Ett fempunktsprogram mot gängvåldet

 När vi nu slår nya rekord i skjutvapenmord och dessutom är inne i ett valår så blir givetvis vad vi ska göra åt detta en viktig fråga. Jag tänkte nedan försöka skriva några tankar jag har kring vad jag tror behöver göras. Mycket av det är sånt som redan görs eller är på gång, men jag kanske uttrycker det på ett lite annat sätt eller med en lite annan infallsvinkel än våra politiker gör. Jag vill betona att jag inte är säker på att dessa förslag skulle fungera. Men min läsning av den (internationella, vi har inte så mycket svensk) forskning som finns gör att jag tror att det här är rimliga infallsvinklar. Notera också att jag här inriktar mig mot gängvåld/skjutningar - det finns andra metoder som kan fungera väldigt bra mot brottslighet mer generellt. 

Med det sagt i form av disclaimers med mera, så kommer här de kriminologiska funderingarnas fempunktsprogram. Det här är det jag tror vi behöver på kort och lång sikt för att vända utvecklingen. Det är ingen akademisk uppsats, utan ett blogginlägg jag skrivit ihop efter att min dotter somnat på en tisdagskväll. Jag kommer säkert uppdatera/förändra det - men det är en start i alla fall. 

1) Mer kunskap om vilka metoder som fungerar och hur vi kan förstå vad som händer. Här har regeringen gjort en bra insats som tillsatt ett brottsforskningsprogram . Exakt vad som kommer ut av det vet vi inte ännu, men det här har potential att bli ett bra tillskott. Väldigt viktig är också den satsning som polisen gjort, framför allt region Stockholm som för några år sedan anställde Amir Rostami och Joakim Sturup för att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete och som dessutom finansierat doktorander hos oss vid Malmö Universitet. Mia-Maria Magnusson disputerade för några månader sedan, och har bland annat tagit fram en metod för att identifiera vilka platser som löper stor risk att drabbas av skjutningar i sitt avhandlingsarbete. NOA har också gjort mycket kring att utveckla vår förståelse kring utsatta områden och liknande, i arbete där jag själv också deltagit. Genom att ta fram bättre kunskaper om hur vi kan förstå gängvåldet - och ännu hellre hur vi kan bekämpa det - skapar vi förutsättningar för att i framtiden bli mycket mer effektiva. Detta kommer jag att återkomma till nedan. 

2) Ökad lagföring av de som skjuter och inkapacitering av de värsta. Många straffskärpningar har redan genomförts, och det är möjligt att det räcker. Men jag vill betona att det finns ett ganska litet antal extremt våldsamma och farliga unga män som vi behöver ha inlåsta mer än vad som tidigare varit fallet. Den som sitter inne begår färre brott. 

Uppklarningen för skjutvapenmord i kriminell miljö ligger dock någonstans runt var fjärde eller möjligen vart tredje fall. Som uppklarat räknas normalt fall där minst en person blivit dömd, men i många mord finns det egentligen flera inblandade. Av de som är involverade i dessa mord är det med andra ord väldigt många som löper fria. Det här är olyckligt av flera skäl. Farliga personer blir ej inkapaciterade. När så få blir dömda blir också den avskräckande effekten lägre. Dessutom bryts inte hämndkedjor när ingen döms för våldet, vilket riskerar göda mer våld. Vad kan vi då göra för att öka lagföring? Några exempel som kan utforskas: 

a) Bygg relationer och förtroende i de utsatta områden där många av skjutningarna sker. När fler ser polisen som legitim och har förtroende för polisen vill/vågar fler också tipsa, anmäla, vittna. Det gör det lättare att klara upp brott. Och det handlar inte bara om kaffe och bullar - en viktig åtgärd för att få folk att uppleva förtroende för polisen är att vara effektiv. Klara upp brott. Så kan en positiv spiral skapas där det blir lättare att klara upp brott i framtiden. Områdespoliser har en viktig roll både vad gäller det relationsskapande och det gränssättande arbete. 

b) Ta fram resurser och/eller metoder för att parera kraftiga toppar i inflödet av grova brott. Sturup mfl visade att uppklarningen minskar kraftigt i perioder när många skjutningar sker. Fullt logiskt - men också något som kan hanteras, och där det är osäkert om den nationella förstärkningsorganisation som polisen nu använder är den mest effektiva metoden. 

c) Fler, och bättre utbildade, utredare. Sturup et al.

d) Testa, och utvärdera, användningen av Family Liaison Officers (FLO) mer. Detta är en utpekad polis som har kontakt med anhöriga till offren, vilket i en studie av Sturup mfl visade sig vara associerat med högre uppklarning.

e) Bättre stöd och skydd för vittnen för att fler ska vilja och våga vittna. 

f) Tekniska hjälpmedel. Encrochat mfl appar har visat att polisen kan nå mycket goda framgångar när de ges tekniska möjligheter att komma åt kriminellas kommunikation. Och även om vi visat att kamerabevakning inte får så stor påverkan på utredningar av mängdbrott, så har det en viktig roll att spela vid grövre brott som skjutningar. Den typen av åtgärder måste givetvis vägas mot den inskränkning det innebär i den personliga integriteten, men att tekniska hjälpmedel kan vara nyttiga redskap framstår som tydligt.  

g) Tillägg - i dagens Svd lyfts en rad brister i polisens utredningsarbete fram. Inte minst långa väntetider för DNA, telefontömningar och liknande. Det framstår som väldigt lågt hängande frukt för att förbättra situationen. 

3) Slå ut kriminella nätverk eller få dem att bli mindre våldsamma  
En annan viktig aspekt på detta är att försöka slå ut gängens kapacitet genom riktade insatser mot specifika grupperingar under en kort tidsperiod. I New York visade Chalfin mfl att "gang takedowns" ledde till betydande minskningar i skjutvapenvåld. Av än mer svensk relevans visade Magdalena Dominguez att insatser mot gäng i Barcelona minskade brottsligheten i gängen, i deras områden och bland deras sociala nätverk. Dominguez gör nu en postdoc i Uppsala, och kan bidra till kunskap om svensk gängbekämpning framöver. 
Svensk polis försöker såklart redan göra detta, och har också - inte minst efter encrochat mm - lyckats med det. Vi har ännu inte sett några tydliga effekter, men det är möjligt att situationen hade varit ännu värre om detta inte redan gjorts, och arbetet kan säkerligen fortsätta prioriteras. Vi kan bättre. 

En metod som också är framgångsrik är den metod som testats i Malmö - Group Violence Intervention. Det handlar om att fokusera på att få gängen att bli mindre våldsamma genom att fokusera på gruppmekanismer och förändring av normer. De gäng som är (för) våldsamma utsätts för ett så hårt tryck att de ska uppleva att det inte är värt det - så att de ska försöka få varandra att bli mindre våldsamma. Det kombineras med hjälp att hoppa av och att visa hur lokalsamhället - bostadsområden - lider av våldet och inte vill ha det så. Denna metod har varit associerad med tydliga minskningar av gängvåld i USA. 

En tredje infallsvinkel på detta problem är att gå på de kriminella nätverkens tillgångar. Genom att beslagta pengar, fastigheter eller lyxvaror framstår det som rimligt att nätverkens kapacitet och attraktionskraft bör kunna minska. Jag känner dock inte på rak arm till några studier på det temat. 

4) Minska inflödet till de kriminella nätverken. I våra utsatta områden finns tusentals barn som har det tufft. När polisen 2017 gjorde en sammanställning av hur många som varje år misslyckades i grundskolan i våra utsatta områden landade siffran på cirka 2200 barn. Varje år i juni stod 2200 barn i våra utsatta områden med ofullständiga betyg från grundskolan. Många av dessa kommer klara sig bra, men det är definitivt en riskgrupp för att dras in i de kriminella nätverk som finns i de utsatta områdena. När så många fyller på underifrån blir det svårt att stoppa utvecklingen. Det har blivit bättre sedan dess - färre barn misslyckas med skolan i våra utsatta områden nu. Men det är fortfarande många. Jag har inte lika bra koll på forskningen här, men några tankar kan dryftas.

a) Stärk skolan i de utsatta områdena så att fler klarar sig bättre. Den ekonomiska forskningen pekar mot att utbildning kan minska risken för framtida brottslighet. Om vi kapar antalet barn som varje år står på gatan med misslyckad grundskola och risk att dras in i brottslighet framstår det inte som otroligt att vi på sikt också kan minska problemen. 

b) Kognitiv Beteende Terapi (KBT) har visat sig fungera för att minska våldsamma tendenser hos unga män i olika omständigheter, bland annat i Liberia och mer allmänt för att minska våld i bostadsområden . KBT används givetvis i Sverige också, men hur mycket används det specifikt i dessa sammanhang? Det görs säkerligen redan, men kanske också kan vidareutvecklas. 

c) Som en återkoppling till punkt 1 ovan behöver vi i övrigt bättre metoder. Socialtjänstens åtgärder verkar inte fungera så bra enlig den forskning som finns. Polis och socialtjänst använder ofta orossamtal som en enkel intervention för att bryta en negativ utveckling, men det finns egentligen ingen evidens för att det fungerar. Jag tror definitivt att många sociala insatser fungerar - men vi behöver ta fram bättre kunskap om vilka metoder som fungera, mot vilka målgrupper och under vilka omständigheter. Här saknas i dagsläget tillräcklig kunskap. 

5) Uppmuntra - och tillåt (semi-)privata aktörer att bidra. När jag som ung och nybliven forskningsassistent för 12 år sedan intervjuade folk i utsatta områden i Malmö var en ögonöppnare för mig hur vanliga anställda - vaktmästare mm - på det kommunala bostadsbolaget sågs som företrädare för samhället. En myndighet. Allmännyttan är ett exempel på ett företag som har en väldigt stor betydelse i våra utsatta områden, men det är inte den enda. Den lokala butiksägaren, eller pizzerian, är viktiga aktörer i det lokala samhället. Här kan mer göras för att samarbete med dessa, för att stötta dessa och för att få dessa att bidra i arbetet till ett bättre samhälle. Mina kollegor vid Malmö Universitet har utvärderat en del sådant arbete, där ett samarbete mellan fastighetsägare med deltagande av kommun och invånare i ett bostadsområde ledde till förbättringar i området. Mycket sådant görs också i t ex Göteborg, på Järva och i Örebro för att bara nämna några exempel jag är bekant med. Bygg vidare på det, låt våra (semi-) privata aktörer få delta. 

Här vill jag också nämna de investeringar som allmännyttiga och privata företag gör i dessa frågor. Göteborgs allmännytta, Framtiden AB, investerar 11 miljarder kronor för att förbättra sina utsatta områden. Tillsammans med doktorand Jens Widmark ska jag utvärdera dessa insatser i Göteborgs utsatta områden i ett forskningsprojekt finansierat av Framtiden AB tillsammans med Malmö Universitet. Och det arbete jag tillsammans med bland annat datavetenskapliga forskare vid BTH bedrivit med Malmöpolisen de senaste åren är finansierat av en generös donation från Länsförsäkringar Skåne. Det finns en vilja att bidra, vilket kan bidra till att bygga ett bättre samhälle, och det ger bättre förutsättningar för ett framgångsrikt arbete. 

Det här var fem korta punkter för att bekämpa gängvåldet. Det finns många andra (violence interupters är en jag nämnt flera gånger tidigare), och dessa är långt ifrån originella. Politikerna säger ungefär detta redan nu. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Faktum är att det som gjorts så långt uppenbarligen inte varit tillräckligt. Mycket har gjorts, och det är fullt möjligt att situationen kommer förbättras på grund av långsiktiga effekter av det som gjorts. Men det vet vi inte än - och vi bör göra mer för att stävja denna utveckling innan det går helt överstyr. Vi var redan värst i EU och det enda landet som hade en negativ trend. Det var innan 2022 som ser ut att bli betydligt värre än de senaste åren. Det är dags att agera ännu mer. 

Helikoptrar och evidensbaserat polisarbete i Sverige

 Jag har tillsammans med mina kollegor Kim Nilvall och Johan Kardell vid polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA) fått en ny studie publicerad - The Helicopter Pilot - Swedish Hot Area Policing From Above. 

Studien handlar om ett försök att förebygga anlagda bilbränder under den period då det tenderar att vara flest anlagda bränder - perioden från strax innan skolstart och första månaden av höstterminen. Detta har varit en tid med anlagda bilbränder under många år, och polisen har på flera sätt försökt ha beredskap för - och infört åtgärder mot - det utan större framgång. År 2018 brann det uppemot hundra bilar på en dag i västra Sverige, vilket väckte stor uppmärksamhet och ökade trycket på att göra något åt problemet. 

Under våren 2019 fördes en diskussion på NOA om hur problemet skulle kunna angripas och hur den nationella nivån skulle kunna stötta lokalpolisområdena samt hur det skulle kunna kopplas till en mer generell utveckling mot att arbeta mer evidensbaserat. Polisflyget hör till NOA, och ett förslag om att testa användning av helikoptrar för att patrullera platser med mycket bränder föreslogs. Det bygger på forskning om att polispatruller på platser med mycket brott - hot spot policing - är en väl etablerad metod som kan minska brott, samt på ett fåtal gamla studier som visat att helikopterpatruller kunnat förebygga bostadsinbrott. Detta sågs också som ett sätt att börja arbeta mer evidensbaserat i svensk polis, det vill säga att utgå från studier, testa metoder - och utvärdera resultatet av dessa metoder. 

En analys gjordes av var i Sverige det brukar vara mycket bilbränder, och flera möjliga regioner som hade kunnat vara lämpliga att göra försöket i identifierades. En polisregion tackade ja till införandet, region syd, och en fördjupad analys gjordes av var det brukar vara mycket bilbränder, samt på vilka tider dessa tenderar att inträffa. Utifrån det togs kartor och ett ungefärligt schema fram för när helikoptrarna skulle flyga med utgångspunkt i att flyga på tider lite innan förväntade tidpunkter för bränder - samt med begränsningar om att inte flyga sent för att inte störa de boendes nattsömn. Till skillnad från traditionell hot spot policing som riktar sig till små, specifika platser - oftast med fotpatruller - kan en helikopter se och ses från ett stort område, och det handlar därmed snarare om "hot area policing" istället för "hot spot policing". 

Projektperioden var satt till sex veckor, och polishelikoptrar var tänkta att flyga när de hade tid över för projektet. Vi följde sedan upp det genom att jämföra utvecklingen av bilbränder i de städer som omfattades av helikopterpatruller med andra städer som har höga nivåer av bilbränder. Det visade sig att det var färre bilbränder än tidigare både i de städer där helikoptrarna flög och i andra städer. Minskningen var stor, och ungefär lika stor i båda fallen. Beslutet att testa metoden verkade därmed inte ha någon effekt. 

Men, bara för att det bestäms att helikoptrar ska patrullera i sex veckor behöver det inte betyda att så faktiskt sker. Vi fick tillgång till satellit-data över var helikoptrarna faktiskt varit, och det visade sig att de mestadels flög i början av tidsperioden (Figur 1, massor av markeringar i början av perioden, blir sedan allt glesare). Under senare delar av tidsperioden var det mycket lite helikopter-tid på de utpekade platserna.  Nästa fråga blev då huruvida vi kunde se färre bilbränder på de dagar när helikoptern faktiskt varit på plats?

Figur 1. Antal minuter per dag med helikopterpatrull. 

I analysen jämförde vi således antalet bilbränder per dag på dagar med helikopter kontra dagar utan helikopter, och kontrasterade det mellan de städer som deltog i projektet kontra andra städer som brukar ha mycket bilbränder. Som kan ses i Figur 2 var det mindre bilbränder per dag under de dagarna i alla städerna - inklusive i de städer som inte hade några helikoptrar. Som synes vid jämförelse av blå vs röd stapel för de två sista kolumnerna i grafen (Treatment total och Control) var minskningen lite större på platser med helikoptrar, men den var inte stor nog för att bli signifikant (p=.23). Den första kolumnen som visar Malmö uppvisar också den största minskningen för brinnande bilar, men inte heller den är signifikant (p=.07). Slutsatsen är alltså att vi inte ser någon signifikant effekt av helikopterpatruller på bilbränder. 

Figur 2. Anlagd bilbrand per dag med och utan helikopter-närvaro. 

Även om vi i vår studie alltså inte kommer fram till att detta pilotprojekt har haft någon effekt är detta goda nyheter för polismyndigheten. Det här var ett försök att arbeta mer evidensbaserat, att faktiskt försöka ta reda på om något som görs får en effekt. Detta görs alldeles för sällan i svensk polis, och varje steg i den riktningen som tas är enligt min mening en framgång. 

Som påpekats av en av de vetenskapliga granskare som kommenterat studien kan det också vara så att det finns en effekt av helikoptrarna - punktestimatet är exv -0.43 för dagar med helikoptrar - men vi har för låg statistisk kraft för att kunna identifiera det. Med en större studie, eller fler brottstyper inkluderat, kan den statistiska kraften utökas för att få en säkrare bild av huruvida polishelikoptrar kan bidra till att avskräcka från brottslighet. En fördel med att lägga till fler brottstyper till analysen är i så fall också att det kan göras utan nya försök - för att flyga helikoptrar över bostadsområden uppfattas inte sällan som störande för de boende, och är inte något som bör göras i onödan. 

Kameraövervakning i utsatta områden - påverkan på brottslighet och brottsuppklarning

Min studie om kameraövervakningen i nordöstra Göteborg (Angered) har nu accepterats för publicering i Nordic Journal of Criminology , och jag ska därför försöka att kort redogöra för vad den visar här på bloggen. Jag kommer att fokusera på det mest positiva resultatet - att våldsbrotten minskat - först, men läs vidare för allt det andra längre ner i inlägget. 

Bakgrund

Forskning om kameraövervakning internationellt visar tydligt att det kan minska brottslighet, men att det framför allt gäller planerade brott som stölder och narkotika. Våldsbrott verkar inte påverkas. Det här är ganska rimligt, tjuven tänker rationellt och fokuserar på stölder där risken för upptäckt är lägre - medans våldsverkaren är impulsiv och agerar i stunden. 

Men det går också att tänka sig att det är olika, beroende på platsen och sammanhanget. Ett sådant exempel är att det kanske fungerar lite annorlunda på platser som domineras av kriminella gäng som säljer narkotika öppet och är inblandade i grovt våld - där typfallet på en sådan plats är runt torgen/centrumen i våra utsatta områden. 

En studie av Karl Kronkvist, Sara Nordqvist och Anna-Karin Ivert av kameraövervakningen i det utsatta området Södra Sofielund i Malmö noterade ett sådant samband. Egendomsbrotten minskade inte, men möjligen våldsbrotten. Och polisanmälningar om narkotikabrott ökade. De tolkade det som att kameraövervakningen bidrog till att göra polisens arbete mot den öppna drogförsäljningen mer effektivt, vilket driver upp mängden polisanmälningar även om inte själva narkotikabrottsligheten påverkas. Det påverkar de kriminella nätverken på platsen och därmed också indirekt våldsnivån. 

Kamerorna i Göteborg Nordost

Jag har nu följt upp detta genom att följa utvecklingen av brott i Hjällbo, Hammarkullen och Bergsjön i Nordöstra Göteborg. Under 2018 installerades totalt 28 kamerapunkter runt torgen i dessa tre områden. De flesta kamerapunkterna består av fem kameror, där fyra täcker 360 grader och den femte är en rörlig kamera. Jag har utgått från de platser som nås av kamerorna och räknat dessa som övervakade (Figur 1: Röd), och allt annat som oövervakat. Jag jämför brottsligheten innan och efter att kameror sattes upp vid de tre torgen, med utvecklingen vid torg i de andra utsatta områdena i Göteborg (Blå). För att se om brottsligheten flyttar tar jag också hänsyn till omgivningen runt torgen (Skuggad Röd/Blå). 

Figur 1. Kameraövervakade områden, kontrollområden, samt förflyttningsområden. 

Brottslighetens förändring

För våldsbrott var det i princip identiska nivåer och trend för kontrollområdena tillsammans som i kameraområdena tillsammans, och jag identifierar därför vilken inverkan kamerorna verkar ha haft genom en difference in difference analys. Resultatet visar att det är cirka 0.6 färre våldsbrott per månad på de tre kameraövervakade torgen. Det här låter måhända lite, men det ska noteras att det inte sker så otroligt många våldsbrott på specifika platser. I siffror handlar det om en minskning med mer än en tredjedel. 

Jag genomför också flera analyser för att testa huruvida brottsligheten flyttade eller om kamerorna till och med bidrog till att minska brottsligheten i närheten. Kontentan av de analyserna är att det totalt sett var en minskning av brottsligheten både där kamerorna sattes upp och i omgivande delar av bostadsområdena - men det varierade lite hur det såg ut mellan de tre områdena. I Hammarkullen pekar alla pilar i rätt riktning, i Hjällbo ser det däremot inte så bra ut. Det här skulle kunna indikera att kamerorna haft olika inverkan i de områdena, men det ska då betonas att osäkerheten blir väldigt stor när specifika områden studeras. En av slutsatserna jag drar av denna studie blir därför (vilket även Karl Kronkvist påpekat) är att vi borde göra mycket större studier, varför inte av alla polisstyrda kameror i hela landet?

För egendomsbrott (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse, mordbrand) syns det ingen positiv effekt däremot. De brotten har förvisso minskat på de kameraövervakade torgen, men minskningen är ännu större på de torg i utsatta områden som inte fick kameraövervakning. Här var heller inte trenderna parallella innan övervakningen infördes, och jag använder därför andra metoder för att jämföra förändring och förflyttning (Weighted Displacement Difference och Weighted Displacement Quotient).

Uppklarning av brott?

Det finns betydligt färre studier kring hur kameraövervakning påverkar brottsuppklarningen, samtidigt som det är fullt rimligt att tänka sig att det blir lättare att utreda brott om det finns bra kamerabilder. I Sverige har BRÅ studerat frågan avseende kamerorna på Medborgarplatsen och Stureplan, och fann då att kamerorna hade avgörande betydelse för domar i rättegång - men bara i ett fåtal fall. 

Jag har inte tillgång till några personuppgifter, och har enbart utgått från huruvida andelen brott med en identifierad misstänkt ökade på de platser som fick kameror relativt andra platser. Det gjorde det. 

Men det är så få fall att det inte blir statistiskt signifikant. Om vi kommer ihåg att siffrorna för minskning av våldsbrott ovan var låga, så är det såklart ännu lägre nivåer av uppklarade våldsbrott. Om vi tolkar den icke-signifikanta förändringen på uppklarning av våldsbrott som verklig (vilket vi inte bör göra) så handlar det om att de 28 kamerapunkterna är associerade med ca 4 fler uppklarade fall av misshandel eller personrån per år. För egendomsbrott är det bara enstaka procent av brotten som klaras upp - även om brotten sker på kameraövervakade platser. Det här beror troligen på att de flesta brotten av den typen (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse) knappt utreds över huvud taget, medans kamerorna kan få stor betydelse vid exv skjutningar eller mord då större utredarresurs tillförs ärendet. Min slutsats av det hela blir därmed att det kanske vore värt att testa om det är värt att utreda fler av de brott som sker på platser som ändå är kameraövervakade, om inte annat för att ta reda på om det är värt besväret. 

Slutsats

Kamerorna i nordöstra Göteborg verkar ha bidragit till att minska våldsbrottsligheten, och de är också uppskattade av polisen, som också upplever att de har bidragit till en ökad trygghet. Däremot har det inte haft någon positiv effekt på egendomsbrotten, och ingen tydligt identifierbar effekt på uppklarningsprocenten. Att resultaten är mer positiva för våldsbrott än för egendomsbrott är tvärtemot vad den internationella forskningen påvisat, och en hypotes är att det kan bero på att kamerorna påverkar bostadsområden med starka lokala kriminella nätverk annorlunda än de påverkar andra typer av platser. 

Effekterna av kamerorna är inte heller gigantiska, och det kan därför resas frågetecken kring hur kostnadseffektivt det är utifrån de parametrar som här har studerats. Däremot kan det finnas andra effekter av kameror också, t ex på polisens arbetsmiljö, vilket ibland brukar lyftas fram. För att få en bättre bild av hur kameraövervakning påverkar lokalsamhällen, polis och brottslighet skulle det vara nyttigt med en stor nationell studie av alla polisens kameror där olika perspektiv på frågan kan belysas. 

Vad vet vi om effekterna av orossamtal?

För exakt fyra år sedan blev jag kontaktad av polisen i Malmö som undrade om det finns någon forskning om orossamtal. Jag sammanställde då det jag hittade, och har sedan dess uppdaterat sammanställningen med ojämna mellanrum, senast i oktober 2019. Sammanställningen har aldrig publicerats, men många är och har varit intresserade, och jag blir nu kontaktad av myndigheter och forskare som via andra myndigheter eller forskare hört talas om sammanställningen. Jag känner därför att det kan vara läge att göra den offentligt tillgänglig, och varför då inte lägga den här på bloggen.

I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske minskar brottslighet, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.

Bekymrings- eller orossamtal

Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?

Orossamtal eller bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott  och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän (Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling (Politidirektoratet 2011).

Ett upplägg som föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.

Ett samtal med föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det, samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får vara ute (Politidirektoratet 2011).

I en avslutande del av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen.  Här informeras också om polisen anser det nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett avslutande samtal mellan polis och social ensamma.

I Gran (2017) diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29) noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av föräldrar och barn.

Den andra typen handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder, alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.

Gran noterar intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen då de ej är straffmyndiga.

Orossamtalen som grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar till polisen. 

Det betonas att det är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller behandlande roll (Politidirektoratet 2011).

Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).

Den metod som testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15 minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning konstateras avslutas ärendet.

I Trelleborg har bekymringssamtal använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik (Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].  

I Danmark har metoden använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766 bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen 2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal (Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i statistiken.

I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en positiv utveckling (Pederssen 2013).

Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen 2013).

I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig, till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan få. (Pederssen 2013)  

En ovan  nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388 ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år, med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.

Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än bland de över 15.

Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på högerextremister än islamistiska extremister.

Effekt på brottslighet

En variant av orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48 (Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år, undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108 barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200 barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet. Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att dra någon slutsats kring detta. 

I Anderssons (2010) rapport nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).

I en utvärdering av Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011).  Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7 av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010). Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58 som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter. Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet. Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under 15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant (p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen i Skärholmen hade någon effekt eller ej. 

Vid tiden för Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal (Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214 barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012 men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre signifikant. (Pederssen 2013)

I en sekundär analys tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn, Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).  

Det ska här också noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa resultatet i form av en effektmätning.

Sammanfattningsvis kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3]. Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på en mycket avgränsad population (Olsen 2011).

Andra effekter – upplevelser av metoden

Flera utvärderingar har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs. I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden (Stockholms stad 2011).

I Trelleborg noteras att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)

I utvärderingarna från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)

Från Norge framhålls det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).

Det går också att tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal. 

Slutsats

Bekymringssamtal är en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.

---

Referenser

Andersson, K. (2010). Slutrapport om brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.

Brottsförebyggande rådet. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800029937/1371914735126/aslan-48.pdf

Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.

Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.

Olsen, T. (2011). Nynasitiske miljöer. En studie om tillslutnings- och exitprosessene.Mastergradsoppgave i sosialt arbeid. Universitet Stavanger. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&ved=0ahUKEwiBmvPb_cnLAhUkIJoKHbkjA6wQFggtMAI&url=http%3A%2F%2Ffido.nrk.no%2F1ac3a2b33938cd484e0bda78753c9d962b4a7fbb81fa2a53f0bd32d221cbebfc%2FMasteroppgave%2C%2520Tom%2520Olsen.docx&usg=AFQjCNFVWmpKGmbLhpyn3ekdlPOuYe_U6g&sig2=_gCMi0JPgq2nqhcstj5vFQ&bvm=bv.117218890,d.bGs&cad=rja

Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf

Politidirektoratet (2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf

Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf

Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.

Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011, Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf

---

[1] Barnevernet på norska.

[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad Andersson återberättar.

[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av rapporten. (Pederssen 2013).