måndag 15 oktober 2018

"Glada klistermärken, armband och hashtaggen #slutaskjut"

I Malmö testar polis, kriminalvård och kommun med stöd av BRÅ en ny metod för att minska skjutvapenvåld i staden. Metoden har testats i flera amerikanska städer med goda resultat - men när SR Studio Ett väljer att göra ett inslag om det görs det med en oerhört raljant inledning, och samma formulering används också i deras tweet (Uppdatering 16/10 16:34 - och på deras hemsida, se nederst i detta inlägg).


En bit in i inslaget erkänner studio ett att "nu spetsade vi till det lite", vilket enligt min mening är ett understatement. I inslaget intervjuas lokalpolisområdeschefen Erik Jansåker som beskriver metoden och vad som gjorts, samt kriminologen Sven Granath som pratar lite mer generellt kring frågan. Dessa båda är mycket kunniga, och Granath tar bland annat upp att även om metoden fungerat i USA är det inte säkert att den fungerar i Sverige. Det är helt rimligt. Ingen av dessa pratar dock om klistermärken och armband.
Studio Ett väljer att i sin inledning och tweet lyfta fram något som inte har med metoden att göra, som ingen av personerna som intervjuas lyfter fram, och som dom rimligen vet kommer att dra till sig den vanliga uppmärksamheten på nätet. Jag skulle vilja påstå att Studio Etts vinkling i tweet och inledning är ett renodlat haveri - det har ingenting med sakfrågan att göra, och tjänar bara till att dra igång drev på nätet. Jag pratade med Studio Ett tidigare idag, och beskrev metoden, dess forskningsstöd, samt att jag är mycket glad att metoden nu ska testas i Malmö även om det är långt ifrån säkert att metoden kommer fungera i Sverige/Malmö. Jag avböjde att delta i programmet då det inte passade mitt schema - och det är jag nu mycket glad att jag gjorde då den här typen av raljans utifrån mina tidigare erfarenheter torde ha lett till att jag fått en massa förolämpningar och idiotförklaringar från olika delar av nätets undervegegation under lång tid framöver.

Metoden GVI har testats i flera olika amerikanska städer, och tenderar vara associerad med ganska rejäla minskningar i gängvåld. Jag skriver "associerad med" för att vi inte kan vara helt säkra på att det faktiskt är en kausal effekt, det kan ha råkat slumpa sig så att de städer som införde metoden fick större minskningar av skjutningar/mord än de städer som det jämförs med (här en 6 år gammal meta-studie, fynden sedan dess är ungefär i linje med de tidigare). Samtidigt är det den metod för att minska just gängvåld/skjutningar som har starkast stöd i forskningen* - och även om forskningsstödet alltså inte är hundraprocentigt känns det som att ett bra ställe att börja försöka bli evidensbaserad i svenskt förebyggande arbete mot gängvåld är att börja med den metod som har starkast stöd i forskningen.
Metoden bygger på att inflytelserika aktörer i kriminella nätverk identifieras, varpå dessa kallas in för ett möte. På mötet klargör polis och åklagare att den grupp som ägnar sig åt våld (exv "nästa skjutning" eller "nästa mord") kommer att få en blåslampa på sig från polisen som kommer lägga extra fokus på dessa. Detta kombineras med att socialtjänsten erbjuder stöd för de som vill hoppa av, och att civilsamhälle/vanligt folk sänder ett budskap om det lidande våldet orsakar och hur oönskat våldet är. Tanken är sedan att dessa individer som har visst inflytande i kriminella nätverk ska sprida dessa tankar, och utöva en form av grupptryck.
Typ: "Ja, jag vet att Kalle är skyldig oss 10 papp, och vi borde skjuta honom för att markera, men vi släpper det den här gången för att inte få hela jävla polismyndigheten på oss"

Det där är bara en skjutning, men OM man lyckas få till det där en gång, så har man sedan en chans att slippa få skjutningen som kommer när Kalles kompisar ska hämnas, varpå någon måste hämnas på hämnden. Det går att få ett litet avbrott i våldsspiralen, som alltså kan bidra till att minska mängden skjutningar och mord i förlängningen.

Som sagt, vi vet inte om det här kommer funka i Sverige. Men det verkar fungera i USA, och med tanke på den utveckling vi haft vad gäller skjutvapenvåld i Sverige känns det som en rätt vettig idé att prova de metoder som hittills visat sig mest framgångsrika i USA där skjutvapenvåldet är, och länge varit, ett mycket större problem och där det gjorts stora ansträngningar för att minska det.

Att Studio Ett väljer att försöka generera klick via en raljant tweet och inledning kring problemet kommer inte att underlätta situationen - men däremot kanske faktiskt detta projekt där polisen, kommunen och kriminalvården i Malmö tillsammans med lokala eldsjälar och det brottsförebyggande rådet försöker åstadkomma något kan det.
Den raljanta tweeten kommer leva sitt liv på nätet oavsett vad som sägs i programmet, och riskerar underminera de försök som görs att dels bli lite mer evidensbaserade i svensk polis/brottsförebyggande verksamhet, och dels mer specifikt just detta försök att faktiskt minska gängvåldet. Det här hade jag kunnat förvänta mig av någon udda aktör i medie-landskapet, eller av någon random twittrare - men att det görs av Studio Ett är rent ut sagt dåligt.


* Det finns KBT-baserade metoder som har större stöd, liksom exv hotspot policing, men dessa är mer generellt inriktade mot våld, inte specifikt mot "group based violence" - alltså gängvåld.

Addendum: Granath nämner i slutet av programmet att det också är viktigt med vapenbeslag. Detta håller jag med om, och även om vi inte utvärderat det i Sverige så jobbar polisen ganska mycket med just det i våra utsatta områden, och även detta är en metod som har visst stöd i studier från USA och Latinamerika.

Uppdatering 16/10 16:34: Studio Ett har kontaktat mig och medgett att det var en olycklig formulering. Bra!
I samband med det så passade jag på att titta på deras hemsida om något justerats. Noterade då att formuleringen där är ännu värre. I tweeten stod det att klistermärken armband och en hashtag "ingår" i metoden. På hemsidan står det att det ÄR metoden. Inte bara raljant, utan direkt felaktigt.
  • Glada klistermärken, armband och en hashtag #SlutaSkjut.
    Det är polisen i Malmös nya metod för att stoppa skjutningarna.
  • Är det här en metod som kommer att fungera? 
  • Hör Sven Granath, kriminolog och analytiker hos polisen och Erik Jansåker, lokalpolisområdeschef i Malmö.


torsdag 13 september 2018

(Fler) lärdomar från NY - för att utveckla vårt arbete i/med utsatta områden

Reflektioner från New York

Förra veckan var jag tillsammans med kollegor från Malmö Universitet och polismyndigheten på besök i NY för att lära mer om deras brottsförebyggande arbete, särskilt då avseende vad vi i Sverige kallar utsatta områden. Jag ska i detta inlägg inte i detalj gå igenom alla besök och möten vi genomförde, men tänkte ta upp några generella reflektioner från besöket. Förutom att vi besökte olika platser och områden, exv BID-området Bryants Park och olika public housing complex så hade vi också en rad möten, vilka jag kort listar i slutet av denna bloggpost med länkar.

NY har 8.5 miljoner invånare, och NYPD har 38 000 poliser. Även om det är en ohyggligt mycket mindre yta än Sverige kan vi därmed någorlunda jämföra NY med Sverige - med lite färre invånare, men nästan dubbelt så många poliser. NY är också en del av USA, och generellt är deras offentliga sektor mycket mindre än vår - men det finns istället en större tradition av att civilsamhälle tar en stor roll i det sociala arbetet, inklusive det brottsförebyggande. Jag tror att det har betydelse för hur vi kan jämföra länderna, och det bör has i åtanke vid vidare läsning. Något förenklat går det nog att säga att vi i Sverige gör väldigt mycket mer generella insatser - medan NY har betydligt större riktade insatser mot t ex gängvåld. Här kan det också vara av intresse att notera att även om USA har mycket mer skjutvapenvåld än Sverige så ligger NYC (som har extremt låg nivå för att vara storstad i USA) nu på ungefär samma nivå som Malmö (som har klart högst nivå i Sverige) vad gäller skjutvapenmord.

Jag upplever att det finns fyra tydliga skillnader mellan NY och Sverige vad gäller hur vi arbetar med det brottsförebyggande arbetet generellt, och vad vi i Sverige kallar utsatta områden i synnerhet.

1. Det finns en idé, en plan och ett sammanhang som binder samman arbetet i NY. Det upplever jag saknas i Sverige. Det som görs på olika nivåer hänger samman. Olika brottsförebyggande program kompletterar varandra - t ex våldsförebyggande arbete där fokuserad avskräckning kombineras med uppsökande folkhälsobaserade interventioner. Konkreta planer upprättas och resurssätts för att genomföra specifika åtgärder som ska lösa identifierade problem.  
Områdespoliserna stöttas av en central organisation, där deras motsvarighet till medborgarlöften skickas in och sammanställs, och den centrala organisationen skickar ut tips på hur olika problem som noteras i det materialet kan hanteras. "Många verkar lyfta fram klotter i (motsvarigheten till) medborgarlöftena, då tar vi en titt på vad forskningen visar om att förebygga klotter och skickar ut det till alla områdespoliser." Områdespoliserna får också en utbildning och en lokal kontaktlista - här är telefonnumret till viktiga aktörer (från kommun, företag etc) i just ditt område (för 300 olika områden i staden) som du kan ta kontakt med i ditt samverkansarbete. Områdespoliserna kan också vända sig direkt till den ansvariga (deputy commissioner, motsvarande vice rikspolischef om vi ska jämställa NY med Sverige) med konkreta frågor eller behov om hjälp.
Ett sammanhang, en idé, en tanke som håller allt samman - och en apparat som faktiskt genomför allt detta (åtminstone i teorin).
2. Utvärdering. Här finns t ex Crime Lab NY som är finansierat av privata donationer och uttryckligen ska arbeta för att påverka policy utifrån evidens. De genomför gratis utvärderingar och utvecklingsarbete åt myndigheter för att minska brottslighet, till exempel ett experiment med belysning i utsatta områden som fann att det medförde stora minskningar av brottsligheten. Staden finansierar dock också utvärderingar själva, och när 170 miljoner sköts till för planen att minska brottslighet i stadens 15 mest utsatta områden veks t ex 30 miljoner till en oberoende utvärdering av projektet. I Sverige hade jag blivit förvånad om ett 170 miljoners projekt ens skulle avsätta 3 miljoner för utvärdering. De resurser som avsätts för policynära forskning gör också att man kan skala upp det som fungerar, och lägga ner eller utveckla det som inte fungerar. I Sverige famlar vi snarare ofta i mörkret och/eller går på känsla.
3. Lokalsamhället. Allt utgår väldigt tydligt från lokalsamhället ("neighborhood" eller "community"). Det här finns även i Sverige, men blir mycket tydligare i NY. Delvis handlar det nog som nämnt ovan om att vi i Sverige har en större generell offentlig sektor medan man i NY istället har riktade insatser mot problem, ofta med en stark komponent av frivilligorganisationer. Men det är samtidigt en skillnad som är värd att nämna. Insatser görs utifrån lokala behov och tillsammans med de som bor i området både vad avser polisen och andra insatser. När det gäller polisen är det dock värt att notera att detta till ganska stor del beror på att polisen i NY inte åtnjuter samma typ av generellt förtroende som polisen i Sverige gör, och att detta delvis är ett svar på det problemet. Samtidigt går det inte att blunda för att det finns väldigt tydliga insatser för att stärka lokalsamhällena så att dessa själva kan hantera problem i NY, på ett sätt som är ganska frånvarande i Sverige.
4. Fokuserade resurser. Som sagt har vi en stor offentlig sektor i Sverige, och på många områden gör vi rimligen mycket mer än vad som görs i NY. Men, när det kommer till fokuserade resurser mot exv gängvåld eller utsatta områden är det en oerhörd skillnad. När vi besökte södra bronx Save Our Streets organisation framkom det att de är 12 pers som jobbar där. I ett område med 5000 invånare. 6 av de jobbar ute på gatan, är ofta fd gängkriminella själva, och försöker förhindra att våld utbryter, medla konflikter och liknande (violence interrupters). De andra 6 utgår från kontor, med socialt arbete kan väl sägas, riktat mot kriminella ungdomar (/gäng) för att få dessa att sluta begå brott, skaffa ett vanligt liv. Dessutom besöker man samtliga som drabbas av våld från området direkt på sjukhuset för att erbjuda hjälp - och försöka förhindra tankar om hämnd.

Bild från vårt besök hos SoS South Bronx, tagen av Sheyla Delgado vid John Jay.


Till detta kommer en polisorganisation som har betydligt större personalresurser än vi har i Sverige. I ett område motsvarande Rosengårds storlek finns två dedikerade områdespoliser (som nämnts ovan) vilka enbart arbetar förebyggande, och dessutom en dedikerad polispatrull (10-12 poliser) som bara rycker ut i området och 30% av tiden ska ha radion avstängd så de kan arbeta förebyggande (i teorin iaf). Vi ligger på nästan denna nivå av polisarbete i Sverige också - men bara i de utsatta områdena, i NY är detta normen i samtliga områden (det är liknande i London vilket framkom när jag besökte deras polis i våras). 

Det pratas mycket om att vi ska lära av NY. Och det ska vi nog. Men när det pratas om det i Sverige är det ofta broken window policing (ingripa mot småbrott/ordningsstörningar), business improvement districts (BID, företag samverkar för att utveckla en plats och minska brottsligheten), samt compstat/ansvarsutkrävande inom polisen som nämns. Det är tre viktiga saker - och det ska erkännas att Bryant Park (BID i NY som ofta lyfts fram som förebild) är oerhört inspirerande med sin inkluderande och trevliga framtoning. Men i detta blogginlägg pekar jag på fyra andra skillnader som jag tror vi också kan behöva lära av.
1. En grundläggande tanke bakom det som görs, ett sammanhang.
2. Utvärdering av det som görs, så vi kan lära, och utveckla verksamheten
3. En utgångspunkt i det lokala, och att stärka lokalsamhällets förmåga att själva hantera problem.
4. (Större) Riktade resurser, utifrån ovan nämnda sammanhang/plan, utvärderingar och det lokala för att fokuserat ingripa mot de problem som identifierats som viktigast.

Sammantaget tror jag att detta är saker som på riktigt kan bidra till att öka vår förmåga att hantera problemen i utsatta områden.


Besök:
* Utvärderingsenheten på John Jay College, som utvärderar olika brottsförebyggande program, just nu arbetar man med Cure Violence och borgmästaren i NYs plan för att minska brottslighet i utsatta områden.
* Safe growth - ett företag som arbetar med områdesutveckling utifrån Crime Prevention Through Environmental Design (CPTED), bland annat i ovan nämnda borgmästar-plan för utsatta områden.
* National Network for Safe Communities som arbetar med att utveckla det brottsförebyggande arbetet utifrån samverkan mellan polis, kommuner och lokalsamhällen utifrån focused deterrence, eller GVI som det också kallas vilket är en metod som ska testas i Malmö nu.
* Save Our Streets som vi besökte i både Bronx och Brooklyn - vilket är en organisation som utifrån ovan nämnda Cure violence metod arbetar med att förebygga våld ur ett folkhälsoperspektiv. Uppsökande verksamhet, ofta fd gängkriminella som medlar i konflikter, besöker alla som utsatts för våld på sjukhusen, försöker hjälpa gängmedlemmar hoppa av etc, och arbetar dessutom med att stärka lokalsamhällets förmåga hantera problem.
* Crime Lab NY som är en forskningsorganisation under University of Chicago, helt finansierad med privata donationer, som utifrån rigorös forskning sedan GRATIS hjälper myndigheter med utvärderingar och utvecklingsarbete för att påverka samhället mot ett mer evidensbaserat brottsförebyggande arbete.
* NYPD  collaborative policing. En nyinrättad funktion direkt under chefen för hela NYPD som arbetar med att utveckla samverkan, och bland annat har en stöttande funktion för stadens områdespoliser.




 


tisdag 8 maj 2018

Utvecklingen av skjutvapenvåld i Sverige - och en jämförelse med andra västeuropeiska länder

Nu har studien av Sturup, Rostami, Mondani, Gerell, Sarnecki & Edling om skjutvapenvåld kommit ut i European Journal of Criminal Policy and Research. Studien är beskrivande, och visar utifrån flera olika register att:
* Skjutvapenvåldet har ökat de senaste 20 åren i Sverige.
* Huvuddelen av denna ökning har skett inom gruppen män 15-29 år.
* Jämfört med 13 västeuropeiska länder har Sverige genomsnittliga nivåer av skjutvapenmord för män över 30, men den högsta nivå för män i åldern 15-29. 

Jag kommer nedan att diskutera dessa fynd lite utförligare utifrån några av dom grafer som finns i studien. Till att börja med, den generella bilden. Vi har tittat på skjutna (sjukvårdsregister), dödade (dödsorsaksregister) samt misstänkta för skjutvapenbrott (misstankeregister), och alla kurvor visar ungefär samma sak. Skjutvapenvåld har ökat stadigt de senaste 20 åren, för vissa mått syns också en accelererad ökning under den senare delen av tidsperioden (Figur 1).

Figur 1 (Sturup et al 2018). Utveckling av skjutvapenvåld i Sverige 1996-2015, fyra olika mått.

Som nämndes i inledningen drivs dock denna ökning till stor del av en liten del av befolkningen - de unga männen. Kvinnor skjuts inte mer nu än då, och män över 30 skjuts bara lite mer nu än då. Figur 2 visar utvecklingen för män 15-29 år respektive män 30+. Som vi kan se är det en tydlig ökning bland de unga männen, medan de äldre männen förvisso ökat något, men inte alls i samma takt. Mönstret är likartat vad gäller misstankeregistret - det vill säga personer som av polisen misstänks ha begått skjutvapenbrott.
Figur 2 (Sturup et al 2018). Utveckling av skottskadade respektive dödade för män 15-29 år och män 30+.


Ett sätt att åskådliggöra hur detta resulterat i ett förändrat förhållande mellan vilka som blir skjutna är att helt enkelt beräkna hur mycket troligare det är att en man i åldern 15-29 blir skjuten än ett man som är äldre. Figur 3 visar detta förhållande, och vi kan notera att unga män blev ihjälskjutna ungefär lika ofta som äldre män i slutet på 90-talet, medan unga män numera blir ihjälskjutna fem gånger så ofta som äldre män. För skottskada har vi gått från att unga män var lite mindre än dubbelt så benägna att bli skjutna till fem gånger så benägna att bli skjutna.

Figur 3. Utveckling av förhållandet (ihjäl-)skjuten man 15-29 år kontra man 30+.

Slutligen så har vi då den internationella jämförelsen. Vi har där utgått från världshälsoorganisationens dödsorsaksregister och tagit ut alla de europeiska länder som har minst fem år med data över dödsorsak sedan 2008; som i en tidigare studie bedömts ha tillförlitlig data; samt som har minst 2 miljoner invånare. Detta resulterar i 13 länder, däribland de nordiska länderna, men även andra västeuropeiska länder såsom Frankrike, Storbrittanien, Italien, Irland och Spanien. Vi har i tidigare versioner av studien även inkluderat fler länder (i exv Östeuropa), men dessa 13 är de som har den mest trovärdiga datan och därmed finns med i den publicerade versionen. För dessa länder har ett genomsnitt för femårsperioden beräknats för jämförelse. Fotnoten som nämner detta har fallit bort i studien av någon anledning - men avseende Norge har vi valt att exkludera det år då Breiviks terrorattentat tog plats (2011), Norge får annars väldigt höga nivåer av skjutvapenvåld.

För skjutvapenmord bland män över 30 år ligger Sverige på en genomsnittlig nivå i denna grupp av länder. Finland har en lite högre nivå, medan Norge, Danmark och Tyskland har en lägre nivå. Italien och Irland ligger på ungefär dubbelt så hög nivå som Sverige (Figur 4).

Figur 4. Genomsnittlig nivå av skjutvapenmord per 100 000 invånare bland män 30+ i 13 Europeiska länder.





I gruppen män 15-29 år däremot ligger Sverige på den högsta nivån i dessa 13 länder, och faktum är att nivån är uppemot 10 gånger högre än nivån i Tyskland och 7 gånger högre än Norge. Här ska det dock betonas att vi exkluderade det år då Breviks terrorattentat tog plats i Norge. Om det skulle inkluderas blir Norges nivå betydligt högre. Något uppseendeväckande är det att här notera att Sverige alltså ligger på en högre nivå än Italien och Irland vilka annars är länder med betydligt högre nivåer av skjutvapenvåld. 

Figur 5 (Sturup et al 2018). Skjutvapenmord per 100 000 män i åldern 15-29 år i 13 länder.

Skjutvapenvåld har under de senaste 20 åren utvecklats till att mer och mer bli ett  fenomen kopplat till unga män i Sverige, och den stora ökning som tagit plats i denna grupp driver den mer generella ökningen av skjutvapenvåld i landet. Vi vet sedan tidigare att skjutvapenvåldet dessutom är starkt koncentrerat till utsatta områden (Öberg 2015; Sturup et al 2017), och vi kan därmed konstatera att den negativa utveckling som skett kring skjutningar till stor del handlar om unga män - och utsatta områden. Detta har skett parallellt med att andra typer av negativa händelser växt fram i ungefär samma kontext - bilbränder har exv ökat, och sker till stor del i utsatta områden (Gerell, 2017; Malmberg et al 2013), och en majoritet av de som rest till Syrien eller Irak för att ansluta sig till terrorgrupper kommer från samma områden (Gustafsson & Ranstorp 2017). Många av de samhällsproblem vi idag fokuserar mycket på verkar ha att göra med just denna grupp - unga män i utsatta områden.

Detta är ett fråga där vi behöver lära oss mer - varför har denna utveckling tagit plats i Sverige? I dagsläget har vi inte många svar. Vi kan dock notera att Sverige tillsammans med Storbritanien och Danmark sticker ut genom att ha en väldigt ung åldersstruktur avseende skjutvapenvåld. Som vi visat i denna studie är detta också något som i Sverige har förändrats de senaste 20 åren - Sverige hade en mer typisk västeuropeisk åldersstruktur på skjutvapenvåldet i slutet på 90-talet. Varför denna utveckling skett i Sverige, men inte i t ex Norge eller Tyskland som är länder vilka på många sätt liknar Sverige är en intressant fråga som vi inte har något svar på. Det är rimligt att göra kopplingar till invandring eftersom en majoritet av de unga männen i utsatta områden är utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar, men frågan är nog också ganska komplicerad, vilket kan konsteras utifrån att Tyskland inte alls har samma nivå eller utveckling av skjutvapenvåld bland unga trots att även det är ett land som haft en relativt stor invandring.

onsdag 11 april 2018

Risk för våld vid busshållplatser

Nu har min studie om risk för våld vid busshållplatser publicerats i European Journal of Criminal Policy and Research, och jag ska i detta blogginlägg försöka sammanfatta resultaten.

Det är väl belagt att vissa typer av platser har mer brott än andra, t ex brukar det vara mer våldsbrott nära barer, mer stöldbrott vid viktiga noder i kollektivtrafiken, och mer brott generellt vid skolor. Det är en viktig kunskap som kan användas i det förebyggande arbetet - en generell princip för brottsprevention som utgår från platser (situationell brottsprevention) är också att det är mest effektivt på platser med mycket brott. Men, skolor, barer och tågstationer är inte bara platser med mycket brott - det är också platser med mycket folk. Där det finns mycket folk tenderar det också att finnas fler möjligheter för brott. En plats där det passerar miljoner människor varje år kommer att generera situationer som leder till våld. En intressant fråga blir då huruvida dessa platser inte bara har mycket brott, utan också har mycket brott per person på platsen. Detta kan sägas vara grunden för varför jag genomfört min studie om våld vid busshållplatser, där jag använt data över hur många som tagit en lokalbuss för att få ett (grovt) mått på hur mycket folk som finns på platsen. Studien är finansierad av Nationellt centrum för kollektivtrafikforskning (K2) och genomfördes under föra året.

Data 
Till en tidigare studie fick vi tillgång till statistik över lokalbussresor i Malmö från Skånetrafiken, och det är den datan som jag här har använt. I studien har jag använt de busshållplatser som hade minst 10 000 bussresor under ett år från mars 2014, totalt handlar det om över 33 miljoner bussresor. Dessa busshållplatser utgörs dock i praktiken av minst två platser - en busshållplats i vardera riktningen, och upp till åtta hållplatser för viktiga stationer etc - och för att kartlägga var dessa finns genomförde jag en systematisk social observation med Google street view vilket resulterade i 586 busshållplatser med en exakt position. När jag genomförde mina observationer noterade jag även hur busshållplatsen såg ut (skylt? skylt och bänk? kur?) samt hur omgivningen såg ut (bostäder? kommersiell verksamhet? industri/kontor? park? torg?). Denna data kombinerade jag med data över var det finns grundskolor, gymnasieskolor, bankomater, alkoholtillstånd till 01 (restaurang/pub) samt alkoholtillstånd efter 01 (bar/nattklubb/hotell) och data över bostadsområdens utsatthet och kollektiva förmåga - ett mått på de boendes sammanhållning och förväntningar om att gripa in mot brott eller ordningsstörningar.

I analysen beräknar jag sedan i det första steget våld i närheten av varje busshållplats, och analyserar vilka variabler som det hänger samman med.  Vad kännetecknar dom busshållplatser som har mycket våld? Vilka miljöer finns i närheten av dessa?
I nästa steg gör jag om samma procedur, men tar nu hänsyn till hur många passagerare som finns vid busshållplatsen. Även om mängden busspassagerare inte är något perfekt mått på hur mycket folk som finns vid platsen ger det åtminstone en fingervisning kring vilka platser som har stora mängder folk. Vad kännetecknar dom busshållplatser där risken för våld är hög?

Resultat
Generellt kan sägas att mängden våld är högst i innerstaden. Runt Stortorget, Gustaf adolfs torg, Värnhem och Möllevången. Det är i genomsnitt mer våld vid busshålplatser som har tak, och som ligger nära  restauranger, barer och skolor. Det är däremot mindre våld vid busshållplatser som ligger vid grönområden. Och det är betydligt mer våld vid busshållplatser som ligger i mer utsatta områden. Allt detta är ganska väntat, och i linje med tidigare forskning. I vår studie kring gatuvåld i Malmös bostadsområden kom vi t ex fram till att det till stora delar kan förstås utifrån centrum/nattliv respektive utsatta områden.

När jag tar hänsyn till hur många busspassagerare som passerar platsen förändras det geografiska mönstret något. Det förskjuts söderut och österut - mot Malmös mer utsatta områden. Det är fortfarande höga nivåer runt Möllevången (som är ett centralt nattlivsområde, men som också är relativt fattigt jämfört med andra centrumområden), men i innerstaden är nivåerna nu mestadels relativt låga medan en del platser i mer fattiga bostadsområden istället noteras för högre risker. De flesta av de variabler som var kopplade till busshållplatser med mycket brott bortfaller också. Kvar blir bara två variabler - restaurang/pub och ett områdes kollektiva förmåga, vilket kan sägas vara ett mått på ett områdes utsatthet. Risken för våld är högst vid busshållplatser som ligger nära en restaurang i ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga.

Polisanmälda fall av gatuvåld inom 200 meter från busshållplats per 10000 busspassagerare.

Det är alltså mer gatuvåld nära exv skolor - men risken att utsättas för gatuvåld är inte högre nära en skola. Att det är mer våld i närheten av skolor verkar därmed mestadels ha att göra med att det också är mycket folk där, snarare än att skolorna i sig skulle generera våld. Men även efter att vi tagit hänsyn till hur många passagerare som utgått från platsen finns det alltså kvar en ökad risk för våld vid busshållplatser nära en restaurang, och som ligger i ett område med låg kollektiv förmåga. Den typen av busshållplatser verkar alltså generera våld utöver den effekt som kommer av hur mycket folk som passerar. En plats med en restaurang är i typfallet antingen i centrum, eller vid ett lokalt centrum där det finns en pizzeria eller liknande. Och ett bostadsområde med låg kollektiv förmåga är i typfallet ett fattigt område - eller vad vi ofta brukar beteckna som ett utsatt område (här dock en vidare definition än den polisen använder). Södra innerstaden i Malmö, där exv krogområdet Möllevången ligger, har generellt ganska låga nivåer av kollektiv förmåga, och massor av restauranger. Det är också här som dom högsta risknivåerna noteras. Därutöver noteras relativt höga risknivåer också i delar av innerstaden, samt i flera av våra utsatta områden.
Delvis drivs dock dessa samband av små busslinjer (dom som har två siffror och går mindre frekvent), där till exempel Bergsgatan på Möllevången endast trafikeras av busslinje 34 samtidigt som det där finns mycket höga nivåer av både våld och nattliv. Dessutom är många av variablerna starkt korrelerade med varandra. Där det finns ett torg tenderar det att också finnas en restaurang och en bankomat till exempel. Viss försiktighet ska därför iaktagas för att övertolka betydelsen av restauranger - och min föredragna förklaring är istället att peka mot att det handlar om lokala centrum där en eller flera av dessa varialber tenderar att förekomma och där det också är mer våld.

Vad gäller kollektivtrafik är det också av särskilt intresse att fundera mer specifikt över hur säkra våra viktiga noder - busstationer - är. Jag testar därför också att införa en variabel för huruvida busshållplatsen är en viktig kollektivtrafiknod. Det resulterar i att det är signifikant lägre risk för våld vid bussstationerna. Det kan tolkas som positivt, eftersom dessa platser är viktiga och svåra att undvika för den som vill kunna använda sig av kollektivtrafiken.

Geografisk predicering av brott
 I det sista steget av analysen testar jag att predicera vilka platser som har mycket våld på tre olika sätt. Hur bra fungerar det att predicera vilka platser som har mycket brott om vi bara utgår från vad som finns på platsen (restauranger, skolor etc) kontra om vi använder oss av buss-datan istället för en del av de variablerna, kontra om vi istället använder oss enbart av tidigare brottslighet på platsen? Det fanns inte utrymme att utveckla dessa analyser alltför mycket (och en granskare anmärkte med visst fog för att jag kanske borde kört det i en egen studie), men jag noterar i alla fall att jag med ganska enkla analyser kan nå relativt god grad av prediktion med alla tre metoderna. På kartan nedan visas utfallet för en av dessa analyser, där Malmö är indelat i ca 65000 rutor som tilldelats en risknivå baserat på hur många som åkt buss i närheten, huruvida det finns en restaurang/pub i närheten samt bostadsområdets kollektiva förmåga. Orangea och röd motsvarar medelhög och hög risk, och fångar upp 81% av gatuvåldet på 16% av stadens area. Det är dock en väl enkel beräkning som behöver utvecklas vidare för att bli mer exakt och mer användbar.


 Sammanfattningsvis har jag i denna studie visat att det förvisso är mer brott vid busshållplatser som är nära exv skolor eller barer - men att detta till stor del verkar drivas av att det också är mer folk vid dessa platser. När jag tar hänsyn till hur många som åkt lokalbuss i närheten visar det sig att den klart viktigaste variabeln för att förstå risken att utsättas för våldsbrott är ett bostadsområdes kollektiva förmåga - som i praktiken även fångar upp bostadsområden som präglas av fattigdom etc. Det är också högre risk vid restauranger, men det ska nog snarast tolkas som att det är en högre risk vid lokala centrum. Risken för våld är alltså högst vid busshållplatser som ligger vid det lokala centrumet i områden som är lite ruffiga. Det är inte helt chockerande om man tänker efter - vid det lokala centrumet tenderar ungdomsgängen att hänga. Dessa är överrepresenterade både som offer och gärningspersoner, vilket gör det hela ganska logiskt.
Det är också i genomsnitt mindre risk att utsättas för våld vid dom större bussstationerna än vid andra platser, vilket är av vikt att notera eftersom dessa platser ofta har mycket stök och brottslighet och upplevs som otrygga.
Detta, tillsammans med möjligheterna att utveckla prediktion av brottslighet vidare, är av vikt i det förebyggande arbetet. Genom att få en bättre förståelse för vilka mekanismer det är som genererar brott - exv att skolor inte verkar generera brott utöver den effekt som kommer av mer folk - kan vi också bli mer precisa i vårt förebyggande arbete, prioritera bättre, och lättare utveckla mer effektiva förebyggande metoder. Hur vi bör fokusera vårt förebyggande arbete kommer trots allt att skilja sig en del utifrån huruvida en plats genererar brott i proportion till dess mängd besökare eller huruvida den genererar mer/mindre brott i proportion till mängden besöker. För bussstationer kan vi t ex notera att dessa platser relativt sätt är ganska säkra - och där kanske det då är den upplevda tryggheten som bör prioriteras.






onsdag 10 januari 2018

Ökad risk för inbrott efter att grannen blivit utsatt

Igår publicerades en ny studie som jag skrivit tillsammans med Laura Hoppe som tidigare var masterstudent hos oss och numera är tillbaka i sitt hemland Tyskland där hon nu ska bli polis. Min vana trogen ska jag nu försöka att populärvetenskapligt sammanfatta artikeln så att resultaten blir mer allmänt tillgängliga.

Studien återfinns i European Journal of Criminology och berör fenomenet att ett inbrott relativt ofta brukar följas av ett nytt inbrott i närheten av den första händelsen, ett fenomen som kallas "nära återkommande mönster" på bökigt översatt svenska - near repeat patterns på engelska. Det här är ett fenomen som är väldigt väl belagt för inbrott, med en mängd studier internationellt och faktiskt även en svensk studie av mina kollegor Peter Lindström och Elina Martinez-Olsson. Anledningen till att dessa mönster uppstår antas teoretiskt bero på två mekanismer. Dels så kommer tjuvar efter ett framgångsrikt inbrott att få en "boost" och antingen själva återvända till ett närliggande hus, eller tipsa andra tjuvar om platsen. Men dels så kan det också handla om att platsen är "flaggad", att den uppvisar temporärt en ökad lämplighet för inbrott vilket gör att tjuvar oberoende av varandra kan dras till samma plats för att begå ett inbrott. 

I vår studie undersöker vi fenomenet lite närmare under en sexårsperiod i Malmö. Det vi gör är att titta dels på det generella mönstret över alla sex år, men också att bryta ut vart och ett av de sex åren separat och analysera dessa. Vi kommer fram till att near repeat mönster återkommer både för alla åren sammantaget och för vart och ett av de sex åren separat. Inom 100 meter från ett första inbrott och en vecka är risken i genomsnitt 2.3x högre för ett nytt inbrott, mellan 100 och 200 meter bort är risken 1.9x högre och så vidare. Detta vara fullständigt väntat och helt i linje med tidigare studier, men eftersom vi analyserar sex år kan vi också notera skillnader mellan åren. Vi finner då att det är ganska stor variation mellan olika år. Inom en vecka och 100 meter var som nämnts den genomsnittliga riskökningen 2.3 gånger - men detta varierar från 1.8 till 2.9. Dessa skillnader blir väldigt tydliga när vi studerar de lite svagare sambanden som inträffar efter mer än en vecka och mer än 100 meter bort. Ett sådant exempel är att det för vissa år finns en signifikant ökning av risken för ett inbrott 300 meter ifrån ett första inbrott inom en vecka med upp till 1.7 gånger högre risk, men för vissa år finns det ingen riskökning alls. Detta speglar i viss mån att det finns en variation i var inbrott inträffar, och hur koncentrerade dessa är, vilket kan ses på den figur från artikeln som summerar koncentrationerna. Det är på ungefär samma platser i staden som de gråsvarta koncentrationerna återfinns, men vissa år är de mörkaste fläckarna (högst koncentration) i en del av staden, och andra år i en annan del av staden.

Vi har gett vår studie undertiteln stabilitet och förändring för att betona våra fynd. De grundläggande mönstren är stabila, inom korta avstånd och korta tidsperioder finns återkommande en signifikant ökning av risken för bostadsinbrott efter ett första bostadsinbrott. Men också förändring, för även om de grundläggande mönstren är stabila så finns det också tydliga årliga skillnader. Vi försöker också ge förslag på möjliga orsaker till dessa förändringar, med utgångspunkt i två exempel vilka är markerade på kartan i övre högra hörnet. Bostadsområdet Kroksbäck är det kanske tydligaste exemplet, vilket 2013 och 2014 uppvisade mycket höga koncentrationer av inbrott. Dessa inbrott sammanföll med att fasaderna i området renoverades varpå en mängd inbrott inträffade inom bara några månaders tid. Via byggnadsställningarna var det enkelt att klättra upp till en lägenhet, slå in en ruta och ta sig därifrån med stöldgodset. Det är ett exempel på vad som i inledningen till denna text benämndes att en plats temporärt "flaggas" som lämplig för att begå brott, och effekten är här så stor att den får genomslag på statistiken för inte bara Kroksbäck, utan hela Malmö. När fasadrenoveringen är över (och dessutom några av tjuvarna gripits) sjunker inbrottsfrekvensen till mer normala nivåer, liksom styrkan i near repeat mönstren eftersom inbrotten nu inte lika tydligt inriktas mot en specifik plats under en begränsad tid.

Detta är kunskap som kan användas, och i viss utsträckning redan används av svensk polis, i det förebyggande arbetet. Efter ett inbrott kan det vara lämpligt för grannsamverkansföreningar eller liknande sammanslutningar att vara särskilt uppmärksamma. I flera svenska kommuner har det också testats att be körskolor förlägga sina lektioner till områden där det nyligen varit inbrott för att det ska finnas människor på plats vilket kan tänkas avskräcka tjuvar. Nyligen genomfördes också ett randomiserat experiment i England där polisen utifrån near repeat principen gav brottsförebyggande råd och hjälp i områden där det nyligen varit inbrott, vilket resulterade i en viss brottsförebyggande effekt. Det vår studie tillför till detta arbete är att det kan vara värt att särskilt inrikta dessa insatser mot platser där det kan finnas anledning att tro att risken för inbrott ökat givet någon förändring i den fysiska (eller sociala) miljön. När det finns byggnadsställningar uppsatta vilket underlättar lägenhetsinbrott är det nog en bra idé att satsa lite extra på det förebyggande arbetet.