Populärvetenskaplig sammanfattning avhandling

Min avhandling är nu offentlig inför disputation den 3e februari då jag ska försvara avhandlingen. Den kan läsas via Malmö högskola här.

Nedan finns den populärvetenskapliga sammanfattning som finns från sidan 63 i avhandlingen.

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

Brottslighet i utsatta bostadsområden har de senaste åren fått stort utrymme i samhällsdebatten. Polisen har börjat sammanställa nationella listor över de bostadsområden i Sverige som anses präglas av kriminella nätverk, samtidigt har media rapporterat att vissa brott, främst skjutningar och bilbränder, är betydligt vanligare i dessa områden än i andra delar av samhället.
Denna avhandling undersöker utsatta bostadsområden och brottslighet i Malmö och bidrar på så vis till att öka kunskapen om brottslighet i denna typ av områden. Mina studier visar att det finns en stark koppling mellan ett bostadsområdes kollektiva förmåga, kombinationen av tillit och samarbete för att lösa problem, och mängden gatuvåld, men inte någon sådan koppling till anlagda bränder på bostadsområdesnivå. Studierna visar även att såväl anlagda bränder som kollektiv förmåga förstås bäst på mycket mindre geografiska analysenheter än bostadsområden.
Avhandlingen berör två grundläggande frågeställningar, som båda är av relevans för hur vi kan förstå utsatta bostadsområden. Den första frågan handlar om hur bostadsområden ska definieras, och hur stora områden det är meningsfullt att prata om som sammanhängande enheter. I polisens sammanställning av utsatta områden räknas till exempel Rinkeby-Tensta i Stockholm med 34 903 invånare som ett sådant, men också Seved i Malmö som är en del av bostadsområdet Södra Sofielund med 5 570 invånare. Den andra frågan handlar om huruvida kopplingen mellan brottslighet och fattigdom, segregation kan förklaras av skillnader i de boendes kollektiva förmåga att hantera problem. Kollektiv förmåga definieras som kombinationen av tillit och gemensamma förväntningar om att agera för det allmännas bästa i ett bostadsområde, och kan ses som en form av socialt kapital som är särskilt viktig i relation till brott, oordning och otrygghet.

I avhandlingen studeras huruvida kollektiv förmåga kan förklara varför det är mer gatuvåld och anlagda bränder i vissa bostadsområden i Malmö. Avseende gatuvåld identifieras mycket riktigt en sådan koppling. Utsatta områden som bland annat präglas av ekonomisk och social utsatthet samt etnisk heterogenitet och stor omflyttning har mer gatuvåld än andra platser, men om hänsyn tas till att dessa områden också har också en lägre kollektiv förmåga spelar inte längre nivån av utsatthet, etnisk heterogenitet eller omflyttning någon roll. Förståelsen för gatuvåld förbättras dessutom när hänsyn tas till variabler baserade på rutinaktivitetsteorin, som bland annat säger att var brott begås till stor del kan förstås utifrån var motiverade gärningspersoner och potentiella offer möts. Centrala platser i staden kommer att ha mer brott just på grund av mängden folk, alldeles oavsett nivå av utsatthet eller mängden invånare i bostadsområdet. För att mäta det inkluderas variabler över hur många personer som kliver på lokalbussen i närheten av bostadsområdet under ett år samt mängden barer och nattklubbar, och detta bidrar i analysen till en bättre förståelse för varför vissa bostadsområden har mer gatuvåld än andra. Gatuvåld i Malmö kan till stor del förstås som två delvis separata processer, det är mycket gatuvåld i centrum, kopplat till nattliv och stora mängder folk i rörelse, och det är relativt mycket gatuvåld i utsatta bostadsområden med låg kollektiv förmåga. Huruvida den bristande kollektiva förmågan faktiskt är en kausal orsak till gatuvåldet kan denna studie inte säga, men sambandet håller även när hänsyn tas till mängden gatuvåld under tidigare år.
När det gäller anlagda bränder finns inte något signifikant samband med områdets nivå av kollektiv förmåga. Områden med mycket bränder tenderar att ha en låg kollektiv förmåga, men sambandet försvinner när hänsyn tas till ett områdes fattigdom och liknande. I teorin om kollektiv förmåga behandlas social och ekonomisk utsatthet samt etnisk heterogenitet som två viktiga variabler, men i Malmös fall visar det sig att dessa samvarierar så mycket att det inte går att separera dem. Områden där de boende kommer från många olika delar av världen är också områden där bland annat arbetslösheten och trångboddheten är hög. Dessa områden har också många anlagda bränder, inklusive bilbränder, men det förklaras inte av kollektiv förmåga på bostadsområdesnivå, utan av andra, okända, mekanismer.

Avhandlingens andra huvudfrågeställning fokuserar på hur ett bostadsområde ska definieras. Det görs i två separata studier, en som berör hur stora områden som är lämpliga för att förstå den kollektiva förmågan, och en avseende hur områden bör definieras för att förstå anlagda bränder och kollektiv förmåga. När det gäller sammanhållning och gemensamt agerande för att hantera problem, kollektiv förmåga, noteras att boende som intervjuas i fyra bostadsområden framför allt har förväntningar kring detta på sin gård eller i sitt kvarter, inte i det betydligt större bostadsområdet. Detta bekräftas också av en statistisk analys av en boendeenkät i dessa fyra bostadsområden. Kollektiv förmåga verkar primärt ta plats på ganska små geografiska analysenheter med 1000 invånare eller mindre, snarare än de relativt stora bostadsområden som ofta är utgångspunkt för såväl akademiska studier som samhälleliga förebyggande insatser. Ett liknande fenomen noteras när det gäller anlagda bränder. Dessa förstås bäst genom att studera vad som finns på den specifika plats där det brinner, och bostadsområdets inflytande är som störst om vi utgår från mycket små bostadsområden. Såväl kollektiv förmåga som anlagda bränder förstås bäst utifrån små geografiska enheter. Det kan inte uteslutas att det på en sådan lägre nivå också finns en koppling mellan förekomst av anlagda bränder och nivån av kollektiv förmåga även om en sådan koppling alltså ej finns på bostadsområdesnivå.

Sammanfattningsvis visar avhandlingen att vi bör fokusera på små geografiska enheter för att förstå brott, och att vi kanske då snarast bör prata om utsatta gator eller kvarter snarare än bostadsområden. När det gäller större geografiska enheter går det att förstå våldsbrott utifrån förekomsten av tillit och kollektiv förmåga i ett bostadsområde. Avhandlingens titel, ”Neighborhoods without community”, som översatt till svenska blir ”Bostadsområde utan gemenskap”, syftar på fyndet att bostadsområden inte består av ett socialt sammanhang, utan snarare av många mindre, och att den kollektiva förmågan i vissa områden är låg. Även om dessa områden också ofta präglas av stolthet och ett levande civilsamhälle dominerar problemen. Att vända utvecklingen i dessa områden framstår som en av de viktigaste uppgifterna inom det kriminalpolitiska fältet i Sverige idag. Genom att fokusera på gatan, gården eller kvarteret snarare än stora bostadsområden och stärka de boendes kollektiva förmåga kanske det går att vända utvecklingen. I framtida forskning är det av vikt att gå vidare med mer detaljerade studier av brottsligheten, men även att undersöka om vi kan stärka den kollektiva förmågan, och om detta resulterar i minskad brottslighet.