Under vårens upplopp med start i Husby och senare spridning till andra delar av Stockholm och Sverige diskuterades orsaker till upploppen och vad som kan göras åt det frekvent i den svenska samhällsdebatten. Jag tänkte i den här bloggposten skriva lite om den diskussion som då rasade, och relatera det till viss forskning kring upplopp, samt slutligen försöka resonera lite om mina förhoppningar kring vad framtida forskning kan utvisa om svenska upplopp.
Något förenklat kan tre olika typer av förklaringar till upploppen sägas ha präglat den svenska debatten. En vanlig förklaring är olika typer av strukturella samhällsproblem (exv Daniel Swedin i Aftonbladet), särskilt fattigdom, men ofta också kopplat till segregation och/eller boendesituation samt ibland kopplat till könsroller/maskulinitet. En annan vanlig förklaring är polisens beteende, dels avseende det ingripande som slutade med en 69-årig mans död, och dels under de första dagarna av upplopp då beskyllningar om övervåld fanns (Megafonen). En tredje förklaringsnivå är att det handlar om upploppsmakarna som individer och deras ansvar (exv Gulan Avci (fp) i SVD), ofta i kombination med deras familjers bristande ansvarstagande. Här anförs ibland också argumentet att det handlar om kriminella, eller till och med kriminella gäng, som viktiga aktörer (Ivar Arpi, SVD). De flesta debattörer anger alla tre förklaringarna i kombination som betydande, men tonvikten läggs olika starkt på vissa typer av förklaringar, något som ofta kan kopplas till hemvist på en tänkt höger-vänster skala i svensk politik.
Själv deltog jag i flera mediala sammanhang. I SVT debatt (ca 34min in) betonade jag att det givetvis finns ett personligt ansvar, men att det rimligen är mer konstruktivt att också se till strukturella förklaringar och till polisens arbetssätt som är faktorer vi kan påverka. I Sydsvenskan blev jag citerad på att säga att polisen har minst ansvar. Det är givetvis ett kontroversiellt citat, och kanske inte något jag själv hade valt att fokusera på, men jag kan inte skylla på felcitering. Det byggde på ett längre resonemang kring att polisen ofta är den tändande gnistan, men att förutsättningarna redan finns där, att politiken så att säga sätter ramarna.
I Sveriges radio betonade jag att de områden där denna typ av upplopp utbryter också i vanliga fall brukar kännetecknas av våld mot poliser och brinnande bilar, men med betydligt lägre intensitet. Jag redogjorde då också för att polisen kan ha en viktig roll för att få situationen att de-eskalera och återgå till normala nivåer av oro.
Det resonemanget byggde på slutsatser från ett forskningsprojekt om upploppen i Herrgården 2008-2009 av PO Hallin, Alban Jashari mfl, som eskalerade efter att polisen stängt en källarmoské. I rapporten berättar intervjuade ungdomar från området att den massiva polisnärvaron i kombination med föräldrars roll var viktiga anledningar till att situationen lugnade ned sig (Kapitel 4). Alban Jashari som spenderade mycket tid med ungdomarna i Rosengård för att verkligen förstå situationen visar hur ett utbrett ogillande (hat) mot polisen kombinerat med ett sökande efter spänning är viktiga förklaringar till att förstå upploppen medan den utlösande faktorn då polisen stängde en källarmoské för de flesta deltagarna snarast var en ursäkt. Jashari visar också att mer organiserade kriminella gäng inte är dominerande, åtminstone inte under 2008.
Liknande fynd redovisas också från upploppen i London 2011, där tidningen The Guardian tillsammans med London School of Economics, intervjuade 270 personer som deltagit i upploppen och bland annat finner att organiserade gäng haft en marginell betydelse. Orättvisa ur många olika synvinklar pekas ut som en viktig förklaring till att personerna deltagit i upploppen, och särskilt avseende polisen, både specifikt avseende den dödsskjutning som utlöste upploppen och mer generellt avseende polisens arbetsmetoder. Avseende arbetsmetoderna pekas särskilt "stop & search" ut, en metod där polisen stoppar och visiterar individer på mer eller mindre lösa grunder. Just den typen av arbetssätt har för övrigt också kritiserats i en färsk forskarrapport från New York av Vera Institute.
När det gäller mer strukturella förklaringar, kanske framför allt orättvisa, segregation och fattigdom, är det något som tas upp avseende såväl Herrgården i Malmö som London. En svensk studie av Malmberg, Andersson och Öst visar också att bilbränder, ofta förekommande vid upplopp, är kopplat till områden med hög fattigdom, hög andel ungdomar samt utlandsfödda med svag koppling till majoritetssamhället.
Rent generellt kan det konstateras att denna typ av upplopp i Sverige normalt utbryter i just områden som kan betecknas som segregerade, med stora ungdomskullar och relativt sett hög fattigdom. Jag betraktar inte det sambandet som kontroversiellt på något sätt, men vilka sociala mekanismer det är som är viktiga för att förstå denna koppling vet vi inte lika mycket om. Att polisens arbetssätt och den antipati det väcker har betydelse framstår som rimligt i relation till tidigare forskning (se ovan, och även motsvarande avseende upploppen i Paris 2005). Likaså är det svårt att förneka att specifika insatser av polisen ofta fungerar som utlösande gnista för upplopp i såväl Sverige som England och Frankrike. Här finns därmed två viktiga fält där jag hoppas få se forskning i efterdyningarna av Husby, dels avseende den generella relationen mellan polis och ungdomar i den typ av områden som präglas av stora ungdomskullar och fattigdom, och dels avseende mer specifika händelser som agerar utlösande gnista. Avseende det förstnämnda finns en god start i Tove Pettersson vid Stockholms universitets arbete om polis och ungdomar. Men här finns mer att göra. Och avseende utlösande gnistor tycker jag att vi behöver en utökad förståelse för varför vissa ageranden av polisen får så stor betydelse samt vad vi kan göra för att förebygga det. Ytterligare en faktor som vi behöver veta mer om är vilken inverkan kriminella gäng har på den typen av situationer. Som nämnts ovan visar forskningen att kriminella gäng inte varit tongivande under själva upploppen i varken London eller Herrgården, men de kan ha betydelse i bakgrunden eller som bakomliggande faktorer.
Men det finns rimligen också sociala mekanismer som inte är direkt relaterade till polisen eller kriminella gäng men som ändå är av betydelse. Hur får fattigdom, segregation och liknande denna typ av effekter på en del bostadsområden i Sverige och Europa? Som nämns av Eva Andersson vid Stockholms Universitet har den sociala kontrollen rimligtvis en stor betydelse. Här handlar det alltså om den kollektiva förmåga som jag ofta tar upp i min forskning. Vad är det som gör att vissa områden utvecklar en starkare förmåga att hantera stora ungdomsgrupper som står utanför samhället än andra, och hur kan vi stärka denna förmåga? I dagsläget görs detta i huvudsak av kulturgeografer som ovan nämnda Malmberg, Andersson och Hallin, men här hoppas jag att också kriminologin kan ta ett större ansvar. Eller ännu bättre, varför inte utöka samarbeten mellan kriminologer och kulturgeografer för att tillsammans försöka förbättra vår förståelse för vad det är som gör att vissa områden är mindre benägna att drabbas av upplopp än andra - och hur vi kan stärka den typen av motståndskraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar