Upplopp och forskning del två : Ett områdes kollektiva egenskaper

Efter mitt kortfattade inlägg om efterdyningarna av Husby och mina förhoppningar kring framtida forskning i relation till utbrott av upplopp tänkte jag idag utveckla mina tankar lite mer. Om vi utgår från att det finns vissa bostadsområden, normalt präglade av relativt höga nivåer av fattigdom och ofta med stora ungdomskullar, som är mer benägna än andra bostadsområden att drabbas av upplopp kan vi fundera lite vidare över hur det kan förebyggas och vilken forskning som i så fall behövs. Här ska jag nämna att det troligen bästa vi kan göra är att minska den fattigdom och det utanförskap som många upplever eftersom vi både på individ- och områdesnivå vet att det finns starka samband mellan sådana faktorer och utfall av brottslighet, oordning etc. Att utrota fattigdomen skulle därmed vara önskvärt, men i nuläget framstår det som något utopiskt, och det kan då vara av intresse att söka alternativa sätt att förebygga problem. 

Områdeseffekter

Generellt kan det sägas att forskningen ganska entydigt visare att det som till största delen förklarar skillnader mellan områden ligger hos individer eller familjer snarare än i området som sådant. Huvuddelen av skillnaden mellan exempelvis ett fattigt område och ett mindre fattigt område kan alltså sägas utgå från summan av de individer som bor i området snarare än från några mer generella egenskaper i området. En stor svensk studie från Karolinska institutet visade till exempel nyligen att bara 1.8% av variationen när det gäller våldsbrottslighet för 15-åringar berodde på bostadsområdet efter kontroll för individfaktorer. En viktig slutsats av detta är också att åtgärder inriktade mot individers problem och förutsättningar, däribland fattigdom som bakomliggande förklaring till mycket annat, är grundläggande för att försöka åstadkomma förändring. Här görs mycket, inte minst genom socialtjänsten, och samarbeten som sociala insatsgrupper, och den typen av åtgärder är rimligen också mycket viktiga.

Kollektiv förmåga

Samtidigt finns det också skillnader mellan områden som inte går att hänföra enbart till individer, och jag tänkte i det här blogginlägget fokusera på det i relation till de teorier jag forskar kring. Om vi fokuserar på de som bor i ett område kan vi tänka oss kollektiva sociala egenskaper hos de boende som gör skillnad dels avseende de som potentiellt deltar i upplopp och dels avseende de som är mindre benägna att göra det. Jag kommer här att inledningsvis fokusera på det sistnämnda, vad vi kan benämna civilsamhället, och sedan lite kort resonera/spekulera kring det förstnämnda. När det gäller den inverkan vanliga människor, ofta i kombination med föreningar, organisationer eller lösare nätverk kan ha är teoribildningen kring kollektiv förmåga en grundläggande byggsten. Kollektiv förmåga har i USA visats ha en stark koppling till både våldsbrottslighet och otrygghet, även efter kontroll för individuella skillnader. I Europa har svagare effekter av kollektiv förmåga påvisats för stora bostadsområden i holländska Haag, medan en studie vid Cambridge som utgick från små geografiska analysenheter fann en ganska stor effekt, särskilt när det gäller var brott begås. I den stora trygghetsmätning som nyligen genomförts i Malmö pekas också kollektiv förmåga ut som en viktig faktor för att avgöra vilka områden som är otrygga. Att kollektiv förmåga har betydelse är de flesta överens om, även om effektens storlek samt vilka geografiska enheter den tar plats på är mer omtvistat. Kollektiv förmåga är en sammanbindande länk, en social mekanism, mellan bakomliggande faktorer och utfall av brottslighet, otrygghet eller oordning. De bakomliggande faktorerna utgörs framför allt av socioekonomisk status, andel ungdomar och heterogenitet (alltså i princip samma faktorer som nämns i den svenska studie av bilbränder jag tog upp i förra inlägget) samt boendestabilitet, dvs huruvida folk bor kvar i området eller flyttar därifrån. Det finns ett samband mellan dessa variabler och exempelvis våldsbrott, men detta samband blir svagare när vi stoppar in den förklarande variabeln kollektiv förmåga i analysen. Fattigdom etc ger alltså lägre kollektiv förmåga vilket yttrar sig i mer brottslighet, men fattigdom har också en oberoende effekt på brottsligheten, så den kollektiv förmågan förklarar bara en delmängd av kopplingen.

Medierapporter om kollektiv förmåga i husby

En sak som slog mig (tog bland annat upp i intervju med Riktpunkt.nu) från medierapporteringen under vårens upplopp i bland annat Husby var den höga frekvensen av artiklar om civilsamhällets ansträngningar för att motverka upploppen.  Det rapporterades att många vuxna rörde sig i centrum för att ha en lugnande effekt, att dialogpoliser jobbar med religiösa och politiska föreningar, att ett nätverk för unga tjejer anordnade demonstrationen bränn inte mitt hem, att nattvandrare bland annat från lokala idrottsföreningar var ute för att motverka våldet och att föräldrar nattvandrar för att skydda skolor för att bara nämna ett fåtal av en uppsjö liknande rapporter. Polisen beskrev också dessa insatser av civilsamhället som starkt bidragande för att dämpa oroligheterna. Allt detta kan ses som uttryck för kollektiv förmåga, det vill säga lokalsamhällets sammanhållning och förmåga att samarbeta för att lösa lokala problem. När det gäller exempelvis upploppen i Herrgården 2008 och 2009 var antalet mediaartiklar med motsvarande innehåll betydligt lägre. Eventuellt kan det delvis förklaras av skillnader i medierapporteringen, kanske också kopplat till en skillnad i rapportering mellan Stockholm och Malmö, men samtidigt framstår den stora bredd av insatser från civilsamhället som rapporterades från Stockholm som något annorlunda än det vi såg i Malmö för fem år sedan. Det var för mig, som fullständigt obekant med Husby, en något överraskande utveckling. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att dra för stora paralleller. Herrgården är rent kvalitativt på en helt annan nivå av utanförskap än Husby. År 2007 hade exempelvis 66% av befolkningen i Herrgården försörjningsstöd medan 16% var förvärvsarbetande (enligt den statistik från Malmö stad som ligger på nätet). I Husby rapporterades i Svd att det 2006 var 46.7% förvärvsarbetande och 2011 54.2%.  Rent teoretiskt förväntar vi oss därmed både mer problem och lägre kollektiv förmåga i Herrgården än i Husby. 

Av medierapporteringen att döma kan vi hur som helst få intrycket att den kollektiva förmågan i Husby var relativt hög. Men om det fanns så många utslag av kollektiv förmåga, varför blev det då upplopp i området om nu kollektiv förmåga är av vikt? Det är en intressant fråga som förtjänar att studeras vidare, men det går också att vända på frågan och fundera över vad som hade hänt om inte den kollektiva förmågan hade funnits på plats. Det framstår inte som helt orimligt att tänka sig att vi då kanske hade sett fler brända bilar och mer våld. 

Rent allmänt är de flesta studier som gjorts av kollektiv förmåga baserade på stora enkäter med kvantitativa analyser som inte är helt lämpade för att förstå samband i enstaka områden. Den kollektiva förmåga som analyseras är därmed inte heller faktiskt samarbete mellan personer, utan de svar respondenter anger på vilka förväntningar som finns kring samarbete. Ett väldigt intressant undantag är en etnografisk studie från Chicago som visar att kollektiv förmåga måste kombineras med andra faktorer för att ge en förståelse för varför vissa platser drabbas av brott mer än andra. Jag tror att vi behöver mer forskning av den typen för att utveckla teorin och vår förståelse för hur och när den kollektiva förmågan kan ha betydelse, och det behövs även mer forskning kring hur den kollektiva förmågan kan stärkas på ett effektivt sätt.

Upploppsmakare och kriminella?

En annan skillnad som jag tycker är intressant är hur det i en del områden kan tänkas uppstå en kultur bland ungdomar som uppmuntrar till anti-socialt beteende. Här finns det säkerligen massor av forskning kring subkulturer och liknande, men jag får erkänna att jag inte är inläst på det. Däremot har det i mina samarbeten med praktiker (polis, räddningstjänst, socialtjänst etc) ibland framkommit anekdoter kring detta, exempelvis hur det i en del bostadsområden kan skapas en form av särskild status kring aktivt kriminella som närmast beskrivs som legender i bostadsområdet. Att en sådan kulturell yttring bör kunna ha en effekt på barn och ungdomar som växer upp i området framstår som troligt, men hur viktigt det är och under vilka omständigheter vet jag tyvärr inget om.

I relation till mitt förra inlägg om upplopp kan vi tänkta oss att en subkultur som uppmuntrar till anti-socialt beteende bland ungdomar är en delmängd av den forskning kring kriminella gäng som jag där efterfrågade. Om en sådan subkultur finns framstår det som logiskt att den, åtminstone delvis, beror av just kriminella gäng, men hur det sambandet ser ut i praktiken är åtminstone inte jag insatt i. Det framstår också som logiskt att den subkulturen i sin tur är en delmängd av den misstro som finns bland en del ungdomar gentemot polisen. Här kan vi alltså tänka oss att kriminella gäng är en faktor som ökar risken för upplopp indirekt, genom att medföra en ökad misstro mot- eller konflikt med polisen. Men en annan infallsvinkel på kriminella gäng är att upplopp med massiv uppmärksamhet från såväl polis som media kan tänkas ha en menlig inverkan på mer lönande verksamhet för kriminella gäng. Avseende både mer och mindre allvarliga utbrott av social oro (upplopp, eller mindre intensiva utfall av liknande karaktär) i Malmö har jag ibland hört hypoteser om att kriminella gäng aktivt motsatt sig konflikter med polisen av just denna anledning, och liknande har rapporterats från upploppen i England: "Despite David Cameron saying gangs were "at the heart" of the disturbances, evidence shows they temporarily suspended hostilities. " (från studien av The Guardian och LSE). Här kan man möjligen i så fall prata om en informell social kontroll utövad av gängen för att motverka oroligheter, vilket också det är ett intressant uppslag för vidare forskning. 

En annan form av kollektivt handlande som av somliga kritiserades kraftigt under Husby var den roll som organisationen megafonen spelade. Megafonen kan kanske sägas ha beskrivits antingen som hjältar eller demoner, föga förvånande mycket beroende på politisk hemvist hos bedömaren. I Dagens nyheter citeras en tweet från megafonen med följande innehåll: "DET ÄR POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem", vilket kan tolkas i termer av att uppmuntra till våld mot polisen. Samtidigt konstateras att megafonen faktiskt har en bred verksamhet med positivt innehåll. Min utgångspunkt är att organisering i grunden är bra, men samtidigt ska det givetvis inte förnekas att det finns social organisering som inte är positiv ur samhällets synvinkel, vilket konstaterades redan på 1940-talet.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan jag kanske därmed säga att det är rimligt att det finns kollektiva sociala egenskaper i bostadsområden som har inverkan på det sociala livet i allmänhet, och därmed också på förekomsten av upplopp. Dessa kollektiva egenskaper, i mångt och mycket någon form av lokal kultur, är däremot inte det mest avgörande för ett område, viktigast är de individer som tillsammans utgör kollektivet. Men någon betydelse har det rimligen, och här kan särskilt olika typer av samarbete och informell social kontroll lyftas fram. Som jag försökt visa i detta blogginlägg är den typen av mekanismer ingalunda simpla att förstå, även om den mest grundläggande formen av samarbete mellan invånare för att lösa gemensamma problem kan framstå som okontroversiell. Om indikationerna på att kriminella gäng utövar en viktig social kontroll över ett område (något som jag för övrigt också tog upp i min masteruppsats från 2010) är det rimligen inte önskvärt även om det kan innebära att problem med upplopp minskas. Och den roll som megafonen spelar är åtminstone inte okontroversiell, även om jag är av uppfattningen att den sociala organiseringen bland ungdomar i utsatta områden i grunden är positivt. Allt detta pekar mot ett större behov av att använda en mer varierad uppsättning metoder för att verkligen förstå vad som händer, under vilka omständigheter det gör det och hur en sådan förståelse kan användas för att förbättra samhället. Storskaliga enkäter som mäter skillnader mellan bostadsområden i en stad är inte tillräckligt precisa för att ge den förståelsen, även om de är viktiga för att skapa en grundläggande förståelse. Liksom jag påpekade i mitt förra blogginlägg tror jag här att det behövs mer samarbete mellan olika discipliner. Teorier kring kollektiv förmåga som är vanligt förekommande inom kriminologin och urbansociologin har många likheter med teorier kring socialt kapital samt diverse teorier byggda kring "communities", och här behöver vi kanske därför inte uppfinna hjulet igen. Men på något sätt behöver vi få en utökad förståelse för hur vi kan förstå de sociala mekanismer som avgör vad som händer i en del av våra mest utsatta områden. Om vi nu inte kan utrota fattigdomen.

Tillägg

Inser att jag inte varit särskilt tydlig med hur jag tycker att kollektiv förmåga bör studeras på mer varierade sätt. Som jag antyder är en delmängd av det ett utökat användande av mer kvalitativt inriktade metoder och/eller observationer. Det behövs för att vi fortfarande vet så lite om hur det faktiskt fungerar där ute i verkligheten gällande denna typ av sociala mekanismer. Men jag tror också att den kvantitativt inriktade forskningen kan utvecklas, i synnerhet när det gäller experiment vilket mig veterligen inte genomförts avseende kollektiv förmåga över huvud taget. Svenska myndigheter, förvaltningar och företag genomför kontinuerligt en mängd olika insatser som skulle kunna tänkas ha inverkan på kollektiv förmåga och/eller brottslighet med flera variabler. Utvärderingen av dessa är ur ett akademiskt perspektiv sällan lysande, vilket nog också kan sägas avseende många samhälleliga insatser generellt. Varför inte tilldela dessa insatser slumpmässigt till olika områden och jämföra med andra områden där insatsen inte genomförs för att få säkrare belägg för vad som fungerar och inte (så kallad Randomized Control Trial, eller RCT). Om till exempel ett projekt ska "stödja civilsamhället" - skulle man kunna välja ut 20 potentiella områden att genomföra projektet i, lotta ut några där projektet sedan faktiskt genomförs, och med hjälp av olika typer av data sedan utvärdera om projektet fick den önskade effekten genom att jämföra områden med projekt med områden utan projekt. När det gäller just kollektiv förmåga bör i så fall en enkät användas för att mäta den faktiska kollektiva förmågan både före och efter projektet, vilket också kan kompletteras genom att studera exempelvis brottsstatistik. Jag har lite svårt att förstå varför den typen av utvärderingar så sällan genomförs. Pilotprojekt av olika slag genomförs hela tiden, och genom att randomisera dessa och systematiskt mäta effekterna kan vi uppnå en mycket högre effektivitet i vårt resursutnyttjande.