För exakt fyra år sedan blev jag kontaktad av polisen i Malmö som undrade om det finns någon forskning om orossamtal. Jag sammanställde då det jag hittade, och har sedan dess uppdaterat sammanställningen med ojämna mellanrum, senast i oktober 2019. Sammanställningen har aldrig publicerats, men många är och har varit intresserade, och jag blir nu kontaktad av myndigheter och forskare som via andra myndigheter eller forskare hört talas om sammanställningen. Jag känner därför att det kan vara läge att göra den offentligt tillgänglig, och varför då inte lägga den här på bloggen.

I sammanställningen har jag försökt identifiera alla studier som berör ämnet, och har även tillfört en del analys av respektive studies metod, samt en del grundläggande statistiska tester som studierna inte alltid själva har genomfört. Om det är något jag har missat eller missuppfattat får ni som läsare gärna höra av er så kan jag uppdatera texten vidare.
Kortsammanfattningen av min sammanställning är att orossamtal är en utbredd metod, men som används på lite olika sätt. Den är uppskattad av såväl ungdomar/föräldrar som av polis/socialtjänst. Men det finns ingen evidens för att det minskar brottslighet. Det kanske minskar brottslighet, men de studier som hittills gjort kan inte påvisa någon tydlig effekt. Vill ni läsa mer detaljer, så läs vidare. En kortare version av denna text kommer också att finnas i vår bok om utsatta områden som kommer ut senare i vår.

Bekymrings- eller orossamtal

Vad är ett bekymringssamtal (orossamtal) och hur görs det?

Orossamtal eller bekymringssamtal är en norsk metod som utvecklades av Björn Övrum vid norska polisen i mitten på 90-talet (Politidirektoratet 2011). Metoden togs ursprungligen fram i samband med försök att hantera en högerextrem miljö i Oslo mellan 1995-1997 (Politidirektoratet 2011) och utvecklades på Manglerud polisstation i Oslo (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Bekymringssamtal i Norge är samtal som polisen håller när barn uppvisar ett oönskat eller kriminellt beteende vilket riskerar leda till utökad kriminalitet. Det har beskrivits som ett av polisens viktigaste förebyggande verktyg (Runhovde & Erichsen-Skjevrak, 2018). Samtalet syftar till att förebygga brott och riktas till barnet och dennes föräldrar eller målsmän (Politidirektoratet 2011). I Norge finns under vissa omständigheter en plikt att delta i denna typen av samtal med polisen, men det noteras att polisen normalt bjuder in till ett samtal och att det ofta räcker (ibid). Bekymringssamtalet är upplagt så att polisen utifrån en kartläggning av behov ställer öppna frågor, och vid behov tystnad för att ge barnet möjlighet att utveckla sina svar (Politidirektoratet 2011). I Norge betonas att samtalet med barnet bör fokusera på positiva sidor hos barnet och dess utveckling, medan konsekvenser och mer negativt laddade diskussioner primärt ska hållas med föräldrar. Målsättningen är att stoppa en negativ beteendeutveckling hos barnet, vilket kan göras genom att ge motivation och en känsla av att vara delaktig i sin egen utveckling (Politidirektoratet 2011).

Ett upplägg som föreslås av politidirektoratet är att ha ett inledande samtal med både föräldrar och barn, där information ges om bekymringssamtal och hur det skiljer sig från ett förhör ges, liksom information om polisens befogenheter och plikt i relation till barnet. I ett eventuellt individuellt samtal med barnet ska fokus läggas på positiv utveckling. Om något framkommer i samtalet med barnet som föräldrarna måste informeras om ska barnet upplysas om detta och ges möjligheten att själv berätta föräldrarna om så önskas.

Ett samtal med föräldrarna utan barnet anges vara av stor vikt då föräldrarna är polisens närmaste samarbetspartner i relation till barnet. Det rekommenderas här att utgå från det som föranlett samtalet och be föräldrarna reflektera kring det, samt kring potentiella orsaker och lösningar som kan identifieras i relation till bekymringssamtalets upprinnelse. En trappbild kan visas för föräldrarna för att åskådliggöra hur barnet kan gå i riktning mot mer kriminellt beteende eller mindre, och för att betona att det är ett val som görs. Information ges också om konsekvenser av eventuella straffbara handlingar. Om föräldrarna så önskar kan polisen också ge konkreta råd, avseende t ex vilka tider barnet får vara ute (Politidirektoratet 2011).

I en avslutande del av samtalet slutligen samlas föräldrar och barn igen. Då får barnet information om vad föräldrarna blivit eniga kring, samtidigt som barnet ges möjlighet att berätta sådant som eventuellt framkommit vid samtalet med polisen. Här informeras också om polisen anser det nödvändigt att kontakta andra aktörer, exempelvis skolan eller socialtjänsten[1].Om socialtjänsten har deltagit i samtalet kan det också vara bra att ha ett avslutande samtal mellan polis och social ensamma.

I Gran (2017) diskuteras orossamtal utifrån två olika typer. De som grundas på en oro, men där det inte finns något faktiskt brott som ungdomen begått (som polisen känner till i alla fall). Dessa samtal är frivilliga, även om Gran (2017: 29) noterar att det kan diskuteras hur pass frivilligt det faktiskt upplevs av föräldrar och barn.

Den andra typen handlar om där ungdomar misstänks för ett brott och normalt varit i straffbar ålder, alltså över 15. Här kallas ungdom och föräldrar till polisstationen för ett samtal, och dessa orossamtal är obligatoriska. Gran (2017) noterar dock att det ibland förekommer att samtalet hålls i någons hem eller på en skola.

Gran noterar intressant nog att det är vanligare med den obligatoriska typen av orossamtal bland de som är under 15 än bland de som är över 15. Det kan möjligen relateras till att detta är den enda insats polisen egentligen kan göra i denna gruppen då de ej är straffmyndiga.

Orossamtalen som grundar sig på bekymring uppkommer antingen utifrån polisen, föräldrar eller skola. Att föräldrarna står för en relativt stor andel är intressant i relation till Sverige där jag inte tror att det är så vanligt. Det kan tänkas bero på att detta inte är en så känd metod i Sverige, och motsvarande process går därmed troligen via socialtjänst eller skola, och inte direkt från föräldrar till polisen.

Det betonas att det är viktigt att ej ger orealistiska förväntningar kring hjälp eller stöd i samband med samtalet, liksom att polisen ej intar en terapeutisk eller behandlande roll (Politidirektoratet 2011).

Där det i Norge alltså finns en nationell vägledning för hur samtalet ska byggas upp är det mer oordnat i Sverige där det verkar ta olika former och utföras av olika aktörer (jfr Andersson 2010; Trelleborgs kommun 2011). Att metodens syfte är att förebygga brott eller annat oönskat beteende bland unga är en minsta gemensamma nämnare. I Linköping var det tänkt att fungera genom att samhället markerar att något är fel och upplyser om framtida konsekvenser, samt eventuellt erbjuder ungdomen och/eller familjen stöd för att kunna komma tillrätta med problem (Andersson 2010). Ett liknande upplägg användes i Skärholmen, och dessa samtal var inriktade mot unga förstagångsförbrytare där tanken är att en snabb respons från samhället efter en brottslig handling ska få ungdomen på bättre vägar (Stockholms stad 2011).

Den metod som testades i Linköping innefattade ett samtal på totalt ca 1 timme, varav 10-15 minuter i inledningen med polis kring möjliga framtida konsekvenser. Resten av samtalet sköttes av socialsekreterare (Andersson 2010). Socialsekreteraren skriver efter samtalet en förhandsbedömning med förslag kring huruvida en utredning (11 paragraf, 1 SoL) ska genomföras eller ej. Stöd kan också erbjudas oberoende av eventuell utredning, men om varken behov av stöd eller utredning konstateras avslutas ärendet.

I Trelleborg har bekymringssamtal använts för att bryta negativa mönster i form av exempelvis skolk (Trelleborg kommun 2011), och något liknande verkar ha varit fallet i Örnsköldsvik (Skolverket 2009 citerad i Andersson 2010)[2].

I Danmark har metoden använts över stora delar av landet. Under 2011 och 2012 registrerades totalt 4766 bekymringssamtal, varav nästan hälften genomfördes av polisen i Köpenhamn enligt en utvärdering genomförd av det danska justitieministeriet (Pederssen 2013). Det noteras att det till stor del verkar vara upp till enskilda poliser att avgöra om ett bekymringssamtal ska hållas. De vägledningar som finns tenderar att vara väldigt generella, ett exempel som citeras är ”Når du møder en ung under omstændigheder, der får dine alarmklokker til at ringe, så skal du tænke bekymring” (Pederssen 2013: 6). Det är också något oklart, och varierande, vad som räknas som ett bekymringssamtal till skillnad från ett vanligt samtal (Pederssen 2013). En av orsakerna till att det varierar mellan olika polisområden är att det i somliga ses som en polisiär uppgift att ha bekymringssamtal medan det i andra polisområden ses som en uppgift för sociala myndigheter. Det noteras också att de siffror kring bekymringssamtal som anges är baserade på det som gjorts av polisen, men att det också genomförs samtal av socialtjänster, med eller utan polisens medverkan som inte finns med i statistiken.

I justitieministeriets utvärdering noteras att utgångspunkten är den norska metoden, och att ett bekymringssamtal ska innehålla tre komponenter; en kartläggning av den unges sociala situation, information om konsekvenser som kan komma på tal för barnet vid kriminalitet, samt eventuellt olika förslag om insatser i relation till exempelvis skola eller familj för att bidra till en positiv utveckling (Pederssen 2013).

Målgruppen för insatsen är ungdomar under 18 år som uppvisar ett oroväckande beteende. Två huvudgrupper kan urskiljas i den danska utvärderingen, dels de som rör sig i kretsar eller på platser där kriminalitet förekommer, exempelvis i form av gäng eller missbruksmiljöer, men dels också de som begått brott, huvudsakligen då inriktat mot förstagångsförbrytare, och primärt i relation till ungdomar som ej blir åtalade eller motsvarande för brottet. (Pederssen 2013). Unga som är upprepat kriminella eller som har en familj vilken är känd för att ej vilja samarbeta sätts ibland bekymringssamtal ej in mot. I större delen av Danmark är processen upplagd så att en polis gör en orosanmälan vilken sedan bedöms av en grupp där polisen, socialen och eventuellt andra aktörer finns med. Dessa diskuterar sedan hur processen ska fortgå. Undantaget är Köpenhamn som har ett poängsystem där ungdomarna tilldelas poäng utifrån sitt beteende, och poängen sedan ligger till grund för ett beslut om huruvida det ska hållas ett bekymringssamtal eller ej (Pederssen 2013).

I Danmark varierar det var bekymringssamtalet hålls, somliga polisområden håller samtalen i barnets hem, medan andra väljer polisstationen och ytterligare andra kan välja en annan plats. Själv samtalet har ingen fast struktur, men utgår från det som har gett upphov till oron. En målsättning med samtalen är att ge föräldrarna stöd och information för att kunna involvera sig mer eller bättre, men samtalen syftar också till att få barnet att ändra sig, till exempel genom att upplysa om de konsekvenser ett kriminellt beteende kan få. (Pederssen 2013)

En ovan nämnd norsk masteruppsats från år 2017 studerar förekomsten av orossamtal vid Manglerud politistation i Oslo (Gran 2017). Orossamtalen genomförs antingen baserat på en brottsanmälan, eller baserat på en bekymring. Här noteras att 388 ungdomar erbjöds orossamtal under 2012-2014, varav 359 faktiskt genomförde samtalet. Detta motsvarar ca 0.5% av ungdomarna i upptagningsområdet varje år, med en målgrupp på åldrarna 9-19 år. I uppsatsen noteras att ungdomar med utländsk bakgrund är överrepresenterade i samtalen, liksom pojkar. Bland de med utländsk bakgrund är dessutom orsaken till samtalet oftare en anmälning, och det noteras att norska föräldrar är mer benägna att ange bekymmer över sina barn till polisen än föräldrar med utländsk bakgrund (Gran 2017). Detta kan möjligen bero på lägre tillit till polisen bland de med utländsk bakgrund, men kontentan blir i vilket fall att orossamtal riktade mot de med utländsk bakgrund tenderar att nå ungdomar när de kommit längre i sin brottsliga bana än vad som gäller för de med norskfödda föräldrar.

Motsvarande noteras också att de mer förebyggande samtalen som baseras på en bekymring snarare än en brottsanmälan är vanligare bland barn under 15 än bland de över 15.

Här refereras också diskussion i Björgo (2015) om att orossamtal fungerar olika bra i olika grupper. Det verkar till exempel fungera bättre på högerextremister än islamistiska extremister.

Effekt på brottslighet

En variant av orossamtal utvärderades år 2009-2010 i Linköping under namnet Aslan 48 (Andersson 2010). Insatsen riktade sig till förstagångsförbrytare under 15 år, undantaget de som är aktuella för LuL-utredning. Det noterades att 16 av 108 barn som haft orossamtal återföll i brott vilket motsvarar 15%. Detta jämfördes i studien med siffrorna för året innan då 46 av 227 återföll i brott. Andersson beräknar ej signifikans på effekten, men fischers exakta test indikerar ett p-värde för skillnaden på 0.75. Dessutom ska det noteras att de 108 barn som fick orossamtal är ett selekterat urval av totalen för året som omfattade 200 barn, relativt det totalurval som användes för jämförelseperioden året innan. Andersson nämner fyra bortfallsgrunder, där en innefattar att barnet förekommer i anmälningar med straffmyndiga, två grunder beror av att barnen redan är under utredning och den fjärde innebär att den berörda tackat nej till orossamtalet. Det kan inte uteslutas att alla dessa fyra grunder är associerade med en högre risk för återfall. Det är därmed ej säkerställt att kontrollgruppen är adekvat i sammanhanget, och den icke-signifikanta effekten relativt en potentiellt inadekvat kontrollgrupp medför att det inte går att dra slutsatsen att metoden haft en effekt, vilket också är Anderssons slutsats (Andersson 2010). Andersson noterar också att endast 9% av de som anmäldes för första gången återföll, men detta relateras ej till motsvarande nivå året innan och det är därmed svårt att dra någon slutsats kring detta.

I Anderssons (2010) rapport nämns också resultaten från tidigare försök i Örnsköldsvik och Skärholmen, där särskilt Skärholmen lyfts fram som ett positivt exempel. Avseende Örnsköldsvik har jag inte fått tag på själva utvärderingen, men enligt Andersson minskade ungdomsbrottsligheten i kommunen med 30%. Ingen kontrollgrupp anges dock, vilket innebär att resultatet inte egentligen säger något om effekten. För Skärholmen redovisas att 112 anmälda barn ledde till 103 genomförda samtal och att bara två av dessa anmäldes för brott under 2009 (Andersson 2010).

I en utvärdering av Skärholmens orossamtal publicerad av Stockholms stad (2011) anges dock något annorlunda siffror. Där sägs det att det under 2009 kallades 82 ungdomar till samtal, varav 74 kom. Av de 74 var 58 under 15 och med i utvärderingen, och av dessa 58 var det 8 som tidigare hade varit föremål för socialtjänsten, och enligt utvärderingen var fokus på de 50 resterande (Stockholms stad 2011). Av dessa 50 var det 5 som återföll i brott inom uppföljningsperioden som sägs vara 1-2 år, vilket är jämförbart med de 7 av 77 förstagångsförbrytare som återföll i Linköpingsstudien (Andersson 2010). Alla 8 som tidigare hade varit i kontakt med socialtjänsten återföll dock i brott, vilket innebär att det totalt sett i gruppen under 15 år var 13 av 58 som återföll (22.4%). Detta jämförs i studien med data från polisens underrättelserotel över misstänkta för brott som återfallit i brott året efter. Denna siffra är betydligt högre, under 2009 återföll totalt 31.7% av de som begått brott 2008. Andelen återfall var också sjunkande under den period som orossamtalen infördes vilket ses som positivt och möjligen kan peka på en effekt (Stockholms stad 2011). Detta framstår därmed som den kanske mest positiva siffran som finns i någon utvärdering av orossamtal, men samtidigt finns här flera reservationer som gör att den bör tolkas med viss försiktighet. Kontrollgruppen utgörs av de som är under 16, medan experimentgruppen är under 15. Äldre begår fler brott, och detta kan därmed ha inverkat. Det är synd att data över återfall för de som fick orossamtal men som var över 15 inte redovisas, vilket hade gjort jämförelsen lättare. För det andra så redovisas ej hur många i kontrollgruppen som varit föremål för tidigare insats hos socialtjänsten, och med tanke på att återfallsfrekvensen var 100% i den gruppen bland de som fick orossamtal är detta en faktor som potentiellt kan ha haft stor inverkan på resultatet. Dessutom finns ett bortfall i experimentgruppen med de som ej kom till det orossamtal de kallades till (8 av 82). Det är rimligt att anta att denna grupp i genomsnitt är mer problematisk än de som kommer till ett samtal, vilket medför att jämförelse av grupperna blir lidande. Även om vi betraktar kontrollgruppen som likvärdig experimentgruppen inklusive de med tidigare socialtjänst och alltså bortser från åldersskillnaden så visar min beräkning att skillnaden ej är signifikant (p=.125). Det går därmed inte att med någon säkerhet säga huruvida orossamtalen i Skärholmen hade någon effekt eller ej.

Vid tiden för Andersson (2010) utvärdering noterades det att ingen systematisk forskning kring orossamtal hade bedrivits varken i Sverige eller Norge. I Danmark har det dock tillkommit några utvärderingar. Det danska justitieministeriet har i en rapport redovisat resultat från en rad utvärderingar av bekymringssamtal (Pederssen 2013). Huvudanalysen kring effekt utgår från en jämförelse av 1214 barn i åldern 10-17 år som haft bekymringssamtal relativt en kontrollgrupp bestående av 12 462 barn som har registrerats för brottslighet 2011-2012 men som inte haft bekymringssamtal. Kontrollgruppen visar sig dock innefatta färre pojkar, med högre ålder, men färre brott än experimentgruppen, vilket gör jämförelsen vansklig. I huvudanalysen redovisas mycket riktigt också att fler av de som haft bekymringssamtal återfaller i kriminalitet än de som inte haft bekymringssamtal. Detta beror dock på att experimentgruppen som haft bekymringssamtal var mer kriminell till att börja med, och när analysen justeras för tidigare kriminalitet med mera blir effekten inte längre signifikant. (Pederssen 2013)

I en sekundär analys tittar också Pederssen (2013) på hur ungdomsbrottsligheten har utvecklats i kommuner/polisområden där bekymringssamtal använts jämfört med platser där det ej har använts. Totalt redovisas fyra olika jämförelser. Avseende Köpenhamn, Kolding, Fredriksberg kan ingen effekt av bekymringssamtal noteras, medan det eventuellt finns en positiv effekt av bekymringssamtal i Silkeborg. Rapporten drar slutsatsen att det ej går att säga huruvida bekymringssamtalen haft en kriminalpreventiv effekt (Pederssen 2013).

Det ska här också noteras att en masteruppsats från Norge om avhoppare från nazistiska miljöer behandlat bekymringssamtal (Olsen 2011). Det noteras där att åtta av de nio avhoppare som intervjuas har varit föremål för bekymringssamtal, och dessa beskriver själva dessa samtal som avgörande för att de hoppat av från den högerextrema miljön. Detta är ett intressant fynd som pekar mot att bekymringssamtal kan ha effekt, men det ska samtidigt noteras att detta är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp, och det är svårt att säkerställa resultatet i form av en effektmätning.

Sammanfattningsvis kan det noteras att det inte finns något stöd för att bekymringssamtal har en effekt. Ingen av de studier som här redovisats har en särskilt stark metod, och ingen av studierna har hittat en statistiskt signifikant effekt[3]. Det mest positiva fyndet avseende bekymringssamtal är kring avhoppare från högerextrema miljöer i Norge, men utifrån den studien går det inte att säga något säkert om effekter då det är en kvalitativ studie utan kontrollgrupp på en mycket avgränsad population (Olsen 2011).

Andra effekter – upplevelser av metoden

Flera utvärderingar har också intervjuat deltagare eller utförare av metoden kring hur den upplevs. I Andersson (2010) intervjuas två barn och deras föräldrar. Det ena barnet med förälder såg huvudsakligen positivt på samtalet, medan det andra barnet med förälder var mer negativ. Alla intervjuade ansåg dock mer generellt att orossamtal kan vara positivt då det visar att utomstående agerar mot beteenden som ej accepteras. Samtliga intervjuade anger också att polisens information om polisens roll samt eventuellt rättsliga efterspel varit bra. Dessutom anges att den tydliga samtalsstrukturen uppskattats. Liknande positiva resultat noteras från Skärholmen, där de fyra personer som besvarat enkäten är positiva, och där intervjuer med polis och socialtjänst indikerar att även dessa tror på metoden (Stockholms stad 2011).

I Trelleborg noteras att en satsning på bekymringssamtal där bland annat Björn Övrum bjudits in för att hålla en utbildningsdag har lett till ett större engagemang bland de som arbetar med samtalet (Trelleborgs kommun 2011)

I utvärderingarna från Danmark noteras att polisen uppger att föräldrarna ofta är mycket positiva till att bli informerade om deras barns situation (Pederssen 2013). Det förs också ett resonemang kring vems roll det är att ha bekymringssamtal, där åsikterna verkar gå isär om huruvida detta är något polisen ska arbeta med eller om det snarare är en fråga för socialtjänsten. (Pedersen 2013)

Från Norge framhålls det också att högerextrema avhoppare upplevt bekymringssamtalen som viktiga och positiva. Det är ett intressant fynd som bör utforskas närmare i relation till också andra grupper och miljöer (Olsen 2011).

Det går också att tänka sig en rad andra typer av effekter av orossamtal, som möjligen skulle kunna vara viktiga målsättningar med att använda metoden. Det kan t ex tänkas öka föräldrars och/eller ungdomars förtroende för polisen, eller deras trygghet, och det kan också tänkas generera tips/underrättelser som polisen kan använda i sitt arbete. I Norge har dock användningen av information som kommer från orossamtal lyfts fram som problematiskt, eftersom det gör att syftet med orossamtalet blir otydligt (Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018). På det sättet kan samtalet ses som en gråson mellan ett förhör (som syftar till att skaffa information) och ett informellt samtal (Myhre-Lie 2015 citerad i Runhovde & Erichsen-Skjevrak 2018).
Inget av de ovan diskuterade alternativa utfallen kring orossamtal verkar dock ännu ha mätts och följts upp i någon av utvärderingarna kring orossamtal, och vi vet därmed ännu mindre kring detta än kring effekterna av orossamtal.

Slutsats

Bekymringssamtal är en metod som används nationellt i både Danmark och Norge, i Norge dessutom med en nationell vägledning och ett stöd i polislagen som ger metoden legitimitet. Samtalen används dels relativt barn/ungdomar som begått brott, och dels relativt barn som det finns anledning vara oroad för även om dessa inte begått brott. I Sverige har metoden använts i en rad olika kommuner även om den här inte är att betrakta som nationell på samma sätt, åtminstone inte vad som framgått av den här igenomgångna dokumentationen. Samtidigt finns inget adekvat stöd för huruvida metoden har en effekt avseende att förebygga brott, och även om andra tänkbara effekter också kan tänkas har sådana över huvud taget ej studerats bortsett från huruvida de som deltar i orossamtal och/eller deras föräldrar uppskattar insatsen. Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att på ett korrekt sätt utvärdera effekten av bekymringssamtal.

Referenser

Andersson, K. (2010). Slutrapport om brottsförebyggandeprojektet Aslan 48 – mot ung brottslighet.

Brottsförebyggande rådet. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800029937/1371914735126/aslan-48.pdf

Björgo, T. (2015). Forebygging av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

Gran, M. (2017). Politiets bekymringssamtale. En kvantitativ studie av bekymringssamtalen som forebyggende tilltak, og ungdommene som gjennomförer tilltaket. Master i Politivetenskap 2017. Politihögskolen.

Myhre-Lie, E. (2015). I forkant: Kriminalitetsforebyggende politiarbeid. Oslo, Gyldendal akademisk.

Olsen, T. (2011). Nynasitiske miljöer. En studie om tillslutnings- och exitprosessene.Mastergradsoppgave i sosialt arbeid. Universitet Stavanger. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=3&ved=0ahUKEwiBmvPb_cnLAhUkIJoKHbkjA6wQFggtMAI&url=http%3A%2F%2Ffido.nrk.no%2F1ac3a2b33938cd484e0bda78753c9d962b4a7fbb81fa2a53f0bd32d221cbebfc%2FMasteroppgave%2C%2520Tom%2520Olsen.docx&usg=AFQjCNFVWmpKGmbLhpyn3ekdlPOuYe_U6g&sig2=_gCMi0JPgq2nqhcstj5vFQ&bvm=bv.117218890,d.bGs&cad=rja

Pedersen, ML. (2013). Kortlagning og evaluering af polities brug af bekymringssamtaler – og breve. http://justitsministeriet.dk/sites/default/files/media/Arbejdsomraader/Forskning/Forskningsrapporter/2013/Rapport_bekymringssamtaler.pdf

Politidirektoratet (2011). Veileder for politiets bekymringssamtale. Dialog for ansvar og positiv endring. https://www.politi.no/vedlegg/rapport/Vedlegg_2333.pdf

Runhovde, SR. & Erichsen-Skjevrak, P. (2018). Kriminalitetsforebygging på norsk. En kunskapsoversikt. Politihögskolen 2018:6. http://www.forebygging.no/Global/kriminalitetsforebygging%20p%C3%A5%20norsk.pdf

Stockholms stad (2011). Förstagångssamtal – Samverkan mellan polisen och socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsområde. Utvärderingsrapport.

Trelleborgs kommun (2011). Helårsrapport 2011, Projekt bekymringssamtal, Trelleborgs kommun, DNR: B3.3-0314/2010. https://www.bra.se/download/18.1ff479c3135e8540b29800019940/1371914748010/2010_0314_Bekymringssamtal_skolkf%C3%B6rebyggande_Trelleborgs_kommun.pdf

[1] Barnevernet på norska.

[2] Jag har inte läst Skolverket 2009, så detta baseras endast på vad Andersson återberättar.

[3] Ingen signifikansnivå redovisas avseende Silkeborgsjämförelsen, det är möjligt att den uppnår statistisk signifikans men det går ej att utläsa av rapporten. (Pederssen 2013).

Kriminologiska funderingar

fredag 20 mars 2020

Spekulationer om korttidseffekter covid19 & brottslighet

onsdag 4 mars 2020

Vad vet vi om effekterna av orossamtal?