Spekulationer om professionalisering av mördandet i takt med låg uppklarning

Vikten av att öka uppklarningen av skjutningar är något som jag ofta påpekat i intervjuer, och kostnaden av vår låga uppklarning. Det finns flera sådana kostnader, men en viktig kostnad vilken inte uppmärksammats så mycket är att vi riskerar få en professionalisering av mördandet. Jag skrev precis några tweets på det temat (fulla med felstavningar), men tänkte att det är lika bra att skriva något lite mer utvecklat (och med färre stavfel) här på bloggen också. Sedan jag skrev det här inlägget i fredags har jag fått en massa kommentarer och mothugg, och jag skriver nu, den 25/9e, denna sista (?) uppdatering av inlägget efter att redan ha uppdaterat och korrigerat några gånger. I fredags tänkte jag att det här förvisso är en spekulativ hypotes, men ändå i det närmaste en självklarhet:
Fler erfarna mördare kommer göra den kriminella miljön bättre på att mörda. 

Många tycker dock inte det, eller vill åtminstone nyansera bilden. Huvudargumenten emot hypotesen verkar vara att mer dödande inte leder till bättre förmåga. En fråga som ställs är vad man egentligen lär sig av att ha deltagit i ett mord. Ett relaterat motargument som experter på ämnet också lyft fram är att man förvisso blir mer avtrubbad - och därför kanske har en större sannolikhet att lyckas döda någon - om man redan dödat en gång förut. Men tydligen blir man därefter mindre stabil, slarvigare - och rimligen sämre - för varje person man dödar. Det skulle i så fall innebära att dagens mördare troligen är sämre än gårdagens.

Andra argument som lyfts fram är att det inte handlar om en ökad förmåga att mörda, utan snarare en ökad vilja att döda, eller en kultur som är mer benägen att döda, alternativt att det är polisen som blivit sämre snarare än att de kriminella blivit bättre. Hur som helst, så är kanske detta inte så självklart som jag först trodde att det var. Men jag tror fortfarande att det ligger något i hypotesen, och de indikationer i den riktningen som jag lyfter mot slutet av inlägget känns fortfarande rimliga. Ett motargument - som jag faktiskt inte tror någon har lyft (?) - är dock att skyttarna med tiden blivit betydligt yngre, vilket rimligen borde vara en indikator på att de är mindre erfarna. Med det sagt, så ska jag nedan försöka förklara min hypotes och så får vi väl se om framtida forskning kan indikera huruvida det ligger något i den.

För vanliga mord (och mer generellt för mord förr i tiden) så blir mördare oftast dömda. Cirka 90% av mord som inte sker i gängmiljö klaras upp. Det innebär att ganska få mördare kommer undan och kan mörda igen. Vi får få erfarna mördare. De flesta kommer bara begå ett mord innan de åker in. Några kommer begå två. Mycket få kommer begå fler än två mord (vid separata tillfällen) innan de åker in.

När det gäller mord med skjutvapen, och mer generellt mord med koppling till gängmiljön, är vi däremot nere på cirka 25% av fallen som får minst en person med lagakraftvunnen dom. I många av gängmorden finns det dessutom mer än en person involverade, ibland kan det vara ganska många.  Vi får då väldigt många personer som fått erfarenhet av att delta i ett mord som går fria på våra gator (fria från morddomar i alla fall, många döms nog för vapenbrott, narkotikabrott mm). Det här kommer också att medföra att vissa grupper inom den kriminella miljön och den kriminella miljön som helhet ackumulerar mer erfarenhet att mörda. Även om betydelsen av enstaka mördare som blir bättre kan vara liten kan den sammantagna effekten av erfarenhetsdelning och lärande inom den kriminella miljön bli viktig.

Utifrån några enkla antaganden kan vi räkna på detta. Det här blir såklart hypotetiskt, men kan ge en fingervisning om hur många personer som blivit mer erfarna - bättre eller mer professionella - på att utföra mord vi får i samhället.

Om vi antar att det i genomsnitt deltar tre personer i varje skjutvapenmord, och att det i de fall där minst en person döms i genomsnitt blir två personer dömda, samtidigt som vi kommer att ha cirka 50 (45-47 senaste åren, 48 hittills i år) skjutvapenmord i år kommer detta år att producera cirka 150 personer som får erfarenhet av att delta i ett skjutvapenmord, varav 25 kommer att åka dit för det (till detta tillkommer mycket fler som deltagit i skjutningar/mordförsök). 

Vi får då 125 personer som blivit mer erfarna av att delta i skjutvapenmord som inte fängslas för det i år. Och förra året var motsvarande siffra med 45 skjutvapenmord blir 113 personer, 2020s 47 mord ger  117 och 2019 års 45 ger 113 igen. 
Vi har då sedan 2019 genererat 468 person-erfarenheter av att delta i skjutvapenmord som inte resulterat i fängelsestraff. Det här kommer dock inte att vara 468 personer, eftersom det ofta kommer vara samma personer som deltar i flera mord (och nu har vi som sagt inte ens tagit in icke-dödliga skjutningar i beräkningen, där är uppklarningen ännu lägre). Exakt hur det här fördelas vet vi inte. Men utifrån våra antaganden ovan kan vi fundera på sannolikheten att någon åker dit som deltar i flera mord. Vi antar att den som blir dömd inte kan delta i några fler mord eftersom denne sannolikt får ett straff som gör att hen inte kommer ut inom de fyra år vi här pratar om. 

Utifrån våra antaganden ovan är sannolikheten att åka dit vid deltagande i ett mord 1/6. Att åka dit om man deltagit i två mord blir som påpekats av Rebecca Willén (tack!) inte riktigt 2/6, utan något lägre 11/36 (1 minus 5/6 gånger 5/6), och för tre mord landar vi på 91/216, ungefär 42% risk.
Men, samtidigt är det rimligt att anta att varje mord-deltagande gör personen skickligare på att genomföra mordet och att inte åka dit. Mer erfarna mördare kommer oftare lyckas döda sitt offer, och oftare komma undan rättsväsendet i genomsnitt. Å andra sidan kommer kanske polisen fatta misstanke om att personen är involverad i dödligt våld, vilket kan öka risken att åka dit. 
Hur som helst kommer en sannolikhet på 1/6 och ett antal på över hundra personer per år att generera massor med personer som deltagit i ett skjutvapenmord som inte åkt dit, och en del som deltagit i flera - kanske rentav många. 

468 person-erfarenheter skulle t ex kunna innebära:

1 person med 10 erfarenheter (väldigt skicklig och/eller tursam)

2 med 8

3 med 7

4 med 6

5 med 5

6 med 4

20 med 3

 50 med 2

188 med 1

Det här är såklart rent påhitt, och de faktiska siffrorna ser säkert annorlunda ut. Toppen kanske inte är 10 utan 5. Men poängen gäller ändå. Det är inte otroligt att vi har personer som (under bara de senaste fyra åren) har deltagit i flera mord. Dessa personer kommer att ha lärt sig saker som att inte bli för nervös eller rädd när brottet ska genomföras (se dock nederst i blogginlägget), hur offren ska hittas eller lockas till en plats där det går att döda dem, bli bättre på att träffa med skott, att bedöma var skott ska siktas för att döda, hur man ska undvika rättsväsendet med mera. De kommer att bidra till att den kriminella miljöns ackumulerade erfarenhet av - och enligt min hypotes skicklighet i - att mörda ökar. 

De kommer att bli skickligare med erfarenheten. Och kanske framför allt så kommer deras erfarenhet kunna sprida sig vidare i deras nätverk - och i den kriminella miljön mer allmänt. Det här innebär enligt min mening att vi högst troligen har fått en professionalisering av skjutandet i takt med att vårt skjutvapenvåld ökat kraftigt samtidigt som uppklarningen sjunkit. Som påpekats av Richard Örvall kommer dock en hel del av dessa att också vara offer för skjutvapenvåldet. Och när erfarna mördare dör minskar givetvis den ackumulerade erfarenheten. Totalt sett borde dock den ackumulerade erfarenheten av att mörda öka när uppklarningen är så låg som den är i nuläget.

Allt det här är såklart helt hypotetiskt. Jag har gjort några antaganden och gissat lite. Men det framstår inte som orimligt. Jag tror att detta är ett faktum.
Vi har till exempel fått en kraftig ökning i andelen skjutna som dör, vilket visas i figuren nedan. För några år sen låg vi ganska stabilt på att var fjärde skjuten dog. Vi är nu upp på mer än var tredje. Det kan vara en möjlig indikator på en förändring i den kriminella miljön. Det beror i sin tur troligen delvis på att man oftare använder automatvapen och/eller mer än ett vapen och avlossar fler skott. En annan indikator kan vara att svenska gäng-mördare har dömts för mord i Danmark, Spanien och England de senaste åren. Vi är troligen en netto-exportör av mördare numera, om jag får spekulera vidare.

En annan möjlig indikator är den stora försämringen av polisens förmåga att klara upp dessa brott. Polisens uppklarning av skjutvapenmord mot kriminellt aktiva och skjutvapenmord utomhus låg på cirka 70% på 90-talet, 40-50% i början på 2000-talet och är nu nere på runt 25%. Det skulle kunna bero på skickligare kriminella, men det finns också flera andra förklaringar. T ex blir det svårare för polisen att klara upp mord när de har för mycket att göra (många svårlösta mord). Det kan också vara så att polisen blivit sämre, eller att det ställs högre krav för att nå en fällande dom. 

Det här går också att följa upp på andra sätt. Joakim Sturup visade i en rapport om skjutningar i Stockholm att bara cirka 50% av morden med skjutvapen mellan 2011 och 2018 innefattade någon form av forensisk medvetenhet, t ex maskering, åtgärder kopplat till flyktfordon eller handskar. En uppföljande studie skulle kunna se om det ökat, vilket kan vara en indikator på professionalisering. 

Vad behöver vi då göra åt det? Ja, för att komma åt just detta problem behöver polisen bli bättre på att klara upp brotten. Fler poliser, och särskilt då utredare, hjälper rimligen. Men även områdespoliser och liknande som har bra lokalkännedom kan bidra med utredningar, och med att bygga förtroende för polisen i utsatta områden vilket kan underlätta informationsinhämtning, tips och vittnande.

 
Polisen behöver även bli bättre. Sturup pekade i sin rapport på ett stort utbildningsunderskott. Family liaison officers som håller kontakt med anhöriga till offer är en potentiell framgångsfaktor. Snabba utredningsåtgärder är associerat med högre uppklarning. Polisen kan och bör utveckla sin verksamhet. 

Fler verktyg kan också underlätta. Inte minst har de krypterade appar som polisen fått tillgång till de senaste åren pekat på hur det kan ge polisen ny kunskap och leda till fällande domar. Automatisk nummerplåtsigenkänning är en annan funktion som kan bidra, det var t ex av vikt när Danmark fick till fällande domar mot mördare från ett svenskt gäng. Men allt det måste såklart vägas mot integritet och andra värden i samhället. 

Poängen med detta blogginlägg var egentligen bara att peka på att det - enligt min ringa mening - är troligt att vi har fått en ökad skicklighet vad gäller att döda människor med skjutvapen i vår kriminella miljö. Det är ett problem, och något vi bör förhålla oss till. Det är också en trolig delförklaring till att det är svårt att på allvar lyckas minska skjutningarna.

Addendum: Efter twitter diskussioner med Rebecka Willén och David Bergman som kan psykologi och dödande mycket bättre än mig har jag fått förklarat att första gången man dödar någon kanske kan göra att man blir avtrubbad och får lättare att göra det igen. Men när man dödar fler riskerar det snarast att göra personen till en sämre eller mer slarvig mördare. Det här var - som vanligt - mer komplicerat än det verkade vid en första anblick.

Skjutningar per kommun i Sverige

Polisen redovisar regelbundet skjutningar per månad och region på sin hemsida vilket är en mycket bra service till journalister, forskare och allmänhet. Av naturliga skäl släpar statistiken efter en del, och blir lite missvisande för senaste månaderna, vilket ibland kan ge ganska stora effekter, som när juni 2021 skrevs upp från 28 till 34 skjutningar (och sedan skrevs ner till 33) vilket då förvånade mig.  

Polisens statistik redovisas dock bara per region och månad, och många journalister har de senaste månaderna frågat om statistik per kommun. Det här är något som polisen i Malmö och Göteborg regelbundet redovisar på egen hand, men för de flesta av Sveriges kommuner är det ganska svårt att få klarhet i. 

Eftersom jag nyligen har genomfört en studie över utsatta områden där skjutningar (nov 2016 till mars 2020) var en variabel har jag dock siffror för hur många skjutningar det varit per kommun i det dataset polisen tillgängliggjort. Det finns en del brister med datan, vilket bland annat yttrar sig i att jag efter att ha rensat bort dubbletter och skjutningar utan information om platsen har för få skjutningar registrerade 2016-2017 och för många 2018-2019 jämfört med det som redovisas på polisens hemsida. Sammantaget har jag t o m februari 2020 1025 användbara skjutningar medan hemsidan redovisar 1055. Datan är inte perfekt, men på en övergripande nivå ger den nog en hygglig bild av hur många skjutningar olika kommuner hade under tidsperioden.

Jag har nu sammanställt antalet skjutningar per kommun från november 2016 till 13 mars 2020. 

Mer än hälften (151 av 290) av kommunerna har 0 skjutningar under tidsperioden. Ytterligare 56 har 1 skjutning. Endast 20 har 10 eller mer. Det här hänger också till stor del samman med befolkning, där små kommuner tenderar att ha 0 eller ett fåtal skjutningar, medan större kommuner oftare har ett högre antal.

Malmö har högst antal (men som tidigare rapporterats en tydligt fallande trend). Därefter följer Stockholms stad, som trots sin 3 gånger högre befolkning under tidsperioden hade ungefär lika många skjutningar som Malmö. Sedan kommer ett hopp ner till Göteborg följt av Uppsala. Helsingborg är femte värst, följt av Eskilstuna, Västerås och Huddinge som är de enda av övriga kommuner som i detta dataset har 20 eller fler skjutningar (se längre ner för hela listan på kommuner med 10 eller fler skjutningar, och ännu längre ner för en analys av alla kommuner med 5 eller fler i relation till folkmängd). 

Om jag istället räknar per invånare (år 2018) förändras vilka kommuner som är "värst" snabbt. Malmö är fortfarande hårdast drabbat med 0.47 skjutningar per 1000 invånare - men följs sedan av Ljusnarsberg och Jokkmokk som vardera haft två skjutningar men har liten befolkning. Därefter kommer Sorsele och Dorotea, som har en skjutning vardera, men ännu lägre befolkning. Därefter följer två mellanstora städer, Sigtuna (0.38) och Landskrona (0.37). På kartan blir de stora Norrlandskommunerna med mycket få skjutningar, men låg befolkning och stor area väldigt framträdande. Malmö längst ner i söder är svårt att urskilja.

Eftersom detta dock blir lite missvisande då kommuner med liten befolkning som har enstaka skjutningar får stort genomslag har jag valt att fokusera på de kommuner som hade minst 10 skjutningar under tidsperioden vilka redovisas nedan (se längst ner för hela listan). Uppsala, Helsingborg, Eskilstuna, Järfälla och Huddinge följer då. För hela Sverige är nivån på 0.1 skjutningar per 1000 invånare under den studerade tidsperioden.

Av samtliga städer kommer Stockholm på 34e plats, Södertälje 35e, Sollentuna 36e och Botkyrka 37e. Göteborg är på 39e plats. Men det här handlar som antytts ovan till stor del om små kommuner med enstaka skjutningar - om vi exkluderar alla med färre än 10 som ovan blir det plats 11, 12, 13, 14 och 15 för de ovan nämnda Stockholmskommunerna och Göteborg. Utifrån grafen ovan kommer Halmstad näst därefter, sedan Västerås innan de ovan nämnda kommunerna i Stockholmsområdet och Göteborg följer. 

Att flera stora Stockholms-kommuner ligger så nära varandra i nivå per invånare fick mig att titta lite närmare på det. Värst i Stockholm är Upplands-Bro, med 7 skjutningar och 0.24 per 1000 invånare. Men om vi fortsätter med de som har 10 eller fler skjutningar så ser det ut så här per capita: 

Det är väldigt liknande nivåer. Kan det möjligen handla om just att Stockholm som region blir ganska likartat eftersom kriminella nätverk i regionen finns nära varandra, och därmed påverkar - och påverkas av varandra vad gäller konflikter och normer kring vapenanvändning? Det vet vi såklart inte, men det är en intressant tanke. Finns säkert många andra förklaringar också dock, inte minst slumpen. Genomsnittet för hela Stockholms tätort som omfattar 12 kommuner är något lägre, 0.138.

Som nämnts ovan finns det brister i datan, och det här kan inte ses som någon fullständigt exakt bild av hur många skjutningar som varit i olika städer. Det är också mycket möjligt att det finns mer felaktigheter i vissa kommuner - spontant låter det t ex som ganska lite att Södertälje haft 15 skjutningar och Botkyrka 14. Det kan i framtiden kontrolleras mot Stockholmspolisens eget skjutningsregister som håller hög kvalitet, och motsvarande kan också göras för Malmö och Storgöteborg där polisen har järnkoll. 

Men för en nationell bild är det här nog vad som kan åstadkommas i nuläget, och någon fingervisning ger det nog i alla fall. Vilka hade trott att Sigtuna skulle sticka ut så? Och nog är det lite förvånande att Stockholm där vi senaste veckorna haft flera mord bara var 11e värst i landet per capita under den tidsperioden (om nu inte datan är särskilt missvisande i just Stockholm)? 

Här ska det dock nämnas att om vi bara hade studerat de senast två åren hade Stockholms position försämrats då Stockholmsregionen har haft en väldigt stor andel av skjutningarna de senaste åren. 

 Kommuner med minst 10 skjutningar under tidsperioden ordnade efter antal skjutningar per 1000 invånare. 

Det verkar inte finnas något samband mellan en kommuns storlek och hur många skjutningar per invånare kommunen har i detta dataset heller. I grafen nedan har jag tagit alla städer med minst 5 skjutningar och plottat deras nivå av skjutningar per invånare mot kommunens invånarantal. Det finns i princip inget samband. Stockholm och Göteborg har ungefär samma nivå per capita och syns längst till höger respektive näst längst till höger. Strax till vänster, men på ett betydligt högre nivå har vi Malmö. Sen hoppar vi ner och lite mer till vänster för Uppsala. Bland städerna under 200 000 invånare ser det hela oorganiserat ut, inga tydliga samband alls. Här ska det dock påpekas att det kan svänga snabbt och vara stora fluktuationer eftersom det handlar om så låga tal. Linköping som t ex är femte största stad men som i denna data endast har 8 skjutningar, och 0.05 per 1000 invånare, har ju under denna sommar drabbats hård med tre skjutvapenmord sedan i maj. 
Det är svårt att dra några tydliga slutsatser. Men sambanden med befolkning ser åtminstone inte ut att vara särskilt starka. 

Skjutningar, utsatta områden och öppen drogförsäljning

För ett par år sen gjorde jag tillsammans med Joakim Sturup, Amir Rostami, Mia-Maria Magnusson, Kim Nilvall och Ardavan Khoshnood analyser av den rumsliga och tids-rumsliga kopplingen mellan skjutningar, utsatta områden och platser med öppen drogförsäljning. Studien är nu publicerad i Journal of Policing, Intelligence and Counterterrorism - och det är därför dags för en populärvetenskaplig sammanfattning. 

Studien bygger vidare på våra tidigare studier om var och när det skjuts samt hur risken för nya skjutningar på en plats är förhöjd efter en första skjutning. Kort sammanfattat så visade vi då att det är väldigt mycket skjutningar i vissa områden - som till stor del sammanfaller med våra utsatta områden - samt att risken är ungefär fyrdubblad för en ny skjutning i närheten under de närmsta veckorna efter att en skjutning inträffat. Det är ett fenomen som kallas nära-återkommande mönster (near repeat patterns) och som påvisats för en mängd olika brott, bostadsinbrott, personrån och terrorattacker i Irak till exempel. För bostadsinbrott brukar det uttryckas som att "om din granne har haft inbrott löper du själv en förhöjd risk att drabbas" - men exakt hur det ser ut varierar såklart mellan olika brottstyper. 

Det där var intressanta fynd - men samtidigt var det en ganska grovmaskig analys. Visst att risken ökar kraftigt för en ny skjutning, men risken för att en specifik plats ska få en skjutning är ju i utgångspunkten så låg att även en stor ökning fortfarande landar i en ganska liten risk. Så hur användbart var det egentligen för polis eller andra aktörer som vill arbeta mot gängvåldet?

Metod och data

För att hantera det problemet - och för att mer allmänt få en bättre förståelse för var och när det skjuts har vi i den nya studien gjort lite mer detaljerade analyser. Framför allt så har vi nu explicit tagit med det polisen definierar som utsatta områden, samt lagt till information över var polisen upplever att det förekommer öppen drogförsäljning. Öppen drogförsäljning har länge varit diskuterat som en högriskplats i relation till skjutningar och följdskjutningar i litteraturen, men det är få som direkt studerat det - och det finns nästan ingenting om det i Europa. 

För öppen drogförsäljning har vi två olika data-set, som båda bygger på var polisen anser att/upplever att det förekommer öppen drogförsäljning. Det ena data-setet togs fram som ett pilotprojekt med polismyndigheten 2017 där vi i denna analys fokuserar på Malmö, och det andra är framtaget av polisens region Stockholm där Mia-Maria Magnusson som är polis och samtidigt doktorerar i kriminologi har varit drivande. De mäter lite olika saker - Magnussons data utgår från var ett lokalpolisområde anser att det finns varaktiga platser med öppen användning och försäljning av droger som upplevs som problematiskt. Det fångar då upp ganska stora ytor där det över tid funnits en etablerad drogscen. Den mest kända är väl Sergels torg i Stockholm, men totalt 48 platser identifierades i polisregion Stockholm under 2017. 

Det andra data-setet har en mer detaljerad, men också mindre stabil, inriktning. Där satt vi ner med områdespoliser i respektive område och ritade in på en karta exakt var de ansåg att det fanns problem med öppen drogförsäljning. Det blir då mycket fler - och mycket mindre - platser, som också är mer varierande över tid. För Botkyrka hade vi under 2017 data från båda metoderna - vilket visas på Figur 1 nedan. Cirklarna är de stora stabila öppna drogscenerna (Fittja och Alby), de orangea ytorna är mer specifika platser där polisen då upplevde att det förekom drogförsäljning. Som vi kan se finns det en samvariation - de båda cirklarna har en massa orange. Men det finns också skillnader - tydligast i detta fall utifrån att Hallunda-Norsborg i 2017 års version inte ansågs ha någon öppen drogscen men ändå har en massa orange. 

Figur 1. Två olika sätt att mäta var polisen upplever att det finns problem med öppen drogförsäljning. 

Vår studie utgår från platser med öppen drogscen i Stockholms län och specifika platser med öppen drogförsäljning i Malmö kommun. Vi har sedan räknat på hur många skjutningar per kvadratkilometer det är på drogplatser i och utanför utsatta områden och hur det förhåller sig till skjutningar på andra platser. 

Huvudnumret är dock att försöka beräkna hur många skjutningar som följer efter en första skjutning inom olika tidsramar och olika stora geografiska ytor. Om en första skjutning sker på en plats med öppen drogförsäljning, hur många skjutningar följer då den inom x veckor och y meter? Och hur förhåller det sig till hur det ser ut på andra platser?.

Resultat

Resultaten är rätt tydliga. Det är mycket mer skjutningar vid platser med öppen drogförsäljning än på andra platser. Och det är mycket mer skjutningar i utsatta områden än på andra platser. Kombinationen av öppen drogscen och utsatt område i sin tur har de högsta nivåerna - särskilt i Stockholm där kombinationen är mer än dubbelt så utsatt som en av variablerna i sig. De beräkningarna är dock per area - eftersom vi inte har befolkningsdata för platserna med drogförsäljning - vilket innebär att det i Malmös fall finns åkrar - och i Stockholms län dessutom massor av skog. Det finns helt enkelt en massa platser där det inte är några människor - vilket gör att siffermässiga jämförelser som "100 gånger mer skjutningar på öppen drogscen i utsatt område jämfört med resten av Stockholms län" blir missvisande. I en mer rättvis jämförelse jämför vi de platser i Malmö som har flest lokalbusspassagerare (i praktiken centrum inklusive krogområden) med de platser som har drogförsäljning i utsatt område. Det är då 12 gånger mer skjutningar på platserna med drogförsäljning i utsatt område. 

Samtidigt är det viktigt att understryka att de flesta skjutningarna inte sker på högriskplatserna. I Stockholm är det till exempel 26% av skjutningarna som sker vid öppen drogscen. Det är mycket mer än förväntat givet att öppna drogscener utgör en pytteliten del av regionen, men det är fortfarande en minoritet av alla skjutningar. 

Hur ser det då ut med risken för följdskjutningar på de platserna jämfört med andra platser? Jo, som vi trodde är det mycket fler följdskjutningar om den första inträffar på en högriskplats. Vi testar en rad olika kombinationer av avstånd i tid (14 dagar, 28 dagar) och rum (200-400-600 meter) och i samtliga fall finner vi att det är betydligt högre sannolikhet för en ny skjutning om den första skjutningen var vid en högriskplats. Inom 400 meter och 4 veckor från en första skjutning är det till exempel 0.23 följdskjutningar om den första skjutningen var vid drogscen i utsatt område, men bara 0.05 om den första skjutningen skedde på annan plats. I Malmö är skillnaden mellan högriskplatser och andra platser lägre - men alla värden är högre. Motsvarande som ovan är 0.4 och 0.16. Detta beror på att den data vi använde i denna studie gick fram till år 2017 - när Malmös skjutvapenvåld var nära sin topp och låg klart högst i Sverige. Sedan dess har skjutningarna i Malmö minskat i antal, medan Stockholm hade en kraftig ökning av skjutningar under 2020. 

Figur 2. Följdskjutningar i Stockholms län baserat på om första skjutning varit vid drogscen i utsatt område eller inte. Värden anges för inom 2 eller 4 veckor, samt inom 200, 400 eller 600 meter.

Diskussion och slutsats

Det är väldigt starka koncentrationer av skjutningar till platser med öppen drogförsäljning i utsatta områden, och det är också en ganska hög risk för en ny skjutning på en sådan plats efter en första skjutning. Det innebär att det enlig min mening är rimligt med riktade åtgärder kort i tid efter en skjutning på en sådan plats. Det här görs ofta också, normalt under några dagar inom ramen för trygghetsskapande åtgärder och utredningsinsatser - och åtminstone i Malmö görs det också under lite längre tid för att försöka förhindra följdskjutningar. 

Samtidigt ska detta inte tolkas som att det är drogförsäljningen i sig som orsakar skjutningarna. Det kan vara så, men den enklaste förklaringen är kanske snarast att de platser där det säljs droger i utsatta områden frekventeras av de kriminella nätverk som skjuter - och blir skjutna. Samma nätverk är också inblandade i drogförsäljningen, men utan fördjupade analyser ska man nog vara försiktig med att dra slutsatsen att skjutningarna är på grund av drogförsäljningen. 

Det kan finnas viktiga anledningar att arbeta mot den öppna drogförsäljningen dock - inte minst för att den påverkar många boende. I Stockholms stads trygghetsmätning 2017 var det t ex 42% av invånarna i utsatta områden som upplevde att öppen handel med droger var ett litet eller stort problem. I de tre särskilt utsatta områdena, Husby, Rinkeby och Tensta, var det 67% av invånarna. Öppen drogförsäljning kan sända en signal om laglöshet och är därmed ej önskvärt. Dessutom finns det ett egenvärde i att försöka reducera brottsvinsterna de kriminella nätverken kan göra. 

Samtidigt är det viktigt att betona att den internationella forskningen om tillslag mot drogmarknader pekar mot att det snarare ökar våldet än minskar det. Min kollega Kim Møller har också dragit liknande slutsatser utifrån sina analyser i Danmark. Om målet är att minska våldet kan det därmed vara kontraproduktivt att slå mot drogmarknaden - åtminstone på kort sikt. 

Det hela är, som vanligt, inte helt enkelt. Men nu vet vi i alla fall att den typen av platser har väldigt mycket skjutningar, och att de ganska ofta ser följdskjutningar efter att en första skjutning inträffat. En pusselbit i taget får vi lägga hela pusslet. 

 

Helikoptrar och evidensbaserat polisarbete i Sverige

 Jag har tillsammans med mina kollegor Kim Nilvall och Johan Kardell vid polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA) fått en ny studie publicerad - The Helicopter Pilot - Swedish Hot Area Policing From Above. 

Studien handlar om ett försök att förebygga anlagda bilbränder under den period då det tenderar att vara flest anlagda bränder - perioden från strax innan skolstart och första månaden av höstterminen. Detta har varit en tid med anlagda bilbränder under många år, och polisen har på flera sätt försökt ha beredskap för - och infört åtgärder mot - det utan större framgång. År 2018 brann det uppemot hundra bilar på en dag i västra Sverige, vilket väckte stor uppmärksamhet och ökade trycket på att göra något åt problemet. 

Under våren 2019 fördes en diskussion på NOA om hur problemet skulle kunna angripas och hur den nationella nivån skulle kunna stötta lokalpolisområdena samt hur det skulle kunna kopplas till en mer generell utveckling mot att arbeta mer evidensbaserat. Polisflyget hör till NOA, och ett förslag om att testa användning av helikoptrar för att patrullera platser med mycket bränder föreslogs. Det bygger på forskning om att polispatruller på platser med mycket brott - hot spot policing - är en väl etablerad metod som kan minska brott, samt på ett fåtal gamla studier som visat att helikopterpatruller kunnat förebygga bostadsinbrott. Detta sågs också som ett sätt att börja arbeta mer evidensbaserat i svensk polis, det vill säga att utgå från studier, testa metoder - och utvärdera resultatet av dessa metoder. 

En analys gjordes av var i Sverige det brukar vara mycket bilbränder, och flera möjliga regioner som hade kunnat vara lämpliga att göra försöket i identifierades. En polisregion tackade ja till införandet, region syd, och en fördjupad analys gjordes av var det brukar vara mycket bilbränder, samt på vilka tider dessa tenderar att inträffa. Utifrån det togs kartor och ett ungefärligt schema fram för när helikoptrarna skulle flyga med utgångspunkt i att flyga på tider lite innan förväntade tidpunkter för bränder - samt med begränsningar om att inte flyga sent för att inte störa de boendes nattsömn. Till skillnad från traditionell hot spot policing som riktar sig till små, specifika platser - oftast med fotpatruller - kan en helikopter se och ses från ett stort område, och det handlar därmed snarare om "hot area policing" istället för "hot spot policing". 

Projektperioden var satt till sex veckor, och polishelikoptrar var tänkta att flyga när de hade tid över för projektet. Vi följde sedan upp det genom att jämföra utvecklingen av bilbränder i de städer som omfattades av helikopterpatruller med andra städer som har höga nivåer av bilbränder. Det visade sig att det var färre bilbränder än tidigare både i de städer där helikoptrarna flög och i andra städer. Minskningen var stor, och ungefär lika stor i båda fallen. Beslutet att testa metoden verkade därmed inte ha någon effekt. 

Men, bara för att det bestäms att helikoptrar ska patrullera i sex veckor behöver det inte betyda att så faktiskt sker. Vi fick tillgång till satellit-data över var helikoptrarna faktiskt varit, och det visade sig att de mestadels flög i början av tidsperioden (Figur 1, massor av markeringar i början av perioden, blir sedan allt glesare). Under senare delar av tidsperioden var det mycket lite helikopter-tid på de utpekade platserna.  Nästa fråga blev då huruvida vi kunde se färre bilbränder på de dagar när helikoptern faktiskt varit på plats?

Figur 1. Antal minuter per dag med helikopterpatrull. 

I analysen jämförde vi således antalet bilbränder per dag på dagar med helikopter kontra dagar utan helikopter, och kontrasterade det mellan de städer som deltog i projektet kontra andra städer som brukar ha mycket bilbränder. Som kan ses i Figur 2 var det mindre bilbränder per dag under de dagarna i alla städerna - inklusive i de städer som inte hade några helikoptrar. Som synes vid jämförelse av blå vs röd stapel för de två sista kolumnerna i grafen (Treatment total och Control) var minskningen lite större på platser med helikoptrar, men den var inte stor nog för att bli signifikant (p=.23). Den första kolumnen som visar Malmö uppvisar också den största minskningen för brinnande bilar, men inte heller den är signifikant (p=.07). Slutsatsen är alltså att vi inte ser någon signifikant effekt av helikopterpatruller på bilbränder. 

Figur 2. Anlagd bilbrand per dag med och utan helikopter-närvaro. 

Även om vi i vår studie alltså inte kommer fram till att detta pilotprojekt har haft någon effekt är detta goda nyheter för polismyndigheten. Det här var ett försök att arbeta mer evidensbaserat, att faktiskt försöka ta reda på om något som görs får en effekt. Detta görs alldeles för sällan i svensk polis, och varje steg i den riktningen som tas är enligt min mening en framgång. 

Som påpekats av en av de vetenskapliga granskare som kommenterat studien kan det också vara så att det finns en effekt av helikoptrarna - punktestimatet är exv -0.43 för dagar med helikoptrar - men vi har för låg statistisk kraft för att kunna identifiera det. Med en större studie, eller fler brottstyper inkluderat, kan den statistiska kraften utökas för att få en säkrare bild av huruvida polishelikoptrar kan bidra till att avskräcka från brottslighet. En fördel med att lägga till fler brottstyper till analysen är i så fall också att det kan göras utan nya försök - för att flyga helikoptrar över bostadsområden uppfattas inte sällan som störande för de boende, och är inte något som bör göras i onödan. 

Kameraövervakning i utsatta områden - påverkan på brottslighet och brottsuppklarning

Min studie om kameraövervakningen i nordöstra Göteborg (Angered) har nu accepterats för publicering i Nordic Journal of Criminology , och jag ska därför försöka att kort redogöra för vad den visar här på bloggen. Jag kommer att fokusera på det mest positiva resultatet - att våldsbrotten minskat - först, men läs vidare för allt det andra längre ner i inlägget. 

Bakgrund

Forskning om kameraövervakning internationellt visar tydligt att det kan minska brottslighet, men att det framför allt gäller planerade brott som stölder och narkotika. Våldsbrott verkar inte påverkas. Det här är ganska rimligt, tjuven tänker rationellt och fokuserar på stölder där risken för upptäckt är lägre - medans våldsverkaren är impulsiv och agerar i stunden. 

Men det går också att tänka sig att det är olika, beroende på platsen och sammanhanget. Ett sådant exempel är att det kanske fungerar lite annorlunda på platser som domineras av kriminella gäng som säljer narkotika öppet och är inblandade i grovt våld - där typfallet på en sådan plats är runt torgen/centrumen i våra utsatta områden. 

En studie av Karl Kronkvist, Sara Nordqvist och Anna-Karin Ivert av kameraövervakningen i det utsatta området Södra Sofielund i Malmö noterade ett sådant samband. Egendomsbrotten minskade inte, men möjligen våldsbrotten. Och polisanmälningar om narkotikabrott ökade. De tolkade det som att kameraövervakningen bidrog till att göra polisens arbete mot den öppna drogförsäljningen mer effektivt, vilket driver upp mängden polisanmälningar även om inte själva narkotikabrottsligheten påverkas. Det påverkar de kriminella nätverken på platsen och därmed också indirekt våldsnivån. 

Kamerorna i Göteborg Nordost

Jag har nu följt upp detta genom att följa utvecklingen av brott i Hjällbo, Hammarkullen och Bergsjön i Nordöstra Göteborg. Under 2018 installerades totalt 28 kamerapunkter runt torgen i dessa tre områden. De flesta kamerapunkterna består av fem kameror, där fyra täcker 360 grader och den femte är en rörlig kamera. Jag har utgått från de platser som nås av kamerorna och räknat dessa som övervakade (Figur 1: Röd), och allt annat som oövervakat. Jag jämför brottsligheten innan och efter att kameror sattes upp vid de tre torgen, med utvecklingen vid torg i de andra utsatta områdena i Göteborg (Blå). För att se om brottsligheten flyttar tar jag också hänsyn till omgivningen runt torgen (Skuggad Röd/Blå). 

Figur 1. Kameraövervakade områden, kontrollområden, samt förflyttningsområden. 

Brottslighetens förändring

För våldsbrott var det i princip identiska nivåer och trend för kontrollområdena tillsammans som i kameraområdena tillsammans, och jag identifierar därför vilken inverkan kamerorna verkar ha haft genom en difference in difference analys. Resultatet visar att det är cirka 0.6 färre våldsbrott per månad på de tre kameraövervakade torgen. Det här låter måhända lite, men det ska noteras att det inte sker så otroligt många våldsbrott på specifika platser. I siffror handlar det om en minskning med mer än en tredjedel. 

Jag genomför också flera analyser för att testa huruvida brottsligheten flyttade eller om kamerorna till och med bidrog till att minska brottsligheten i närheten. Kontentan av de analyserna är att det totalt sett var en minskning av brottsligheten både där kamerorna sattes upp och i omgivande delar av bostadsområdena - men det varierade lite hur det såg ut mellan de tre områdena. I Hammarkullen pekar alla pilar i rätt riktning, i Hjällbo ser det däremot inte så bra ut. Det här skulle kunna indikera att kamerorna haft olika inverkan i de områdena, men det ska då betonas att osäkerheten blir väldigt stor när specifika områden studeras. En av slutsatserna jag drar av denna studie blir därför (vilket även Karl Kronkvist påpekat) är att vi borde göra mycket större studier, varför inte av alla polisstyrda kameror i hela landet?

För egendomsbrott (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse, mordbrand) syns det ingen positiv effekt däremot. De brotten har förvisso minskat på de kameraövervakade torgen, men minskningen är ännu större på de torg i utsatta områden som inte fick kameraövervakning. Här var heller inte trenderna parallella innan övervakningen infördes, och jag använder därför andra metoder för att jämföra förändring och förflyttning (Weighted Displacement Difference och Weighted Displacement Quotient).

Uppklarning av brott?

Det finns betydligt färre studier kring hur kameraövervakning påverkar brottsuppklarningen, samtidigt som det är fullt rimligt att tänka sig att det blir lättare att utreda brott om det finns bra kamerabilder. I Sverige har BRÅ studerat frågan avseende kamerorna på Medborgarplatsen och Stureplan, och fann då att kamerorna hade avgörande betydelse för domar i rättegång - men bara i ett fåtal fall. 

Jag har inte tillgång till några personuppgifter, och har enbart utgått från huruvida andelen brott med en identifierad misstänkt ökade på de platser som fick kameror relativt andra platser. Det gjorde det. 

Men det är så få fall att det inte blir statistiskt signifikant. Om vi kommer ihåg att siffrorna för minskning av våldsbrott ovan var låga, så är det såklart ännu lägre nivåer av uppklarade våldsbrott. Om vi tolkar den icke-signifikanta förändringen på uppklarning av våldsbrott som verklig (vilket vi inte bör göra) så handlar det om att de 28 kamerapunkterna är associerade med ca 4 fler uppklarade fall av misshandel eller personrån per år. För egendomsbrott är det bara enstaka procent av brotten som klaras upp - även om brotten sker på kameraövervakade platser. Det här beror troligen på att de flesta brotten av den typen (cykelstölder, bilinbrott, skadegörelse) knappt utreds över huvud taget, medans kamerorna kan få stor betydelse vid exv skjutningar eller mord då större utredarresurs tillförs ärendet. Min slutsats av det hela blir därmed att det kanske vore värt att testa om det är värt att utreda fler av de brott som sker på platser som ändå är kameraövervakade, om inte annat för att ta reda på om det är värt besväret. 

Slutsats

Kamerorna i nordöstra Göteborg verkar ha bidragit till att minska våldsbrottsligheten, och de är också uppskattade av polisen, som också upplever att de har bidragit till en ökad trygghet. Däremot har det inte haft någon positiv effekt på egendomsbrotten, och ingen tydligt identifierbar effekt på uppklarningsprocenten. Att resultaten är mer positiva för våldsbrott än för egendomsbrott är tvärtemot vad den internationella forskningen påvisat, och en hypotes är att det kan bero på att kamerorna påverkar bostadsområden med starka lokala kriminella nätverk annorlunda än de påverkar andra typer av platser. 

Effekterna av kamerorna är inte heller gigantiska, och det kan därför resas frågetecken kring hur kostnadseffektivt det är utifrån de parametrar som här har studerats. Däremot kan det finnas andra effekter av kameror också, t ex på polisens arbetsmiljö, vilket ibland brukar lyftas fram. För att få en bättre bild av hur kameraövervakning påverkar lokalsamhällen, polis och brottslighet skulle det vara nyttigt med en stor nationell studie av alla polisens kameror där olika perspektiv på frågan kan belysas. 

Vad vet vi om effekterna av orossamtal?

För exakt fyra år sedan blev jag kontaktad av polisen i Malmö som undrade om det finns någon forskning om orossamtal. Jag sammanställde då det jag hittade, och har sedan dess uppdaterat sammanställningen med ojämna mellanrum, senast i oktober 2019. Sammanställningen har aldrig publicerats, men många är och har varit intresserade, och jag blir nu kontaktad av myndigheter och forskare som via andra myndigheter eller forskare hört talas om sammanställningen. Jag känner därför att det kan vara läge att göra den offentligt tillgänglig, och varför då inte lägga den här på bloggen.

I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske minskar brottslighet, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.

Bekymrings- eller orossamtal

Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?

Orossamtal eller bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott  och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän (Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling (Politidirektoratet 2011).

Ett upplägg som föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.

Ett samtal med föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det, samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får vara ute (Politidirektoratet 2011).

I en avslutande del av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen.  Här informeras också om polisen anser det nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett avslutande samtal mellan polis och social ensamma.

I Gran (2017) diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29) noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av föräldrar och barn.

Den andra typen handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder, alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.

Gran noterar intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen då de ej är straffmyndiga.

Orossamtalen som grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar till polisen. 

Det betonas att det är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller behandlande roll (Politidirektoratet 2011).

Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).

Den metod som testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15 minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning konstateras avslutas ärendet.

I Trelleborg har bekymringssamtal använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik (Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].  

I Danmark har metoden använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766 bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen 2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal (Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i statistiken.

I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en positiv utveckling (Pederssen 2013).

Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen 2013).

I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig, till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan få. (Pederssen 2013)  

En ovan  nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388 ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år, med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.

Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än bland de över 15.

Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på högerextremister än islamistiska extremister.

Effekt på brottslighet

En variant av orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48 (Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år, undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108 barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200 barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet. Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att dra någon slutsats kring detta. 

I Anderssons (2010) rapport nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).

I en utvärdering av Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011).  Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7 av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010). Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58 som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter. Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet. Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under 15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant (p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen i Skärholmen hade någon effekt eller ej. 

Vid tiden för Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal (Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214 barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012 men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre signifikant. (Pederssen 2013)

I en sekundär analys tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn, Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).  

Det ska här också noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa resultatet i form av en effektmätning.

Sammanfattningsvis kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3]. Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på en mycket avgränsad population (Olsen 2011).

Andra effekter – upplevelser av metoden

Flera utvärderingar har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs. I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden (Stockholms stad 2011).

I Trelleborg noteras att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)

I utvärderingarna från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)

Från Norge framhålls det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).

Det går också att tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal. 

Slutsats

Bekymringssamtal är en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.

---

Referenser

Andersson, K. (2010). Slutrapport om brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.

Brottsförebyggande rådet. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800029937/1371914735126/aslan-48.pdf

Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.

Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.

Olsen, T. (2011). Nynasitiske miljöer. En studie om tillslutnings- och exitprosessene.Mastergradsoppgave i sosialt arbeid. Universitet Stavanger. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&ved=0ahUKEwiBmvPb_cnLAhUkIJoKHbkjA6wQFggtMAI&url=http%3A%2F%2Ffido.nrk.no%2F1ac3a2b33938cd484e0bda78753c9d962b4a7fbb81fa2a53f0bd32d221cbebfc%2FMasteroppgave%2C%2520Tom%2520Olsen.docx&usg=AFQjCNFVWmpKGmbLhpyn3ekdlPOuYe_U6g&sig2=_gCMi0JPgq2nqhcstj5vFQ&bvm=bv.117218890,d.bGs&cad=rja

Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf

Politidirektoratet (2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf

Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf

Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.

Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011, Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf

---

[1] Barnevernet på norska.

[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad Andersson återberättar.

[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av rapporten. (Pederssen 2013).