I måndags släppte Malmö stad nyheten att den anmälda brottsligheten i staden är nere på en rekordlåg nivå. Brottsanmälningar per invånare har minskat fem år i rad och är nu lägre än 1996 då BRÅ började mäta. Det ska direkt sägas att det är långt ifrån säkert att detta betyder att brottsligheten faktiskt minskat. Det kan t ex hända att fler har blivit rädda att anmäla brott eller tappat förtroende för polisen vilket kan påverka anmälningsbenägenheten. Det vet vi dock inte, och utgångspunkten bör vara att det är positivt om den anmälda brottsligheten minskar.
Rekordlåg nivå på brottsligheten i en stad som för bara några veckor sedan sades riskera "stämplas med öknamnet Sveriges Chicago" hade kunnat vara en nyhet i lokalmedia. Kanske till och med i riksmedia, i relation till hur staden ibland påstås användas som exempel på hur invandring påverkar samhället och brottsligheten.
Så var dock inte fallet, åtminstone inte vad jag kunnat se (kontakta mig gärna om jag missat något). Sydsvenskan publicerade i förrgår en liten notis i papperstidningen som jag hittar via retriever, en re-write av pressmeddelandet Malmö stad skickade ut. På webben hittar jag inget. Ingenting i P4 Malmöhus. Ingenting i Sydnytt. Ingenting i Skånska Dagbladet. Det handlar inte om att det inte rapporteras nyheter från Malmö, det senaste dygnet har t ex Skånska Dagbladet rapporterat från Malmö om ett inbrott på en skola och om att vakter sätts in på natt-café för EU-migranter. När jag letar nyheter om det upptäcker jag dessutom att P4 Kalmar verkar se ett nyhetsvärde i att stölder och inbrott minskar enligt motsvarande statistik. Jag har via twitter kontaktat lokalmedia och frågat om detta, men den enda som svarade var Sydnytt som säger sig ha missat pressmeddelandet.
Enligt min mening är den här typen av nyheter viktiga att rapportera om, inte minst i relation till att det är många som oroar sig för brottsligheten i samhället. Förra året uppgav 69% av svenskarna att de tror brottsligheten har ökat i Sverige de senaste tre åren, när den mesta datan pekar mot att brottsligheten varit relativt oförändrad eller till och med minskande för de flesta brottstyper. Motsvarande trend har också noterats i Storbritannien, där folk tror att brottsligheten ökar när den i själva verket minskar. Även om det här blir av intresse att notera att brottsligheten kanske faktiskt ökade förra året som jag bloggade om häromveckan så har den övergripande trenden över en längre tid varit att stora delar av brottsligheten minskar samtidigt som befolkningen tror att den ökar. Det här är lite av ett folkbildningsproblem, och det underlättas knappast av att ingen rapporterar om "rekordlåg nivå på anmälda brott" i staden Malmö. När media kontinuerligt rapporterar om enskilda brott, som ovan nämnda inbrott i en skola, men inte gör någon nyhet av den övergripande trenden med minskande brottslighet kanske det inte är så konstigt att många tror att brottsligheten ökar.
fredag 30 januari 2015
tisdag 13 januari 2015
NTU 2014 - vad är egentligen nyheten?
Idag har BRÅ presenterat Nationella TrygghetsUndersökningen (NTU) för 2014. I sitt pressmeddelande fokuserar BRÅ på att belysa viktiga förändringar i svenskars upplevelser sedan 2006. Störst fokus läggs vid ökat förtroende för rättsväsendet, med den intressanta twisten att det är bland tonåringarna som flest har förtroende för polisen. Det noteras också att tryggheten ökar, samt att andelen svenskar som tror att brottsligheten ökar kraftigt har minskat. Allt detta är bra och intressant - men är det verkligen nyheten med NTU2014?
När det gäller förtroendet för rättsväsendet så finns följande graf med i NTU2014 (BRÅ 2015: 124) som visar utvecklingen över tid.
Som vi kan se ökade förtroendet för rättsväsendet mellan 2006 och 2010-2011. För att därefter ha legat ganska stabilt. Avseende förtroende till polisen ökade det 2006-2011, minskade till 2012, och har därefter legat stilla. När det gäller otrygghet är mönstret liknande, nedan ser vi oro att utsättas för brott (BRÅ 2015: 97).
Otryggheten minskade tydligt fram till cirka 2011, men har inte förändrats nämnvärt senaste två åren.
Som jag ser det är det väldigt bra att allmänheten blir informerad om att tryggheten har ökat och att brottsligheten har minskat under de sista 10 åren. Men det är knappast en nyhet i NTU 2014. Det högsta nyhetsvärdet i NTU 2014 som jag ser det är snarast att fler anger sig ha blivit utsatt för brott mot person år 2013. I grafen nedan (BRÅ 2015: 38) visas utvecklingen sedan 2005.
Nästan alla staplar pekar uppåt för år 2013 - och faktum är att vi i tabellen (BRÅ 2015: 35) kan utläsa att den totala rapporterade utsattheten för brott mot person är den högsta sedan år 2005. År 2013 angav 12.7% av de tillfrågade att de blivit utsatta för misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Under den föregående femårsperioden var motsvarande nivå 11.5 - 11.4 - 11.4 - 11.6 - 11.4 (sidan 35). Det är fullt möjligt att detta inte är en signifikant förändring, och försiktighet måste iakttagas vid tolkning av siffrorna. Men här har vi åtminstone en faktisk förändring i den senaste mätningen, till skillnad från avseende otrygghet eller förtroende för rättsväsendet som legat helt stilla. Borde inte det vara den stora nyheten? Både DN och Ekot kör i stora drag på BRÅs vinkel - ska ingen notera ökningen i självrapporterad utsatthet för brott?
Uppdatering: För att se om detta verkligen är en nyhet har jag beräknat konfidensintervall. Jag vet inte hur stort det interna bortfallet är, men baserat på det totala antalet svarande är 95% konfidensintervall för 2013 (NTU2014) 12.1-13.3 medan 95% konfidensintervall för 2012 (NTU2013) är 10.8-11.97. Förändringen ser därmed ut att vara statistiskt säkerställd, även om det är knappt, och jag måste reservera mig för att inte ha någon kännedom om eventuellt internt bortfall.
Uppdatering 2015-01-19:
En av rapportförfattarna har kontaktat mig med ett viktigt klargörande. Anledningen till att BRÅ inte uppmärksammade ökningen i utsatthet för brott är att det redan gjorts när en delrapport presenterades två månader tidigare. Det är en rimlig invändning, en nyhet som redan rapporterats är givetvis inte längre lika mycket en nyhet. Å andra sidan hade det kanske kunnat nämnas även när huvud-rapporten presenteras, utan att det behöver göras till huvudnummer.
BRÅ (2015). Nationella Trygghetsundersökningen 2014. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. BRÅ-rapport 2015: 1
När det gäller förtroendet för rättsväsendet så finns följande graf med i NTU2014 (BRÅ 2015: 124) som visar utvecklingen över tid.
Som jag ser det är det väldigt bra att allmänheten blir informerad om att tryggheten har ökat och att brottsligheten har minskat under de sista 10 åren. Men det är knappast en nyhet i NTU 2014. Det högsta nyhetsvärdet i NTU 2014 som jag ser det är snarast att fler anger sig ha blivit utsatt för brott mot person år 2013. I grafen nedan (BRÅ 2015: 38) visas utvecklingen sedan 2005.
Nästan alla staplar pekar uppåt för år 2013 - och faktum är att vi i tabellen (BRÅ 2015: 35) kan utläsa att den totala rapporterade utsattheten för brott mot person är den högsta sedan år 2005. År 2013 angav 12.7% av de tillfrågade att de blivit utsatta för misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägeri eller trakasserier. Under den föregående femårsperioden var motsvarande nivå 11.5 - 11.4 - 11.4 - 11.6 - 11.4 (sidan 35). Det är fullt möjligt att detta inte är en signifikant förändring, och försiktighet måste iakttagas vid tolkning av siffrorna. Men här har vi åtminstone en faktisk förändring i den senaste mätningen, till skillnad från avseende otrygghet eller förtroende för rättsväsendet som legat helt stilla. Borde inte det vara den stora nyheten? Både DN och Ekot kör i stora drag på BRÅs vinkel - ska ingen notera ökningen i självrapporterad utsatthet för brott?
Uppdatering: För att se om detta verkligen är en nyhet har jag beräknat konfidensintervall. Jag vet inte hur stort det interna bortfallet är, men baserat på det totala antalet svarande är 95% konfidensintervall för 2013 (NTU2014) 12.1-13.3 medan 95% konfidensintervall för 2012 (NTU2013) är 10.8-11.97. Förändringen ser därmed ut att vara statistiskt säkerställd, även om det är knappt, och jag måste reservera mig för att inte ha någon kännedom om eventuellt internt bortfall.
Uppdatering 2015-01-19:
En av rapportförfattarna har kontaktat mig med ett viktigt klargörande. Anledningen till att BRÅ inte uppmärksammade ökningen i utsatthet för brott är att det redan gjorts när en delrapport presenterades två månader tidigare. Det är en rimlig invändning, en nyhet som redan rapporterats är givetvis inte längre lika mycket en nyhet. Å andra sidan hade det kanske kunnat nämnas även när huvud-rapporten presenteras, utan att det behöver göras till huvudnummer.
BRÅ (2015). Nationella Trygghetsundersökningen 2014. Om utsatthet, otrygghet och förtroende. BRÅ-rapport 2015: 1
tisdag 9 december 2014
Områdespoliser och utsatta områden?
I den nya polisorganisation som ska sjösättas från och med första januari nästa år finns angivet att det ska finnas områdespoliser som ska arbeta långsiktigt med att förebygga brott och öka tryggheten. Det ska finnas minst en områdespolis per 5000 invånare i områden som är särskilt utsatta. Vad som är ett särskilt utsatt område bestäms av rikspolischefen på förslag av regionpolischef (Allt detta enligt beslut av polissamordningen).
Det här är för mig en väldigt positiv utveckling, som jag tidigare har berört i olika blogginlägg finns det i en del av våra mest utsatta bostadsområden ett stort behov av en förstärkt polisinsats med fokus på trygghetskapande och förebyggande långsiktiga åtgärder. Men, frågan är vad som egentligen menas med "särskilt utsatt" område. Jag tänkte i detta blogginlägg göra ett förslag till lösning på den frågan för Malmö, utifrån några ganska enkla principer.
När det gäller vad som är ett särskilt utsatt bostadsområde kan det knappast vara avseende mängden brott, för då landar vi direkt bara i centrum. Däremot skulle det kunna handla om mängden brottslingar som mått på hur utsatt ett bostadsområde är, men sådan data har jag inte tillgång till, och jag tänker därför använda mig av två andra datakällor. Normalt när vi pratar om utsatta bostadsområden är det i praktiken socioekonomiskt utsatta bostadsområden vi tänker på, och jag tänker därför inkludera ett grovt mått på det. I relation till det uppdrag dessa områdespoliser ska ha om att bland annat arbeta trygghetsskapande kan det också vara relevant att inkludera ett mått på trygghet.
För socioekonomisk utsatthet har jag använt mig av medianinkomst 2011 och för otrygghet har jag använt mig av ett mått från Malmö områdesundersökning över konkret otrygghet 2012, som är en sammanvägning av tre frågor: Rädd att gå ut ensam på kvällen i bostadsområdet, rädd för specifika personer i bostadsområdet, tagit omväg för att undvika specifika platser/personer i bostadsområdet. Jag har sedan standardiserat dessa två mått och slagit ihop dom till ett mått, och väljer att här betrakta varje område som ligger mer än 2 standardavvikelser lägre än genomsnittet i Malmö som utsatta. Det innebär i praktiken att ett område som antingen är lite otryggt och lite fattigt, eller väldigt otryggt och normalfattigt, eller väldigt fattigt och normaltryggt kan inkluderas. Däremot kommer inte ett område som är väldigt otryggt men samtidigt väldigt rikt att inkluderas (några sådana finns dock ej).
Eftersom den nya polisorganisationen är nationell kan det här vara av intresse att notera att jag gör min jämförelse internt i Malmö - och Malmö är såväl fattigare som otryggare än Sverige i allmänhet. I en nationell kontext kan det därmed kanske sägas att de områden jag här lyfter fram som utsatta skulle vara än mer utsatta - kanske rentav "särskilt utsatta" i enlighet med polisens formuleringar.
På kartan ser vi 17 bostadsområden i rött som når upp till min grovhuggna operationalisering av utsatthet, utav totalt 104 områden i Malmö som hade över 100 invånare 2012 (områden med vit bakgrund hade färre än 100 invånare). Förutom en stor del av Malmös socioekonomiskt utsatta miljonprogramsområden är stora delar av södra innerstaden inkluderat. I dessa 17 bostadsområden bodde det 2012 totalt 66 473 personer, och vi borde därför få se minst 14 områdespoliser som ska arbeta långsiktigt med trygghet och brottsförebyggande i dessa områden. Om en geografiskt mer noggrann analys kunnat göras hade dessutom minst ett, troligen flera, ytterligare områden kunnat inkluderas. Det handlar om områden som består dels av fattiga miljonprogram och dels av mer välmående villabestånd och/eller bostadsrättsföreningar, där genomsnittet för hela bostadsområdet inte sticker ut negativt, medan delar av området gör det.
Rent praktiskt hade jag gärna sett det hela organiseras i form av fyra-fem grupper med områdespoliser som tillsammans kan täcka några närliggande bostadsområden. En grupp i västra Malmö med 2 poliser (1 område med på kartan, bör vara 2-3 områden), en i södra Malmö med 3-4 poliser (5 områden på kartan), en i östra Malmö med 3-4 poliser (4 områden) samt en i södra innerstaden med 3-4 poliser (6 områden) och så 1-2 poliser som hanterar utsatta områden i norra Malmö (1 område). Idealt hade nog alla siffror kunnat dubblas, men om ungefär dessa siffror kan nås och de poliserna verkligen kan få fokusera enbart på långsiktigt arbete med att bygga förtroende, öka tryggheten och förebygga brott hade det i alla fall varit en god start.
Det här är för mig en väldigt positiv utveckling, som jag tidigare har berört i olika blogginlägg finns det i en del av våra mest utsatta bostadsområden ett stort behov av en förstärkt polisinsats med fokus på trygghetskapande och förebyggande långsiktiga åtgärder. Men, frågan är vad som egentligen menas med "särskilt utsatt" område. Jag tänkte i detta blogginlägg göra ett förslag till lösning på den frågan för Malmö, utifrån några ganska enkla principer.
När det gäller vad som är ett särskilt utsatt bostadsområde kan det knappast vara avseende mängden brott, för då landar vi direkt bara i centrum. Däremot skulle det kunna handla om mängden brottslingar som mått på hur utsatt ett bostadsområde är, men sådan data har jag inte tillgång till, och jag tänker därför använda mig av två andra datakällor. Normalt när vi pratar om utsatta bostadsområden är det i praktiken socioekonomiskt utsatta bostadsområden vi tänker på, och jag tänker därför inkludera ett grovt mått på det. I relation till det uppdrag dessa områdespoliser ska ha om att bland annat arbeta trygghetsskapande kan det också vara relevant att inkludera ett mått på trygghet.
För socioekonomisk utsatthet har jag använt mig av medianinkomst 2011 och för otrygghet har jag använt mig av ett mått från Malmö områdesundersökning över konkret otrygghet 2012, som är en sammanvägning av tre frågor: Rädd att gå ut ensam på kvällen i bostadsområdet, rädd för specifika personer i bostadsområdet, tagit omväg för att undvika specifika platser/personer i bostadsområdet. Jag har sedan standardiserat dessa två mått och slagit ihop dom till ett mått, och väljer att här betrakta varje område som ligger mer än 2 standardavvikelser lägre än genomsnittet i Malmö som utsatta. Det innebär i praktiken att ett område som antingen är lite otryggt och lite fattigt, eller väldigt otryggt och normalfattigt, eller väldigt fattigt och normaltryggt kan inkluderas. Däremot kommer inte ett område som är väldigt otryggt men samtidigt väldigt rikt att inkluderas (några sådana finns dock ej).
Eftersom den nya polisorganisationen är nationell kan det här vara av intresse att notera att jag gör min jämförelse internt i Malmö - och Malmö är såväl fattigare som otryggare än Sverige i allmänhet. I en nationell kontext kan det därmed kanske sägas att de områden jag här lyfter fram som utsatta skulle vara än mer utsatta - kanske rentav "särskilt utsatta" i enlighet med polisens formuleringar.
På kartan ser vi 17 bostadsområden i rött som når upp till min grovhuggna operationalisering av utsatthet, utav totalt 104 områden i Malmö som hade över 100 invånare 2012 (områden med vit bakgrund hade färre än 100 invånare). Förutom en stor del av Malmös socioekonomiskt utsatta miljonprogramsområden är stora delar av södra innerstaden inkluderat. I dessa 17 bostadsområden bodde det 2012 totalt 66 473 personer, och vi borde därför få se minst 14 områdespoliser som ska arbeta långsiktigt med trygghet och brottsförebyggande i dessa områden. Om en geografiskt mer noggrann analys kunnat göras hade dessutom minst ett, troligen flera, ytterligare områden kunnat inkluderas. Det handlar om områden som består dels av fattiga miljonprogram och dels av mer välmående villabestånd och/eller bostadsrättsföreningar, där genomsnittet för hela bostadsområdet inte sticker ut negativt, medan delar av området gör det.
Rent praktiskt hade jag gärna sett det hela organiseras i form av fyra-fem grupper med områdespoliser som tillsammans kan täcka några närliggande bostadsområden. En grupp i västra Malmö med 2 poliser (1 område med på kartan, bör vara 2-3 områden), en i södra Malmö med 3-4 poliser (5 områden på kartan), en i östra Malmö med 3-4 poliser (4 områden) samt en i södra innerstaden med 3-4 poliser (6 områden) och så 1-2 poliser som hanterar utsatta områden i norra Malmö (1 område). Idealt hade nog alla siffror kunnat dubblas, men om ungefär dessa siffror kan nås och de poliserna verkligen kan få fokusera enbart på långsiktigt arbete med att bygga förtroende, öka tryggheten och förebygga brott hade det i alla fall varit en god start.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)