måndag 12 oktober 2020

Hur förändrades brottsligheten i Sverige under de första 10 veckorna av covid-19?

 Covid-19 har påverkat samhället på alla plan, inklusive brottsligheten. Jag publicerade i början av pandemin en spekulation om hur brottsligheten skulle påverkas av covid-19. BRÅ har fortlöpande publicerat månatliga analyser av hur brottsligheten förändrats. I mars , april och maj minskade brottsligheten jämfört med förra året, medan den i juni och juli ökade. 

Parallellt arbetade jag med Nationella Operativa Avdelningen på polisen med veckovisa uppföljningar av hur brottsligheten förändrades under det första halvåret av 2020. Vi utgick då från en enkel metod som BRÅ tagit fram, där den faktiska utvecklingen jämförs med en prediktion baserad på data från föregående år. Den analysen har nu byggts ut lite och publicerats i den vetenskapliga tidskriften crime science tillsammans med Johan Kardell och Johanna Kindgren vid NOA. Min vana trogen ska jag därför försöka skriva en kort populärvetenskaplig sammanfattning av studien. För ett kort resonemang kring metoden och metodproblem se längst ner i detta inlägg. 

Förutom totalt anmälda brott valde vi att följa en rad olika brottstyper: 

* Misshandel utomhus

* Misshandel inomhus

* Personrån

* Bostadsinbrott

* Inbrott i icke-bostäder (företag, myndigheter mm)

* Fickstölder

* Narkotikabrott

* Skadegörelse

En rolig anekdot i sammanhanget är att vi inte hade med fickstölder från början, men efter att en kompis från Härnösand lyft den frågan tog vi med det - och som vi ska se var det fickstölder som verkar ha påverkats absolut mest. För varje brott jämför vi den faktiska utvecklingen med hur utvecklingen sett ut tidigare år, samt relaterar det till hur nivån varit tidigare under året. Vi betraktar vecka 11 som starten på covid-19 i Sverige, det var den vecka då folkhälsomyndigheten fattade beslut om de första skarpa åtgärderna mot pandemin, bland annat i och med förbudet mot allmänna sammankomster mm med mer än 500 deltagare. 

För de flesta brottstyperna ser utvecklingen ut ungefär som den ser ut för misshandel utomhus vilket visas nedan. Den gråa linjen är utvecklingen tidigare år, röd och grön är konfidensintervallet (inom de linjerna borde nivån vara utifrån modellen) och den svarta är den faktiska utvecklingen. Som vi kan se på grå, röd och grön linje brukar misshandel utomhus gå upp under våren i takt med att vädret blir varmare. Den svarta linjen har efter pandemin (strecket) oftast varit lite under den streckade gröna linjen, så misshandel utomhus verkar ha minskat lite. Men den är inte alltid lägre, och det är ingen jättedramatisk förändring. 


Det ser ungefär likadant ut för misshandel inomhus, bostadsinbrott och andra inbrott. Små minskningar, men inget dramatiskt. Att misshandel inomhus skulle minska var oväntat utifrån mina prediktioner i början av pandemin, och jag hade nog väntat mig större minskningar av bostadsinbrott också. Gissningarna gick inte helt rätt. 

För personrån och narkotikabrott ser vi ingen tydlig ändring i och med pandemin. För skadegörelse är det möjligen en ökning men det är lite svårt att tyda, och skadegörelse drivs dessutom av anmälningar från stora aktörer som SL i Stockholm vilket kan ge en ryckighet i trenderna (tack polisen Stockholm som informerat mig om detta!). 

Så kommer vi till fickstölder då. Såhär i efterhand framstår det ju som väldigt givet att det borde minska rejält. Färre folk ute gör det svårare, och när alla ska försöka hålla social distans desto mer så. Dessutom begås dessa brott i viss mån av utländska stöldligor, vilka får svårare att begå dessa brott när gränser stängdes. Men allt det hade jag inte tänkt på, förrän Albin lyfte frågan som nämnts ovan. Fickstölderna minskade med ca 60%, och det blir som synes en mycket tydligare bild än den ovan över misshandelsbrott utomhus. 


Slutsats

Pandemin verkar ha påverkat brottsligheten i Sverige. Men kanske inte så mycket som många, däribland jag, hade trott på förhand. Med tanke på hur mycket exv kollektivtrafikresande i Stockholm minskade i våras hade jag förväntat mig större förändringar i brottsligheten. Men som jag noterade i mitt blogginlägg i våras kan det vara så att en del effekter ger ökande brottslighet medan andra ger minskande, och totaleffekten blir därmed inte så stor. Förutom för fickstölder då.. 

Den här analysen gick bara till Maj dock, och som BRÅ har påpekat har brottsligheten sedan dessa gått upp lite jämfört med år 2019. De mer långsiktiga effekterna av covid-19 är fortfarande okända. En farhåga som bland annat rests av min kollega Per-Olof Hallin är att pandemin kommer förstärka segregationen, och leda till försämrad situation i våra utsatta områden. 

En intressant komponent i det hela är också att vi inte verkar ha sett någon minskning av gängvåldet, något som också noterats i analyser från USA. Gängvåldet verkar snarare öka under pandemin, vilket kan ha flera olika förklaringar. Jag nämnde några tankar kring det i mitt förra covid-19 blogginlägg, och John Roman har kompletterande tankar kring det hela. 

Det sista kapitlet i denna historia kommer inte skrivas förrän om många år. Men i denna studie visade vi att det inte verkar ha skett några dramatiska förändringar av brottsligheten under de första 10 veckorna av pandemin. 

Metod

En brist i många analyser av brottslighetens utveckling under covid-19 som publicerats i media är att det ofta antingen bara jämför utvecklingen under året, eller jämför med nivån föregående år. Det här beskrivs förtjänstfullt av Matt Ashby som visar hur det riskerar ge missvisande resultat. De flesta vetenskapliga studier som publicerats på temat använder därför relativt avancerade metoder för att skapa en prediktion vilken det faktiska utfallet kan jämföras med. Vår studie är mycket enklare dock eftersom den bygger på den metod som polisen och BRÅ använder. Vi baserar prediktionen på median för tidigare år, och jämför sedan utvecklingen med innevarande år. För att ta hänsyn till eventuella årliga trender över tid, exempelvis om en typ av brott har sjunkit kontinuerligt under många år, testar vi om 2019 var signifikant lägre än 2016-2018 och använder då 2019 som jämförelse istället. Det är inte perfekt, men ger en fingervisning om utvecklingen. 

Ett problem med den här typen av realtidsbedömningar av brottslighetens utveckling är också att det kan ta tid innan datan är korrekt. Brott kan anmälas långt efter att de begått är ett tydligt sådant problem. För att minska den typen av problem använde vi data över när brottet registrerades i polisens system istället för när brottet begicks. Men även då kvarstår problem, vilket vi noterar i studien. Ganska många brott som "registrerades" under en viss vecka finns inte i systemet förrän någon vecka senare. På övergripande nivå är det dock inte särskilt stort problem då det är ganska små skillnader, men bra att vara medveten om. Innan denna studie gjordes var inte jag medveten om att det här är ett ganska vanligt förekommande problem, och det syns framför allt i ett kort tidsperspektiv. Mellan frukost och lunch på en måndag kan mängden brott som registrerats för föregående vecka skilja sig ganska dramatiskt. Därefter minskar skillnaden, och från eftermiddagen på måndagen till eftermiddagen en vecka senare är det ca 1% fler brott registrerade. Detta minskar sedan snabbt, men nya brott fortsätter att registreras/omkodas flera veckor senare. 




onsdag 9 september 2020

Kriminologer mm: För media

 När det händer något som får stor uppmärksamhet som tangerar mina forskningsinriktningar blir det snabbt väldigt många journalister som ringer. Men ofta finns det andra forskare som kan mycket mer om ämnet och/eller den geografiska kontexten. 

Jag har några gånger gjort twittertrådar med tips på kriminologer/forskare som kan kontaktas, men tänker att det är enklare att ha det som en bloggpost som blir lätt åtkomlig och som kan uppdateras efterhand. I nuläget kommer jag bara lägga in några av de mer uppenbara namnen angående ämnen som jag ofta får förfrågningar om, så får vi se hur mycket jag uppdaterar listan i framtiden. Notera att många av forskarna håller på med annat än det jag listar också - jag tar här upp sånt jag brukar få frågor om!

Roger Andersson (Professor kulturgeografi, UU)

Segregation, Integration

Henrik Andershed (Professor, Örebro U)

Allmän kriminologi, Psykologi, Prevention

Christoffer Carlsson (Forskare, Institutet för framtidsstudier)

Kriminella karriärer, extremism, Allmän kriminologi

Vania Ceccato (Professor, KTH)

Geografi, otrygghet, kollektivtrafik

Maria Doyle (Doktorand, Örebro U)

Geografisk prediktion av brott, Otrygghet

Felipe Estrada (Professor, Stockholm)

Allmän kriminologi, Brottsutveckling

Janne Flyghed (Professor emeritus, Stockholm)

Övervakning, Kameror, Företag & myndigheters brottslighet

Torbjörn Forkby (Professor, Linneuniversitetet)

Gäng, Avhopp, Socialtjänst

Sven Granath (Polisen Stockholm)

Gängvåld, skjutningar, mord, explosioner, polisen

Nicklas Guldåker (Lektor kulturgeografi, LU)

Bränder, Geografi, Riskbedömning

PO Hallin (Professor emeritus, kulturgeografi, MaU)

Utsatta områden, Bränder, Segregation

Anita Heber (Docent, SU)

Otrygghet, Kriminalpolitik

Stefan Holgersson (Professor, Phs Oslo, Linköping Uni)

Polisen, Utsatta områden

Anna-Karin Ivert (Docent, Mau)

Otrygghet, Tillit, Bostadsområden, Brottsprevention, Kameraövervakning, utsatta områden, Malmö

Ardavan Khoshnood (Docent, med Dr LU, affilierad kriminologi Mau): 

Gängvåld, skjutningar, Malmö, Skåne

Johannes Knutsson (Professor emeritus, Phs Oslo)

Problemorienterat polisarbete, Polisen, Brottsförebyggande

Karl Kronkvist (Doktorand, Mau)

Bostadsområden, brottsprevention, brottslighetens geografi, otrygghet, utsatta områden, Malmö

Fredrik Kärrholm (Polisen Stockholm)

Crime harm index

Sven-Åke Lindgren (Professor emeritus, GU): 

Allmänt kriminologi, anlagda bränder, våld, Göteborg, Väst

Mia-Maria Magnusson (Doktorand, MaU)

Narkotika, Öppna drogscener, Polisen

Bo Malmberg (Professor kulturgeografi SU)

Segregation, Bilbränder

Caroline Mellgren (Docent, Mau)

Otrygghet, Tillit, Bostadsområden, Polisen

Kim Moeller (Docent, MaU)

Narkotikamarknader, våld, danmark

Tove Petterson (Professor SU)

Ungdomar, Polisen

Mikael Priks (Professor nationalekonomi, SU)

Kameraövervakning

Mia Puur (Master från Mau)

Utsatta områden, geografi, polisens arbete utsatta områden

Amir Rostami (Docent, Gävle högskola, Stockholms universitet, Institutet för framtidsstudier): 

Gäng, extremism, kriminell organisering, nätverk, gängvåld, skjutningar, polisen, Stockholm

Amir Sariaslan (Forskare, Helsingfors Uni)

Brottslighetens orsaker, Kausalitet, Socioekonomiska förklaringar

Jerzy Sarnecki (Professor emeritus, Gävle högskola)

Allmän kriminologi, Brottsutveckling, Gängvåld

Joakim Sturup (Polisen Stockholm, affilierad KI)

Gängvåld, skjutningar, explosioner, utredningar, mord, polisen

Sara Uhnoo (Docent, GU)

Anlagd brand, Göteborg, Ungdomskriminalitet

Daniel Vesterhav (BRÅ)

Organiserad brottslighet, Skjutningar



tisdag 25 augusti 2020

Kameraövervakning i utsatta områden - påverkan på brottslighet och brottsuppklarning

Min studie om kameraövervakningen i nordöstra Göteborg (Angered) har nu accepterats för publicering i Nordic Journal of Criminology , och jag ska därför försöka att kort redogöra för vad den visar här på bloggen. Jag kommer att fokusera på det mest positiva resultatet - att våldsbrotten minskat - först, men läs vidare för allt det andra längre ner i inlägget. 

Bakgrund

Forskning om kameraövervakning internationellt visar tydligt att det kan minska brottslighet, men att det framför allt gäller planerade brott som stölder och narkotika. Våldsbrott verkar inte påverkas. Det här är ganska rimligt, tjuven tänker rationellt och fokuserar på stölder där risken för upptäckt är lägre - medans våldsverkaren är impulsiv och agerar i stunden. 

Men det går också att tänka sig att det är olika, beroende på platsen och sammanhanget. Ett sådant exempel är att det kanske fungerar lite annorlunda på platser som domineras av kriminella gäng som säljer narkotika öppet och är inblandade i grovt våld - där typfallet på en sådan plats är runt torgen/centrumen i våra utsatta områden. 

En studie av Karl Kronkvist, Sara Nordqvist och Anna-Karin Ivert av kameraövervakningen i det utsatta området Södra Sofielund i Malmö noterade ett sådant samband. Egendomsbrotten minskade inte, men möjligen våldsbrotten. Och polisanmälningar om narkotikabrott ökade. De tolkade det som att kameraövervakningen bidrog till att göra polisens arbete mot den öppna drogförsäljningen mer effektivt, vilket driver upp mängden polisanmälningar även om inte själva narkotikabrottsligheten påverkas. Det påverkar de kriminella nätverken på platsen och därmed också indirekt våldsnivån. 

Kamerorna i Göteborg Nordost

Jag har nu följt upp detta genom att följa utvecklingen av brott i Hjällbo, Hammarkullen och Bergsjön i Nordöstra Göteborg. Under 2018 installerades totalt 28 kamerapunkter runt torgen i dessa tre områden. De flesta kamerapunkterna består av fem kameror, där fyra täcker 360 grader och den femte är en rörlig kamera. Jag har utgått från de platser som nås av kamerorna och räknat dessa som övervakade (Figur 1: Röd), och allt annat som oövervakat. Jag jämför brottsligheten innan och efter att kameror sattes upp vid de tre torgen, med utvecklingen vid torg i de andra utsatta områdena i Göteborg (Blå). För att se om brottsligheten flyttar tar jag också hänsyn till omgivningen runt torgen (Skuggad Röd/Blå). 

Figur 1. Kameraövervakade områden, kontrollområden, samt förflyttningsområden. 

Brottslighetens förändring

För våldsbrott var det i princip identiska nivåer och trend för kontrollområdena tillsammans som i kameraområdena tillsammans, och jag identifierar därför vilken inverkan kamerorna verkar ha haft genom en difference in difference analys. Resultatet visar att det är cirka 0.6 färre våldsbrott per månad på de tre kameraövervakade torgen. Det här låter måhända lite, men det ska noteras att det inte sker så otroligt många våldsbrott på specifika platser. I siffror handlar det om en minskning med mer än en tredjedel. 

Jag genomför också flera analyser för att testa huruvida brottsligheten flyttade eller om kamerorna till och med bidrog till att minska brottsligheten i närheten. Kontentan av de analyserna är att det totalt sett var en minskning av brottsligheten både där kamerorna sattes upp och i omgivande delar av bostadsområdena - men det varierade lite hur det såg ut mellan de tre områdena. I Hammarkullen pekar alla pilar i rätt riktning, i Hjällbo ser det däremot inte så bra ut. Det här skulle kunna indikera att kamerorna haft olika inverkan i de områdena, men det ska då betonas att osäkerheten blir väldigt stor när specifika områden studeras. En av slutsatserna jag drar av denna studie blir därför (vilket även Karl Kronkvist påpekat) är att vi borde göra mycket större studier, varför inte av alla polisstyrda kameror i hela landet?

För egendomsbrott (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse, mordbrand) syns det ingen positiv effekt däremot. De brotten har förvisso minskat på de kameraövervakade torgen, men minskningen är ännu större på de torg i utsatta områden som inte fick kameraövervakning. Här var heller inte trenderna parallella innan övervakningen infördes, och jag använder därför andra metoder för att jämföra förändring och förflyttning (Weighted Displacement Difference och Weighted Displacement Quotient).

Uppklarning av brott?

Det finns betydligt färre studier kring hur kameraövervakning påverkar brottsuppklarningen, samtidigt som det är fullt rimligt att tänka sig att det blir lättare att utreda brott om det finns bra kamerabilder. I Sverige har BRÅ studerat frågan avseende kamerorna på Medborgarplatsen och Stureplan, och fann då att kamerorna hade avgörande betydelse för domar i rättegång - men bara i ett fåtal fall. 

Jag har inte tillgång till några personuppgifter, och har enbart utgått från huruvida andelen brott med en identifierad misstänkt ökade på de platser som fick kameror relativt andra platser. Det gjorde det. 

Men det är så få fall att det inte blir statistiskt signifikant. Om vi kommer ihåg att siffrorna för minskning av våldsbrott ovan var låga, så är det såklart ännu lägre nivåer av uppklarade våldsbrott. Om vi tolkar den icke-signifikanta förändringen på uppklarning av våldsbrott som verklig (vilket vi inte bör göra) så handlar det om att de 28 kamerapunkterna är associerade med ca 4 fler uppklarade fall av misshandel eller personrån per år. För egendomsbrott är det bara enstaka procent av brotten som klaras upp - även om brotten sker på kameraövervakade platser. Det här beror troligen på att de flesta brotten av den typen (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse) knappt utreds över huvud taget, medans kamerorna kan få stor betydelse vid exv skjutningar eller mord då större utredarresurs tillförs ärendet. Min slutsats av det hela blir därmed att det kanske vore värt att testa om det är värt att utreda fler av de brott som sker på platser som ändå är kameraövervakade, om inte annat för att ta reda på om det är värt besväret. 

Slutsats

Kamerorna i nordöstra Göteborg verkar ha bidragit till att minska våldsbrottsligheten, och de är också uppskattade av polisen, som också upplever att de har bidragit till en ökad trygghet. Däremot har det inte haft någon positiv effekt på egendomsbrotten, och ingen tydligt identifierbar effekt på uppklarningsprocenten. Att resultaten är mer positiva för våldsbrott än för egendomsbrott är tvärtemot vad den internationella forskningen påvisat, och en hypotes är att det kan bero på att kamerorna påverkar bostadsområden med starka lokala kriminella nätverk annorlunda än de påverkar andra typer av platser. 


Effekterna av kamerorna är inte heller gigantiska, och det kan därför resas frågetecken kring hur kostnadseffektivt det är utifrån de parametrar som här har studerats. Däremot kan det finnas andra effekter av kameror också, t ex på polisens arbetsmiljö, vilket ibland brukar lyftas fram. För att få en bättre bild av hur kameraövervakning påverkar lokalsamhällen, polis och brottslighet skulle det vara nyttigt med en stor nationell studie av alla polisens kameror där olika perspektiv på frågan kan belysas. 


fredag 20 mars 2020

Spekulationer om korttidseffekter covid19 & brottslighet

De senaste dagarna har flera journalister intresserat sig för vilka effekter på brottslighet vi kan tänka oss från utbrottet av covid-19 och de åtgärder som görs för att bekämpa det. Jag har gjort några korta intervjuer på temat men där finns sällan utrymme för att utveckla resonemangen, och jag tänkte därför sammanfatta några tankar i ett blogginlägg.

För det första ska det här nämnas att det mig veterligen inte finns så mycket forskning just kring effekten av pandemier på brott. Det bör finnas en del från äldre pandemier, men jag erkänner mig inte ha koll på det. Det finns en del som kan vara relevant utifrån effekterna av naturkatastrofer på brottslighet däremot, och dessutom kan vi utifrån teorier och utifrån forskning kring samband med brottslighet mer allmänt utforma en del mer eller mindre välgrundade gissningar. Gissningar är dock vad det handlar om.

En studie av sambandet mellan naturkatastrofer och brott i Florida kom fram till att naturkatastrofer var associerat med minskning av brott generellt, men en ökning av relationsvåld. En studie av Orkanen Katrina kom fram till att bostadsinbrott i Louisiana ökade, vilket ställs i relation till att folk beordrades evakuera sina hem med liknande exempel från orkanen Rita. Liknande noterades i en studie av orkanen Hugo  som kom fram till att krisen fick stor påverkan på människors rörelsemönster och resulterade i att polisen fick lägga mer tid på service och ordningshållning. Bostadsinbrott och anmälningar om personer med vapen ökade. Det kan ha att göra med att folk evakuerade sina hus, respektive beväpnade sig av oro för att plundring eller liknande skulle uppstå.  Relationsvåld och våld mot barn lyfts fram som en risk, men en metastudie om just våld mot barn kopplat till naturkatastrofer fann ingen tydlig effekt.

Jag tror det är rimligt att tänka sig många olika, och delvis motstridiga, sätt som covid19 kan påverka brottsligheten. Jag tänkte nedan gå igenom några av dessa och kort resonera kring potentiella effekter.

Rutinaktiviteter
Människors rutinaktiviteter, alltså det som vi gör i vårt vanliga liv kan ha stor påverkan på brottsligheten. I och med covid19 görs stora ansträngningar för social distansering, vilket bör resultera i fler människor hemma och färre i offentliga miljöer. När fler är hemma och färre i offentliga miljöer kommer färre brottstillfällen uppstå utomhus, men fler i hemmen. Det är också troligt att mer tid och interaktion kommer spenderas på internet, vilket riskerar att öka brotten där.
Utifrån detta är det troligt att våld i offentliga miljöer kommer minska, medan familjevåld riskerar öka. Mer allmänt är det också troligt att brott som cykelstölder, skadegörelse och andra mängdbrott som sker i offentliga miljöer kommer minska - åtminstone så länge även ungdomar håller sig hemma i högre utsträckning än vanligt. Det kan här snabbt komma att bli ganska stora effekter på brottsligheten i och med att färre brottstillfällen uppstår. När färre cyklar till jobbet eller skolan finns det färre cyklar i omlopp att stjäla. När dessutom färre är ute på nätterna finns det ett mindre behov av att stjäla en cykel för att ta sig hem efter en fest.
En annan stor effekt kan tänkas för inbrott - när fler är hemma blir det svårare att genomföra bostadsinbrott vilket diskuteras i den ovan nämnda studien om rutinaktiviteter. Men å andra sidan kan det bli mindre folk på företag och arbetsplatser, vilket riskerar förenkla inbrott på sådana platser.
På motsvarande sätt finns det risk att vi får se fler fall av hot, trakasserier och ofredanden på internet när mer och mer av vår kommunikation sker online.

Oro/stress
En del av de potentiella negativa effekterna, vad gäller exempelvis familjevåld eller hot och trakasserier på internet kan också riskera förvärras av att många känner sig oroade och stressade. Detta har diskuterats i flera studier (se exv litteraturgenomgången i studien om kriser i Florida), men jag känner inte till någon studie som direkt mätt människors oro eller stress vid en kris och studerat dess effekt på brott. Det låter hur som helst inte orimligt att en familj som är mer eller mindre instängd under en längre tid samtidigt som en kris rasar kan uppleva en press som resulterar i mer konflikter, och i de fall någon familjemedlem är våldsam av sig riskerar konflikterna att spilla över i mer våld.
Till frågor om stress och oro kan vi också koppla utbrott av plundring och stölder som uppstår i kölvattnet av en kris. Vi har redan sett mycket medierapportering kring stölder av masker, handsprit och liknande från sjukhus och andra offentliga inrättningar i Sverige. Om oron ökar, och/eller om människors liv påverkas än mer, finns också risken för mer sådant.

Ekonomiska effekter
Plundring och stölder kan också tänkas påverkas av om människor upplever en stark påverkan på sin ekonomiska vardag på grund av krisen. Nöden har ingen lag, som det brukar sägas. Den typen av effekter blir i så fall troligen större i länder med svagare socialt skyddsnät än Sverige. Vad gäller ekonomiska effekter finns också mängder med potentiella samband på medelkort och längre sikt. En ganska ny studie om effekten av fabriksstängningar i Norge fann t ex att det ökade brottsligheten hos de som tappat sina jobb året efter stängningen, särskilt för egendomsbrott, vilket kan peka mot försök att ersätta förlorad inkomst. Den effekten försvann dock efter ett år, men det går också att tänka sig långsiktiga effekter av stängda arbetsplatser och skolor, försämrad utbildning med mera.

Gränsövergångar och Narkotikamarknader
Många länder stänger nu sina gränser som en åtgärd mot coronas spridning. Det kan ha flera effekter på brottslighet, bland annat på narkotikamarknader vilket i sin tur kan påverka annan brottslighet. Sydsvenskan hade en artikel för några dagar sedan där det argumenterades för att de stängda gränserna i Norge kan ge lägre pris på narkotika eftersom det knark som skulle gått till Norge i högre utsträckning blir kvar i Sverige. Men eftersom många andra gränser också är stängda kan det också bli svårare att få in narkotika i Sverige, vilket NOA uppmärksammade igår. Om gränser hålls stängda och det blir svårare att få in narkotika i Sverige kommer det kunna få en stor påverkan. Med lägre tillgång bör priserna gå upp, vilket kan sätta press på missbrukare att begå fler brott för att finansiera inköp av droger. Med lägre tillgång kan det också tänkas att gatusäljare plötsligt blir "arbetslösa", och istället börjar ägna sig åt andra brott för att finansiera sin livsstil.
Det riskerar också att uppstå konflikter mellan olika grupperingar, och därmed mer gängvåld vilket NOA uppmärksammade. Här hade dock den kunnige områdespolisen "Dunkelblå" en avvikande uppfattning, och menade att färre aktörer på narkotikamarknaden istället skulle kunna leda till mindre gängvåld. Den aspekten är svårbedömd, men jag tror ändå att gatusäljare och missbrukare kan generera ökad brottslighet om det blir en brist på narkotika på den svenska marknaden.

Med stängda gränser och/eller utökade gränskontroller blir det rimligen också färre stöldligor som kommer till landet, vilket kan minska stölder av bilar och bildelar, inbrott med mera. Men samtidigt finns här en risk för just Sverige, eftersom vi inte har vidtagit så stränga åtgärder på detta område, vilket skulle kunna medföra att ligor som tänkt åka till Danmark eller Norge istället väljer Sverige.

Slutsats
Med anledning av det ovan nämnda tror jag att effekterna av corona på brottslighet kommer bli stora, men en del effekter tar ut varandra. Det är troligt att vi får ökningar av brott på internet, och familjevåld. Det är också troligt att vi får se ganska stora minskningar av våld i offentlig miljö, särskilt om unga män håller sig hemma. Den effekten kan dock motverkas om det blir en stor påverkan på narkotikamarknader vilket kan driva upp våld när missbrukare och gatusäljare söker nya inkomstkällor.
Motsvarande bör det bli en minskning av egendomsbrott, särskilt bostadsinbrott, men även det kan motverkas av andra faktorer. Om människor upplever att det är svårt att få vardagen att gå ihop finns en risk för stöldbrott. Om internationella stöldligor inte får tillgång till andra länder, men får det till Sverige finns risk att brottslighet förflyttas hit.

Det är komplicerat. Som vanligt. Vi får vänta och se hur det yttrar sig.


onsdag 4 mars 2020

Vad vet vi om effekterna av orossamtal?

För exakt fyra år sedan blev jag kontaktad av polisen i Malmö som undrade om det finns någon forskning om orossamtal. Jag sammanställde då det jag hittade, och har sedan dess uppdaterat sammanställningen med ojämna mellanrum, senast i oktober 2019. Sammanställningen har aldrig publicerats, men många är och har varit intresserade, och jag blir nu kontaktad av myndigheter och forskare som via andra myndigheter eller forskare hört talas om sammanställningen. Jag känner därför att det kan vara läge att göra den offentligt tillgänglig, och varför då inte lägga den här på bloggen.

I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske minskar brottslighet, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.


Bekymrings- eller orossamtal


Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?

Orossamtal eller bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott  och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän (Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling (Politidirektoratet 2011).
Ett upplägg som föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.
Ett samtal med föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det, samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får vara ute (Politidirektoratet 2011).
I en avslutande del av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen.  Här informeras också om polisen anser det nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett avslutande samtal mellan polis och social ensamma.
I Gran (2017) diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29) noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av föräldrar och barn.
Den andra typen handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder, alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.
Gran noterar intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen då de ej är straffmyndiga.
Orossamtalen som grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar till polisen. 
Det betonas att det är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller behandlande roll (Politidirektoratet 2011).

Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).
Den metod som testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15 minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning konstateras avslutas ärendet.
I Trelleborg har bekymringssamtal använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik (Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].  
I Danmark har metoden använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766 bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen 2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal (Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i statistiken.
I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en positiv utveckling (Pederssen 2013).
Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen 2013).
I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig, till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan få. (Pederssen 2013)  
En ovan  nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388 ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år, med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.
Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än bland de över 15.
Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på högerextremister än islamistiska extremister.

Effekt på brottslighet

En variant av orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48 (Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år, undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108 barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200 barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet. Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att dra någon slutsats kring detta. 
I Anderssons (2010) rapport nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).
I en utvärdering av Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011).  Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7 av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010). Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58 som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter. Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet. Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under 15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant (p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen i Skärholmen hade någon effekt eller ej. 
Vid tiden för Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal (Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214 barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012 men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre signifikant. (Pederssen 2013)
I en sekundär analys tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn, Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).  
Det ska här också noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa resultatet i form av en effektmätning.
Sammanfattningsvis kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3]. Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på en mycket avgränsad population (Olsen 2011).

Andra effekter – upplevelser av metoden

Flera utvärderingar har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs. I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden (Stockholms stad 2011).
I Trelleborg noteras att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)
I utvärderingarna från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)
Från Norge framhålls det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).
Det går också att tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal. 

Slutsats

Bekymringssamtal är en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.


Referenser

Andersson, K. (2010). Slutrapport om brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.


Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.

Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.


Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf

Politidirektoratet (2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf

Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf

Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.

Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011, Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf




[1] Barnevernet på norska.
[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad Andersson återberättar.
[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av rapporten. (Pederssen 2013).