I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske minskar brottslighet, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.
Bekymrings- eller orossamtal
Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?
Orossamtal eller
bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska
polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs
ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo
mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal
som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende
vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän
(Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt
att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen
normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet
är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna
frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina
svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör
fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser
och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen
är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom
att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling
(Politidirektoratet 2011).
Ett upplägg som
föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både
föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer
sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt
i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska
fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet
som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges
möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.
Ett samtal med
föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens
närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att
utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det,
samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation
till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna
för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende
eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges
också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så
önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får
vara ute (Politidirektoratet 2011).
I en avslutande del
av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information
om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att
berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen. Här informeras också om polisen anser det
nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om
socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett
avslutande samtal mellan polis och social ensamma.
I Gran (2017)
diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men
där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner
till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29)
noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av
föräldrar och barn.
Den andra typen
handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder,
alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett
samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det
ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.
Gran noterar
intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal
bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras
till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen
då de ej är straffmyndiga.
Orossamtalen som
grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller
skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation
till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på
att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går
därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar
till polisen.
Det betonas att det
är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i
samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller
behandlande roll (Politidirektoratet 2011).
Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).
Den metod som
testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15
minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av
samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren
skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en
utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas
oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning
konstateras avslutas ärendet.
I Trelleborg har bekymringssamtal
använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg
kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik
(Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].
I Danmark har metoden
använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766
bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn
enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen
2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser
att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns
tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under
omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke
bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad
som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal
(Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden
är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan
det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det
noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på
det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av
socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i
statistiken.
I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska
metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en
kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som
kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om
insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en
positiv utveckling (Pederssen 2013).
Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett
oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska
utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet
förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de
som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och
primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för
brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en
familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal
ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör
en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och
eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska
fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna
tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för
ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen
2013).
I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden
håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och
ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast
struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med
samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig
mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig,
till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan
få. (Pederssen 2013)
En ovan nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid
Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen
baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388
ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde
samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år,
med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med
utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med
utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och
det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina
barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan
möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men
kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk
bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än
vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.
Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på
en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än
bland de över 15.
Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar
olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på
högerextremister än islamistiska extremister.
Effekt på brottslighet
En variant av
orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48
(Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år,
undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108
barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes
i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson
beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett
p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som
fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200
barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson
nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i
anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under
utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet.
Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre
risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat
i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt
inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden
haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson
noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men
detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att
dra någon slutsats kring detta.
I Anderssons (2010) rapport
nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där
särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik
har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten
i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att
resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas
att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa
anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).
I en utvärdering av
Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något
annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till
samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av
dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och
enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011). Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott
inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7
av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010).
Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i
brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58
som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens
underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter.
Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som
begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som
orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en
effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva
siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här
flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet.
Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under
15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att
data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte
redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej
hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos
socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen
bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft
stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig
experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser
från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant
(p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen
i Skärholmen hade någon effekt eller ej.
Vid tiden för
Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning
kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det
dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en
rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal
(Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214
barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp
bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012
men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta
färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör
jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler
av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft
bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft
bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen
justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre
signifikant. (Pederssen 2013)
I en sekundär analys
tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i
kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det
ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn,
Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det
eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten
drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en
kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).
Det ska här också
noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer
behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio
avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa
beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den
högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att
bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en
kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa
resultatet i form av en effektmätning.
Sammanfattningsvis
kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en
effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och
ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3].
Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från
högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga
något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på
en mycket avgränsad population (Olsen 2011).
Andra effekter – upplevelser av metoden
Flera utvärderingar
har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs.
I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med
förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med
förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att
orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden
som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om
polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att
den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras
från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där
intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden
(Stockholms stad 2011).
I Trelleborg noteras
att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för
att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som
arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)
I utvärderingarna
från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva
till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs
också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där
åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med
eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)
Från Norge framhålls
det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och
positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till
också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).
Det går också att
tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle
kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas
öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras
trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan
använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal.
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal.
Slutsats
Bekymringssamtal är
en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med
en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen
används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn
som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I
Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att
betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den
här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för
huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra
tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats
bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar
uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att
på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.
Referenser
Andersson, K. (2010). Slutrapport om
brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.
Brottsförebyggande
rådet. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800029937/1371914735126/aslan-48.pdf
Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget
Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av
bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer
tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.
Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.
Olsen, T. (2011). Nynasitiske miljöer. En
studie om tillslutnings- och exitprosessene.Mastergradsoppgave i sosialt
arbeid. Universitet
Stavanger. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&ved=0ahUKEwiBmvPb_cnLAhUkIJoKHbkjA6wQFggtMAI&url=http%3A%2F%2Ffido.nrk.no%2F1ac3a2b33938cd484e0bda78753c9d962b4a7fbb81fa2a53f0bd32d221cbebfc%2FMasteroppgave%2C%2520Tom%2520Olsen.docx&usg=AFQjCNFVWmpKGmbLhpyn3ekdlPOuYe_U6g&sig2=_gCMi0JPgq2nqhcstj5vFQ&bvm=bv.117218890,d.bGs&cad=rja
Pedersen, ML.
(2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og
breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf
Politidirektoratet
(2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv
endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf
Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf
Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.
Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.
Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011,
Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf
[1] Barnevernet på norska.
[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad
Andersson återberättar.
[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är
möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av
rapporten. (Pederssen 2013).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar