Förra året var jag lyckosam nog att vara en av de få som beviljas forskningsmedel från vetenskapsrådet för ett projekt där jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet samt datavetenskapliga forskare vid Blekinge Tekniska Högskola ska studera polisens kamerabevakning. Vårt projekt syftar till att ta fram ny och bättre kunskap om kamerabevakningens effekt på brottslighet, otrygghet och brotts-uppklarning - samt att dessutom ta fram nya redskap och metoder för att effektivisera dess användning. Det här är kunskap som efterfrågas av många delar av polismyndigheten - och vi har med poliser från NOA, Stockholm, Malmö och Borås i referensgruppen för projektet. Polismyndigheten beskriver själva vårt projekt såhär:
"Polismyndigheten är positiv till ambitionen med det forskningsprojekt som uppgifterna ska användas till. Att titta närmare på effekterna med kamerabevakning är både viktigt och intressant."
Men förra fredagen avslog polismyndigheten vår begäran om att få ta del av var polisens kamerabevakning av allmänna platser pågår (alltså ej hemlig övervakning eller liknande). Det är grundläggande information som behövs för att genomföra projektet.
Polisen motiverar det med att den informationen på aggregerad - nationell - nivå röjer polisens förmåga och framtida verksamhet: "Även om uppgift om enskilda kameror kan framstå som harmlös kan detaljerade uppgifter om flera kameror innebära en risk för kartläggning av polisens totala förmåga vilket kan skada Polismyndighetens verksamhet om uppgiften röjs."
Polisens tjänstemannabeslut verkade i huvudsak rikta in sig mot oklarheter i hur Malmö Universitet skulle lagra och hantera dessa uppgifter. I vår begäran om myndighetsbeslut preciserade vi därför att sekretessbelagd information skulle lagras på säkra servrar på Malmö Universitet (som ju också är en myndighet) dit bara forskare inom projektet har tillgång via en krypterad länk samt att vi ej skulle publicera eller på annat sätt offentliggöra några sådana uppgifter.
Att polisen trots detta valde att avslå vår begäran tycker jag är märkligt av flera skäl.
Ett skäl är att vi flera gånger tidigare har genomfört studier av kamerabevakning - och att det då inte varit något problem att få fram uppgifterna, som vi dessutom publicerat så att det är offentligt tillgängligt. Det har dock då rört sig om enstaka områden eller städer, inte nationellt. Vi har fortgående bra samarbeten med polisen lokalt på olika platser i Sverige, och har fram till detta beslut också haft en bra dialog med kamerabevakningsgruppen på NOA.
Ett annat skäl är såklart att polismyndigheten enligt kamerabevakningslagen paragraf 15 måste upplysa om kamerabevakning genom exempelvis skyltning. Polisen menar här att det gäller enstaka kameror, men att den samlade kunskapen är mycket känslig. Det kan det förvisso finns en viss poäng med. Samtidigt bör det här betonas att den informationen med tidigare lagstiftning har funnits på andra platser, t ex behövde polisen förr i tiden ansöka om tillstånd från Länsstyrelsen som då hade information om platser vilken forskare kunde ta del av. Var avsikten med den nya lagen att det skulle bli hemligt var polisen har kamerabevakning? Det verkar i alla fall ha blivit en konsekvens eftersom information som tidigare var offentligt tillgänglig från Länsstyrelserna nu beläggs med sekretess och blir otillgänglig även för forskare vid en statlig myndighet.
Ett tredje skäl är att det här projektet explicit och tydligt syftar till att fylla ett behov som polisen faktiskt har. Inte minst nu när kamerabevakningen kraftigt ska byggas ut är kunskap om var kamerorna gör störst nytta och var kameror bör placeras rätt nyttig. Projektet har också delvis utformats i dialog med polisen, och resultaten är efterfrågade.
Vi har tre veckor på oss att överklaga till regeringen, och Malmö Universitet har hyrt in en extern advokatbyrå som har tagit fram ett utkast till överklagande. Jag har ingen aning om hur sånt här brukar fungera, men antar att risken är stor att regeringen går på polisens linje. Vi kommer dock givetvis att genomföra projektet ändå, och fortsätta samarbeta med polis lokalt och regionalt där dessa frågor är av intresse.
Informationen kommer att samlas in, vi får bara hitta andra sätt att göra det på. En hel del kamerabevakningspunkter har vi redan via våra lokala samarbeten och tidigare studier, och en del ytterligare går säkert att få in den vägen. Länsstyrelserna kan vara en möjlig väg för äldre kameror. Vi kan också skicka ut begäran om alla beslut som fattats om kamerabevakning på samtliga landets lokalpolisområden, polisområden och regioner när vi inte kan gå via NOA. Så får polisen - och vi - istället hantera ett hundratal olika ärenden med sekretessbeslut och liknande.
Men om det inte blir heltäckande behöver vi komplettera informationen på andra sätt. Enklaste sättet att lösa det är nog att hyra in en forskningsassistent som får åka land och rike runt och helt enkelt rita in på en karta var alla kameror sitter. Polisen måste ju skylta var kamerorna sitter, och det brukar vara lätt att se kamerorna om man vet var man ska leta. Om en statlig myndighet inte vill berätta för en annan statlig myndighet om var de kameror den förstnämnda statliga myndigheten enligt lag ska upplysa om att den använder är placerade, ja då får ju den sistnämnda statliga myndigheten såklart hyra in personal för att åka runt och inspektera de lagstadgade skyltar som anger var kamerabevakningen sker.
Om vi genom att själva observera kamerorna och de skyltar polisen enlig lag måste tillhandahålla för att upplysa om kamerabevakningen skaffar oss denna information finns det dock ingen sekretess som den omfattas av, och den riskerar då att publiceras tillsammans med annan öppen data när våra studier blir färdiga. Så att vem som helst kan få tillgång till den, vilket ju är en av poängerna med öppna data. Paradoxalt nog kan polisens beslut alltså innebära att polisens förmåga röjs mycket mer än den hade gjort om polisen beviljat vår begäran. Om polisen lämnar ut sekretessbelagd information till oss som myndighet med överförd sekretess och vi åtar oss att lagra den säkert samt att inte publicera den så torde risken för polisen vara relativt låg.
Med allt detta sagt så upplever jag fortfarande att det inom stora delar av polisen alltmer har kommit att finnas ett ökat intresse för forskning, och att stora delar av polismyndigheten dessutom är rätt bra på att hantera kritik från oss forskare när vi t ex säger att något de gör inte verkar ha effekt. Jag tror och hoppas att detta bara är ett temporärt bakslag, och att polisen kommer fortsätta bli bättre på att öppna upp sig för forskning och kunskap. Med lite tur kanske även regeringen känner så, och går på vår linje när vi skickar in vårt överklagande. Det får framtiden utvisa.
Det enda jag i nuläget kan säga är att vi kommer att leverera nationella beräkningar över kamerabevakningens effekter. Antingen gör vi det tillsammans med NOAs kamerabevakningsgrupp, och då förhoppningsvis med hjälp av den data de har över kamerorna, och överförd sekretess för den datan. Eller så gör vi det utan dem, i samarbete med andra delar av polismyndigheten och eventuellt med egen insamlad data som inte omfattas av sekretess
Vilket av alternativen tycker polisen och regeringen är bäst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar