmsområdet och Göteborg följer. 

Att flera stora Stockholms-kommuner ligger så nära varandra i nivå per invånare fick mig att titta lite närmare på det. Värst i Stockholm är Upplands-Bro, med 7 skjutningar och 0.24 per 1000 invånare. Men om vi fortsätter med de som har 10 eller fler skjutningar så ser det ut så här per capita: 

Det är väldigt liknande nivåer. Kan det möjligen handla om just att Stockholm som region blir ganska likartat eftersom kriminella nätverk i regionen finns nära varandra, och därmed påverkar - och påverkas av varandra vad gäller konflikter och normer kring vapenanvändning? Det vet vi såklart inte, men det är en intressant tanke. Finns säkert många andra förklaringar också dock, inte minst slumpen. Genomsnittet för hela Stockholms tätort som omfattar 12 kommuner är något lägre, 0.138.

Som nämnts ovan finns det brister i datan, och det här kan inte ses som någon fullständigt exakt bild av hur många skjutningar som varit i olika städer. Det är också mycket möjligt att det finns mer felaktigheter i vissa kommuner - spontant låter det t ex som ganska lite att Södertälje haft 15 skjutningar och Botkyrka 14. Det kan i framtiden kontrolleras mot Stockholmspolisens eget skjutningsregister som håller hög kvalitet, och motsvarande kan också göras för Malmö och Storgöteborg där polisen har järnkoll. 

Men för en nationell bild är det här nog vad som kan åstadkommas i nuläget, och någon fingervisning ger det nog i alla fall. Vilka hade trott att Sigtuna skulle sticka ut så? Och nog är det lite förvånande att Stockholm där vi senaste veckorna haft flera mord bara var 11e värst i landet per capita under den tidsperioden (om nu inte datan är särskilt missvisande i just Stockholm)? 

Här ska det dock nämnas att om vi bara hade studerat de senast två åren hade Stockholms position försämrats då Stockholmsregionen har haft en väldigt stor andel av skjutningarna de senaste åren. 

 Kommuner med minst 10 skjutningar under tidsperioden ordnade efter antal skjutningar per 1000 invånare. 

Det verkar inte finnas något samband mellan en kommuns storlek och hur många skjutningar per invånare kommunen har i detta dataset heller. I grafen nedan har jag tagit alla städer med minst 5 skjutningar och plottat deras nivå av skjutningar per invånare mot kommunens invånarantal. Det finns i princip inget samband. Stockholm och Göteborg har ungefär samma nivå per capita och syns längst till höger respektive näst längst till höger. Strax till vänster, men på ett betydligt högre nivå har vi Malmö. Sen hoppar vi ner och lite mer till vänster för Uppsala. Bland städerna under 200 000 invånare ser det hela oorganiserat ut, inga tydliga samband alls. Här ska det dock påpekas att det kan svänga snabbt och vara stora fluktuationer eftersom det handlar om så låga tal. Linköping som t ex är femte största stad men som i denna data endast har 8 skjutningar, och 0.05 per 1000 invånare, har ju under denna sommar drabbats hård med tre skjutvapenmord sedan i maj. 
Det är svårt att dra några tydliga slutsatser. Men sambanden med befolkning ser åtminstone inte ut att vara särskilt starka. 

Olika metoder för att förutspå var brott kommer att ske

Ny studie, ledd av Maria Camacho Doyle som är doktorand vid Örebro Universitet är nu publicerad i Nordic Journal of Studies in Policing och ska härmed sammanfattas. 

Det kan ofta vara väldigt nyttigt att försöka identifiera vilka platser som har mycket brott - eller ännu hellre vilka platser som kan komma att ha mycket brott i framtiden. När man vet det kan man försöka göra något åt det, där den enklaste (och troligen vanligaste) åtgärden helt enkelt är att skicka fler poliser till platsen - så kallad hot spot policing vilket visat sig vara effektivt för att minska brottsligheten. 

Det finns en mängd olika metoder för att identifiera eller predicera platser med mycket brott, t ex riskterrängmodellering som jag tidigare tagit upp på bloggen. Vanligast är dock att utgå från var det tidigare varit mycket brott, men frågan blir då hur det ska beräknas. Ett vanligt sätt att identifiera platser med mycket brott är genom Kernel Density Estimation (KDE), vilket bland annat finns inbyggt i polisens interna system i Sverige. I en KDE låter man brott influera en viss punkt med fallande kraft desto längre bort brotten är. 10 brott på exakt samma plats ger alltså ett högre värde på den platsen än 10 brott som ligger nära varandra, vilket i sin tur ger ett högre värde än om det är 10 brott längre bort eller om det är 5 brott i närheten (Här finns ett exempel på KDE för gatuvåld i Malmö). En KDE medför i praktiken att man slätar ut skillnader mellan platser, så att det blir en ganska jämn yta. Det fungerar också ganska bra för att identifiera platser med mycket brott. Allt bra alltså?

Njae, en nackdel med KDE är att det för de flesta upplevs som ganska tekniskt. Man stoppar in brott i en modell och får ut en densitetsberäkning utan att riktigt förstå hur det går till eller vad det visar mer exakt. Det är en blackbox, och att justera parametrar i beräkningarna (t ex inom vilka avstånd beräkningen ska göras) upplevs för somliga vara väldigt komplicerat och svårt. 

Ett alternativ till att använda KDE är att helt enkelt räkna hur många brott som finns på en plats, och använda den beräkningen för att identifiera hotspots. Det är något som är lätt att förstå intuitivt, och som kan vara ganska lätt att genomföra. Att det är enklare att förstå är ganska givet och en stor fördel, men huruvida det är lättare att genomföra beror på hur man definierar vad en plats är. Om man utgår från adresser eller koordinater går det ganska lätt att identifiera vilka platser som har mest brott, men det är också en extremt liten analysenhet vilket gör att det kanske inte egentligen är en plats det handlar om. I forskningslitteraturen används ofta gatusegment (från en korsning till nästa korsning på en väg). Ett enkelt sätt att göra det på är också att dela in en stad i rutor och räkna brott i varje ruta. Ett rutnät läggs helt enkelt på staden och sedan beräknas antalet brott i varje ruta enkelt genom olika geografiska informationssystem. 

I vår studie har vi testat att göra just det. Malmö har indelats i 16 737 rutor som är 100x100 meter stora, och sedan räknar vi hur många brott som varit i varje ruta för olika typer av brott. Vi testar sedan olika varianter av KDE jämfört med antalsräkningen för egendomsbrott och våldsbrott, samt nedbrutet på specifika brottskategorier såsom misshandel eller bostadsinbrott. I samtliga fall försöker vi predicera brottsligheten 2017 med tidigare brottslighet, och vi testar olika kombinationer av tidigare tidsperioder för att predicera 2017. Fungerar det bättre att använda 2016 jämfört med 2015? Eller en kombination av 2015 och 2016? Osv osv. 

Jag ska här inte i detalj gå igenom alla analyser och resultat, men istället konstatera att kontentan är att den enklaste och mest rimliga versionen - att ta året innan och bara räkna antalet brott i respektive ruta - ger bra resultat och därför är vettigast att använda. Ibland fungerar KDE något bättre, men skillnaden är ganska marginell, och enkelheten i att bara räkna antal gör att vi föredrar det. 

Vi visar också att det finns skillnader mellan olika brottstyper i hur lätt det är att predicera. Utomhusmisshandel är lättast - och vi visar där att så lite som 0.2% av platserna (rutorna) i Malmö kan fånga upp hela 19% av brotten. Bostadsinbrott däremot är svårare att predicera, och där föreslår vi att analysen kan kompletteras med till exempel near-repeat analyser som jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Det finns en massa andra nyanser och analyser i studien, och den hågade kan därför med fördel läsa vidare via länken i början av detta inlägg - studien är open access och fritt tillgänglig för alla.